CHP:s kurdiska öppning

Rosornas krig pratar folk om. Det pågår något liknande i Turkiet, även om rosornas parti där under en lång period har varit allt annat än socialt eller demokratiskt. För ganska exakt femton månader sedan skrev jag en artikel i Tvärdrag inför de turkiska lokalvalen. Där diskuterades CHP:s framtid under den då stabilt sittande Deniz Baykal.

Men viktigare än så är att CHP-ledningen kan vakna upp och se verkligheten; en visionslös nationalistpolitik med ett centralstyrt parti är inte ett vinnarkoncept. Om den socialdemokratiska flygeln visar sig vara framgångsrika kommer detta sända tydliga signaler till Baykal och hans närmaste krets.

Chauvinisten och militärvännen Deniz Baykal fick sedan gå efter en otrohetsskandal och en del av min analys förverkligades när efterträdaren blev Kemal Kılıçdaroğlu. För ett halvår sedan skisserade jag fyra scenarier om det gamla kemalistpartiet CHP:s framtid, där de två sista löd enligt följande:
 

3) Kılıçdaroğlu väljs till ledare för CHP och gör inga andra förändringar än att han öppnar upp för en interndemokrati som inte har funnits under Baykal. Resultatet blir att CHP ändrar politik och profil under en längre process.
4) Kılıçdaroğlu väljs och vågar spela ut sina vänsterkort och skapar både mer interndemokrati och progressiva tendenser inom CHP. Resultatet blir att CHP ändrar politik och profil på både kort och lång sikt.

Med facit i hand kan man säga att trean och fyran till viss del har blivit det trendbrott som CHP väntat på, även om vägen är lång till ett fullföljande av dessa framtidsbilder. Interndemokratin har stärkts genom att partiledarhandplockandet av kandidater tycks reformeras bort för att ersättas av interna nomineringar, där lokalorganisationerna får mer makt. Dessutom har en viktig kemalistkonservativ bromskloss i form av Önder Sav manövrerats bort från den partielit han tillsammans med Deniz Baykal har tillhört sedan urminnes tider.

Tidigare har Kılıçdaroğlu dessutom stått för progressiva uttalanden rörande en framtida fred mellan Turkiet och den kurdiska PKK-gerillan, där han menat att ”det inte går att göra rent blod med blod” och att lösningen ”inte är någons recept ni ska ta efter – det är folkets recept som ska följas”. Uttalandet var vagt men sade en del om Kılıçdaroğlus utveckling. I övrigt har en allmänt ickenationalistisk hållning varit ett glädjeämne. I den praktiska politiken har Kılıçdaroğlus CHP velat återknyta till SHP:s prokurdiska rötter genom att skriva en ny så kallad ”kurdrapport” där krav på kurders sociala, politiska och kulturella rättigheter ska erkännas. Dessutom har Kılıçdaroğlu öppnat för att en amnesti för fångar kan äga rum; ett stort steg för ett land som sedan decennier burat in tusentals människor som ens vågat tala kurdiska eller bedrivit en prokurdisk politik.

De senaste dagarnas händelser har ytterligare ökat optimismen om en ytterligare minskad nationalism i CHP. I Paris har Kılıçdaroğlu lämnat blommor vid två revolutionära kurdiska ikoners gravar vid Père-Lachaise-kyrkogården. Yılmaz Güney och Ahmet Kaya tycks nu äntligen kunna bli betraktade som de stora kulturpersonligheter de var, även om erkännandet är postumt.

Nästa steg har varit Kılıçdaroğlus charmoffensiv vid Socialistinternationalens möte i Paris, där särskilda möten hölls med Ségolène Royal, ledare för det franska socialistpartiet, och Georgios Papandreou, socialdemokratiska PASOKs premiärminister i Grekland. En kursändring i partiet är även att CHP nu vill att Turkiet ska gå med i EU. Motivet till att Paris-besöket medvetet förstoras upp i CHP-läger och medier är naturligtvis att partiet försöker att knyta an till den socialdemokrati som partiet bekänner sig till, men som har lyst med sin frånvaro så länge. Åter börjar CHP närma sig vänsterns fackförbund och Kılıçdaroğlu talar om sociala orättvisor, frånvaron av sociala skyddsnät och en ökande fattigdom i Turkiet – och behovet av sociala rättigheter framför en konservativ allmosepolitik.

Med rätta har CHP:s placering till vänster på den politiska skalan ifrågasatts. Därför kommer de nya möjligheterna till samarbete med det prokurdiska partiet BDP som en ytterligare bekräftelse på att något har hänt i CHP. Partierna har nämligen initierat en formell kontakt med bayrambesök och BDP-ledaren Selahattin Demirtaş har dessutom föreslagit ett valsamarbete inför nästa års parlamentsval. BDP-profilerna och parlamentsledamöterna Osman Özçelik och Sırrı Sakık är försiktigt positiva, medan Kılıçdaroğlu menar att CHP ska sikta på att försöka komma till makten av egen kraft. En del av CHP:s ledarskap har dock uttryckt intresse för att tillsammans gå till val.

Samarbetet är inte troligt inför nästa års val. Anledningen är bland annat att CHP fortfarande inte är en klart ickenationalistisk kraft och har en bit kvar på vägen till att bli ett trovärdigt socialdemokratiskt alternativ i det politiska landskapet. Ett annat skäl är att ett BDP-samarbete lär kosta mer än det smakar om det innebär att man skrämmer iväg väljare till högerextrema MHP, som många hoppas ska åka ur parlamentet. Frågan många ställer sig är om BDP överhuvudtaget tror på en valallians med CHP. Kanske är det inte det stora i den senaste tidens utveckling. Det viktiga är istället de sannolika motiven bakom BDP:s utsträckta hand.

Att BDP inte är ett vänsterradikalt alternativ vet många. En ljum socialdemokrati som kräver demokratiska ändringar är ändå radikalare än den politik CHP uppvisat de senaste decennierna. BDP:s initiativ kan därför tolkas som en uppskattande gest i riktning mot CHP som under Kılıçdaroğlu gör försök att reformera partiet. Med andra ord kan CHP uppfattas som ett parti som idag står närmare BDP, något som kan leda till att det kurdiska partiet inte vill ha en konkurrent om rösterna i sydöstra Turkiet. Samtidigt är det vida känt att BDP har svårt att attrahera turkiska väljare. Således skulle en valallians bli CHP:s väg till att fylla ut parlamentet med politiker som kommit in på partiets listor i sydöst, medan BDP har hittat en väg att kunna ta del av västra Turkiets valmannakår på ett mer fördelaktigt sätt och samtidigt ytterligare tagit ett steg bort från PKK, vars fängslade ledare Abdullah Öcalan nyligen varit i ett ordkrig med Osman Baydemir, BDP-borgmästare i Diyarbakır.

Denna eventuella konkurrenssituation, för trots Kılıçdaroğlu förändringsvindar var hans parti svagt i kurdiska områden (med undantaget Tunceli / Dersim) i konstitutionsfolkomröstningen i september, kan annars vara ett sätt att locka fram CHP:s nationalister att visa sitt missnöje med ett eventuellt samarbete med BDP – och så se till att kurder blir mindre benägna att falla för Kılıçdaroğlu. De första reaktionerna inom CHP visar att man ännu inte är moget att gå in i ett samarbete med ett parti som utmanar den turkiska nationalismen. De radikala alternativen finns fortfarande i de små vänsterrörelserna utanför parlamentet. Ännu har CHP många kemalistiska kvarlevor att göra upp med. Men de startar en diskussion och visar att Turkiets politiska landskap kommer att bli mycket intressant att följa inför nästa års parlamentsval med tanke på CHP:s försiktiga vandring vänsterut under Kılıçdaroğlu.

Reportage från massrättegångar i Turkiet

Mycket mer hade kunnat sägas om resan till Diyarbakir – om alla personliga historier som människor delade med sig av, om den misstänksamhet som ibland riktas mot utomstående, om den besvikelse jag kände över att Diyarbakirspor inte hade någon hemmamatch medan jag var där, om vad Jörg Haiders gamla högerextrema FPÖ gör på plats i staden eller helt enkelt ännu mer om rättegången eller förtrycket. Allt det där kommer i andra sammanhang, antar jag.

______________________

Publicerad i Flamman 4 nov

I skuggan av massrättegångarna i Turkiet

Aktivister och politiker från Människorättsorganisationen (IHD) och det prokurdiska Freds- och demokratipartiet (BDP) står inför rätta, samtidigt som trycket mot vänstern i övriga Turkiet också ökar. Flamman var på plats när de historiska rättegångarna startade.

I folkmun kallat ”Turkiska Kurdistan” av många kurder, men officiellt bara ”Sydöstra Anatolien”. Huvudorten Diyarbakir är i blickfånget. 152 personer står anklagade för samröre med den kurdiska gerillaorganisationen PKK i de så kallade KCK-rättegångarna, döpt efter organisationen där den av EU, USA och Turkiet terroriststämplade PKK-gerillan ingår.

Rättegången en show

– Det är en politisk rättegång. IHD-ordföranden Muharrem Erbey ska ha gjort terrorpropaganda när han talar ut om tortyr och fängslade barn vid Sverige-besök. Rättegången görs till en show, det handlar inte ens om brott. Det handlar om vilka signaler som ska sändas från regeringens sida. Släpps de här personerna visar man en vilja att lösa kurdfrågan, säger Emin Aktar, ordförande i Diyarbakirs advokatsamfund och en av Erbeys advokater.
Kritik riktas också mot att de som åtalas har suttit häktade i drygt ett och halvt år redan; en bestraffning redan före en fastställd dom.
– Ser man till anklagelserna är det runt 30 som skulle kunna bevisas ha band till PKK. Det finns några som har varit medMuharrem Erbeys tomma stol. Lägg märke till souveniren från Stockholm nere till vänster. och arrangerat deras demonstrationer exempelvis. Om man nu ser det som ett brott, fortsätter han.
Aktar menar att rättsprocessen är brottslig i sig och pekar på de illegala avlyssningar som finns i bevisningen.
– Det är historiska mål då de som dömer är de som döms, avslutar han.
Nu återstår bara att invänta domarna som beräknas tillkännages i mitten av november. Detta samtidigt som BDP, partiet som är fortsättningen på det ifjol av författningsdomstolen stängda DTP, och IHD verkar i ett fortsatt hårt politiskt klimat.

Närvarande solidaritet

Solidariteten är närvarande.Samtal på tyska och italienska är exotiska inslag vid demonstrationen utanför rättegångens första dag. Rödgröna från Sverige och tyska Die Linke är representerade, likt Advokater utan gränser och en rad fredsgrupper. Mer uppseendeväckande är att även den högerextrema österrikaren Jörg Haiders gamla parti FPÖ är här.
Annars syns den inhemska solidariteten tydligast. Från Turkiets alla delar har vänsterpartier som SDP, ÖDP och EMEP samt fackförbunden DISK och KESK kommit i solidaritetens namn. Särskilt SDP:s (Socialistiska demokratipartiet) medverkan är en bedrift då operationer riktade mot dem och vänsterorganisationen Sociala frihetsplattformen (TÖP) innebär att ett tiotal medlemmar ur grupperna, däribland SDP-ledaren Ridvan Turan, väntar rättegångar med anklagelser om terrorkopplingar, något grupperna nekar till bestämt.
– Vi är här för att visa vår solidaritet för att ingen kan förstå läget så bra som oss. Det är horribla anklagelser utan någon grund i våra rörelsers fall, säger Sultan Secik Kubilay från SDP. Vi är här och när vi behöver kommer kurderna att vara hos oss, förklarar hon.
– Det man märker är att solidariteten mellan olika grupper ökar i den här kontexten, tillägger Halit Elci, talesperson för TÖP som också är på plats.
– AKP-regeringen pratar om att de utvecklar demokrati och vill skapa frihet för olika grupper, men det sker helt på deras villkor, menar Sultan.
Hon själv har släppts, medan hennes man fortfarande är häktad.

Juntamän kan åtalas

Den 12 september gick Turkiets befolkning till valurnorna och röstade igenom en rad konstitutionella ändringar.
Regeringen stödde ja-linjen för ett 20-tal lagändringar som bland annat innebär ett ökad inflytande för AKP-styret i författningsdomstolen. Dessutom öppnades för möjligheten att åtala gamla juntamän från 1980. Kritiker menar att ändringarna var ren kosmetika. BDP manade till bojkott, vilken bör betecknas som lyckosam då kurdiska områden i Turkiet hade ett extremt lågt valdeltagande.
– Vi vill ha en demokratisk autonomi i Turkiet. Om detta inte accepteras säger man ”kurder, kriga!” Vi har också gjort misstag, men vi vill gå fredens väg.
Orden tillhör kommunen Surs borgmästare Abdullah Demirbas, en av BDP:s frontfigurer. I de rättegångar som nu äger rum är Demirbas också åtalad, men för tre månader sedan släpptes han på grund av hälsoproblem. Fem månaders tid i häkte tycks inte ha lämnat någon bitterhet. Han sammanfattar mitt intryck av Diyarbakir med sin mildhet varvade med bestämda krav.
– Det behövs en författning där alla känner igen sig. Man måste acceptera att människor har ett annat modersmål och att tioprocentsspärren till parlamentet måste sänkas, menar han och påpekar likt vänstern att det behövs en helt ny demokratisk konstitution.

Nyligen krävde Turkiets premiärminister Recep Tayyip Erdogan den tyska staten på just dessa rättigheter för turkar i Tyskland. Hemma kämpar BDP och rörelser för mänskliga rättigheter för samma krav för sitt folk.
Den mänskliga värmen är lika påtaglig som klimatets i Diyarbakir. Diskussionerna är många. Politiska samtal på gatan följs ofta av en klunga. I samtliga möten förklaras försoningsviljan mellan Turkiets folk. Bland debattörerna på gatorna finns aktiva BDP-are som nyligen har hungerstrejkat för de åtalade, lärare, arbetslösa och killen som nyss försökte sälja mig en burk honung.
De pekar på att mycket av det öppna förtrycket har försvunnit i form av att polisens och militärens trakasserier har minskat, att kurdiska kan användas mer öppet nu, men att ett strukturellt och aggressivt förtryck fortfarande finns och är outhärdligt. Förtrycket finns alltid där. I princip alla jag talar med har själva eller anhöriga som råkat ut för gripanden eller i värre fall även tortyr och mord.

Ett uttryck säger att kurdernas enda vänner är kurder. Motsvarande sägs också i det turknationalistiska lägret. De senare har dock en statsapparat att praktisera denna mentalitet genom. Där finns några av de viktigaste hindren för att skapa förutsättningar för en rättvis fred i ett land där demokratifrågan länge tagits gisslan av ett trauma skapat av ett långvarigt förtryck. Det är just detta även denna massrättegång påminner oss om.

Osman Baydemirs TEKEL-förslag

Som bekant pågår en av de största fackliga konflikterna i mannaminne i Turkiet. Arbetarna vid sprit- och tobaksmonopolbolaget TEKEL har blivit uppsagda i tiotusental och regeringen har visat sin ovilja att agera efter de krav som facken ställer. Det genomförs manifestationer, arbetsvägran och hungerstrejker utan att något egentligen går framåt i förhandlingarna. Och premiärminister Recep Tayyip Erdogan lovar att ”ingripa”. Med stor sannolikhet kan de protesterande arbetarna som samlas utanför fackens kontor bli bortplockade med våld. Nåja, så långt är allt som vanligt; de radikala facken DISK och KESK bidrar till att det gula fackförbundet Turk-Is, som initierat protesterna, inte vågar backa ur, medan situationen är låst i dialogen med regeringen.

I dagarna har BDP-politikern, Diyarbakirs borgmästare, Osman Baydemir kommit med sitt förslag för att lösa arbetarnas situation och regeringens nyliberala politik. Han föreslår att Turkiets kommuner tar ett större ansvar i att åter sysselsätta de uppsagda arbetarna. Genom att peka på att det finns runt 2500 olika kommunala styren menar han att man helt enkelt kan sprida ut de 12 000 arbetarna som blivit av med jobben vid TEKEL. Baydemir manade vidare till fortsatt dialog och menade att lösningar kan vara i sikte bara regeringen visar mer välvilja. Han menar också att hans kommun Diyarbakir med glädje ställer upp i att ta smällen av avregleringarna av TEKEL.

Utspelet är naturligtvis väldigt solidariskt och allt som kan täcka upp för den situation arbetarna har hamnat i är nyttigt. Men samtidigt lyser systemkritiken och förmågan att kritisera stora delar av regeringspartiet AKP:s ekonomiska politik med sin frånvaro. Lösningen på nyliberalism blir här att skyffla omkring arbetslösa till arbeten, istället för att säkra trygga arbetsvillkoren för landets arbetare. I egenskap av en av de få socialdemokraterna i den turkiska politiken framstår Baydemir ändå, trots tillkortakommanden i grundläggande lösningar, som en frisk fläkt i en konflikt som behöver fler vänner som honom.