När mer tid har lagts på Propagandafotboll och gränslandet mellan idrott och politik är det på något sätt skönt att dras in i den turkiska politiken igen. Tråkigare är att skälet återigen är en negativ utveckling som ska tolkas.

President Recep Tayyip Erdogan och regeringspartiet AKP levererar hätska utspel på löpande band, medan europeiska regeringar har uppenbart svårt att hantera att valrörelsen inför folkomröstningen i Turkiet spiller över utanför landets gränser. Konflikterna, som söks och underhålls skickligt av AKP, är naturligtvis ett användbart politiskt verktyg för den ja-sida som vill ha ett starkare presidentämbete i Turkiet (läs: mer makt till Erdogan). Det ultranationalistiska partiet MHP som är i spillror efter att ledningen anslutit sig till ja-lägret medan grupper inom partiet kampanjar för nej tvingar AKP på offensiven för att locka patriotiska turkar till att rösta ja. Och som så många gånger förr behöver Turkiets utrikespolitik speglas mot den inrikespolitiska dynamiken för att förstå vad som egentligen händer.

Mycket mer behöver egentligen sägas, men det får tråkigt nog vänta. Av tidsskäl har jag tyvärr blivit tvungen att avböja nästan alla förfrågningar, men jag har hunnit kommentera den diplomatiska krisen mellan Nederländerna och Turkiet (tillsammans med den alltid initierade Halil Karaveli) i Svenska Dagbladet, medan jag gav en analys av valrörelsen i tidningen Arbetaren.