Början på slutet av en era i Turkiet

Artikeln ursprungligen publicerad av Makthavare.se.
________________

Det turkiska parlamentsvalet blev ett hårt bakslag för president Recep Tayyip Erdogan och regeringspartiet Adalet ve Kalkinma Partisi (Rättvise- och utvecklingspartiet, AKP) Erdogan siktade på kvalificerad majoritet för AKP för att genomföra grundlagsändringar som skulle säkra ökade maktbefogenheter för presidentämbetet. Istället fick han se sitt AKP försvagas och få strax under 41 procent av rösterna, att jämföra med 49,8 procent 2011.

Fiaskot är uppenbart efter president Erdogans uttalade mål om att samla 400 parlamentsplatser till stöd för grundlagsändringar för utökad presidentmakt. Målet skrevs sedan ner till 330 platser av AKP-ledaren, men när rösterna nu räknats tycks regeringspartiet landa på endast 258 parlamentsledamöter.

Valresultatet blir extra känsligt då Erdogan bröt mot konstitutionen genom att valkampanja och visa sitt öppna stöd för AKP, trots att presidenten enligt författningen ska inta samma distans till samtliga partier. Istället för att visa sig oersättlig när premiärministern Ahmet Davutoglu ledde AKP under valrörelsen skapade Erdogan ett personligt valnederlag, det första i parlamentet sedan AKP kom till makten 2002.

Med stor sannolikhet leder detta till att Turkiet framöver kommer styras av en AKP-minoritetsregering, eventuellt i väntan på utlysandet av ett nyval enligt en anonym AKP-källa som uttalat sig för Reuters. En annan möjlighet är en koalitionsregering tillsammans med exempelvis ultranationalistiska Milliyetci Hareket Partisi (Nationalistiska aktionspartiet, MHP). En tredje möjlighet, som vore oväntad, är att oppositionspartierna går samman och bildar en koalitionsregering.

Valets stora vinnare är det prokurdiska vänsterpartiet Halklarin Demokratik Partisi (Folkens demokratiska parti, HDP) som med drygt 13 procent av rösterna lyckades ta sig över parlamentets höga tioprocentsspärr. Det är första gången ett kurdiskt-dominerat parti får så stor representation i Turkiet. I och med detta lär den höga spärren vara historia. Anledningen är att HDP och oppositionens största parti, Republikanska folkpartiet (Cumhuriyet Halk Partisi, CHP), båda väntas driva frågan om att ta bort spärren, som är en kvarleva från 1980-talets militärjunta.

Valframgången för HDP får troligen stora effekter på det politiska landskapet. Medan CHP står i princip stilla (25 procent av rösterna, jämfört med runt 26 procent i valet 2011) går HDP kraftigt framåt tack vare sin förmåga att ständigt le (något HDP-ledaren Selahattin Demirtas nästan alltid gör) och skapa breda politiska plattformar utan att göra avkall på grundläggande värderingar. Därför kan Turkiet räkna med en livaktigare opposition som utmanar ett trött regeringsparti som på senare tid till exempel har velat i dialogen om fred med PKK.

Det kurdiskdominerade HDP, som också utgörs av en rad turkiska socialistpartier, har gått från att ses som separatister till att bli ett parti för hela Turkiet. När aktivism möter skickliga mediestrategier, när aleviter står sida vid sida med sunniter och när kurder och turkar samarbetar lyckas de stoppa alltmer värdekonservativa ideal och en auktoritär utveckling.

Turkiet går nu in i en turbulent period som med all sannolikhet kommer att kännetecknas av skarpa konflikter. På ena sidan står ett stridslystet AKP som gärna utnyttjar statens maktmedel. På den andra sidan står oppositionspartierna, men också många journalister, fackförbund och sociala rörelser som får räkna med att repressionen kan komma att öka oavsett om AKP leder en minoritetsregering, en koalitionsregering eller om landet går till nyval.

Ekim Caglar
Statsvetare och frilansskribent

Artikel i Arena om den turkiska socialdemokratins kollaps

I det senaste numret av magasinet Arena skrev jag en artikel om varför den turkiska socialdemokratin i det största oppositionspartiet CHP har misslyckats med att omsätta engagemanget från Gezi-upproret till ett progressivt alternativ till regeringspartiet AKP.

I artikeln varnade jag för att försöka triangulera högerut och ideologiskt vara nere för räkning genom att i bästa fall kunna formulera sig som ”icke-AKP” snarare än att stå för idéer om ett annat samhälle. När kandidaterna till höstens presidentval nu har presenterats kan vi konstatera att Recep Tayyip Erdogan kommer att vinna och att högermannen Ekmeleddin Ihsanoglu blir CHP:s och högerextrema MHP:s gemensamma presidentkandidat.

Med bakgrund av detta, när CHP missar en historisk chans att formulera systemkritiska åsikter, kan socialdemokratin i Turkiet i det närmaste dödförklaras. Återigen.

_______

Turkisk socialdemokrati utan kompass

Trots Gezi-upproret, korruptionsskandaler, ljudläckor som avslöjar krigsplaner mot Syrien och en mindre splittrad opposition gick det inte den här gången heller. Premiärminister Recep Tayyip Erdoğan och regeringspartiet AKP (Adalet ve Kalkınma Partisi) klaradCumhuriyet Halk Partisie testet och gick stärkta ur lokalvalen i Turkiet 30 mars.

Idag finns det åtminstone två CHP (Cumhuriyet Halk Partisi), det största oppositionspartiet. Det ena lägret står stadigt bakom de sex principer som stipulerades av Mustafa Kemal Atatürk; republikanism, populism, sekularism, reformism, nationalism och etatism. Det är här de klassiska kemalisterna tar plats, de som än idag motsätter sig avetnifieringen av den turkiska konstitutionen och erkännandet av kulturella rättigheter för landets minoriteter. Detta medan de så kallade progressiva förnyarna är beredda att ifrågasätta varje princip i syfte att demokratisera Turkiet. Därför företräds CHP idag av allt ifrån fascister med kurdskräck till revolutionära socialister.

Inkonsekvens är oförlåtligt. När Kemal Kılıçdaroğlu blev partiledare 2010 var han tydlig. Han tog ställning för partivänstern och ville göra upp med nationalistiska och militaristiska åsikter som föregångaren Deniz Baykal företrädde. Fyra år senare ser vi en håglös Kılıçdaroğlu, en byråkrat med dålig fingertoppskänsla som febrilt försöker balansera mellan partiets flyglar. Ena dagen citerar han Atatürk för att i nästa tala sig varm om kurdiska rättigheter.

Frånvaron av en sammanhållen ideologisk linje gör att CHP nästan enbart får röster från sina kärnväljare; landets sekulära medelklass vid kustområden i västra och södra Turkiet. Det är även anledningen till att lokalvalets två viktigaste kandidater, i Istanbul och Ankara, båda hämtades från andra partier strax före valet i hopp om att fälla AKP. Mustafa Sarıgül, progressiv populist, och ex-fascisten Mansur Yavaş i Ankara blev sinnebilden för CHP:s taktik som Kılıçdaroğlu beskrev med ”har vi en kandidat utanför partiet som kan få en enda röst mer än våra egna så nomineras denne”. Någon ideologisk kompass fanns inte i partihögkvarteret. Den populistiska taktiken räckte inte då AKP vann och ökade till 43.2 procent i valet. När CHP visserligen växte från 23.1 till 25.6 procent var det bara i områden där partiet redan var starkt där rösterna ökade. Kvar finns ett CHP som varken har någon ideologi eller borgmästarposter i landets två största städer.

Fjolårets landsomfattande uppror med utgångspunkt i Gezi-parken har resulterat i att medborgare i Turkiet litar till sin egen förmåga att sätta dagordningen, när den är samlad. Miljoner såg att det går att skaka om en till synes orubblig regering, bara organiseringen sker på egna villkor. Därför har de traditionella politiska organisationerna svårt att dra nytta av Gezi-upproret. När Gezi-sympatisörer säger ”det går inte att rösta bort något som inte har röstats fram” betyder det att upprorets arkitekter inte villkorslöst kommer att stödja en oppositon för att till varje pris bli av med Erdoğan. Denna antipolitiska nerv kan bara mötas med interna demokratiska strukturer och en politik som står för ett alternativ.

CHP missbedömde upproret. Gezi innebar att människor och rörelser med olika åsikter mobiliserade för ett gemensamt mål – att försvaga AKP. Att islamister och sekulära, att turkiska och kurdiska nationalister stod sida vid sida betyder inte att samma mångfald är att eftersträva i landets största oppositionsparti. I CHP:s fall har inklusion blandats ihop med populism, i brist på en tydlig ideologi som partiet kan mobilisera kring. Därför haltar CHP exempelvis i frågor rörande ekonomi och har ingen utarbetad progressiv profil, trots att AKP:s nyliberala rovdrift skördar liv. Det enda allmänheten med säkerhet kan veta är att CHP inte är AKP.

Inför höstens presidentval blir AKP:s kandidat med all sannolikhet Recep Tayyip Erdoğan. Det står redan nu klart att Turkiets nästa president är konservativ. CHP:s motdrag är ännu inte klart, men det finns en risk att partiet med populism försöker triangulera sig till höger genom att finna gemensamma kandidater med andra läger. Det lär knappast öka partiets legitimitet bland en ung upprorsgeneration som har visat att den vågar ställa krav trots förtryck och uppvisa en politisk kräsenhet även mot oppositionella. Och det ger AKP ett bekvämt utrymme att fortsätta dominera Turkiets politik.

Ekim Caglar

Ett steg närmare ett nytt CHP

Kemal Kılıçdaroğlu har som väntat fått stöd av en stor majoritet av de lokala CHP-organisationerna när de fått säga sitt. När CHP väljer fram en ny ledare 22-23 maj. Utmanaren till premiärminister Recep Tayyip Erdogan lär med andra ord bli denna man.


Häromdagen skrev jag om vad som kan hända då.
Och en mer än årsgammal artikel som plötsligt blivit aktuell igen.

Redan nu blåser förändringsvindarna. Cemal Özarslan, ledare i CHP:s progressiva flygel i staden Tunceli/Dersim, har redan luftat sin optimism kring partiets framtida vänstervridning och den eventuella orienteringen bort från nationalismen.

Otrohet skakar om den turkiska politiken

Deniz Baykal

Deniz Baykal

Den politiska kartan över Turkiet ändrades plötsligt när en sexfilm läckte ut. På videon kan man se CHP-partiledaren Deniz Baykal vara otrogen mot sin fru genom sexuellt umgänge med Nesrin Baytok, också hon politiker i samma parti. Det hela ledde till att Baykal avgick och CHP kommer snart att utse en ny partiledare.

Vi skippar den moraliska biten. Det är naturligtvis en rejäl tabbe att gå bakom ryggen på sin fru och ligga med andra, inte minst om partnern ser ut som Baytok. Men den viktigaste förändringen detta för med sig är utan tvekan politisk.

CHP har med korta avbrott styrts av Baykal i hela 18 år. Som en 71-årig veteran är han en av få politiker av den gamla skolan. Det innebär inte bara att man är erfaren. Dessutom har man då en känsla för en turkisk variant av det latinamerikanska begreppet caudillismo. Veteranerna vet hur man tystar den interna partioppositionen. Partiverksamheten bygger helt enkelt på att samlas under en stark ledare som sedan skickar ut direktiv från toppen, vilket fotfolket genomför. Om man vägrar? Då är man inte välkommen. Och ideologiska diskussioner? Glöm det. Mycket få politiker och partier har låtit rejält avvikande åsikter inom partiet höras och CHP är inget undantag, framförallt inte under den benhårde Baykal som i tur och ordning rensat ut socialdemokratiska falanger kring Erdal Inönü,  Murat Karayalçın/Fikri Sağlar och Mustafa Sarıgül.

Utrensningarna har både en ideologisk och en personlig aspekt. Det naturliga är att Baykal motarbetar internoppositionen för att själv kunna styra partiet. Men Baykals styre har också inneburit en kraftig nationalistisk högerförskjutning i partiets politik. Som bäst har CHP stått för en socialdemokratisk väg, vilket man gjorde under exempelvis Bülent Ecevit på 1970-talet. Och som värst har man haft militärkramande xenofober som Baykal vid makten.

Vad många progressivt sinnade i partiet har krävt i många år är en återgång till den politik som präglade rörelsen när SHP och SODEP utgjorde en naturlig vänsterfalang inom CHP. Förhoppningen har varit att även CHP-vänstern kan samlas kring uppstickarnamn som på sikt kunnat hota Baykal. Således har Murat Karayalçıns korta inhopp i CHP i lokalvalen förra året väckt hopp om en förändring. När även den kurdiskättade aleviten Kemal Kılıçdaroğlu stod för tydliga vänsteravvikelser var förändringsvindarna ett faktum. Två nya stjärnor syntes nu i CHP-himlen och båda kunde bli borgmästare, i Ankara respektive Istanbul. AKP-regeringen tog hem båda posterna och Karayalçın drog sig tillbaka, medan Kılıçdaroğlu visade sig vara alltför svag och karaktärslös för att våga säga emot den absurda nationalism som präglar CHP:s ledning. Som många säkert minns var det Kılıçdaroğlu som tyst satt och lyssnade på Onur Öymen ur CHP-eliten när han talade varmt om slakten på aleviter/kurder i Tunceli/Dersim 1938.

Eftersom Kılıçdaroğlu har anpassat sig efter ledningens linje har han kunnat stå i bakgrunden och agerat påläggskalv efter Baykal. Hans tysthet och begränsade konfliktsökanden har börjat ge frukt och nu är Kılıçdaroğlu favorit i spekulationerna om vem som tar över CHP. Om han nu får ta över partiet finns det flera olika scenarier.

1) Kılıçdaroğlu läxas upp och anpassar sig efter villkor om att Baykal-linjen måste hållas. Väljs till ledare för CHP. Partiet ändrar inte politik.
2) Baykals efterträdare blir någon utan några som helst spår av progressivitet i det förflutna. Partiet ändrar inte politik.
3) Kılıçdaroğlu väljs till ledare för CHP och gör inga andra förändringar än att han öppnar upp för en interndemokrati som inte har funnits under Baykal. Resultatet blir att CHP ändrar politik och profil under en längre process.
4) Kılıçdaroğlu väljs och vågar spela ut sina vänsterkort och skapar både mer interndemokrati och progressiva tendenser inom CHP. Resultatet blir att CHP ändrar politik och profil på både kort och lång sikt.

Att CHP-vänstern får syre genom en annan uppstickare är knappast troligt, så nu är det helt enkelt dags att hålla tummarna för att det blir enligt scenario nummer fyra, eller åtminstone trean. Det är långt ifrån omöjligt. För Turkiet behöver ett socialdemokratiskt parti och det finns en rad kända CHP-namn som väntar på att något sådant ska ske. Detta skulle på siktkunna gynna både den radikala fackliga rörelsen och de ambitiösa (men ännu små) vänsterpartierna.
Med stor sannolikhet skulle även CHP som parti tjäna på detta eftersom det finns en växande potential för vänsterpolitik i landet. Människor som är missnöjda med nyliberala reformer under AKP vill ha ett alternativ som bygger på annat än nationalism och Atatürk-dyrkan. Om CHP som största oppositionsparti överlåter den nationalistiska pajkastningen till högerextrema MHP kan Turkiet få ett naturligt alternativ till regeringen.

En sådan utveckling skulle gynna många redan nu intressanta processer i landet. När CHP hade en viss kurdisk politiker vid namn Ahmet Türk som ledamot i parlametet för partiet var turkar som kurder inom rörelsen exempelvis bland de första att föreslå långgående reformer för att säkra den kurdiska minoritetens rättmätiga rättigheter i landet. Denna anda fanns kvar i SHP, men blev alltmer motarbetad av Baykal med tiden. Dessutom behövs fler än ett halvhjärtat AKP i kampen mot militärens politiska makt i landet. Och kanske allra viktigast är att CHP i grunden är ett parti med en potentiellt socialistisk syn på ekonomin, tack vare traditioner av statism och tidigare socialdemokratiska tendenser.

Så nu står CHP inför ett viktigt vägskäl. Antingen en tynande tillvaro som ett misslyckat militärvänligt nationalistparti eller ett modernt och progressivt alternativ till AKP. Om det blir det senare får vi kanske tacka Nesrin Baytok eller Deniz Baykals sexualdrift för en bättre framtid i Turkiet.

Aleviter ställer krav

I dessa ”öppningstider” i Turkiet ställer en rad samhällsgrupper krav. Som bekant påbörjades den ”kurdiska öppnigen”, som sedan blev den ”demokratiska öppningen” ifjol. Resultatet blev snarare ”den kurdiska stängningen”, men processen är intressant i sig då åtminstone debattklimatet i landet har förändrats, samtidigt som staten gång på gång tappat ansiktet genom att backa två steg tillbaka.

Alevismen, ”den ickereligiösa religionen”, är viktig i denna politiska process. Som en i princip materialistisk livsåskådning utan några drag av dogmatism och med en stor portion tolerans utgör aleviterna en ansenlig del av den turkiska och kurdiska vänstern. Den tydliga sekularismen och den positiva kvinnosynen, där religionen inte tillåts förtrycka någon, gör att alevismen i sig är progressiv i den turkiska kontexten. Detta menar undertecknad som en övertygad ateist, vilket många till vänster i Turkiet skriver under på.

Och aleviterna ställer som vanligt krav och tar del i den dialog som startats med regeringen. Tidigare i vintras samlades hundratusentals aleviter i Istanbul för att visa enhet och styrka under parollerna ”för lika rätt som medborgare ” och ”mot diskriminering”. Vidare har planer på att skapa ett nytt socialistiskt parti ägt rum. Detta eftersom CHP, som tack vare sin sekularism har lockat alevitiska sympatier genom historien, blivit alltmer chauvinistiska. Det händer mycket helt enkelt och kraven ställs nu på fler och mer konkreta sätt.

Nyligen samlades en arbetsgrupp för att ställa krav på regeringen igen, under Alevi Bektasi Federasyonu-flagg. Detta eftersom man anser att AKP-regeringen inte är ärliga med sitt uppsåt att lyssna på företrädare som är beredda att tala öppet och ställa verkliga krav. Resultatet av diskussionerna, där bland andra folksångare Arif Sag och författaren/journalisten Oral Calislar, blev följande lista med synpunkter:

Låt cemhusen (aleviternas samlingslokaler) få en rättslig status och skydd.

Låt Madimak-hotellet (där över 30 aleviter dog i en mordbrand i Sivas 1993) bli ett museum.

Låt bli att öppna moskéer i alevitbyar och sluta med sunnitpolitiken som skickar imamer dit.

Låt religionen som skolämne bli frivillig och ändra innehållet.

Ge tillbaka de egendomar som tagits ifrån oss.

Ingen revolution direkt, men ett steg framåt i vägen mot ett öppnare mer tolerant och sekulärt samhälle, helt enkelt. Det återstår att se om man får gehör för de lågmälda och klart realistiska kraven. Men då den sittande AKP-regeringen har sunnitfundamentalistiska rötter är det oklart om så blir fallet.

För regeringens del är det en stor prestigeförlust att ha gjort sig ovänner mig både kurder och aleviter. Nu framstår hela öppningsprojektet som ett cyniskt enpartiprojekt för att framstå som det mest demokratiska alternativet. Och AKP kan knappast ensamt klandras, då de två största oppositionspartierna CHP och MHP tycks tävla om att vara mest odemokratiska, demagogiska och nationalistiska. Man hade med andra ord inte behövt anstränga sig så mycket för att framstå som demokratiska från regeringens sida, för är det något oppositionen saknar så är det förtroendekapital i demokratifrågor, just nu.

Det är därför det behövs ett nytt parti eller en enhetlig alevitisk mobilisering bakom ett demokratiskt alternativ. Intellektuella som Calislar och Sag är själva inte helt optimistiska inför den politiska framtiden, men faktum är att socialistika, toleranta, demokratiska och progressiva alternativ redan i nuläget finns. ÖDP framstår som det mest naturliga valet, men partiets låga röstandel gör det mindre attraktivt att gå in i. Därför står det mellan att skapa ett nytt parti med en alevitisk inriktning eller att stanna kvar i CHP. Det senare valet vore en dåres med tanke på att högt uppsatta CHP:are som Onur Öymen för ett par månader sedan inte tvekade att hylla massakern i Dersim 1938 där tusentals aleviter slaktades.

Hur det än blir är utvecklingen intressant då aleviter av tradition haft en viktig roll för progressiva förändringar i det turkiska samhället. Och i dessa omorganisationstider står kanske vänstern snart stark med aleviterna i ryggen. Umariz.

I Tvärdrag om lokalvalen i Turkiet

Jag har nyligen börjat skriva för SSU-tidningen Tvärdrag.

Min första artikel där handlar om de kommande lokalvalen i Turkiet.

Med hopp om långsiktiga strategier och en etablering av vänsteralternativ kan så även ett AKP-dominerat val bli intressant och framförallt viktigt att följa. Det återstår att se om den socialdemokratiska offensiven i CHP-leden lönar sig. Om så inte blir fallet är risken att den efterlängtade vänsterrevanschen i partiet aldrig äger rum och då skulle en radikalare vänster mitt i en eningsprocess framstå som ett betydligt mer attraktivt alternativ för de som tror på demokrati och en socialt inriktad politik.

Läs hela på Tvärdrags hemsida.