Militarism, nationalism och turkisk fotboll

För den norska fotbollstidskriften Josimar har jag nyligen skrivit en längre artikel som undersöker banden mellan nationalism, militarism och fotboll i Turkiet. Den handlar bland annat om hur kopplingarna mellan en aggressiv utrikespolitik och landslagsspelares militärhälsningar vid målfiranden ser ut, hur landslaget har använts för att bygga en sorts nationell myt och varför politiker under alla tider har försökt att utnyttja fotbollen för olika syften. Artikeln finns med i Josimars färska EM-bibel.

Lös en prenumeration nu, mest för att Josimar är en tidskrift som verkligen tar journalistiken på allvar med sina ambitiösa granskningar och reportage om maktspelet inom internationella förbund och Qatars kommande VM.

Om polska huliganer i Flamman

Texten publicerad den 5 juni i Flamman (Läs även Gregor Flakierskis utsökta text om EM i samma nummer)
_________________________________________

Polska fotbollshuliganer

Det är inte detgenomkommersiella centrala torget som lockar. Inte heller det gotiska slottet Wawel eller de mysiga judiska kvarteren vars hembryggda öl med honungsdoft lämnar en sötsliskig eftersmak. Anledningen till detta hårda prov, där Krakows fyrtiogradiga värme tar musten ur de allra tappraste, är den polska fotbollen. Närmare bestämt den polska läktarkulturen.
Polen är tillsammans med Ukraina värdar för EM-turneringen i fotboll. Det har satt fart på polska politiker. Landets huliganer är i det närmaste världskända för sin våldsamhet. Knivar, yxor och andra tillhyggen är inte ovanliga och situationen i landet jämförs inte sällan med 1980-talets Storbritannien när huliganfirmor regelbundet löpte amok. I mitten av 2000-talet upplevde Polen en ettårsperiod där totalt åtta supportrar knivhöggs ihjäl i närheten av arenorna. Även på senare år har dödsfall inträffat.

Polska politiker svettas. Åtgärderna får vi snart känna av. I all hast slussas vi upp till en lång ringlande kö för att se de regerande mästarna Wisla Krakow möta Lechia Gdansk. Matchen har börjat och den 50 meter långa kön rör sig frustrerande sakta. Nya huliganlagar gör att Wisla Krakow kräver att man först skaffar ett pass till arenan, vilken i sin tur ger rätt att köpa biljetter. Allt sker genom personliga intervjuer. Vad heter jag? Varför är jag här? Vad har jag för passnummer? Kan personen bakom mig flytta på sig när jag fotas?
Proceduren tog 45 minuter och nästan hela första halvlek missades. Wisla-klackens ljudvägg och halsdukshav i rött förstummar. Några våldsamheter syns inte till. Kanske beror det på de båda klubbarnas nära relationer. På den ena kortsidan har Lechia Gdansks supportrar hängt upp en flagga med en överkryssad Che Guevara. Mittemot har Wisla Krakows anhängare en nazistanstucken banderoll – ”White Star Power”. Lechias klack är likt Wislas präglad av högerextrema grupper, vilket är regel snarare än undantag på polska läktare.

Ett relativt lugn runt arenorna har skapats, men det stora kaoset pågår sedan en tid tillbaka ute i skogarna och på landsbygden. Våldet söker sig bort från uppmärksamheten och rör sig bort mot en arrangerad miljö där huliganer kan slå ihjäl varandra ifred. Kvar blir de supportrar som snällt får stå i kö och missa matcher, för att sedan utsättas för mer eller mindre högerextrema budskap på läktarna. Så har problem sopats under mattan. Så blir politikerna nöjda.

EKIM CAGLAR

Hiddink gör min dag

Senast i helgen diskuterade jag med min pappa om vem som bör ta över det turkiska landslaget. Vi var överens om att det var dags för någon utländsk tränare. Svennis har diskuterats som ett alternativ i turkiska medier. Det blev inget av det. Tack och lov. För nu är demontränaren, supergeniet och skattefuskaren Guus Hiddink klar.

Ni kan holländarens historia vid det här laget; VM-succé med Sydkorea 2002 och Australien 2006, samt en snygg uppvisning med Ryssland i EM 2008. Visst är Hiddink bra, och har lyckats på många platser, men han har även hunnit med att få Ryssland att missa det kommande världsmästerskapet. Så på pappret är Hiddink allt annat än en given succé.

Men allt är mer välkommet än den psykotiske nationalisten Fatih Terim, naturligtvis. Turkiet har med all sannolikhet inte haft en så självupptagen tränare i historien. Resultaten var ofta bra och visst var Terim duktig på att inge hopp och kamplust i sina spelare, men på sikt hade han aldrig kunnat bli en lösning, vilket han själv till slut insåg.

Därför är Hiddink i sammanhanget är ett välkommet tillskott i det turkiska landslaget. Kanske inte för sina fantastiska resultat, utan snarare för ett stort misslyckande som många tycks ha glömt bort. För titta på Hiddinks facit i Fenerbahce mellan 1990/91:

30 matcher, 12 vinster, 8 oavgjorda, 10 förluster, + – 0 i målskillnad och en vinstprocent på 40 %.

Gör man så mot det lag jag ogillar mest i Turkiet är man för alltid en hedervärd tränare.
Hoş geldin Guus!