Kompletterar bilden av upprorsrörelsen i Magasinet Arena

”Den unga medelklassens revolt mot inskränkningar av friheter”. Inte sällan beskrevs den drivande faktorn bakom sommarens uppror i Turkiet så. Det är en tacksam utgångspunkt eftersom varje uppror behöver sina symboler. I Gezi hade vi många sådana. Men samtidigt ger det en ofullständig bild av en mångfacetterad upprorsrörelse som spänner över nästan hela det ideologiska fältet från höger till vänster. Dessutom missar många bedömare att den klassmässiga sammansättningen är komplex än att kunna sammanfattas som ett ”medelklassuppror”.

Om detta skriver jag i det senaste numret av Magasinet Arena, som även går att läsa på nätet.

Samtal om press- och yttrandefrihet i P1

När ämnet yttrandefrihet i Turkiet tas upp är många snabba med att påpeka att för lite görs och att frågan inte uppmärksammas tillräckligt. Vet inte riktigt om jag håller med. Den senaste tiden har de fängslade journalisternas situation nämns i tv, radio och vid seminarier. Det är naturligtvis bra, och man kan alltid göra mer. Men att säga att det görs väldigt lite vore även att förringa de insatser som många trots allt regelbundet bidrar med.

Som sagt. Ämnet är mycket aktuellt. Själv har jag bidragit med kommentarer i Nordegren & Epstein på P1, där även Ola Larsmo, ordförande i Svenska PEN, ger sin bild av situationen. Lyssna gärna på inslaget, via länken här.

I Flamman om de avslutade hungerstrejkerna

Texten publicerad i veckans nummer av Flamman.

______________________

Försiktig öppning till förhandlingar

65. 66. 67. Dagarna räknades och de totalt tusentals hungerstrejkande kurdiska aktivisterna berörde många, inte minst internationellt. Inför dag 68 andades samtliga parter ut när den fängslade PKK-ledaren Abdullah Öcalan, genom sin bror Mehmet Öcalan, låtit meddela att de kurdiska fångarnas hungerstrejk måste blåsas av. Uppmaningen ledde till att samtliga hundratals hungerstrejkare i fängelse, som utgjorde gruppen som deltagit i kampanjen från dag ett, beslutade att avbryta sin aktion.

Öcalan hänvisar till att handlingen har uppnått sitt syfte. Något annat budskap var heller inte att vänta. Vilka eventuella löften och garantier som har legat bakom utspelet vet bara förhandlarna. Men Öcalans isolering har delvis lättats genom dialogen och regeringspartiet AKP har tagit initiativ till att tillåta användandet av kurdiska i landets domstolar, vilket var två av kurdernas huvudkrav. Och framför allt, hungerstrejken tvingade fram (försiktiga) regeringsuttalanden om behovet av förhandlingar mellan PKK och staten.

Utanför Turkiet påpekade intellektuella, aktivister och politiker att de kurdiska hungerstrejkarnas krav måste tas på allvar. Tusentals hungerstrejkade i sympati både i och utanför Turkiet. Vad inhemska aktörer redan visste var att aktionen handlade om något större än så. Konflikten sågs som en indikator över AKP-regeringens och premiärminister Recep Tayyip Erdogans vilja att lösa den kurdiska frågan med dialog och fredliga medel, menade kurdiska oppositionella. Det gjorde aktionen än mer avgörande för framtiden.

Strejkkampanjen gav regeringen utrymme att manifestera en till synes kylig förhandlingsteknik som får kritik för att vara alltför likgiltig inför det lidande hungerstrejken har inneburit, samt för att man inte fullt ut erkänner den kurdiska oppositionens roll som förhandlingspart i en konflikt som sedan 1984 har krävt drygt 40 000 människoliv. När justitieministern Sadullah Ergin under hungerstrejken talade om 683 deltagande fångar i fängelserna svarade Erdogan att det inte existerar någon sådan aktion. Det fanns helt enkelt inga hungrande i landets fängelser. Det var ”bara en show”, förklarade Erdogan trots att hungerstrejken då hade nått ett kritiskt skede ifråga om fångarnas hälsotillstånd.

Att hungerstrejken är till ända innebär inte att aktionen inte har inneburit mänskligt lidande. Hundratals kurder, vars hungerstrejk nådde nästan 70 dagar, kommer med all sannolikhet att i olika utsträckning lida av sviterna av sin kampanj. När hälsofrågan behandlas och utvärderas kan en rättvis bedömning göras kring huruvida hungerstrejken som metod är ett effektivt sätt att främja reformer. Vad som är klart är att denna episod blir ett svårläkt sår som bekräftar bilden av Erdogan som en hårdnackad förhandlare.

Fortfarande sitter tusentals kurdiska politiker och aktivister i fängelse. Och trots vissa lättnader i användandet av kurdiskan i offentliga sammanhang återstår BDP:s och PKK:s krav om fullständiga kulturella rättigheter och självstyre för landets kurdiska befolkning. Vad hungerstrejken har visat är att vägen till fred blir en mödosam process. Redan samma dag som strejken avslutades rapporterades det om stridigheter i sydöstra Turkiet där flera soldater uppgavs ha dödats.

När hungerstrejken nu är över och en fruktbar fredsdialog eventuellt kan initieras väcker det således visst hopp. Samtidigt återfinns en oro över att varje reform måste föregås av en stundande mänsklig katastrof, likt den som i sista stund avvärjdes.

Ekim Caglar

Recension: Möter dig i Larnaca

Recensionen även publicerad i det senaste numret av Flamman.

______________________________

Bok
Möter dig i Larnaca
Azar Mahloujian
Atlas, 2011

Politiskt och aktuellt om historiskt mord

Attentat med politiska motiv är ett tacksamt ämne för att skapa spänning. Att Hamid, en framstående oppositionell kraft boende i Sverige, mördas av förmodade iranska agenter på Cypern 1989 är en på många sätt självklar utgångspunkt för en historia som färskar upp  gamla minnen. Rosa, Hamids dotter, reser decennier senare i sökandet efter upprättelse och uträtade frågetecken.

Mahloujian rör sig självsäkert mellan karaktärer, miljöer och kulturer. Med rätta, för *Möter dig i Larnaca* är researchad in i minsta detalj. Men den stora styrkan ligger i den problematiserade ansvarsfrågan. Rosa bär på en smärta, nyfikenhet och ett behov av upprättelse som Sverige inte har känt. Hon reser till Larnaca där mordet har skett, men även till Iran. Hon möter ögonvittnen, pappans kusin och mor. Att ingen annan har gjort det är att behandla aktuella frågor och öppna sår. Möter dig i Larnaca är historien om mordet på Gholam Keshavarz, som mycket riktigt dödades i augusti 1989.

Förutom att *Möter dig i Larnaca* är en redogörelse av en historisk händelse är det också en skildring av ett liv i exil. Azar Mahloujians eget patos och engagemang för politiska flyktingar och det fria ordet lyser igenom. Exilpsykologin beskrev hon redan i Tillbaka till Iran (Atlas, 2004). Även för den som kan historien om Keshavarz är Möter dig i Larnaca en upplysande brygga mellan exil och hemland – och den är ännu en viktig pusselbit i Mahloujians författarskap som ofta bär detta tema.

Möter dig i Larnaca är en politisk roman som berättar om en historia som inte bara skildrar Irans jakt på oliktänkande utanför landets gränser. Det är även en bok som placerar ansvaret i knät på fria och demokratiska länder som gör anspråk på att vara de beskyddande. Då, 1989, var ekonomiska intressen viktigare än att ta ställning för sina medborgare. Sverige tycks ha gjort mycket begränsade insatser för att ställa förtryckarna (mördarna i detta fall) till svars, trots utlovade uppföljningar. Det är en fråga som är lika aktuell då som nu, i en tid med Carl Bildt som utrikesminister och då Sergels torg regelbundet fylls av demonstrerande utvisningshotade oppositionella som inte får stanna i Sverige, utan att Tobias Billström sover svårare om nätterna.

Problemet är uppenbart, och Mahloujians val av nedslag gör saken än mer intrikat – samma lättvindiga behandling av politiska flyktingar som finns nu fanns även då. Det här är inte en fråga som självrannsakan som enbart moderatledda regeringen bör idka. Och det lämnar ett huvud med tusen tankar, yek sar o hezar, samt ett samvete som Mahloujian gör rätt i att inte dämpa.

Ekim Caglar
(ekim.caglar@flamman.se)

Kommentarer kring repressionen mot fackligt aktiva i Turkiet

71 personer arresterades i veckan, i något som får medeltida häxjakter och inkvisitionen att framstå som en tebjudning. Arbetaren uppmärksammade detta och gjorde en intervju med mig för att reda ut begreppen.

Varför vill regeringen tysta fackföreningen Kesk?

– Enligt Kesks generalsekreterare Ismail Hakki Tombul beror arresteringarna på två saker. Dels menar han att det är en hämnd för en strejk Kesk genomförde den 21 december. Strejken var en protest mot en ny konservativ utbildningsreform som bland annat tillåter yngre elever att välja religiösa kurser. Och dels är Kesk en obekväm röst i frågor som rör olika minoriteters rättigheter. De förespråkar bland annat en fredlig lösning på kurdfrågan.

Resten av intervjun går att läsa här.

Brasiliansk fotbollsrebell ur tiden

Publicerad i det senaste numret av Flamman.

____________________________________________

Brasiliansk fotbollsrebell ur tiden

Doktorn är död. ”Dr. Sócrates” kallades han, den legendariske mittfältaren och läkaren, som avled den 4 december, 57 år gammal. Blicken för spelet, de blytunga skotten och de förstummande passningarna har redan gjort Sócrates odödlig, men lika stor som han var på planen var han också utanför den.

Sócrates var en rebell på många sätt. Det långa håret och skägget gav honom ett utseende som tillsammans med det klassiska vita hårbandet blev en distinkt stil, ett signum. I det brasilianska landslaget var han jätten, artisten som blandade fysisk kraft med magi. Brasilien under VM 1982 är troligen ett av de finaste lag som inte har vunnit turneringarnas turnering. Laget utgjordes av stjärnor som Zico, Éder och Falcão – och naturligtvis Sócrates. Lekfullheten trollband en hel värld. Men den stora kampen utkämpades utanför planen för doktorn.

I klubblaget Corinthians var Sócrates något mer än en viktig pusselbit i lagbygget. Tillsammans med Wladimir och klubbpresidenten Waldemar Pires var han också hjärnan bakom den så kallade ”Corinthians-demokratin”, *Democracia Corinthiana*, vars udd var direkt riktad mot den militärledning som styrde Brasilien. I Corinthians togs viktiga beslut kollektivt och demokratiskt. Spelarna hade ett stort inflytande över hur klubben sköttes. I takt med att titlarna tillskansades underminerades militärens legitimitet, samtidigt som läktarna blev ett tillhåll för oppositionella på jakt efter politiskt andrum. Militärstyret föll 1985 och ingen har på allvar vågat underskatta Corinthians’ och Sócrates’ betydelse för att återställa demokratin.

Det var med andra ord ingen slump att Sócrates alltid sågs som en atypisk fotbollsspelare. Läkardiplomet, den rebelliska intellektualismen och aktivismen gjorde honom till en sorts fotbollens motsvarighet till en av hans egna idoler, Che Guevara.

Den officiella dödsorsaken är en matförgiftning som utvecklades till en septisk chock. Men det råder få tvivel om att det var det hårda bohemlivet med alkohol och rökning som till slut satte punkt för en av fotbollsvärldens mest fascinerande historier.

Satirikern Aziz Nesin myntade uttrycket ”jag är varken höger eller vänster, jag är fotbollsspelare”. Sócrates förblev ett av få undantag från den förhärskande (och ofta korrekta) bilden av fotbollsspelare som apolitiska varelser. När Sócrates nu lämnar efter sig fru och sex barn tar han också med en viktig del av den politiska fotbollen i graven.

Ekim Caglar

Kommenterar farliga tendenser i Egypten

Publicerad i det senaste numret av Flamman.

______________________________________

Den arabiska våren räckte för att fälla Hosni Mubarak. Den snåriga demokratiseringsprocessens viktigaste milstolpe blir utan tvekan en ny demokratisk konstitution. Så långt är progressiva, övriga demokrater, islamister och militären överens.

700 poliser sparkades nyligen till följd av inblandningen i dödandet av demonstranter under upproret. Ett viktigt steg för att snabbt hela vidöppna sår i det egyptiska samhället, men också ett drag som ökar militärens legitimitet som garanten för att folkliga landvinningar inte ska gå förlorade. I den utvecklingen är den till synes mäktigaste kraften det styrande militära rådet.

De första signalerna inför demokratibygget är allt annat än hoppingivande. Att Tahrir-torget återigen fylls, denna gång för att protestera mot militärens politiska inblandning, är naturlig. Det är det militära rådet som bestämmer ramarna för konstitutionen. Nyligen släppte de en “deklaration om de grundläggande principerna” inför det formella konstitutionsskapandet. Experter, däribland juridikprofessorn Mohamed Nour Farahat vid Zagazig-universitetet som talat till New York Times, pekar med rätta på att militären kommer att vara en maktfaktor som utmanar ett framtida civilt styre och att den väntade frånvaron av insyn i ekonomin ger institutionen politisk autonomi. Tidigare har militära ledare antytt, i exempelvis tidningen al-Masry al-Youm, att intentionen är att bli den centrala politiska aktören.

Som en garant för en kringskuren demokrati och sekularism kan den egyptiska militären få en roll som motsvarande institution haft i Turkiet under många decennier. Denna modell förespråkas explicit av exempelvis generalmajor Mamdouh Shaheen, medlem av det styrande rådet. Militären får slå vakt om staten – eller bli den verkligen staten i staten – bara islamisterna hålls borta, lyder resonemanget. Att detta lätt kan utvecklas till en mardröm vet Turkiets medborgare, inte minst sedan den renodlade militärkonstitutionen från 1982 infördes, som trots ett antal revideringar är ett stort hinder för vidare demokratisk utveckling i landet.

Militärens makt i Egypten är likt Turkiet ett normaltillstånd sedan de båda ländernas självständighet. Turkiet har inte förrän nyligen på allvar lyckats skaka av sig militärens tunga hand över regering och parlament. Kupper, avrättningar, tortyr. Höga pris har betalats på vägen till ett större civilt inflytande.

I Egyptens fall, där etablerade politiska partier inte har något folkligt fotfäste, står allt hopp till att civila kunna utgöra kraften som ska ingripa mot ett allt större auktoritärt inflytande. Klockan klämtar – och den gör det knappast till demokraternas fördel när den militära viljan att styra blir alltmer uppenbar.
Progressiva i Turkiet har länge ropat ”varken sharia eller statskupper”. Det bör vara en varning även för det egyptiska folket.

Ekim Caglar

Skräddaren som byggde socialismen

Socialism fungerar inte i praktiken, sägs det. Frågan är då varför Fikri Sönmez, som dog i en fängelsehåla den 4 maj 1985, lyckades sätta skräck i en konservativ regering under ledning av Süleyman Demirel och Kenan Evrens fascistjunta. Svaret är enkelt: skräddaren Fikri Sönmez praktiserade socialismen i kommunen Fatsa i

Fikri Sönmez

Fikri Sönmez

Ordu vid Svarta havets kust – något som har gått till historien som Turkiets svar på Paris-kommunen.

Sönmez ställde upp som oberoende vänsterkandidat med stöd från den revolutionära organisationen Devrimci Yol i ett lokalval 1979. Han vann och inledde med att dela upp orten i elva mindre administrativa områden för att minska avståndet mellan makten och folket. De döptes om till folkkommittéer och samlades varannan månad för att utvärdera och vägleda Sönmez i hans arbete som borgmästare. En form av deltagande demokrati som andra kommuner bara kunnat drömma om tidigare, med andra ord.

Ortens stora hasselnötsnäring inrättades i kooperativ. Den svarta marknaden som plågade invånarna i kommunen raderades snart ut. De beslagtagna varorna ur hajarnas lager delades ut till befolkningen. Stora kulturfestivaler gjorde att Fatsa snart blev symbolen för ett genuint demokratiskt styre med revolutionära förtecken. Reaktionerna var naturligtvis inte odelat positiva. Premiärminister Süleyman Demirel förstod allvaret när även medierna varnade för att exemplet Fatsa riskerade att sprida sig i landet. Som journalisten och CHP-politikern Oktay Ekşi vid

Süleyman Demirel, mångårig premiärminister och president

Süleyman Demirel, mångårig premiärminister och president

tidningen Hürriyet skrev, ”om ni låter det här gå så blir hela Turkiet Fatsa!”, med en illa dold vilja till att riva det socialistiska bygget.

I god tid före 12 september-juntans entré gick regeringstrupper in i Fatsa. Närmare bestämt den 11 juli 1980. Då hade den antikommunistiska häxjakten pågått under lång tid. Intressant nog skrev de lokala oppositionella krafterna (Demirels AP, CHP och MSP) i kommunen ett gemensamt uttalande där man bekräftade det alla redan visste; man undrade varför regeringen ville skapa oordning i en kommun som Fatsa där det trots alla spekulationer varken rådde någon ockupation eller fanns några militanta tendenser. ”Punktoperationen” som den kom att kallas basunerades ut relativt tidigt och målet stod utom allt tvivel, Fatsa skulle åter bli en dysfunktionell kommun i regeringens smak. Fikri Sönmez valde att stanna i kommunen. Han blev sedermera gripen och satt i fängelse medan kvarvarande revolutionärer beväpnade sig och drog ut på landsbygden för att där kämpa mot ett oundvikligt nederlag.

Som Dev-Yol-ledaren Oğuzhan Müftüoğlu berättar i sin nyutkomna intervjubok; på den tiden kunde kvinnor gå ute på kvällarna i Fatsa. Projektet sammanfattade han med att de ville bygga ett styre med hjälp av folkets deltagande. Skulle man lyckas skulle det också vara med hjälp av folkets deltagande. Och om man skulle misslyckas skulle även det vara med hjälp av folkets deltagande.Problemet var helt enkelt att man gjorde det hela lite för bra, där rättvisa, jämställdhet och demokrati verkligen implementerades. Därför är det heller inte konstigt att Fatsa har blivit ett populärt studieobjekt för akademiker och journalister långt efter Sönmez’ borgmästarsejour.

Därför stannar vi alltid till när någon säger att socialismen inte fungerar i praktiken i Turkiet. För många minns och uppskattar fortfarande skräddaren Fikri Sönmez, som dog i en hjärtattack i fängelse efter år av tortyr.

Den bannlysta boken och pressfriheten

Det stora samtalsämnet i den turkiska politiken är också en av de mest komplexa situationer som har uppstått på senare tid. Journalister har regelbundet gått ut på gatorna för att visa sitt missnöje efter en våg av repression. Andra har lämnat sina kolumner helt tomma i protest. Tidningen BirGün har fått dryga böter vid ett par tillfällen och en medarbetare har fått tio månaders fängelse inom loppet av några dagar. Anledningen där har varit att den kurdiska gerillaorganisationen PKK har behandlats på ett sätt som är ovanligt i turkiska medier då tidningen inte enbart har utgått från arméns officiella nyheter.

BirGüns öde hamnar dock i periferin då uppmärksamheten främst har riktats mot att en handfull journalister har blivit arresterade på senare tid. Bland dessa finns två framstående yrkesmän som har skapat ett stort frågetecken kring hur jakten på det ultranationalistiska kuppnätverket Ergenekon har skötts. Att Ahmet Şık och Nedim Şener, båda journalister med stor integritet och vars politiska kompass pekar åt motsatt håll från Ergenekon, arresterades har öppnat upp för viktiga debatter, även för oss som vill göra upp med den djupa staten och ha en rättvis prövning utan godtyckliga ingripanden för att tysta debattörer. När några konkreta bevis inte offentliggörs ligger bevisbördan på jägarna och inte på offren, menar alltfler. Då antalet journalister i förvar nu är uppe i över 60 stycken är frågorna många. Trenden är tydlig och därför har även Reportrar utan gränser, European Federation of Journalists och en rad andra internationella aktörer framfört sitt missnöje över hur kollegorna i Turkiet behandlas.

President Abdullah Gül är bekymrad. Med rätta. Det råder inga som helst tvivel om att en rad personer med ljusskygga åsikter äntligen kan ställas inför rätta, men alltfler ögonbryn har höjts när dunkla motiv har misstänkts ligga bakom en del av arresteringarna, däribland de riktade mot Ahmet Şık och Nedim Şener. I princip alla journalister som har arresterats har varit kritiska mot premiärminister Recep Tayyip Erdoğans AKP-regering.

I Ahmet Şıks fall har frågan om godtycklighet blivit än mer uppenbar. Journalisten hade nämligen nyligen avslutat sin kommande bok Imamens armé, vars innehåll är kontroversiellt på grund av det enkla faktum att den avhandlar den regeringsvänliga religiösa ledaren Fethullah Gülens islamiströrelses makt och infiltration i den turkiska staten, och där särskilt i poliskåren. Manuskriptet är hett eftertraktat och har lett till att razzior har genomförts mot tidningen Radikal och företaget İthaki som skulle trycka boken, vilket även har fått advokatsamfundets att reagera med kritik mot tillslagen.

Till och med den årliga Yeşilçam-filmfestivalen präglades av arresteringarna av journalisterna, där i stort sett hela salen applåderade en pristagares uttalande till stöd för Şık och Şener, trots två AKP-ministrars närvaro. Med stor sannolikhet är de starka reaktionerna, både inrikes och utrikes, också anledningen till att åklagaren med särskilda befogenheter i Ergenekon-jakten, Zekeriya Öz, har omplacerats och hamnat i bakgrunden sedan några dagar tillbaka. Det kan tolkas som att Ergenekon-jägarna backar ett steg och bekräftar att man har gått för hårt fram, men få är genuint övertygade om att oppositionella utan några band till kuppmakare eller nationalism därför kan andas ut.

President Gül beklagade sig nyligen över hur jakten har skötts, men han kommenterade också nonchalant att ”journalisterna nu har fått bra PR för sina böcker, som kommer att säljas i 100 000 istället för 10 000 exemplar”. Delar av innehållet i Imamens armé läckte nyligen ut, vilket efterföljdes av att ett komplett utkast av boken nu finns tillgänglig på Internet. Redan nu har dokumentet laddats ner hundratusentals gånger och flera solidaritetsgrupper planerar att samla in pengar för att kompensera Şık som genom spridningen går miste om intäkter. Vad som redan nu är klart är att Imamens armé är Turkiets mest eftertraktade och kontroversiella bok.

Ergenekon-jakten har redan tidigare misstänkts för att användas för att tysta oppositionella röster. Många har suttit tysta i hopp eller i tron att de arresterade verkligen förtjänar att bli föremål för undersökningar och framtida åtal. Men den senaste tidens händelser är för många slutgiltiga bevis över att det nu vid sidan av en seriös vilja att avslöja Ergenekon också bedrivs en medveten repression mot resten av oppositionen som av olika skäl riktar missnöje mot AKP.

Begreppet ”skräckregim” används allt oftare för att beskriva situationen i Turkiet. I rädsla för att förknippas med fascistiska och antidemokratiska grupper finns risken att kritiska röster tystas. Där självcensuren inte räcker griper polisen in. Bokstavligen. Hade det inte varit på grund av en ohederligt framställd dikotomi hade vanliga människor inte ifrågasatt arbetet med att avslöja Ergenekon. Som det ser ut nu är alla invändningar mot regeringen potentiella bevis för att stämpla människor som Ergenekon-kramare. Om det förblir omöjligt att diskutera hur undersökningen sköts gör sig jägarna skyldiga till lika fatala övertramp som den amerikanska motsvarigheten i kriget mot terrorn.

De grupper som tjänar på detta är inte de skaror av progressiva demokratiivrare som nu är upprörda över Ahmet Şıks, Nedim Şeners och en rad andra intellektuellas öde, utan bara regeringssidan och den delen av oppositionen som förordar statskupper. Och de däremellan som vill ha demokrati, svar och rättvisa processer har fortsatt svåra tider att vänta. Därför är alla solidaritetsaktioner för press- och yttrandefrihet, med en tydlig udd mot både Ergenekon och repressionen, välkomna och eftersträvansvärda.

Jagad radikal på besök

Det anordnas många intressanta seminarier i olika, ofta mycket viktiga ämnen, överallt i landet. Få av dessa är dock bra nog att de ger varaktiga intryck och verkligt nya perspektiv som ger långsiktiga lärdomar. När ett arrangemang överträffar alla förväntningar är det därför värt att skriva om det. Problemet med att försöka beskriva Pınar Selek är dock att man inte vet var man ska inleda. Ska man börja med att påpeka att hon har en gedigen akademisk bakgrund, att hon har skrivit en handfull uppmärksammade böcker eller ska man nämna att hon har blivit en nyckelfigur inom turkisk feminism?

Vad Selek (tyvärr) är mest känd för är kanske den rättsliga process som har inneburit flera år i fängelse, tortyr och över ett

Pinar Selek (foto: Ortak Calisma)

decennium av ovisshet. Allt detta på grund av anklagelser om brott, vilka är absurda men lätta att förstå med bakgrund av Pınar Seleks långa ställningstagande för förtryckta i Turkiet. Hon är frikänd för tredje gången, men hennes framtid i frihet är fortfarande oviss, vilket har bidragit till att hennes akademiska bana nu fortsätter i Frankrike och Tyskland. Processen är i sig ett skämt, men också en berättelse om en kamp som gjort Selek till något av en legend. Som advokat har hon sin far Alp och syster Seyda, vars framgångsrika karriär som ekonom avbröts för att hon ville sadla om till advokatyrket för att kunna försvara systern Pınar. Bara det kan man skriva en bok om.

Det var alltså en ständigt kämpande aktivist som talade på det Latinamerikanska bokcaféet i Stockholm i onsdags. Lokalen var fullpackad när Selek berättade om sina erfarenheter som aktivist och om feministrörelser i olika delar av landet, vars organisering har fått allt större betydelse i Turkiets civilsamhälle. Istället för återberätta orden är det viktiga att kunna reflektera över innehållet. På två och en halv timme fanns det mycket att fundera kring.

Organisationer och aktivister blir alltmer professionella i Turkiet, inte minst i kvinnorörelsen. Viktigast är annars att medvetenheten om behovet av samarbete mellan olika grupper tycks öka. I detta led har kurdiska och turkiska kvinnogrupper kunnat föra en dialog om likheter och olikheter i de specifika utmaningar och problem som jämställdheten i Turkiet möter.

Den eviga debatten om huruvida man ska organisera sig i grupper som mobiliserar i specifika politiska frågor eller i organisationer med mer kollektiva lösningar är inte nödvändigtvis ett slutgiltigt vägskäl. Så bör Seleks och feministernas arbete förstås. Den stora mängden organisationer skapar mångfald, men även en styrka när olika grupper möter varandra. Två sådana som Selek själv har varit drivande för att förstå och därmed kunna sammanlänka är Istanbuls HBT-rörelse och feministerna. Hennes bidrag till att skapa en dialog mellan turkar och kurder har varit ett annat viktigt inslag i hennes aktivism, där hennes antimilitaristiska hållning har inneburit ett hot mot alla former av nationalism.

Den relativt autonoma organiseringen skapar utrymme för utbyte, men även kritik. Vänsterns roll i ett samhälle med stort demokratiskt deltagande blir att kunna sammanföra sin kamp med andras, vars gemensamma mål och grundsyn blir tillräcklig för en fruktbar och pluralistisk organisering. Olika vänsterprojekt har syftat till detta, mer eller mindre explicit, men organisationsgraden är fortsatt för dålig för att kunna omsättas till ett demokratiskt, vänstermissnöje i partipolitisk form. Det är en av vänsterns stora utmaningar idag.

Viktigt att påpeka i sammanhanget är att detta står i kontrast till en förenklad bild av Turkiet som ibland tycks vara förhärskande. Vetskapen om att progressiva grupper ständigt utvecklas i en livlig process måste även innebära att det europeiska förhållningssättet till Turkiet revideras. Demokratifrämjande i Turkiet kan inte handla om att hjälpa ett stukat samhälle där inga egna krafter finns. Snarare ska en solidaritet med de grupper man står nära genomsyra arbetet – och dessutom ses som ett utbyte snarare än ett bistånd. Kurdfrågan, kvinnors situation, arbetares rättigheter och en rad andra ämnen som engagerar krafter i Europa är under ständig process i Turkiet – tvärtemot vad många tycks tro när en bild av Turkiets målas upp. Det är inte en process där förtryckande turkar trycker ner alla progressiva inslag i samhället – det är en pågående kamp i ett land med en rik historia och kultur av radikala rörelser som inte har fått tillräckligt inflytande, men som fortsätter att kämpa. Mer eller mindre stora segrar i vardagen skapar luftfickor av frihet. En lyckad del i Seleks egen aktivism är exempelvis det teoretiska feministmagasinet Amargis upplagor på 3 000 exemplar per nummer, vilket är mer än vad motsvarande publikationer kan sälja i de flesta europeiska länder, påpekar hon stolt.

Den allmänna hållningen är tydlig; förtryck kan inte ersättas med ett annat förtryck, nationalism kan inte ersättas med en annan nationalism och chauvinism kan inte ersättas med en annan chauvinism. Alternativen kan och måste skapas. När den formas är det viktiga att den är självständig, aktiv och har styrka att bryta igenom hegemonin. Den eftersträvade modellen för aktivitet är en bläckfisks (hennes egen liknelse) – där alla tentakler utgör verktyg mot hegemonin, men där det fortfarande finns en samlad kropp. Det handlar om febril aktivitet och en så stor räckvidd som möjligt. Det handlar om en levande opposition som suger åt sig idéer och aktiviteter.

Vad många redan vet är att Selek själv är en av de viktigaste rösterna och krafterna i en sådan strid. Trots en efterhängsen rättsprocess och flera justitiemord har Pınar styrkan, modet och energin att fortsätta att ifrågasätta och kämpa. Således är Seleks speciella, för att inte säga legendariska, ställning i den progressiva rörelsen inte särskilt svår att förstå.