Mycket vill ha mer när liberaler försvarar sig

Recensionen publicerad i senaste numret av Socialistisk debatt.

__________________

Per Svensson
Därför hatar alla liberaler. Och därför har alla fel.
Liberal idédebatt #1, 2014, Liberal Debatt

Mycket vill ha mer när liberaler försvarar sig

Det börjar redan i titeln. Jag blir provocerad. När den obildade pöbeln en gång för alla ska lära sig allt om den missförstådda liberalismen resulterar det ofta i att liberaler bortser från sin makt och därmed sitt ansvar. Som ett bortskämt barn sitter liberalen och tjurar över att den inte får vara med och leka, trots dess centrala roll i alla spelregler. Jag vill ju ge liberalismen en chans, men det där barnet är verkligen ocharmigt.

Bunkermentaliteten är genomgående och fyller en funktion. Genom att ifrågasätta ifrågasättandet av liberalism och ett påklistrat oppositionellt perspektiv är det naturligt att liberaler slipper undan ansvar för en rådande ordning av kristider och dess effekter. Allt gott – så som fri rösträtt eller fri rörlighet – är liberalt, medan ett ekonomiskt system som fördjupar klyftan mellan rika och fattiga i på både individ- och statsnivå förklaras vara irrelevant att diskutera. Ett sönderfallande grekiskt samhälle har således inget med (marknads)liberalers ansvar att göra. Så blir även teknokratiska kupper, påhejade av den berömda trojkan, i länder som Italien och Grekland helt enkelt ointressanta att behandla.

Svenssons skrift är en studie i hegemoni. Makt över dagordningen och ramarna för diskussioner behöver som bekant inte alltid ske med våld. Mjuk makt kan även utövas genom att ständigt låta som en avvikare och idealist trots att det råder en liberal hegemoni, nästan till fullo ekonomiskt och till stora delar på den politiska arenan i åtminstone EU. Liberalismen framställs som en ideologi utan slutmål, utan någon glasklar bild av hur ett drömsamhälle ska se ut. Så kan frågor om hur mycket angrepp på demokratin liberaler tål på ett smidigt sätt undvikas. Permanenta liberala defekter bortser vi från.

Det framstår som ett liberalt komplex att inte se det problematiska i att marknadsekonomin slår demokratin i spillror, inte minst i den globala ekonomiska krisens efterdyningar. Annars kan vi kalla det världsfrånvändhet. När Svensson erkänner att liberala partiers svaghet är att de sällan har någon bas i folkliga rörelser och att liberalismen förlitar sig till individens tanke- och handlingsförmåga uppstår frågan om detta helt enkelt är svaret på att liberaler inte ser de samhällen de lever i. Kanske har de aldrig sett FAS3-offer. Kanske har de aldrig attackerats av nazister. Kanske räcker det med att med några ord kritisera att den politiska frihet som ständigt inskränks i EU (exempelvis Spaniens hårda demonstrationslagar eller hotet mot det fria ordet i Ungern) när man läser Dagens Nyheter vid frukosten. Strejkare skjuts ihjäl i trettiotal för att försvara gruvbolag i Sydafrika. Och visst är det säkert småtrist att fabriker i exempelvis Bangladesh kan kollapsa och lämna tusentals döda arbetare efter sig vid ett och samma tillfälle, men inte någonstans problematiseras ett globalt ekonomiskt liberalt system som fortfarande har svårt att väga upp övervikten för profit framför människovärde. Istället hyllas kapitalismen som ”har gjort tillvaron tuffare för människor för många människor i de europeiska välfärdsstaterna har den gjort livet oändligt mycket ljusare för oräkneliga människor i andra delar av världen: Kina, Indien, Brasilien”. Det är naturligtvis tacksamt att berätta det för svenska liberaler och inte den kinesiske gruvarbetaren som riskerar att sprängas till döds på arbetsplatsen eller den brasilianske kåkstadsbo vars hus jämnas med marken för att bereda plats åt sommarens fotbolls-VM i jakt på pengar och PR.

Men beskrivningen skaver. 2014 kommer man inte längre undan med att försöka hålla isär ekonomisk och politisk demokrati. Svensson problematiserar i liten utsträckning och parerar dåligt när han torrt konstaterar att liberalism och kapitalism inte är samma sak. Han prioriterar istället att diskutera frågor om traditionella politiska institutioner. Därför är det inte konstigt att Svensson och andra liberaler är oförstående inför det faktum att demokratin urholkas på liberalernas egen europeiska hemmaplan, ofta ivrigt påhejade genom regeringskoalitioner och ledarsidor.

Men det är trots allt ett faktum att liberalismen fortfarande bär på ett relevant tankegods. När ekonomiska intressen slår ut – eller dödar – människor, inskränker friheter och sätter den parlamentariska demokratin åt sidan borde det vara en stridsfråga för ärliga liberaler. En ökande högerextremism och ett övervakningssamhälle är andra områden där liberala idéer om individens oinskränkbara rättigheter fyller en potentiellt positiv funktion på hemmaplan.

Så skulle det kunna vara. Även om det om hundra år i liberala kretsar säkert kommer att heta att liberalerna stod på barrikaderna för demokrati även under de mörka krisåren är det mycket lite som tyder på att så verkligen är fallet.

Per Svensson gör anspråk på att förklara varför alla hatar liberaler. Men han missar den viktigaste källan till kritiken – att liberaler ofta har valt makten och att vara åskådare till ett historiskt mörker framför liberala principer. Det är inget att hata någon för, men jag medger att det är irriterande.

Ekim Caglar

Ett manifest för den otrygga klassen

Artikeln publicerad i veckans Flamman.

_____________________

Ett manifest för den otrygga klassen

En nyliberal kollaps öppnar för progressiva alternativ. När den traditionella vänstern inte är subversiv finns det en till stora delar utomparlamentarisk kraft redo att ställa aktuella – och systemkritiska – krav, menar Guy Standing som har blivit en megafon för prekariatet.

Du har inget fast, om ens något, jobb. Därför har du heller inga sociala förmåner. Du har ingen kontroll över din tid. Ett förstahandskontrakt på lägenheten är ren lyx. Framtid kan du knappt stava till. Din vardag och ditt liv är i någon annans händer. Då har du en prekär livssituation.
Tankarna var inte nya när Guy Standings Prekariatet – den nya farliga klassen kom ut på svenska år 2013, men han blev snart en kultfigur.
Medelåldern är lägre än vanligt och Z-salen i ABF-huset i Stockholm är sällsynt full. Guy Standing, professor i utvecklingsstudier vid University of London, knyter näven i luften, talar om basinkomst och en ny farlig klass. I sin nya bok A Precariat Charter ställer han alltmer konkreta krav i hopp om att flytta fram prekariatets positioner.
–  Prekariatet vill inte återvända till ett liv med stabila jobb, fördelning av inkomster eller industrikapitalistiska idéer. Den kräver mer frihet, ett liv där man kan nå sin fulla potential. Säkerhetsaspekten är viktig, att man har kontroll över sin tid, att ha trygghet nog att utveckla sina färdigheter, kontakter och sin kapacitet.

Prekariatet har enligt Guy Standing varit drivande i varierande grad i protester i Tunisien, Egypten, Turkiet, Italien, Brasilien och Spanien, för att nämna några exempel.
– Processen med uppror och protester i världen de senaste åren innebär att man säger ”dra åt helvete” till det politiska etablissemanget. Många säger helt enkelt att de inte ser någon framtid i politikers dagordningar. De säger ”vi vet att ni vill locka folk till era grupper och intressen, men vi tänker inte delta”. Det är det första steget i att förkasta gamla politiska modeller.
Den globala ekonomiska krisen och de ökade klyftorna i samhällen runtom i världen har gynnat dessa teorier. Guy Standing talar med entusiasm om att världen upplever fler massprotester än någonsin internationellt sett. Han talar om en klass som snart bär karaktären av att vara ”för sig” i stället för ”i sig”.
– Efter ett tag förstår prekariatet att om de abdikerar helt från politiken kommer de andra att vinna. Därför är vi nu inne i en intressant fas med nya mobiliseringar. Det viktiga är att de politiska visionerna har börjat komma tillbaka i politiken. Därför är prekariatet en farlig klass – den förkastar inte bara det politiska landskapet, den utformar även en vision om ett bättre samhälle, förklarar Guy Standing engagerat.

Kraven i A Precariat Charter är konsekventa. Marknadiseringen av samhällets alla sfärer bör upphöra. Den nyliberala drömmen om den fria, flexibla kunden (förr medborgaren) ska en gång för alla kastas till historiens skräphög när livet som arbetande fattiga (working poor) blivit en etablerad tillvaro för många. De primitiva rebellerna, prekariatet, formas och utvecklas.
A Precariat Charter framstår som ett manifestutkast för missnöjda runtom i världen, ofta unga, med otrygg tillvaro. Här finns en osäkerhet, en okontrollerbar vardag, medvetenhet, men också ett diskret förakt för traditionella politiska institutioner.
– Medier tolkar ofta röstskolkning som politiskt ointresse. Det är fel! Människor är inte apatiska, de säger att de inte känner igen sig i partierna. Vi måste förstå att de gamla vänstermodellerna har blivit avvisade på samma sätt som nyliberalismen. Det är infantilt att tro på en socialistisk revolution utifrån det som sades för 100 år sedan, säger han och tillägger att han menar att 1900-talets vänster- och arbetarrörelser ofta led av hierarkiska organisationer, paternalism och tröghet.

Vänsterns värden är fortfarande relevanta, insisterar Guy Standing. De marxistiska verktygen likaså. Men han talar även om en ny klasstruktur och klassbaserade krav. Det kräver en ny typ av rörelse. Progressiva måste förstå värdet av kontroll över sitt liv och sin vardag för att vara relevanta. Därför är exempelvis basinkomst symboliskt i kampen mot de för prekariatet ogynnsamma arbetslinjerna, enligt Guy Standing.
Vänstern måste drömma och vara visionär. Det är återkommande i prekariatets kritik mot den traditionella vänstern, menar Guy Standing. De drömmande har länge avfärdats, även internt på vänsterkanten. Deltagande i regeringar och pragmatism har gått före visioner. Men nu finns det ett historiskt tillfälle att ändra dagordningen anser Guy Standing.
– Jämfört med för 20 år sedan har nyliberalismens hegemoni kollapsat. Allt det där pratet om individens framgång, konkurrenskraft och anställningsbarhet skrattar vi åt nu. Det handlar om en förändring av medvetandet. Det är kraftfullt och subversivt, säger Guy Standing medan han bläddrar i sin nya bok och citerar graffitimålningar från los indignados i Spanien för att sammanfatta varför prekariatets visioner är 2010-talets systemkritiska kraft:
– Det värsta vore att gå tillbaka till det gamla.

Ekim Caglar

Brutal ekonomi

Gammal propagandabild från Tjeckoslovakien.

Kolla killen nere till höger. Varje gång jag tänkt på denna bild sedan jag såg den för några veckor sedan har jag gapskrattat. Just när jag har tänkt på den stackars mannen där nere.

Inlägget får låga poäng i aktualitetsvärde eftersom finanskrisdebatten har ebbat ut en del. Något genomgripande ifrågasättande av det nuvarande ekonomiska systemet blev det aldrig. Fler kriser kommer dock, så jag är tidigt ute till nästa kollaps, inte för sent ute med den förra.