Arton års sorg – Sivas brinner i våra hjärtan

När hundratals aleviter slaktades av religiösa fascister i Maraş 1978 jobbade vänstern och progressivt sinnade för att något liknande aldrig skulle hända igen. Dersim/Tunceli fanns redan i minnet och att barn och kvinnor var extra utsatta visade på det absurda med de högerextrema fanatikernas utbrott. Min mamma, själv alevit, brukar berätta om stämningen i Turkiet strax efter massakern i Maraş. Hur främmande människor tror att inga aleviter finns i närheten och hyllar massmorden. En sådan episod ägde rum på ett tåg på den turkiska landsbygden strax efter slakten. Då många turkiska namn bär på kulturella, religiösa och politiska identiteter trodde sig det nyfunna sällskapet ha hamnat i en tågkupé med ickealeviter. Berättelsen tycktes aldrig ta slut.

Att de hade slaktat vilt.

Att de borde ha varit med.

Att blodet bokstavligen flöt på gatorna.

Att man borde ha utrotat resten också.

Sådant gick att höra. Att staten eller högern skulle ha lärt sig en läxa när allt hade spårat ur hade varit för mycket begärt. Inte konstigt att det som inte fick hända igen skedde 1993. Den 2 juli i Madimak-hotellet tände religiösa fundamentalister en eld för att bränna inne alevitiska intellektuella som samlats i Sivas för att anordna en kulturfestival. Ett i princip obefintligt polisingripande säkerställde att dödsfall skulle ske. 35 personer dog. Världskända författare som Aziz Nesin klarade sig med nöd och näppe ut. Folksångaren/poeten, och tillika nära vän till min pappa, Nesimi Çimen fångades av lågorna och fanns bland dödsoffren.

Massakern är ett öppet sår – för inte kan väl människor brinna som tändstickor och glömmas bort? Och vem kan lova att detta inte kommer att ske igen när fundamentalisterna idag knappast är svagare än 1993? I Gazi slaktades fler aleviter 1995. Frågan är vem eller vilka som tänker sätta punkt för alla de liv som gått åt.

Sivas brinner fortfarande i våra hjärtan. De skyldiga har inte ställts inför svars och reaktionära krafter har fortfarande inte gjort aleviter till sina jämlikar. Sivas och Maraş kommer är därför aktuellt.

Det enda som kan dämpa sorgen är försoning och upprättelse. Ett steg i rätt riktning är att göra Madımak-hotellet till ett museum. Låt detta aldrig få ske igen.

Läs mer om aleviters aktuella krav här.
________

Samma text publicerades ifjol i syftet att upplysa om händelserna i Sivas. Under årets minnesmarsch attackerade polisen progressiva demonstranter med tårgas. Föga förvånande.

Mät min skalle om det är så viktigt

"Säg den lycka att få säga att man är turk" - en av många paroller vi friska internationalister alltid håller oss borta ifrån

"Säg den lycka att få säga att man är turk" - en av många paroller vi friska internationalister alltid håller oss borta ifrån

Det har hänt här på bloggen och ute i landet. Folk som gång på gång vill hitta en etnisk tillhörighet hos motparten. Något att förhålla sig till. För att känna samhörighet. Eller för att hata.

Som Ece Temelkuran beskriver i sin bok ”Ağrı’nın Derinliği” (köp den, turkisktalande läsare!) är det ofta först när man möter nationalister som man tvingas att reflektera över sitt eget ursprung. Är man i grunden själv inte nationalist är det utifrån som etiketter som ”turk”, ”kurd” eller ”svensk” blir reella. Ece Temelkuran, en vän av armenier och en kämpe i arbetet för en kritisk historiegranskning, blev inte ”turk” förrän i Jerevan, enligt egen utsago.

Det motsatta vet vi redan. Den tidiga turkiska staten turkifierade allt – plus lite till. På grund av ljushuvuden som Ziya Gökalp, kurden och arkitekten bakom den turkiska nationalismen, bär framförallt icketurkar efternamn som innehåller ordet ”türk”. Den assimilationsprocessen vet vi en hel del om och otaliga människor har mördats för att de med rätta vågat visa sin egentliga etniska och kulturella tillhörighet.

Problemet är när människor sakta men säkert skalar och skrapar på ytan med en törst efter att sätta andra i olika fack. Vi som mer än gärna säger att vi är ”från Turkiet” och inte ”turkar” råkar i sådana fall ut för följdfrågor. En alltför påstridig kurdisk man var en av dem som inte gav sig.
”Varifrån kommer du?” (på engelska)
”Från Turkiet” (på turkiska)
”Jaså? Är du turk?”
”Jag är från Turkiet”
”Från vilken stad?”
Gaziantep” (ett icke-svar för den som letar efter en etnisk tillhörighet tack vare Gazianteps mångfald)
”Men.. vad är du?”

Kattens lek med råttan. Jag bryr mig inte. Men det är obehagligt, och patetiskt,  när andra är besatta av ens etniska sammansättning. Bakgrunden var att han på ryktesvägar hört om mitt vänsterengagemang, något som innefattar en prokurdisk hållning i politiken naturligtvis. Störande är att vissa nationalister inte nöjer sig med att acceptera att ”motståndarsidan” faktiskt också kan utgöras av progressiva krafter. Kort sagt finns det turkiska nationalister som tror att det inte finns kurder som accepterar turkar och tvärtom som i det ovan nämnda fallet. Det är detta som gör det viktigt att inte svara ”rätt” slentrianmässigt för att vinna nationalisters acceptans, utan snarare vara en nagel i ögat och visa att ”den andra sidan” visst kan innehålla bra människor. Det är därför sådana som Hrant Dink, Ahmet Kaya och Ece Temelkuran är farliga för andra folks nationalister.

Mitt ointresse inför människors etnicitet (men inte kultur) gör att jag blir smått apatisk när konstiga frågor dyker upp. Ibland svarar jag ”svensk”, andra gånger ”turk” (när ”från Turkiet” inte räcker till). Jag är nämligen turk och svensk. Säkrast är alltid att vara svensk. Svenskar, var glada för att det inte är kontroversiellt att svara vilken nationalitet ni har. För då slipper ni få höra att det till exempel är överraskande att jag själv kan vara turkisk och vänster, samt kurdvän. Ja, det händer alltför ofta att jag möter människor som blir överraskade att mitt blod inte har resulterat i att jag är fascist.

En checklista med bra svar för att avsluta diskussioner kan behövas. Till och med inställningen ”tid är pengar” är bättre än att utveckla en diskussion med halvrasistiska nationalister från Turkiet (från Turkiet – alltså oavsett sida). Två förslag på diskussionsknäckare har erbjudits av Kemal Kılıçdaroğlu, ledare i ett parti som länge lidit av nationalism och chauvinism, CHP. Den neutrala varianten lyder enligt följande.

Vissa säger att jag har kurdisk eller turkmenisk börd, eller att min mamma har armeniska rötter. Jag älskar människor och har inga problem med någon.”

Den andra varianten attraherar mig betydligt mer. Anledningen är att den så tydligt demaskerar frågeställaren. Kılıçdaroğlu riktar denna till premiärminister Recep Tayyip Erdoğan som i min hemstad Gaziantep sagt ”längd är inte viktigt, men ditt påbrå är det”  i ett uttalande riktat till CHP-ledaren.

Om du är väldigt nyfiken; är du så intresserad av människors påbrå, ta en passare och linjal. Kom och mät min skalle. Jag kommer inte att klaga.

Svarsarsenalen består nu alltså av ännu ett potentiellt svar. Nåde dig som både frågar och inte tagit med dig dina verktyg.

(Ett av de värre slagorden i Turkiet är ”säg den lycka att säga att man är turk” (Ne mutlu Türküm diyene). Har du lika svårt som jag när det gäller sådan chauvinism kan du gå med i denna facebookgrupp, ”Säg den lycka att få säga att man är människa)

Sjutton års sorg – Sivas brinner i våra hjärtan

När hundratals aleviter slaktades av religiösa fascister i Maraş 1978 jobbade vänstern och progressivt sinnade för att något liknande aldrig skulle hända igen. Dersim/Tunceli fanns redan i minnet och att barn och kvinnor var extra utsatta visade på det absurda med de högerextrema fanatikernas utbrott. Min mamma, själv alevit, brukar berätta om stämningen i Turkiet strax efter massakern i Maraş. Hur främmande människor tror att inga aleviter finns i närheten och hyllar massmorden. En sådan episod ägde rum på ett tåg på den turkiska landsbygden strax efter slakten. Då många turkiska namn bär på kulturella, religiösa och politiska identiteter trodde sig det nyfunna sällskapet ha hamnat i en tågkupé med ickealeviter. Berättelsen tycktes aldrig ta slut.

Att de hade slaktat vilt.
Att de borde ha varit med.
Att blodet bokstavligen flöt på gatorna.
Att man borde ha utrotat resten också.

Sådant gick att höra. Att staten eller högern skulle ha lärt sig en läxa när allt hade spårat ur hade varit för mycket begärt. Inte konstigt att det som inte fick hända igen skedde 1993. Den 2 juli i Madimak-hotellet tände religiösa fundamentalister en eld för att bränna inne alevitiska intellektuella som samlats i Sivas för att anordna en kulturfestival. Ett i princip obefintligt polisingripande säkerställde att dödsfall skulle ske. 35 personer dog. Världskända författare som Aziz Nesin klarade sig med nöd och näppe ut. Folksångaren/poeten, och tillika nära vän till min pappa, Nesimi Çimen fångades av lågorna och fanns bland dödsoffren. Massakern är ett öppet sår – för inte kan väl människor brinna som tändstickor och glömmas bort? Och vem kan lova att detta inte kommer att ske igen när fundamentalisterna idag knappast är svagare än 1993? I Gazi slaktades fler aleviter 1995. Frågan är vem eller vilka som tänker sätta punkt för alla de liv som gått åt.

Sivas brinner fortfarande i våra hjärtan. De skyldiga har inte ställts inför svars och reaktionära krafter har fortfarande inte gjort aleviter till sina jämlikar. Sivas och Maraş kommer är därför aktuellt.
 
Det enda som kan dämpa sorgen är försoning och upprättelse. Ett steg i rätt riktning är att göra Madimak-hotellet till ett museum. Låt detta aldrig få ske igen.

Läs mer om aleviters aktuella krav här.

Fascismen vid universiteten fortsätter

Den universitetsstuderande i Muğla som sköts av polis, Şerzan Kurt, avled av sviterna från dådet. Skott i huvudet blev alltså den direkta dödsorsaken för ännu en ung aktivist.

Upprinnelsen till bråket var en politisk konflikt vid Muğla-univeristetet. Två olika studentgrupper, den ena vänster och den andra högerextrem med kopplingar till MHP, gjorde anspråk på att leda det politiska arbetet på universitet. Resultatet: bråk med hundratals inblandade och en polis som gör det jobb fascisterna kan, men slipper göra.

Vid bråk tidigare under året har sex personer skadats vid universitetet, varav tre vid knivöverfall. Och nu fick skolan sitt första dödsfall.

Vila i frid, Şerzan.

Start för högerextremt fotbollslag i Turkiet (… och kampsport på köpet)

Den turkiska fasciströrelsen har som bekant alltid varit ytterst våldsam, med eller utan provokationer från vänster. För att lugna ner delar av huligannationalisterna har det högerextrema partiet MHP tagit initiativ till att starta en idrottsklubb som ska göra fotbollsspelare av potentiella attentatsmän. Resultatet är Türkgücü Ülküspor. För att inte låta traditionen av kampsport och våld inom fasciströrelsen gå till spillo har klubben även en taekwondosektion.

Att initiativet har kommit från MHP betyder knappast att våldet som präglar de högerextrema kommer att tvättas bort. Den nya satsningen bör istället ses som ett svar på en kraftig vänstersvängning på landets fotbollsläktare, där supportergrupper med Carsi i spetsen har lyft in vänsterrörelserna på arenorna och även bidragit till att göra det motsatta.

Fatih Terim snart i politiken?

Tja, en kort kommentar i en lång intervju tyder på det. Han säger följande om en eventuell politiskt karriär: ”Jag har långsiktiga planer på att göra nytta för mitt land. När tiden är mogen ska jag dela med mig av detta till allmänheten.”

Att Terim har hyfsade meriter som fotbollstränare är det inget snack om, även om Hiddink lär göra ett bättre jobb på posten som landslagsboss. Hur skulle då Terim vara i politiken? Puh, killen är gammal vän till Mehmet Ağar, en man med litervis med blod på sina händer och ett fruktansvärt mörkt förflutet i den högerextrema djupa staten. Terim kan inte lastas för detta, men som alla turkar åtminstone vet är han en övertygad nationalist. På denna bild gör han exempelvis det gamla fascistpartiet MHP:s hälsning – något som jag själv känner avsmak inför.

Så om det blir partipolitik lär valet blir MHP för Terim. Av tradition är de turkiska partierna uppbyggd kring starka ledare. Den legendariska militanta fascisten Alparslan Türkeş är fortfarande en viktig symbol för MHP och Devlet Bahceli går i dennes fotspår med ett parti som kretsar kring sin basbug. Inget unikt i turkisk politik, detta gäller även CHP, gamla ANAP, AKP och massvis av andra partier också. Men med tanke på Terims vana vid att stå i centrum, där begäret ibland tar över, kan en framtida karriär i MHP bli väldigt intressant. Vem skulle inte vilja se en maktkamp mellan Bahceli och Terim? Titta på videon nedan och börja fantisera…

Kanlı Pazar: den blodiga söndagen 1969

Idag är det på dagen 41 år sedan den turkiska blodiga söndagen ägde rum vid Taksim-torget i Istanbul. Det var då fascister och reaktionärer attackerade vänsteraktivister med knivar och järnrör mitt framför ögonen på den turkiska polisen, som för dagen befriades från sitt vanliga arbete med att döda och trakassera vänstersinnade. Denna bild är ett av de många bevisen för att polisen aldrig ingrep, på bilden är en vänsterturk på väg att knivmördas. Åskådaren, en turkisk polisman. Hundratals personer skadades under den blodiga söndagen och två progressiva aktivister mördades. Deras namn var Ali Turgut Aytac (mannen på den länkade bilden) och Duran Erdogan.

I slutet av 1960-talet var den turkiska vänstern som starkast och mest optimistisk. Civilsamhället och kampen för rättvisa kunde finna stöd i den ovanligt progressiva 1961-konstitutionen där fackliga rättigheter, yttrandefrihet och politisk etableringsrätt gav den senare vänstervinden utrymme att utveckla det turkiska samhället. Facken växte och antiimperialismen blev en fråga som berörde alla.

Den blodiga söndagen föregicks av flera protester mot den amerikanska militära närvaron i Istanbul. Den sjätte flottan hade bokstavligen kastats ut i havet av turkiska vänsteraktivister. Den utomparlamentariska fascismen, som fick sin näring av NATO-operationer och den turkiska staten, såg med oro hur vänstern växte på gatorna.

Samtidigt måste fascisterna ha känt komplex över att vänstern som så många gånger förr monopoliserat frågor rörande antiimperialism och fullständig självständighet. Det var i denna kontext som samhällets alla bakåtsträvande krafter fick avreagera sig på den turkiska vänstern för 40 år sedan. Och detta är varken glömt eller förlåtet.

Vila i frid Ali och Duran.