dtp

Osman Baydemirs TEKEL-förslag

/ EC / 4 kommentarer

Som bekant pågår en av de största fackliga konflikterna i mannaminne i Turkiet. Arbetarna vid sprit- och tobaksmonopolbolaget TEKEL har blivit uppsagda i tiotusental och regeringen har visat sin ovilja att agera efter de krav som facken ställer. Det genomförs manifestationer, arbetsvägran och hungerstrejker utan att något egentligen går framåt i förhandlingarna. Och premiärminister Recep Tayyip Erdogan lovar att ”ingripa”. Med stor sannolikhet kan de protesterande arbetarna som samlas utanför fackens kontor bli bortplockade med våld. Nåja, så långt är allt som vanligt; de radikala facken DISK och KESK bidrar till att det gula fackförbundet Turk-Is, som initierat protesterna, inte vågar backa ur, medan situationen är låst i dialogen med regeringen.

I dagarna har BDP-politikern, Diyarbakirs borgmästare, Osman Baydemir kommit med sitt förslag för att lösa arbetarnas situation och regeringens nyliberala politik. Han föreslår att Turkiets kommuner tar ett större ansvar i att åter sysselsätta de uppsagda arbetarna. Genom att peka på att det finns runt 2500 olika kommunala styren menar han att man helt enkelt kan sprida ut de 12 000 arbetarna som blivit av med jobben vid TEKEL. Baydemir manade vidare till fortsatt dialog och menade att lösningar kan vara i sikte bara regeringen visar mer välvilja. Han menar också att hans kommun Diyarbakir med glädje ställer upp i att ta smällen av avregleringarna av TEKEL.

Utspelet är naturligtvis väldigt solidariskt och allt som kan täcka upp för den situation arbetarna har hamnat i är nyttigt. Men samtidigt lyser systemkritiken och förmågan att kritisera stora delar av regeringspartiet AKP:s ekonomiska politik med sin frånvaro. Lösningen på nyliberalism blir här att skyffla omkring arbetslösa till arbeten, istället för att säkra trygga arbetsvillkoren för landets arbetare. I egenskap av en av de få socialdemokraterna i den turkiska politiken framstår Baydemir ändå, trots tillkortakommanden i grundläggande lösningar, som en frisk fläkt i en konflikt som behöver fler vänner som honom.

Ahmet Türk: ”Inrikesministern måste avgå”

/ EC / 2 kommentarer

Efter polisens vidriga attack mot barn i Hakkari, där det slutade med att  en 14-årig kurd blev brutalt misshandlad av en militärpolis med gevär, kräver nu DTP-politikern Ahmet Türk AKP:s inrikesminister Beşir Atalays avgång.

Om den här händelsen hade skett i en annan, demokratisk nation, hade inrikesministern åtminstone uppträtt hedervärt och avgått. Men sedan händelsen har varken premiärministern eller inrikesministern tagit sig tid att göra ett enda uttalande.

Kritiken är svidande och högst befogad. Den brutalitet som civila utsätts för av polis och militär i Turkiet är ett problem som AKP-regeringen knappast gjort något åt. Trots detta lever regeringen på det avspänningsrykte man lyckats skapa, samtidigt som samma statlig våldsverkan som tidigare fortgår. Därför är Türks påpekande viktigt, även om några omplaceringar eller avhopp i regeringen inte kommer att ske på grund av det brutala överfallet.

Även socialisterna i ÖDP gör rätt och tar avstånd från händelserna i Hakkari.

Några reaktioner på lokalvalet

/ EC / 16 kommentarer

Det finns massor att säga om valet igår, men i det här inlägget avsätter jag utrymme för att beskriva några spontana reaktioner på resultaten. Kurderna har sagt ifrån i Sydöst. DTP har tagit kontrollen över två tidigare AKP-fästen i Van och Siirt. Samtidigt har man lyckats behålla alla nyckelstäder. Det är stort. Kurderna reagerar inte längre positivt på allmosepolitiken och pseudoreformerna. Min lokala tobakshandlare från Turkiet och jag brukar utbyta några ord om läget i landet. Ofta pratar vi om Galatasarays dagsform och varför Fatih Terim är så svår att gilla. Idag sa vi inte så mycket. Vi log mest och det räckte.

Förutom AKP:s kraftiga tillbakagång är CHP:s framgångar med sin relativa vänstervridning ett skönt faktum. Igår fick vi se att det lönar sig. Ankara och Istanbul som i det närmaste beskrivits som ointagliga AKP-fästen blev utmanade av två rakryggade vänsterpolitiker i form av Kemal Kilicdaroglu och Murat Karayalcin. Framförallt Kilicdaroglu har gjort ett starkt intryck på mig. Medierna pratar redan om en ny Gandhi med sin mjuka framtoning. För mig är han en progressiv antikorruptionspolitiker som har mer att ge. Det återstår att se var CHP:s inkompetente nationalistledare Deniz Baykal placerar Kilicdaroglu. En dag som denna är han symbolen för AKP:s misslyckande, med sin ödmjuka men målmedvetna approach.

Sist lite kort om distriktsvalen i Samandag och Mazgirt. En översättning av den politiska termen gör att vi kan kalla dessa distrikt för kommuner. Dessa två styrs nu av radikala vänsterpartier. Samandag vanns av Frihets- och solidaritetspartiet ÖDP. Även om kommunen är liten så har även politiska bedömare i Turkiet reagerat på denna valframgång. Numera ligger ÖDP:s så kallade ”borg” (kale på turkiska), d.v.s. partiets starka fäste, på Hatay-provinsens västkust.

I Mazgirt var det Arbetspartiet (EMEP, förväxla ej med kryptofascistiska Arbetarpartiet, IP) som vann. Kommunen ligger i Tunceli-provinsen som genom historien alltid varit ett vänsterrebellfäste. Aleviter och kurder dominerar området och är utan tvekan solun kalesi (vänsterns borg). För en hårt kämpande och decimerad radikalvänster är de två kommunala framgångarna enormt glädjande.

Och många minns historien. Den turkiska vänsterns lyckade projekt i Fatsa-kommunen i norra Anatolien på 1970- och 80-talet är i färskt minne. Där vann rörelsen Revolutionära vägen (Devrimci Yol, Dev-Yol) valen 1979 och inrättade en socialistisk kommun som blev en mönstermodell som politiker på nationell nivå fruktade. Efter 1980-juntan var projektet dömt att misslyckas efter hård press från regeringen och militären vilket senare ledde till att alla lokala ledare greps. Flera mördades också när fascismen ändå var i gång. Med dessa öppna sår i minnet är det därför historiskt att kvarlevorna från de gamla vänsterrörelserna överlever och svarar med att plocka hem två kommunala styren. Jag ljuger om jag säger att jag inte är rörd över de resultaten.

Framöver ska jag skriver mer om vänsterprojektet i Fatsa och dess betydelse för dagens vänster här på bloggen och i Flamman kommer en sammanfattande artikel om själva lokalvalen. Håll utkik.