Samtal om Atatürk i Nordegren & Epstein

Intressant nog valde Sveriges Radio att lyfta Atatürks politiska arv vid hans dödsdag den 10 november. Ämnet är relevant i dagens Turkiet, men nästintill bortglömt i utländska medier. Samtalet rörde kemalisternas relation till regerande AKP och president Erdogan, men även kort om vilka alternativ det finns till islamism och nationalism i dagens Turkiet.

Inslaget går att lyssna på här.

I Fria Tidningar om Gezi-upprorets ettårsdag

Än står Turkiets gator i brand

Ett år efter Gezi-upproret är grunderna till missnöje lika många som tidigare. Och proteströrelsen har visat att den fortfarande kan samla en bred opposition mot regeringen, skriver Ekim Caglar.

I helgen firade hundratusentals deltagare och en levande proteströrelse Gezi-upprorets ettårsdag. Tusentals poliser svarade med tårgas, vattenkanoner och över hundra arresteringar.

Upplägget var väntat. Upproret, som inleddes med förra årets landsomfattande resning med utgångspunkt i Gezi-parken i Istanbul, fyllde ett år den 31 maj. Ettårsdagen präglades av sedvanligt polisiärt övervåld. Vattenkanonerna rullade fram och tårgasen flödade runtom i landet när demonstranter mobiliserade i hundratusental i städer som Istanbul, Ankara, Izmir, Eskisehir och Denizli. Poliserna, 25 000 bara i Istanbul, slog ner varje oppositionell yttring.

Tortyren har minskat i landets häkten och fängelseceller, men har istället flyttats till gatorna, är en vanlig kommentar i sociala medier. Ett nytt inslag är den armé av civilpoliser som med meterlånga batonger nästintill slår ihjäl demonstranter. Dessa drog sig heller inte för att misshandla CNN-reportern Ivan Watson i direktsändning. Det framgår tydligt att repressionen är en styrkemanifestation från premiärminister Recep Tayyip Erdogans sida. I hans Turkiet kan nu bara regeringssympatisörer åtnjuta demokratiska och mänskliga fri- och rättigheter.

Gezi-rörelsen har visat att den ännu kan attrahera stora skaror av demonstranter trots risken för arresteringar, våld och död. Denna vilja förenar fortfarande större delar av oppositionen än vad Turkiet någonsin har sett. Gezi-upproret, som av kritiker anses vara romantiskt och naivt, visade återigen att den är Turkiets enda potentiellt enande progressiva kraft.

Det är Gezi-protesterna som förenar Istanbuls arbetarstadsdelar i Okmeydani med välmående medelklassområden som Kadiköy. Det är dessa protester som får kurder och turkar, unga och gamla att mötas. Här är könsfördelningen på barrikaderna i princip jämn. 31 maj blev det klart att de sociala rörelserna är den drivande kraften bakom de mest verkningsfulla protesterna mot regeringen.

Erdogans legitimitet bygger i stor utsträckning på brutal handlingskraft. Att islamistiska demonstrationer tilläts i Istanbul dagarna kring den 31 maj, samtidigt som Gezi-protester slogs ner är således något som stärker honom så länge de oppositionella inte utgör ett reellt hot mot makten, vilket de ännu inte gör. Det spelar ingen roll om demonstranter kräver frihet på internet, klarhet i korruptionsskandaler eller söker rättvisa när hundratals gruvarbetare dör i Soma. Så länge Erdogan är vid rodret kommer avvikande åsikter aldrig accepteras är budskapet. Det visar det första året efter Gezi-upproret.

Vad som är unikt i Turkiets historia är att den breda oppositionen som samlas under Gezi-protesterna inte tycks kunna jämnas med marken. Att det regerande Rättvise- och utvecklingspartiet AKP förlorade omvalet i början av juni i två städer, Agri till prokurdiska BDP och Yalova till kemalistiska CHP, visar att skrämseltaktiken varken biter på gatorna eller vid valurnorna. Därför vågade sig Ankara-bor ut på gatorna den 1 juni för att minnas, och återigen tårgasas, i samband med ettårsdagen av mordet på Gezi-demonstranten Ethem Sarisuluk.

Samtidigt återstår det faktum att AKP har ett stort folkligt stöd trots alla skandaler och all repression. Troligtvis fungerar även regeringens taktik att använda konspirationsteorier mot demonstranterna. Att illvilliga utländska krafter ligger bakom protesterna är en vanlig åsikt om demonstranterna.

Detta är proteströrelsens svåraste nöt att knäcka. Repressionen pekar indirekt ut Gezi som ett alternativ, dikotomin är synlig, men innehållet i protesterna är det ännu inte. Protesterna kommer med all sannolikhet blossa upp med jämna mellanrum medan proteströrelsen finner olika plattformar att föra sin talan genom, något den ännu inte har i de etablerade politiska partierna.

När Recep Tayyip Erdogan lovade att han kommer att se till att ”göra allt från A-Z för att hålla ordning” svarade tidningen BirGün med löpsedeln ”mellan bokstäverna ’A’ och ’Z’ finns fascismens ’F’” och bilder på polisvåldet. Det är en sammanfattande bild.

Repressionen fortsätter. Erdogan vill fortsätta styra, som premiärminister eller president. Den nyliberala rovdriften är intakt. Det gör att skälen att göra uppror lär bli lika många och legitima för demonstranterna den 31 maj 2015 som 2013 och 2014.
Fakta:

Ekim Caglar är statsvetare och frilansskribent

I Västerbottens Folkblad: Intern maktkamp ger inte demokrati i Turkiet

Min ledarartikel publicerad den 4 december i Västerbottens Folkblad.

_________________

Intern maktkamp ger inte demokrati i Turkiet

När valrörelsen inför mars månads lokalval dragit i gång kan vi konstatera att premiärminister Recep Tayyip Erdogans ton mot oppositionella fortfarande är hård. Det 40-tal kandidater som har presenterats inför valet vittnar heller inte om någon kursändring. 2013 har inneburit en rad utmaningar för Erdogan. Sommarens protester med basen i Gezi-parken i Istanbul blev ett landsomfattande uppror som visade att medborgarna inte känner samma entusiasm som utländska bedömare när det gäller politisk stabilitet (läs: ett alltmer auktoritärt styre) och stark tillväxt (läs: profitintresse framför människors behov av frihet och livsutrymme). Tunga politiker i regeringspartiet AKP (Rättvise- och utvecklingspartiet) som vicepremiärminister Bülent Arınç och president Abdullah Gül har markerat att Erdogan måste gå försiktigare fram. ”Good cop, bad cop” menar kritiker lättvindigt. Även om motivet snarare än demokrati och mänskliga rättigheter är effektiv maktutövning, något som försvåras av Erdogans konfrontativa politik, kan en reell spricka inom regeringslägret urskönjas.

En viktig aktör i konflikten är Fethullah Gülen, religiös ledare med bas i USA. Med ett nätverk av skolor, tidningar och företag är han en maktfaktor med ett politiskt och ekonomiskt imperium som få underskattar i Turkiet. Sedan en tid har striden med den tidigare allierade Erdogan varit mer eller mindre öppen. Gülen-ägda tidningen Zaman, Turkiets bäst säljande tidning med en upplaga runt miljonen, har gått från att vara hängivet AKP-vänlig till att bli alltmer kritisk. Gülen-vänliga politiker har hoppat av och missnöjet är stort efter Erdogans planer på att begränsa rörelsens undervisningsimperium genom att på sikt införa restriktioner för föreberedelseskolor, något som slår hårt mot rörelsen.

Gülen, Arınç och Gül bedöms allt oftare som den moderata falangen av den konservativa rörelse som utgör AKP. Dagens Nyheters Gunnar Jonsson menade att ”i väntan på en opposition värd namnet inger ändå Abdullah Gül ett visst hopp” och att han är en ”mer lyssnande typ” än Erdogan (DN 10/10). I samma tidning skriver Nathan Shachar att Fethullah Gülen ”kämpar för jämlikhet mellan könen och samförstånd mellan religioner” (DN 30/11). Gül och Gülen är rimliga alternativ för fortsatt nyliberal politik och mild islam, en idealisk modell för Washington och marknaden. Men frågetecknen är många. Den prisbelönte journalisten Ahmet Sık, tidigare fängslad efter att ha avslöjat Gülen-rörelsens infiltration av poliskåren, beskriver konflikten som ett krig om makten utan några demokratiska motiv. Prokurdiska Freds- och demokratipartiets (BDP) ordförande Selahattin Demirtas instämmer och menar att striden handlar om kontrollen över staten och att det vore oansvarigt att ta ställning för det ena lägret i demokratins namn.

I mars kan AKP försvagas ytterligare om nyckelstäder som Istanbul och Ankara förloras. AKP:s främsta vapen är en svag opposition. Parlamentets näst största parti, det socialdemokratiskt kemalistiska Republikanska Folkpartiet (CHP), har svårt att hålla ihop sina falanger, och har således problem med att bedriva en effektiv opposition. Sedan partiledarbytet 2010 då socialdemokraten Kemal Kilicdaroğlu kom till makten har CHP skakats av interna stridigheter. Partiets vänsterflygel försöker att genomdriva visionen om ”det nya CHP”, medan militaristiska nationalister stretar emot. I partiet återfinns i dag allt från marxister och kurdvänner till ultranationalistiska partiföreträdare – och solidariteten mellan dessa är minimal. Det innebär att ett bortröstat AKP vid en valförlust i bästa fall ersätts av högst en handfull progressiva borgmästare från ett instabilt CHP.

En genuin demokratisering av Turkiet hänger inte på hur konflikten mellan en alltmer auktoritär Erdoğan och strategisk internopposition inom konservativa kretsar utvecklar sig. Det enda hoppet är alltjämt trycket som skapas av vanliga medborgare och de sociala rörelserna – något sparsamt uppdaterade bedömare letandes efter alternativ i landets politiska elit bortser från.

Ekim Caglar