demokrati

Godtyckligheten härskande princip i Erdoğans Turkiet

/ EC / 1 kommentar

Det har knappast undgått någon att Turkiet håller andan inför det kommande president- och parlamentsvalet. Jag och Aras Lindh, analytiker och programsamordnare på Utrikespolitiska institutet, gör en grundlig genomgång av hur regeringspartiet AKP utnyttjar ett kaosnarrativ och brännmärker motståndare till höger och vänster.

Denna politiskt motiverade sammanblandning av AKP-motståndare med diametralt olika uppfattningar ger en politiskt användbar bild av att flera krafter opererar i maskopi för att underminera regeringen, vilket gör det svårt att hålla isär verkliga och inbillade hot. Detta får effekter åt två håll. Först och främst skapar det naturligt nog en osäkerhet kring vad som överhuvudtaget kan sägas i offentligheten. Men det mobiliserar också de AKP-anhängare som inte ser någon fungerande framtid utan Erdoğan, något som bidrar till att öka distansen till alla som ifrågasätter regeringen.

Nästan vem som helst kan anklagas för vad som helst och effekterna blir långtgående när medielandskapet domineras av president Recep Tayyip Erdoğan samtidigt som rättssystemet har blivit alltmer godtyckligt. Ändå ser en överraskande enad opposition sin chans att på allvar utmana Erdoğan.

Läs om detta och mycket annat i vår artikel i Utrikespolitiska institutets nätpublikation Utrikesmagasinet.

Tufft för facken i Turkiet – och nu är det ännu värre

/ EC / Lämna en kommentar

Artikeln ursprungligen publicerad av Arbetsvärlden.
_______________________

Tufft för facken i Turkiet – och nu är det ännu värre

Som Turkiet utvecklar sig nu är de progressiva facken viktigare än någonsin som opinionsbildare för demokrati och yttrandefrihet. Samtidigt har förutsättningarna för deras arbete blivit allt tuffare, skriver statsvetaren och Turkietkännaren Ekim Caglar i sin krönika.

Det är turbulent i Turkiet. Efter statskuppsförsöket den 15 juli har utrensningar i form av arresteringar och avstängningar drabbat tusentals personer, exempelvis lärare, militärer, poliser och åklagare. Journalister och folkvalda politiker är lika utsatta. Över 100 journalister är fängslade. Fler än 30 (mestadels prokurdiskt ledda) kommuner är satta under tvångsförvaltning. Den redan tuffa situationen för fackförbunden har också försvårats ytterligare.

Flera av fackförbunden i Turkiet har en lång historia av att driva breda rättighetsfrågor. I decennier har de progressiva fackliga centralorganisationerna DISK och KESK, som båda är bland landets större, både företrätt sina medlemmar i arbetsmarknadsfrågor men också varit viktiga opinionsbildare för fred, demokrati och yttrandefrihet. I DISK:s fall har det samhälleliga engagemanget bland annat inneburit att man tidigare har tagit fram egna förslag till en ny konstitution i Turkiet, i syfte att demokratisera landet.

Tiotusentals lärare har fått sparken sedan 15 juli, bland annat med hänvisning till samröre med PKK-gerillan och Gülen-rörelsen, där de senare pekas ut som arkitekterna bakom kuppförsöket. Över 10 000 av lärarna som har stängts av har varit organiserade i KESK-anknutna lärarfacket Eğitim Sen. Även om flera lärare har fått återvända till sina arbeten har många blivit avskedade, medan 24 hålls i fängsligt förvar. Ordföranden i Eğitim Sen, Kamuran Karaca, menar att deras medlemmar straffas för sin fackliga och politiska verksamhet.

Att det finns politiska motiv bakom, snarare än seriösa anklagelser om terrorverksamhet, står bortom allt tvivel. Utrensningarna slår både hårt och brett. Att medlemmar av progressiva fackförbund rensas ut i tusental innebär inte bara en risk för att exempelvis lärare i landet sannolikt kommer att handplockas utefter politisk tillhörighet för att likrikta kåren. Det innebär också att fackens inflytande försvagas.

Utvecklingen i Turkiet visar också att det finns akuta behov av genomgripande reformer för att förbättra villkoren i arbetslivet. Barnarbete är utbrett sedan länge, och internationella medier har uppmärksammat att syriska flyktingbarn i många fall arbetar under svåra förhållanden.

Villkoren på arbetsmarknaden är ofta dåliga och arbetsmiljön undermålig. En oberoende plattform som stöds av fackförbund och yrkessamfund har rapporterat att över 17 000 personer har dött på sina arbetsplatser sedan AKP kom till makten 2002. Sedan undantagstillstånd utlystes efter statskuppsförsöket har människorättsorganisationen İnsan Hakları Derneği även noterat att arbetsplatsolyckorna har ökat.

Redan 2009 jämförde DISK:s dåvarande ordförande Süleyman Çelebi situationen för facken med de svåra år som följde efter statskuppen 1980. Den senaste utvecklingen gör att det knappast ser ljusare ut nu. Den situation som råder på arbetsmarknaden – och i resten av samhället – visar att progressiva fackförbund är viktigare än någonsin.

Med tanke på de repressiva åtgärderna som riktades mot oppositionella redan före 15 juli, och som har intensifierats kraftigt därefter, är det mycket lite som talar för att obekväma röster kommer att kunna höras i framtidens Turkiet.

Kuppkommentarer

/ EC / Lämna en kommentar

Hektiska dagar efter en obehaglig politisk storm i Turkiet. Kuppförsöket misslyckades glädjande nog, men situationen är fortsatt ansträngd när ett revanschistiskt AKP lär gå ännu hårdare fram mot alla typer av oppositionella yttringar. Mycket har sagts i svenska medier. Här är några av mina bidrag:

TV4:s Nyhetsmorgon: ”Extrem politisk turbulens i Turkiet”
SVT:s Kulturnyheterna: ”Erdogan accepterar medier så länge han tjänar på det”
KIT.se: Det här behöver du veta om situationen i Turkiet
Norrtelje Tidning: Statsvetaren ser dystert på Turkiets närmaste framtid
Dagens Nyheter: ”Militärernas agerande var som ett rop från förr”
Arbetaren: ”Många fruktar fler utrensningar”
Svenska Dagbladet: ”Kommer slå hårt mot barnen”

Föreläsning: Från Kaos till kaos

/ EC / Lämna en kommentar

dä-ä-kaoz-i-turkish

Turkiet går till nyval den 1 november. Landet har skakats av ett eskalerande våld och nyligen terrorattentat. Framtiden ser osäker ut för president Recep Tayyip Erdogan och regeringspartiet AKP som suttit vid makten sedan 2002. Vad har kännetecknat AKP:s 13 år vid makten och vilken betydelse har Erdogan haft för Turkiet? Vilka krafter utmanar honom och vilket Turkiet vaknar medborgarna upp till om AKP inte får egen majoritet? Föredraget ger en bakgrund till det kaos Turkiet upplevt de senaste månaderna och ger en bild av hur utvecklingen kan komma att se ut efter valet.

EKIM ÇAĞLAR är skribent och statsvetare och anlitas ofta för att uttala sig i frågor gällande Turkiet.

Plats: Universitetshuset, sal IX
Datum: 26/10
Tid: 19.15
Pris: Gratis för medlemmar, 60 kr för övriga.
Bli medlem på plats! 100 kr för ett års medlemskap.

I samarbete med Folkuniversitetet

I Aftonbladet om Erdogans Twitter-förbud

/ EC / Lämna en kommentar

Turkiet blockerar twitter – varför reagerar inte Bildt?

”Ekim, fungerar Twitter i Sverige?”

De senaste veckorna har twittrande vänner i Turkiet varit oroliga vid minsta lilla tekniska fel. De har väntat på premiärminister Recep Tayyip Erdogans sedan länge aviserade släckning av det sociala nätverket.

Beslutet blev officiellt igår, strax efter att Erdogan lovat att ”utplåna Twitter” under ett valtal. Turkiet blockerar nu Twitter.

Att Erdogans maktfullkomlighet har spårat ur råder det inte längre några tvivel om. Nyligen läckte avlyssnade telefonsamtal – som framför allt spreds via sociala medier – där Turkiets premiärminister lyfter på luren och beordrar en chef vid nyhetskanalen HaberTürk att censurera bort oppositionspartiers kritik mot regeringen ur sändning.

Det är därför Twitter är viktigt.

När det nästan dagligen släpps nya ljudfiler, med exempelvis regeringsföreträdares diskussioner om hur man ska gömma mutpengar i miljondollarklassen, ser Erdogan inget annat alternativ än att öka repressionen.

Idag är det Twitter. Imorgon är det Facebook och Youtube.

Information och våra röster är hot mot Erdogans och regeringspartiet AKP:s makt.

Att Twitter har blivit en måltavla för Erdogans paranoia är ingen slump. Under sommarens Gezi-uppror var det där vi spred våra nyheter om polisens övergrepp, i frånvaro av stora och självständiga tidningar och tv-kanaler.

Sommaren 2013 ökade antalet twitterkonton från 1,8 till 10 miljoner i Turkiet.

Nu vill en paternalistisk landsfader som av allt fler medborgare uppfattas som en naken kung strypa en av de viktigaste plattformarna för kommunikation. Något som underlättas av de nyligen genomklubbade internetlagarna, som ger myndigheter omfattande befogenheter att stänga ner hemsidor i Turkiet.

Lägg därtill det urskillningslösa polisvåld som oppositionella möter i princip dagligen, och som för kort tid sedan resulterade i att 14-årige Berkin Elvan dog efter 269 dagar i koma. Symptomatiskt är att en av de största anledningarna till att Gezi-upproret mobiliserade så många medborgare var att människor kände att deras livsutrymme hade beskurits kraftigt av Erdogans moralkonservatism och oförmåga att acceptera avvikande åsikter.

Twitter-beslutet visar att vi som demonstrerade i somras hade rätt – om ingen sätter stopp för denna negativa reformtrend finns det snart ingen demokrati och yttrandefrihet kvar.

Erdogans Turkiet är auktoritärt, och hur långt denna nästintill totalitära hållning kommer att gå vet ingen.

Turkiet förvandlas i allt snabbare takt till en diktatur. Denna utveckling tycks ha gått praktiskt taget obemärkt förbi i den svenska regeringen, som är AKP:s kanske största supporter i EU. På sin höjd noteras övergreppen utan att den generellt positiva hållningen till AKP omvärderas.

I Turkiet är oppositionella medborgares liv inget värda. Vid sidan av fängslandet av journalister, där Turkiet ligger i världstopp enligt Committee to Protect Journalists, och den strikta kontrollen över landets medier är den nya vurmen för att attackera även sociala medier ytterligare en högst oroväckande trend.

Frågan som återstår är då enkel: Hur många fler liv måste släckas och röster tystas innan Erdogan får den kritik han förtjänar även internationellt?

Hur länge tänker den svenska regeringen vara åskådare till en utveckling där Turkiet går mot att bli en diktatur?

Och nej, utrikesminister Carl Bildts snabba tweet om den oroande utvecklingen efter twitterförbudet är inte skillnaden mellan att vara åskådare och ta ställning för den alltmer begränsade yttrandefriheten i Turkiet.

Analys: Korruptionshärva del av turkisk maktkamp

/ EC / Lämna en kommentar

Texten även publicerad i Fria Tidningen.

_________________

Korruptionshärva del av turkisk maktkamp

Två konservativa krafter står mot varandra i det som beskrivs som den största regeringsskandalen i Turkiets historia. Den interna maktkampen kan på sikt bli premiärminister Recep Tayyip Erdogans fall. Men frågetecknen kring de båda sidornas demokratiska motiv kvarstår.

Korruptionsanklagelserna mot en rad regeringsprofiler skakar om Turkiet. Nu gör ett krigskabinett entré. Det är den samlade bedömningen av premiärminister Erdogans nya regering där tio ändringar har gjorts efter flera avhopp bland huvudpersonerna i korruptionshärvan. Men vem kämpar Erdogan mot i detta ”andra befrielsekrig”, som han själv kallar det?

Huvudpersonerna i dramat är Erdogan och den mytomspunne religiöse ledaren Fethullah Gülen, med bas i USA. De tidigare allierade har under det senaste året haft svårt att dra jämnt, och ligger nu i öppet krig. Konflikten kulminerade i samband med regeringens utspel om att privata förberedelseskolor på sikt ska stängas ner – ett hårt slag mot Gülens ekonomiska och politiska imperium.

När Erdogan nu talar om ”utländska krafter” och en ”parallell stat” som konspirerar mot honom är det krigsretorik i syfte att urvattna korruptionsskandalen. Men faktum är att talet om en stat inom staten i viss mån har grund i verkligheten. Då Rättvise- och utvecklingspartiet, AKP, kom till makten 2002 byggde Erdogan allianser med liberaler, islamister och ett antal socialdemokrater för att en gång för alla göra upp med den mäktiga militärens politiska makt.

En tongivande kraft i detta bygge var Fethullah Gülen, som via sina medier – bland annat Turkiets bäst säljande tidning Zaman – och anhängare utgjorde en stark maktbas för AKP. I gengäld tilläts Gülens rörelse växa i staten. Fram till nu.

En alltmer auktoritär Erdogan har fått oroade partivänner och en stabilitetssökande marknad att varna regeringen, inte minst sedan sommarens sociala explosion, Gezi-upproret. Flera parlamentsledamöter, både Gülen-sympatisörer och medlemmar av partiets liberala flank, har avgått i protest mot toppstyret. Påstådda ingripanden mot åklagare som utreder korruption inom partitoppen har spätt på missnöjet.

Den marknadsliberala konservativa rörelsens mildare röster, där Gülen anses ingå, är införstådda med att Erdogan är på väg att bli en belastning. Allt större hopp sätts därför till namn som president Abdullah Gül och vice premiärminister Bülent Arınç, två AKP-veteraner med en mjukare profil men med samma ideologiska kompass. Motivet är således inte demokrati, utan snarare en mer effektiv maktutövning.

Den 30 mars går Turkiet till lokalval. Därefter väntar de viktiga parlaments- och presidentvalen. Efter elva års stabilt AKP-styre ser oppositionen nu sin chans att skaka om regeringen och påskynda Erdogans till synes oundvikliga fall.

Ett mycket splittrat socialdemokratiskt och kemalistiskt CHP, Republikanska folkpartiet, har nu segervittring i samtliga storstäder. I Istanbul väntas populistiske Mustafa Sarıgül hota AKP:s tioåriga styre i staden, medan partiets Ankara-kandidat Mansur Yavas hämtas från det ultranationalistiska MHP, Nationella rörelsepartiet.

Taktiken är enkel: Alla kandidater som kan vinna valet åt CHP är välkomna, vilket vållar ramaskri i partiets vänsterläger. Nu söker CHP-ledningen även stöd från den alltmer AKP-kritiska Gülen-rörelsen.

Mycket talar därför för att de konflikter som Erdogan har samlat på sig under det senaste året varit början på slutet för en epok i Turkiets historia. Det är en mycket smärtsam politisk skilsmässa mellan Erdogan och Gülen som vi nu ser.

De oheliga allianserna och de politiska eliternas maktkamp oroar de medborgare som under sommarens Gezi-uppror krävde ett värdigt liv och ett demokratiskt styre. Demonstranter samlas återigen i tusental runt om i Turkiet och kräver demokrati och transparens.

Likt i somras möts de med tårgas, vattenkanoner och gummikulor. Detta samtidigt som de sociala rörelserna på gatorna, Turkiets viktigaste demokratiseringskraft, kräver ett oppositionsalternativ som kan säkra medborgerliga rättigheter i landet. Det vill säga en plattform som inte ingår i makteliten eller närmar sig den konservativa diskursen i jakt på väljare.

Ekim Caglar, statsvetare och frilansskribent

I Västerbottens Folkblad: Intern maktkamp ger inte demokrati i Turkiet

/ EC / Lämna en kommentar

Min ledarartikel publicerad den 4 december i Västerbottens Folkblad.

_________________

Intern maktkamp ger inte demokrati i Turkiet

När valrörelsen inför mars månads lokalval dragit i gång kan vi konstatera att premiärminister Recep Tayyip Erdogans ton mot oppositionella fortfarande är hård. Det 40-tal kandidater som har presenterats inför valet vittnar heller inte om någon kursändring. 2013 har inneburit en rad utmaningar för Erdogan. Sommarens protester med basen i Gezi-parken i Istanbul blev ett landsomfattande uppror som visade att medborgarna inte känner samma entusiasm som utländska bedömare när det gäller politisk stabilitet (läs: ett alltmer auktoritärt styre) och stark tillväxt (läs: profitintresse framför människors behov av frihet och livsutrymme). Tunga politiker i regeringspartiet AKP (Rättvise- och utvecklingspartiet) som vicepremiärminister Bülent Arınç och president Abdullah Gül har markerat att Erdogan måste gå försiktigare fram. ”Good cop, bad cop” menar kritiker lättvindigt. Även om motivet snarare än demokrati och mänskliga rättigheter är effektiv maktutövning, något som försvåras av Erdogans konfrontativa politik, kan en reell spricka inom regeringslägret urskönjas.

En viktig aktör i konflikten är Fethullah Gülen, religiös ledare med bas i USA. Med ett nätverk av skolor, tidningar och företag är han en maktfaktor med ett politiskt och ekonomiskt imperium som få underskattar i Turkiet. Sedan en tid har striden med den tidigare allierade Erdogan varit mer eller mindre öppen. Gülen-ägda tidningen Zaman, Turkiets bäst säljande tidning med en upplaga runt miljonen, har gått från att vara hängivet AKP-vänlig till att bli alltmer kritisk. Gülen-vänliga politiker har hoppat av och missnöjet är stort efter Erdogans planer på att begränsa rörelsens undervisningsimperium genom att på sikt införa restriktioner för föreberedelseskolor, något som slår hårt mot rörelsen.

Gülen, Arınç och Gül bedöms allt oftare som den moderata falangen av den konservativa rörelse som utgör AKP. Dagens Nyheters Gunnar Jonsson menade att ”i väntan på en opposition värd namnet inger ändå Abdullah Gül ett visst hopp” och att han är en ”mer lyssnande typ” än Erdogan (DN 10/10). I samma tidning skriver Nathan Shachar att Fethullah Gülen ”kämpar för jämlikhet mellan könen och samförstånd mellan religioner” (DN 30/11). Gül och Gülen är rimliga alternativ för fortsatt nyliberal politik och mild islam, en idealisk modell för Washington och marknaden. Men frågetecknen är många. Den prisbelönte journalisten Ahmet Sık, tidigare fängslad efter att ha avslöjat Gülen-rörelsens infiltration av poliskåren, beskriver konflikten som ett krig om makten utan några demokratiska motiv. Prokurdiska Freds- och demokratipartiets (BDP) ordförande Selahattin Demirtas instämmer och menar att striden handlar om kontrollen över staten och att det vore oansvarigt att ta ställning för det ena lägret i demokratins namn.

I mars kan AKP försvagas ytterligare om nyckelstäder som Istanbul och Ankara förloras. AKP:s främsta vapen är en svag opposition. Parlamentets näst största parti, det socialdemokratiskt kemalistiska Republikanska Folkpartiet (CHP), har svårt att hålla ihop sina falanger, och har således problem med att bedriva en effektiv opposition. Sedan partiledarbytet 2010 då socialdemokraten Kemal Kilicdaroğlu kom till makten har CHP skakats av interna stridigheter. Partiets vänsterflygel försöker att genomdriva visionen om ”det nya CHP”, medan militaristiska nationalister stretar emot. I partiet återfinns i dag allt från marxister och kurdvänner till ultranationalistiska partiföreträdare – och solidariteten mellan dessa är minimal. Det innebär att ett bortröstat AKP vid en valförlust i bästa fall ersätts av högst en handfull progressiva borgmästare från ett instabilt CHP.

En genuin demokratisering av Turkiet hänger inte på hur konflikten mellan en alltmer auktoritär Erdoğan och strategisk internopposition inom konservativa kretsar utvecklar sig. Det enda hoppet är alltjämt trycket som skapas av vanliga medborgare och de sociala rörelserna – något sparsamt uppdaterade bedömare letandes efter alternativ i landets politiska elit bortser från.

Ekim Caglar