Hemma från massrättegångarnas Diyarbakir

Som flera av er säkert redan känner till pågår just nu de s.k. KCK-rättegångarna i Diyarbakir, Turkiet. Där står 152 personer inför rätta för påstått samröre med den kurdiska gerillan. Att detta ha varit ett sätt att angripa det pro-kurdiska BDP och människorättsorganisationen IHD råder det få tvivel om.  Parodin på rättvisa och vad terroristbrott innebär är lika svåra att förstå. Själv var jag på plats i helgen och kommer skriva ett större reportage om detta. Tills dess får ni kika på lite bilder.

BDP:s Sirri Sakik på väg till rättegången

Vimmel

"Jag dödar dig om du inte tar bild och får med det i tidningen"

Bättre bilder kommer efter att mitt Diyarbakir-reportage har publicerats.

Prags pärla Bohemians (och tjeckisk fotbollspolitik)

Jag kliver av vid Floras tunnelbanestation med massor av förväntan. Promenaden går mot Prag 10-distriktet. När Bohemians ska ta emot Baník Ostrava är det ett livligt möte, inte minst enligt förhandsprognoserna.

Given that any game in Prague involving Ostrava is usually a security risk, you should probably take extra care if you’re attending that match.

Med lite rutin vet man att sådana varningar kan tas med en nypa salt. Dessutom hade det krävts ett regelrätt kärnvapenkrig för att hålla mig borta från Synot Tip Arena (före detta Stadion Eden) denna söndag. Anledningen är Bohemians’ speciella rykte och en diger historia klubben innehar. Idag avbryter man dessutom en supporterbojkott av matcherna på Synot Tip Arena, vilken man gästar i frånvaron av tillgång till originalarenan Ďolíček.

Klassikerklubben Bohemians är kanske mest känd genom strafflegenden som till slut gav Tjeckoslovakien EM-guldet 1976, Antonín Panenka. Dessutom är historien om kängurulogotypen vida berömd, då klubbens symbol har blivit den gåva man fått från Australien efter en turné på 1920-talet, två kängurur, som sedan skänkts borts till Prags ryktbara djurpark. Trots ett troget hemmafölje har Bohemians gått igenom flera tragedier på sistone. Efter en ekonomisk och sportslig djupdykning tidigare under 2000-talet flyttades klubben ner till tredjedivisionen.

Det var i detta skede förortsklubben FC Střížkov Praha 9 såg sin chans att profitera på Bohemians’ goda rykte. Genom att köpa namn- och symbolrättigheter försökte man kopiera originalet och ansträngde sig för att vara kultklubbens formella representanter i Gambrinus liga i klassikerns frånvaro. I samma veva mobiliserade det riktiga Bohemians sina supportrar och påbörjade vandringen uppåt. Idag är ordningen återställd. Originalet, nu med namnet Bohemians 1905 är tillbaka i landets högsta division medan Bohemians Praha, före detta Střížkov, med stora bötesbelopp och poängavdrag (på grund av att ha bojkottat att spela mot original-Bohemians) nu lever i periferin i lägre divisoner. Låt oss kalla det för en slags poetisk rättvisa.

40 spänn för inträdet. En hunka var för en tisha och halsduk. Dryga tio pix för en Gambrinus. Bohemians är en klubb vars livsstil går att kombinera med en bohemisk livsstil.

Tifo. På andra sidan utvecklade sig bengalhavet. Snart kastas Ostravas bengaler på andra sektioner och mot planen. Med ett polisingripande var kaoset ett faktum och tre klackar (Bohemians, Baník och Slavia [sic!]) sjöng unisont ACAB (all cops are bastards). Rivaler är man – men man har också en gemensam fiende i ordningsmakten. När en polishelikopter surrar ovanför arenan är känslan av total repression närvarande. Matchen avbryts för några minuter och öl flyger över läktarna. Röken som då och då cirkulerar luktar sött och i halvtid bojkottar vi de första fem minuterna av den andra halvleken i en ytterligare manifestation för Desítka pro domácí (”Prag 10 för hemmalaget”).

Efter paus gör Baník ett ledningsmål som omgående besvaras genom Kaufmans kvittering som också blir slutresultat.

”Det är bara bra, vi får en massa biljettpengar”, förklarar Martin, min läktarkamrat. Vi diskuterar att Slavias supportrar står på den andra änden av arenan i en match där deras lag inte är delaktiga. Där har dem chansen att häckla Baník Ostravas supportrar på nära håll och samtidigt manifestera för Desítka pro domácí.
So they basically say ‘get the fuck out of here’ to you with their flag?”. “Mhmm”. Inga konstigheter. Bohemians vill hem till Ďolíček och Slavia drar sig knappast för att visa att gästerna är ovälkomna.

Men vad är då detta Desítka pro domácí? Man kan kort säga att det är en rörelse som skapats inför oktober månads lokalval och vars huvudfråga är att rusta upp och ge tillbaka Bohemians rätten till sin hemmaarena Ďolíček, några stenkast väster om Synot Tip Arena i Prag 10. Med detta enande krav står alltså två klackar som i stort sett hatar varandra och manifesterar för samma ändamål. Att Prags gigant Sparta håller till i stadens nordligare delar gör att relationen mellan grannarna Slavia och Bohemians är särskilt irriterad. Således är Desítka pro domácí en bro mellan supportrar som talar samma språk, har samma intresse, är grannar, men också bittra rivaler.

Varje fredag hålls öppna möten i rörelsen. Där går man igenom hur man ska driva på för att få igenom sina ”tio budord”, en sorts valplattform rörelsen har. Bland kraven återfinns att etablera en tydligare ekonomisk hjälp från kommunen för att Slavias och Bohemians’ verksamheter ska kunna fortgå, att stadens ekonomi ska vara mer transparent, att stoppa utvecklingen med att kommunens verksamheter läggs ut på entreprenad, att det görs miljösatsningar och att privatiseringen (framförallt av grönområden och i bostadssektorn) stoppas.

Rörelsen är på många sätt unik. Genom fotbollsintresset har man organiserat en platt styrelseform där medborgarnas krav styr agendan. Lokalt, demokratiskt och byggt på aktivism. Kanske hjälper det även alienerade fotbollssupportrar att engagera sig i andra samhällsfrågor. Politiken styr åt vänster, precis som Bohemians’ läktare, men den bygger på folklighet snarare än på doktriner. En ny form av fotbollspolitisk rörelse som visar på konstruktiva lösningar på verkliga problem, för supportrar som visar att de är en del av samhället, vilkas kollektiva problem bör ses ur en politisk utmaning värd att diskutera.

Som de själva säger: ”vi är Slavia- och Bohemians-anhängare, främst boende i Prag 10. Vi är inte likgiltiga för vad som händer i vår stad. Vi är inte professionella politiker som jobbar för egen vinning. Vi arbetar för att förändra vår verklighet eftersom vi bor här.” Att rörelsen på vissa ställen kallar sig själv för konservativ är knappast ett ideologiskt ställningstagande utan ett sätt att beskriva den traditionella lokalpatriotism som de starka lagsympatierna innebär.

På läktarna finns punkare, rastafaris, skinheads, affärsmän, gothare, gubbar, tjejer, barn. Jag förstår varför många bär St. Pauli-attiraljer. I en relativt synlig valkampanj har man fått Antonín Panenka att ställa upp, medan skådespelaren Ivan Trojan spelat huvudrollen i en fin liten minifilm till stöd för Bohemians’ eget exodus.

Matchen är slut och jag rör mig bort från mina vänner. Poliserna är överallt. Grupper av supportrar kör rusningar mot vad man tror är civilpoliser eller motståndarfans. Jag är trött och vet inte riktigt vad jag ska göra av alla tjeckiska direktiv som kommer från folk jag inte har hängt med. Plötsligt finner jag mig själv i stadsdelen Vršovice och går förbi Ďolíček.

Jag står en stund med ett leende på läpparna. Det regnar, men det stör föga. För i denna stund är mitt hjärta varmt och drunkar inte i regn, utan i grönvitt. Några minuter senare plankar jag på närmaste spårvagn för att röra mig in mot stadskärnan igen. Och jag vet att Bohemka är mitt lag.

Sparta, Sparta, Sparta!

Ibland är det bättre att byta miljö när det går att arbeta på annan ort. Slippa all post-election-ångest. Andan hämtades i Prag. Finkultur i form av Franz Kafka och Mozart, vars relationer till Prag är vida kända, lämnades åt sidan. Teater på tjeckiska har jag heller inget att hämta från. Så jag investerade mina pengar i fotbollsbiljetter.

I hällregn vandrade jag över Vltava. Rakt genom en enorm park. Allt för att komma till Generali Arena. Sparta Prag, Tjeckiens utan tvekan mest framgångsrika och kända klubb, skulle ta emot Mladá Boleslav. Nynazistiskt klotter till trots, vad kan jag göra annat än fascineras av den klubb som fostrat eller utvecklat spelare som Oldřich Nejedlý, Tomáš Skuhravý, Horst Siegl, Pavel Nedvěd och Tomáš Rosický? Laget som felaktigt förknippas med enbart den vinröda dressen när de ursprungliga färgerna är blått (för Europa), rött (för den kungliga staden Prag) och gult (av okänd anledning) är en gigant på sitt sätt och har åldrats med värdighet med sina snart 117 år.

Utvecklingen är annars som den vi har blivit vana vid. Den globaliserade världsfotbollen lockar bort yngre talanger till ligor med mer pengar – och ersätts med billiga spelare från fattigare länder, där främst Afrika. När EU 2004 utvidgades med Tjeckien och nio ytterligare statet blev även det en bidragande orsak till att tjeckiska spelare blev mer åtråvärda på den europeiska marknaden, oavsett kvalitet. Detta eftersom EU-länders spelare kan räknas som inhemska i EU-länder. Intressant med Sparta är annars att tränaren Jozef Chovanec även är ordförande i klubben, vilket gör föreningen någorlunda immun mot inkompetenta oligarker med smak för att leka med anrika lag.

Idag återfinns dessutom Tomáš Řepka och Libor Sionko, två rutinerade spelare med stor erfarenhet från landslagsspel och Europa-äventyr. De symboliserar lojaliteten och rutinen, medan Václav Kadlec symboliserar framtiden. Som en kvick och teknisk herre, vars första mål kom som 16-åring, är han idag en av Spartas mer tongivande spelare och lär snart spela i en större klubb i en betydligt bättre liga.

Matchen då? Absolut ingenting minnesvärt. Ett slumpmål genom Opiela ger Mladá Boleslav en 1-0-ledning strax före paus, medan Sparta får jaga livet ur sig i regnet. En enorm forcering i andra halvlek betalade slutligen av sig när ivorianen Bony Wilfried hängde i luften och vrickade in 1-1 i matchens slutskede. Sådant kan man lika gärna uppleva via Livescore.com. Men Sparta gav mig det jag sökte efter ändå, och det redan innan matchen.

Relationen mellan supportrar och klubbar är ofta ansträngd, speciellt om det visar sig att läktarna består av alltför passionerade grupper. I fallet med Sparta Prag tycks klubb och läktare leva i en märkligare symbios. När klubbhymnen dånar över Generali Arena träder runt tio ultras fram från spelargången, alla med flaggor i megamått. I en egendomlig ritual äntrar supportrarna scenen och visar upp sina färger. En gissning är att det är de mildare grupperna som representeras, medan de nazianstuckna grupperna i klacken (däribland Falanga, med ett namn som doftar spansk och polsk fascism) får anses vara de något hårdare. Kanske tillhörde mannen i den vidriga di Canio-tröjan någon av grupperna. Klart är att rivaliteten med Bohemians och Slavia är djup.

Ritualen

Lite mycket cirkus med ballonger, men två tifon är generöst


Sparta gör intryck trots under 7 000 åskådare och frånvaron av bengaler eller rök. Mycket mer än en tapper skara Mladá Boleslav-anhängare som endast mäktar med att trumma fantasilöst. ”Sparta, Sparta, Sparta”-ramsan gör i all sin enkelhet Spartas storhet rättvisa. Och jag är glad för att ha upplevt denna klassiska klubb på plats. ”Tjeckisk fotboll för supportrarna”, fick jag en ramsa översatt till. Dagen efter upplevde jag den igen när jag åkte till stadsdelen Slavia för att se kultklubben Bohemians. Mer om det i nästa inlägg.

Imorgon spelar Sparta Prag borta mot CSKA Moskva i Europa League. Sparta, Sparta, Sparta!

Istanbulpogromen 55 år

6-7 September 1955. Cypern-frågan är ett hett diskussionsämne. Relationerna med Grekland minst sagt frostiga. Istanbul är dock vad den har varit i hundratals år, en smältdegel för kulturer. En samlingsplats för miljontals öden, för enskilda som hela folk.

Tidningar rapporterar om attacker mot turkiska cyprioter och eldar på nationalismen. Turkars stora hatobjekt är nu EOKA, enosisivrarna på Cypern. Det regerande Demokratiska partiets utrikesminister förhandlar i Storbritannien. En bomb smäller i Thessaloniki. Statliga medier rapporterar att en bomb smällt vid Atatürks födelsehus. Senare skulle det komma fram att den som placerat bomben i själva verket arbetat för den turkiska staten. Mobiliseringen måste ha varit lika effektiv som obehaglig. Nationalister samlas snabbt i Istanbul. De som inte samlas är quislingar.

Så förbereds pogromen som tilläts spåra ur innan någon ingrep. Ickemuslimers tillhörigheter förstörs. Greker som vill ha hjälp av poliser får svaret att de inte är tjänst ”för idag är jag turk”. Senare uppdagas det att poliser för dagen fått direktiv att inte lämna sina stationer.

Meritlistan:
Mellan 13-17 dödade ickemuslimer.
Hundratals skadade.
Mer än 5000 skadade byggnader.
En drös uppeldade ägodelar mot väl utvalda mål.
Ett kaos som spred sig till andra städer i landet.
En militär som senare skulle erkänna sin inblandning i pogromen.
En stat som inte kunnat rentvå sig från inblandningen i detta elände.

Det var alltså hela 55 år sedan detta hände. Längesedan kan tyckas. Men fruktansvärt aktuellt och smärtsamt. Pogromen visade nämligen att Turkiet då gjorde en markering att landet skulle förbli en nation för de med turkisk identitet. Således fanns i princip bara alternativet att fly kvar för den minoritet av drygt 100 000 greker som bodde i Istanbul. En handfull finns kvar än idag. Vi har fått uppleva det både före och efter Istanbul 1955.

Idag är dåvarande premiärminister (mellan 1950-1960) Adnan Menderes en populär ikon i Turkiets moderna historia. Själv blev han avrättad, bland annat på grund av pogromen, men mest för att 1960-juntan visade att ett militärstyre aldrig kan vara en genuint progressiv kraft, oavsett vilket rykte det fått. Menderes’ själv är fortfarande respekterad och hans Demokratiska parti likaså. Faktiskt så mycket att i princip alla så kallade mitten-höger-partier i Turkiet gör anspråk på att vara hans arvtagare. Inte minst regeringspartiet AKP och premiärminister Recep Tayyip Erdogan.

Kanske framstår han som sympatisk i sin patetiska antikommunism, något han visade i pogromkaoset också. Menderes talade om att fosterlandskärleken blev ett svar på grekcyprioters provokationer på Cypern. Ett tag valde han den enkla vägen att lasta vänstern för pogromen också.

Det är inte lätt. Så lätt kommer man inte undan. För det finns fortfarande de som vet att människor inte föds i motsatsställning till varandra. Sådant som märks när Zülfü Livaneli och Mikis Theodorakis skapar en gemensam kultur eller tillsammans sätter musik på marxisten och internationalisten Nazim Hikmets odödliga poesi. Tro mig, det finns ideologiska skiljelinjen. En mellan nationalister och oss. Men aldrig någon etnisk. Kanske är det Sezen Aksu som förklarat detta bäst – genom att sakna ett folk, en känsla av tillhörighet med de vi idag kallar grannar, men som i grund och botten är våra bröder och systrar.

Detaljskildringarna hämtade från Nazlı Doguoglu Esmers artikel i Bianet.

Minorna visar det absurda

Må Sıddık Özdemir (gammal IHD-ledare), Salih Özdemir (gammal BDP-topp), Sofi Özdemir och Sedat Özevin (f.d. ledare för advokatsamfundet i Batman) vila i frid.

Resultatet av en PKK-mina enligt de flesta medier, medan Bianet publicerar en hälsning till anhöriga från KCK, dock utan något förnekande att minan ska ha tillhört gerillan.

Syftet med att ta upp detta? Att vanliga människors tålamod snart tryter i ett land som just nu sköljs över av blodiga attacker som alltför ofta drabbar civila eller de människor som faktiskt arbetar för en varaktig fred. Och båda sidor tycks kunna döda folk ”på sin egen sida” – något som märktes i andra fall när attentat som PKK beskyllts för visat sig vara den turkiska arméns eget verk, samtidigt som det på den andra sidan tycks dö kurdiska fredsaktivister av gerillaminor.

Det får helt enkelt vara nog. På riktigt. Det har även BDP till stora delar förstått, vilket märks i Ufuk Uras’ och Hasip Kaplans rop till gerillan att situationen nu spårat ur så mycket att vapnen inte längre bör tala. Detta och mer behövs enligt civilsamhället. För det krävs, enligt hundratals organisationer och aktivister för fred, att även den turkiska armén visar sig från sin bästa sida. Och med en sådan premiss kan vi konstatera att freden ännu är långt borta…

Vägskäl inför ökade nationalistiska stämningar i Turkiet

Mörka krafter tjänar på detta, att potentiella bröder blir svurna fiender i Turkiet. I områden i Hatay har situationen spårat ur så kraftigt att man talar om lynchningsförsök på civila kurder. Anledningen är relativt enkel att förstå; för högerextremisterna finns det inget annat än turkar mot PKK-are. Så alla ska välja sida. De som inte är högerextrema våldsverkare är således PKK-are. Så funkar den nationalistiska mentaliteten – ett sätt som belönas av folk på högre ort. Och när det som i Dörtyol har dödats poliser är nivån av aggressivitet utom alla gränser.

Hur annars kan man inte ingripa starkare mot lynchningsförsöken och kurders utsatta situation i hela landet? Hur annars kan banden mellan våldsverkande fascister och högerextrema MHP vara så uppenbart utan att repressalier var ett faktum? Hur annars kan det visa sig att till och med militärer varit med och provocerat fram upplopp?

En sak är säker. Om MHP inte hade varit ett turknationalistiskt parti, utan istället ett kurdiskt… då hade vi kunnat glömma att de fått ställa upp i nästa val.

Om något positivt ska kunna hämtas från detta är det att viktiga steg tas. Turkiets arbetarrörelse är en av de krafter som trots allt arbetar för en fredlig och rättvis lösning på de demokratiska problem (det är dags att sluta kalla detta för ett kurdproblem som man ofta gör i Turkiet) som finns i landet.

Som DISK-ordföranden Süleyman Çelebi säger är de senaste händelserna en samling provokatörers sätt att röra upp nationalistiska känslor för att skapa konflikter mellan folkgrupper. Problemet är att detta kommer att lyckas om man inte sätter rätt etikett på det hela; vågen av hatbrott är rasistiska. Så när AKP-regeringen gör allt för att försöka koppla våldsvågen till fotbollsgrupper i Inegöl (enligt inrikesminister Beşir Atalay) och allt annat utom att kalla det vid dess rätta namn är det ett sätt att sopa problem under mattan. Det kommer att stå landet dyrt på många sätt, och de som lider mest kommer att bli de människor som vill ha fred i Turkiet.

Min vän Çelebi har även bra idéer om konfliktens kärna. Han menar att AKP mist sin trovärdighet genom att å ena sidan tala om vapenstillestånd, men å andra sidan stänga partier och gripa representanter bland kurderna. Samtidigt lägger han även ansvaret på alla grupper som är verksamma i kurdfrågan. Alla ska krävas på fredliga intentioner. Tack och lov så står DISK som vanligt på rätt sida. Som vanligt.

Och detta är viktigt att se. Artister, konstnärer, vänsteraktivister, fackliga representanter och människorättskämpar står sida vid sida och formulerar fredsbudskap utan att fråga varandra om de är kurder eller turkar. Förhoppningsvis påverkar detta landets makthavare, något som kanske främst tycks ske inom CHP, det parti som under Deniz Baykals decennier långa styre utvecklade sig till ett minst sagt nationalistiskt och militaristiskt parti, men som nu under Kemal Kılıçdaroğlu tycks gå åt rätt håll. Detta genom att man nu lovar att man ska gå tillbaka till partiets rötter från 1989, när man hette SHP och släppte en ”kurdrapport” som krävde kulturella och politiska rättigheter för landets kurdiska befolkning. Löftet nu är att man ska gå ännu längre i sin öppenhet i kurdfrågan. Dessutom tolkades den nye partiledarens tal vid ordförandeinstallationen som en flört med landets kurdiska befolkning när han kritiserade parlamentsspärren på tio procent, en regel som utan tvivel försvårat den kurdiska etableringen i det politiska livet.

Än är partiet inte ett fullgott alternativ för ickenationalister, men skönt är att ett parti som tidigare gått i bräschen för att piska upp nationalistiska stämningar nu ändå ser ut att vara en konstruktiv kraft. Mer sånt behövs, samtidigt som de mer pålitliga demokratiska krafterna reder ut det kaos som för landet närmare en allt större konflikt.

Vägskälet står klart: antingen mer nationalism och närmare ett inbördeskrig av större mått. Eller en rättvis fred som gör landets bröder och systrar med olika bakgrund till jämlikar.

Heron – ny skandal i Turkiet

Jag bjuder på en historia, just nu omdiskuterad i Turkiet.

Det var en gång två högt uppsatta soldater som krigade.
En löjtnant sköter bombningar från ett obemannat Heron-plan. En brigadgeneral övervakar.
Bombningarna måste få ett hastigt slut för att målen ska överleva, säger brigadgeneralen.
Han menar att de ska sänka sitt eget plan. Målen som fick överleva är landets svurna fiender.

Detta är den så kallade Heron-skandalen i Turkiet, som avslöjades med bandinspelningar nyligen. Bombningarna var riktade mot PKK 2007 och ingen vet skälet till varför det turkiska försvaret var så desperata efter att sänka sitt eget plan för att skapa så få dödsfall som möjligt. Detta i ett land där civila dödas på löpande band och där armén gärna skryter om att man dödar PKK-are. Det finns två möjliga scenarion:

1. Antingen var ”PKK-arna” i bergen som Heron-planen bombade utklädda turkiska soldater. Detta skulle kunna bli ännu större skandal för den turkiska armén,  i ett redan smutsigt krig.

2. Eller så är vissa element i den turkiska armén måna om att kunna behålla en på ytan motståndskraftig fiende för att kunna legitimera sin egen ställning i landet. Denna tolkning lutar sig på den allt vanligare åsikten om att PKK och den turkiska armén är i beroendeställning för att inte tappa greppet om det stöd man fått från ”sitt håll”, kurder som står bakom PKK och turkar som står bakom den turkiska armén – ett stöd man i sånt fall gärna behåller med artificiella lösningar genom att bedriva ett krig som människor i Turkiet trots allt är förbannat trötta på.

En undersökning kring skandalen pågår tydligen. İlker Başbuğ har bett om den. Men militärens högsta chefer påstår att man inte prioriterat frågan för att det är en lögn. Och PKK stödjer den turkiska militärens uttalanden…

En historia av detta slag behöver en sorts twist, en punchline som gör saker och ting klarare. Det har inte kommit, så tills vidare säger jag som Ahmet Altan; PKK-gerillan och det turkiska försvaret tycks hålla varandra om ryggen i denna fråga – så vad är det för sanningar som hålls borta från folken i Turkiet?

Antiterrorstyrkor mot fackförbund

Varför arresteras 30 fackliga aktivister från KESK, däribland flera ur ledarskapet, tror ni? Att delta vid ett arrangemang för att hedra den gamla revolutionären Mahir Çayan (högertolkning av hans rörelse THKP-C här) och Güler Zere räcker tydligen som brott, trots dessa personers kamp för demokrati, jämlikhet och socialism – värden som Turkiet än idag är i behov av. Till råga på allt är det antiterrorstyrkor som arresterar. Aktivisterna tycks ännu inte vara släppta och KESK har under flera dagar ordnat aktiviteter, med bland annat sittstrejker, för att protestera mot behandlingen.

I det dagliga nyhetsflödet glöms fackförbunden i Turkiet bort. Talar man om bristen på demokrati i landet är det en bra ände att börja i, inte minst efter de senaste dagarnas händelser. För förtrycket mot fackförbunden är systematiskt och de senaste åren har tusentals aktivister och ledare fått smaka på statens repression. Det finns en enklare förklaring – under DISK:s fackliga ledarskap har arbetarrörelsen fått nytt självförtroende och på allvar börjat utmana regeringen. 1 maj-turerna var den senaste stora segern. Så när människor tröttnat på AKP:s nyliberala ekonomiska politik och fler får sympatier för facken, inte minst efter TEKEL-arbetarnas strid, är regeringen illa tvungna att använda sina trubbiga, antidemokratiska verktyg för att trycka ner arbetarrörelsen.

Ett steg närmare ett nytt CHP

Kemal Kılıçdaroğlu har som väntat fått stöd av en stor majoritet av de lokala CHP-organisationerna när de fått säga sitt. När CHP väljer fram en ny ledare 22-23 maj. Utmanaren till premiärminister Recep Tayyip Erdogan lär med andra ord bli denna man.


Häromdagen skrev jag om vad som kan hända då.
Och en mer än årsgammal artikel som plötsligt blivit aktuell igen.

Redan nu blåser förändringsvindarna. Cemal Özarslan, ledare i CHP:s progressiva flygel i staden Tunceli/Dersim, har redan luftat sin optimism kring partiets framtida vänstervridning och den eventuella orienteringen bort från nationalismen.

Istanbuls mest hatade man

Helgens fadäs, när speakern basunerar ut Fenerbahces ligaseger, något som alltså var osant, blir bara roligare och roligare. Den skyldige, Hakan B, har arbetat på Sükru Saracoglu-stadion i tio år med att ropa ut spelarnamn och tilläggsminuter.

Eftergifter? Hakan B blir med all sannolikhet av med jobbet och ett hett villebråd i Istanbuls asiatiska del där Fener hör hemma. Men roligast är kanske att han fick sitta i polisförvar natten. Dit togs han enligt rapporter under särskilda säkerhetspådrag. Brottet: störande av allmänhetens frid.