Tidiga valkommentarer i Expressen

Senast i sommar genomförs president- och parlamentsval i Turkiet. Vilka utgör oppositionen mot president Erdogans auktoritära styre? Och vad kan man förvänta sig i ett land där de senaste valen knappast kan betecknas som fria eller rättvisa?

Talar om detta och valutgångens möjliga påverkan på Nato-processen i Expressen idag.

En politisk ligaseger

Başakşehirs ligaseger i Turkiet är historisk. Det är det enda alla tycks vara överens om. Başakşehir är blott den sjätte klubben att vinna ligan någonsin. Allt som sägs därutöver är en politisk vattendelare. Om det sportsliga projektet de senaste åren, med en tydlig spelidé och unik tilltro till sina tränare (under många år Abdullah Avcı, men numera Okan Buruk), betonas väntar rättvis kritik på grund av att Başakşehirs starka och otvivelaktiga band till regeringspartiet AKP och president Recep Tayyip Erdoğan underskattas.

Min bild är att det senare har varit en förutsättning för att bygga upp Başakşehirs sportsliga relevans. Det sportsliga förutsätter det politiska i detta fall. Resultatet är ett guld för ett spelskickligt lag med en professionell ledning, men som samtidigt saknar supportrar, klubbsjäl och sympatier, efter att ha backats upp politiskt och ekonomiskt av AKP-nära grupper – och i många fall också av regeringen på ett mer direkt sätt.

Det politiska ligaguldet har jag kommenterat i Sveriges Radio och norska Aftenposten (där kommentarerna från Morten Galåsen, poddare och supporter, är läsvärda). Jag har steg för steg också försökt ge en introduktion till varför ligaguldet är politiskt i denna Twitter-tråd. Som en matig bakgrundsläsning om Başakşehirs politiska sida fungerar annars min artikel i norska Josimar från ifjol.

Turkisk fotboll och politik i Josimar

ECApYOlXoAA_pTP

För den som gillar politisk långläsning om fotboll kan jag tipsa om mina 20 000-tal tecken om den turkiska uppstickarklubben Basaksehir från det senaste numret av det norska fotbollsmagasinet Josimar.

Artikeln fokuserar på Basaksehirs politiska kontakter sedan bildandet, med fokus på de senaste årens allt tydligare kopplingar till president Recep Tayyip Erdogans maktparti AKP. Rubriken Presidentens menn säger egentligen allt, men många av detaljerna har aldrig tidigare publicerats utanför Turkiet.

Teckna en prenumeration på kvalitetstidningen Josimar för att både utveckla din norska och läsa mer om Turkiets kanske mest politiska klubb.

I P1-morgon om Turkiet-valen

Kommenterade de kommande valen i Turkiet i P1-morgon under fredagen och försökte reda ut vad källan till president Recep Tayyip Erdogans popularitet bland AKP-väljarna är. Förklarade också hur valrörelsen har sett ut i skuggan av undantagstillståndet, ett AKP-dominerat medielandskap och våldet som drabbat oppositionella. Slutsats: det har varit en hård valrörelse med en rad demokratiska tillkortakommanden, en ståndpunkt jag och Aras Lindh har förklarat mer ingående i dagarna.

Not 1: Det är naturligtvis oppositionen som ser Erdogan som landets största problem och valet är alltså framflyttat från 2019 till i sommar och inget annat.
Not 2: Det börjar bli dags att återgå till en analog kalender för att inte missa datum med ett helt år.

Godtyckligheten härskande princip i Erdoğans Turkiet

Det har knappast undgått någon att Turkiet håller andan inför det kommande president- och parlamentsvalet. Jag och Aras Lindh, analytiker och programsamordnare på Utrikespolitiska institutet, gör en grundlig genomgång av hur regeringspartiet AKP utnyttjar ett kaosnarrativ och brännmärker motståndare till höger och vänster.

Denna politiskt motiverade sammanblandning av AKP-motståndare med diametralt olika uppfattningar ger en politiskt användbar bild av att flera krafter opererar i maskopi för att underminera regeringen, vilket gör det svårt att hålla isär verkliga och inbillade hot. Detta får effekter åt två håll. Först och främst skapar det naturligt nog en osäkerhet kring vad som överhuvudtaget kan sägas i offentligheten. Men det mobiliserar också de AKP-anhängare som inte ser någon fungerande framtid utan Erdoğan, något som bidrar till att öka distansen till alla som ifrågasätter regeringen.

Nästan vem som helst kan anklagas för vad som helst och effekterna blir långtgående när medielandskapet domineras av president Recep Tayyip Erdoğan samtidigt som rättssystemet har blivit alltmer godtyckligt. Ändå ser en överraskande enad opposition sin chans att på allvar utmana Erdoğan.

Läs om detta och mycket annat i vår artikel i Utrikespolitiska institutets nätpublikation Utrikesmagasinet.

Kort, kort om Turkiet

När mer tid har lagts på Propagandafotboll och gränslandet mellan idrott och politik är det på något sätt skönt att dras in i den turkiska politiken igen. Tråkigare är att skälet återigen är en negativ utveckling som ska tolkas.

President Recep Tayyip Erdogan och regeringspartiet AKP levererar hätska utspel på löpande band, medan europeiska regeringar har uppenbart svårt att hantera att valrörelsen inför folkomröstningen i Turkiet spiller över utanför landets gränser. Konflikterna, som söks och underhålls skickligt av AKP, är naturligtvis ett användbart politiskt verktyg för den ja-sida som vill ha ett starkare presidentämbete i Turkiet (läs: mer makt till Erdogan). Det ultranationalistiska partiet MHP som är i spillror efter att ledningen anslutit sig till ja-lägret medan grupper inom partiet kampanjar för nej tvingar AKP på offensiven för att locka patriotiska turkar till att rösta ja. Och som så många gånger förr behöver Turkiets utrikespolitik speglas mot den inrikespolitiska dynamiken för att förstå vad som egentligen händer.

Mycket mer behöver egentligen sägas, men det får tråkigt nog vänta. Av tidsskäl har jag tyvärr blivit tvungen att avböja nästan alla förfrågningar, men jag har hunnit kommentera den diplomatiska krisen mellan Nederländerna och Turkiet (tillsammans med den alltid initierade Halil Karaveli) i Svenska Dagbladet, medan jag gav en analys av valrörelsen i tidningen Arbetaren.

Konflikt om Recep Tayyip Erdogan

Medverkade i Sveriges Radios Konflikt för att diskutera vad som har format den aggressive presidenten Recep Tayyip Erdogan. På många sätt ett fördjupande samtal och förhoppningsvis upplysande även för lyssnarna. Personligen tror jag att det är av stor vikt att försöka förstå maktpolitikern Erdogan, vars mest effektiva metod är att göra sig oumbärlig genom att medvetet skapa en bild av sig som Turkiets gode paternalist och landsfader. En allt mer auktoritär Erdogan är med andra ord inte galen, han behöver drastiska uttryck och aggressiva utfall (och gärna politiska låsningar, som i den nuvarande krisen) för att i tid och otid kliva in och göra den turkiska politiken mer effektiv och handlingskraftig, på bekostnad av demokrati och yttrandefrihet.

Några frågor blev hängande i luften, däribland en medverkandes påstående om att Gezi-protesterna 2013 skulle ha varit våldsamma. Våldsinslag fanns, det är korrekt. Men den kom inte från demonstranternas sida, med ytterst få undantag. Det vittnar inte minst dödandet av ett tiotal demonstranter om. På samma sätt blev frågan om vem som bär huvudansvaret för det eskalerande våldet i Turkiet något skevt framställd. Ändock ett intressant samtal.

För att lyssna på programmet, klicka här.

Kaoskommentarer

Ett redan turbulent Turkiet blev än mer kaosartat efter parlamentsvalet den 7 juni. Strax efter valet varnade jag för ”en period av oerhörd polarisering och ännu aggressivare utfall mot allt som står i vägen för AKP:s revansch” i Aftonbladet Kultur och även kommande attacker mot både fackförbund, journalister och oppositionspartier.

Med facit i hand (häxjakt på journalister, fackföreningsaktiva, PKK:are, misstänkta PKK:are, HDP o.s.v.) har det tyvärr visat sig stämma. Arresteringar, åtal och hetsiga utspel har haglat över landets oppositionella röster. Lägg därtill att ett krig som tycktes rikta sig mot både IS och PKK snabbt visade sig ha de senare som huvudprioriterat mål. Och allt fler tycks nu bli övertygade om att AKP och president Recep Tayyip Erdogan inte kommer att ge sig tills man fått tillbaka en stadig kontroll över makten.

Kaoset som brakade loss på allvar efter bombådet i Suruc har kommenterats flitigt i svensk press. Nedan följer några av mina egna bidrag till debatten och analysen om vad som håller på att hända i Turkiet.

Arbetaren: ”AKP är medskyldigt till bombådet i Suruc” (24 juli)
Studio Ett, Sveriges Radio: Turkiet kallar till NATO-toppmöte (27 juli)
Arbetaren: Ökat våld i Turkiet (30 juli)
ETC: Våldet eskalerar i Turkiet (30 juli)
Journalisten: ”Ny våg av repression i Turkiet” (7 augusti)