Tufft för facken i Turkiet – och nu är det ännu värre

Artikeln ursprungligen publicerad av Arbetsvärlden.
_______________________

Tufft för facken i Turkiet – och nu är det ännu värre

Som Turkiet utvecklar sig nu är de progressiva facken viktigare än någonsin som opinionsbildare för demokrati och yttrandefrihet. Samtidigt har förutsättningarna för deras arbete blivit allt tuffare, skriver statsvetaren och Turkietkännaren Ekim Caglar i sin krönika.

Det är turbulent i Turkiet. Efter statskuppsförsöket den 15 juli har utrensningar i form av arresteringar och avstängningar drabbat tusentals personer, exempelvis lärare, militärer, poliser och åklagare. Journalister och folkvalda politiker är lika utsatta. Över 100 journalister är fängslade. Fler än 30 (mestadels prokurdiskt ledda) kommuner är satta under tvångsförvaltning. Den redan tuffa situationen för fackförbunden har också försvårats ytterligare.

Flera av fackförbunden i Turkiet har en lång historia av att driva breda rättighetsfrågor. I decennier har de progressiva fackliga centralorganisationerna DISK och KESK, som båda är bland landets större, både företrätt sina medlemmar i arbetsmarknadsfrågor men också varit viktiga opinionsbildare för fred, demokrati och yttrandefrihet. I DISK:s fall har det samhälleliga engagemanget bland annat inneburit att man tidigare har tagit fram egna förslag till en ny konstitution i Turkiet, i syfte att demokratisera landet.

Tiotusentals lärare har fått sparken sedan 15 juli, bland annat med hänvisning till samröre med PKK-gerillan och Gülen-rörelsen, där de senare pekas ut som arkitekterna bakom kuppförsöket. Över 10 000 av lärarna som har stängts av har varit organiserade i KESK-anknutna lärarfacket Eğitim Sen. Även om flera lärare har fått återvända till sina arbeten har många blivit avskedade, medan 24 hålls i fängsligt förvar. Ordföranden i Eğitim Sen, Kamuran Karaca, menar att deras medlemmar straffas för sin fackliga och politiska verksamhet.

Att det finns politiska motiv bakom, snarare än seriösa anklagelser om terrorverksamhet, står bortom allt tvivel. Utrensningarna slår både hårt och brett. Att medlemmar av progressiva fackförbund rensas ut i tusental innebär inte bara en risk för att exempelvis lärare i landet sannolikt kommer att handplockas utefter politisk tillhörighet för att likrikta kåren. Det innebär också att fackens inflytande försvagas.

Utvecklingen i Turkiet visar också att det finns akuta behov av genomgripande reformer för att förbättra villkoren i arbetslivet. Barnarbete är utbrett sedan länge, och internationella medier har uppmärksammat att syriska flyktingbarn i många fall arbetar under svåra förhållanden.

Villkoren på arbetsmarknaden är ofta dåliga och arbetsmiljön undermålig. En oberoende plattform som stöds av fackförbund och yrkessamfund har rapporterat att över 17 000 personer har dött på sina arbetsplatser sedan AKP kom till makten 2002. Sedan undantagstillstånd utlystes efter statskuppsförsöket har människorättsorganisationen İnsan Hakları Derneği även noterat att arbetsplatsolyckorna har ökat.

Redan 2009 jämförde DISK:s dåvarande ordförande Süleyman Çelebi situationen för facken med de svåra år som följde efter statskuppen 1980. Den senaste utvecklingen gör att det knappast ser ljusare ut nu. Den situation som råder på arbetsmarknaden – och i resten av samhället – visar att progressiva fackförbund är viktigare än någonsin.

Med tanke på de repressiva åtgärderna som riktades mot oppositionella redan före 15 juli, och som har intensifierats kraftigt därefter, är det mycket lite som talar för att obekväma röster kommer att kunna höras i framtidens Turkiet.

Analys: Korruptionshärva del av turkisk maktkamp

Texten även publicerad i Fria Tidningen.

_________________

Korruptionshärva del av turkisk maktkamp

Två konservativa krafter står mot varandra i det som beskrivs som den största regeringsskandalen i Turkiets historia. Den interna maktkampen kan på sikt bli premiärminister Recep Tayyip Erdogans fall. Men frågetecknen kring de båda sidornas demokratiska motiv kvarstår.

Korruptionsanklagelserna mot en rad regeringsprofiler skakar om Turkiet. Nu gör ett krigskabinett entré. Det är den samlade bedömningen av premiärminister Erdogans nya regering där tio ändringar har gjorts efter flera avhopp bland huvudpersonerna i korruptionshärvan. Men vem kämpar Erdogan mot i detta ”andra befrielsekrig”, som han själv kallar det?

Huvudpersonerna i dramat är Erdogan och den mytomspunne religiöse ledaren Fethullah Gülen, med bas i USA. De tidigare allierade har under det senaste året haft svårt att dra jämnt, och ligger nu i öppet krig. Konflikten kulminerade i samband med regeringens utspel om att privata förberedelseskolor på sikt ska stängas ner – ett hårt slag mot Gülens ekonomiska och politiska imperium.

När Erdogan nu talar om ”utländska krafter” och en ”parallell stat” som konspirerar mot honom är det krigsretorik i syfte att urvattna korruptionsskandalen. Men faktum är att talet om en stat inom staten i viss mån har grund i verkligheten. Då Rättvise- och utvecklingspartiet, AKP, kom till makten 2002 byggde Erdogan allianser med liberaler, islamister och ett antal socialdemokrater för att en gång för alla göra upp med den mäktiga militärens politiska makt.

En tongivande kraft i detta bygge var Fethullah Gülen, som via sina medier – bland annat Turkiets bäst säljande tidning Zaman – och anhängare utgjorde en stark maktbas för AKP. I gengäld tilläts Gülens rörelse växa i staten. Fram till nu.

En alltmer auktoritär Erdogan har fått oroade partivänner och en stabilitetssökande marknad att varna regeringen, inte minst sedan sommarens sociala explosion, Gezi-upproret. Flera parlamentsledamöter, både Gülen-sympatisörer och medlemmar av partiets liberala flank, har avgått i protest mot toppstyret. Påstådda ingripanden mot åklagare som utreder korruption inom partitoppen har spätt på missnöjet.

Den marknadsliberala konservativa rörelsens mildare röster, där Gülen anses ingå, är införstådda med att Erdogan är på väg att bli en belastning. Allt större hopp sätts därför till namn som president Abdullah Gül och vice premiärminister Bülent Arınç, två AKP-veteraner med en mjukare profil men med samma ideologiska kompass. Motivet är således inte demokrati, utan snarare en mer effektiv maktutövning.

Den 30 mars går Turkiet till lokalval. Därefter väntar de viktiga parlaments- och presidentvalen. Efter elva års stabilt AKP-styre ser oppositionen nu sin chans att skaka om regeringen och påskynda Erdogans till synes oundvikliga fall.

Ett mycket splittrat socialdemokratiskt och kemalistiskt CHP, Republikanska folkpartiet, har nu segervittring i samtliga storstäder. I Istanbul väntas populistiske Mustafa Sarıgül hota AKP:s tioåriga styre i staden, medan partiets Ankara-kandidat Mansur Yavas hämtas från det ultranationalistiska MHP, Nationella rörelsepartiet.

Taktiken är enkel: Alla kandidater som kan vinna valet åt CHP är välkomna, vilket vållar ramaskri i partiets vänsterläger. Nu söker CHP-ledningen även stöd från den alltmer AKP-kritiska Gülen-rörelsen.

Mycket talar därför för att de konflikter som Erdogan har samlat på sig under det senaste året varit början på slutet för en epok i Turkiets historia. Det är en mycket smärtsam politisk skilsmässa mellan Erdogan och Gülen som vi nu ser.

De oheliga allianserna och de politiska eliternas maktkamp oroar de medborgare som under sommarens Gezi-uppror krävde ett värdigt liv och ett demokratiskt styre. Demonstranter samlas återigen i tusental runt om i Turkiet och kräver demokrati och transparens.

Likt i somras möts de med tårgas, vattenkanoner och gummikulor. Detta samtidigt som de sociala rörelserna på gatorna, Turkiets viktigaste demokratiseringskraft, kräver ett oppositionsalternativ som kan säkra medborgerliga rättigheter i landet. Det vill säga en plattform som inte ingår i makteliten eller närmar sig den konservativa diskursen i jakt på väljare.

Ekim Caglar, statsvetare och frilansskribent

Turkiska reformer lugnar inte gatorna

Artikeln publicerad i det senaste numret av Internationella studier.

_________

Turkiska reformer lugnar inte gatorna

När den turkiske premiärministern Recep Tayyip Erdogan presenterade det så kallade demokratiseringspaketet den 30 september var det planerat som ett svar till de kritiker som påpekat att regeringspartiet AKP:s reformtakt har avstannat. Efter sommarens landsomfattande Gezi-uppror och besvikna noteringar om att fredssamtalen med den kurdiska PKK-gerillan än så länge har varit resultatlösa skulle reformerna ge regeringen en välbehövlig nystart. Så gick tankarna i Ankara.

Reformerna innebär bland annat att bokstäverna Q, W och X, som används i kurdiskan men inte i turkiskan, nu kan brukas offentligt. Vägen öppnas även för omdöpandet av kurdiska byar som hittills har haft turkiska namn. Undervisning på kurdiska kommer att tillåtas privatskolor, något som dock innebär att kurder får vänta på att använda sitt modersmål vid statliga undervisningsinstitutioner. Samtidigt utlovas krafttag mot hatbrott och förbudet mot att använda slöja vid statliga institutioner slopas.

Särskilt intressant ur ett demokratiseringsperspektiv är också att Erdogan öppnade för en eventuell sänkning av den hårt kritiserade och exceptionellt höga tioprocentsspärren till parlamentet, dock utan att utlova någon färdplan eller tydligt utarbetad alternativ modell. En kraftig sänkning av spärren har varit ett stående krav under lång tid från demokratiska krafter för att kunna säkerställa parlamentarisk representation för mindre partier.

Tomt paket enligt kritiker

Reformpaketet fick ett svalt mottagande av de målgrupper som skulle blidkas. Bland annat pekade PKK-gerillan på att de kulturella rättigheterna för kurderna är fortsatt begränsade. Utöver detta blev initiativet till diskussioner om parlamentsspärren en smärtsam påminnelse om att konkreta steg för en helt ny och välbehövlig demokratisk konstitution lyser med sin frånvaro. Den nuvarande konstitutionen, som är en reviderad kvarleva från general Kenan Evrens junta på 1980-talet, är enligt alla seriösa bedömare en författning som sedan länge borde ha bytts ut mot en mer demokratisk motsvarighet. Detta kan dock försvåras av små reforminslag som gör den innevarande konstitutionen mer uthärdlig, något som således skjuter upp den nya författningen, menar ivriga kritiker. Förutom parlamentsspärren är exempelvis frånvaron av skydd och erkännande av etniska minoriteter ett nyckelområde för Turkiets demokratisering.

AKP-vänliga debattörer underströk Erdogans ord om att detta bara är en reformvåg. Men kritiker menar att reformerna är otillräckliga alldeles oavsett. Dessutom lämnade reformerna en bitter eftersmak när tidningen Hürriyet avslöjade AKP-planer på att utöka polisens befogenheter att arrestera demonstranter, bland annat i preventivt syfte och utan handfasta bevis, vilket fick akademiker och debattörer att reagera starkt, varpå regeringen backade. De förändringar som trots allt har presenterats i paketet tolkas annars som resultatet av att Turkiet för första gången upplever ett massivt tryck från medborgare på landets gator som genom sina krav och aktioner ställer makten mot väggen. Denna kraft, ”Gezi-effekten” som är unik i Turkiets historia, är medborgarna medvetna om.

När studentprotesterna mot ett planerat vägbygge genom Middle Eastern Technical University (ODTÜ) i Ankara har urartat i kravaller under hösten har Erdogan fått en ny Gezi-situation att hantera. Lika hårdnackat som vid parkprotesterna och upproret i somras har polisen gått fram mot studenterna. Men de demonstrerande återmobiliserar i snabb takt efter ordningsmaktens våldsamma ingripanden. Sommarens scener med polisiärt övervåld utspelar sig fortfarande regelbundet vid protester mot regeringen. Detta syntes bland annat i samband med rättegången i oktober mot den polis som står anklagad för mordet på en Gezi-demonstrant. Trots demokratiseringspaketet uppfattas Erdogan som en paternalistisk ledare som inte tvekar att använda våld mot oppositionella, är kritikernas samlade omdöme.

Gezi-upprorets mest synliga kvarleva, de runt 100 parkforum där frivilliga samlas i möten och tar direktdemokratiska beslut rörande aktiviteter och uttalanden, har gett ett helhjärtat stöd till ODTÜ-studenterna. Således finns det reella kopplingar mellan sommarens missnöjesyttringar och de nu högst levande protesterna. I juni riktades ilskan mot stadsförnyelseprojekten som innebar en rivning av Gezi-parken i Istanbul, medan motståndet idag vänder sig mot samma politik, som vill riva träd för att bygga vägar i Ankara.

Fler prövningar väntar AKP

I mars går Turkiet till lokalval. I städer som Ankara och Istanbul ser den sekulära oppositionen i CHP ut att presentera populistiska kandidater i hopp om att fånga missnöjesröster från breda väljarskikt. Hur AKP väljer att profilera sig – genom att marknadsföra reformer eller uppvisa en konfrontativ linje – återstår ännu att se, men bakslag i landets nyckelstäder kommer att försvåra AKP:s storslagna planer på att skapa ett nytt Turkiet när republiken firar hundraårsjubileum 2023. Valet i vår blir således en indikator på hur väljarna anser att AKP har hanterat den sociala explosion som har skett i Turkiet.

Situationen är historisk då det för första gången är miljoner människor på gatorna som har tvingat sig in i partistrategernas beräkningar. Aktiva medborgare är idag en politisk aktör att ta hänsyn till. De har en styrka som kan bromsa och skaka om en regering som inte lyssnar. Det såg omvärlden i somras. Denna utveckling har även inneburit att ”AKP-modellen” – mild islamism som genom parlamentarisk väg tar makten – inte längre lär vara lika attraktiv som alternativ för länder som genomgår en demokratisk transition i efterdyningarna av den arabiska våren.

Den ökade pressen och den manifesterade kraften på gatorna har varit AKP:s största prövning sedan makttillträdet 2002. Att tala om ett troligt maktskifte är för tidigt, men interna meningsskiljaktigheter mellan en konfrontativ premiärminister och president Abdullah Gül samt ett antal ministrar har visat att somliga grupper inom partiet känner missnöje med Erdogans allt mer auktoritära tendenser. Eventuella sprickor inom AKP-lägret är en fråga om effektiv maktutövning. Vill AKP regera under lång tid anser somliga AKP:are att partitopparna måste gå lugnare fram mot kritiker. Detta inte minst för att säkra ett internationellt stöd, men även marknadens tillit, som är viktig för ett AKP som har investerat i att få detta stöd och på många områden bedrivit en nyliberal politik. Den mer eller mindre kännbara kylan mellan AKP och den tidigare allierade och mycket mäktiga religiösa Fethullah Gülen-rörelsen innebär ytterligare huvudvärk för ett parti med ambitioner att styra ett Turkiet som kokar under ytan.

När AKP och Erdogan å ena sidan presenterar reformpaket och å andra sidan visar samma nedlåtande inställning gentemot meningsmotståndare, något som bidrog till upproret i somras, råder det tvivel om regeringsmakten är så stabil som den tidigare har framstått som. Prestigeförlusten efter sommarens uppror behöver räddas. Så länge den nonchalanta och ofta aggressiva attityden mot oliktänkande är intakt kommer begränsade reformer inte kunna rädda regeringens tidigare väl marknadsförda profil som ett reformparti.

Ekim Caglar, statsvetare, frilansskribent och Turkiet-kännare

I Västerbottens Folkblad: Intern maktkamp ger inte demokrati i Turkiet

Min ledarartikel publicerad den 4 december i Västerbottens Folkblad.

_________________

Intern maktkamp ger inte demokrati i Turkiet

När valrörelsen inför mars månads lokalval dragit i gång kan vi konstatera att premiärminister Recep Tayyip Erdogans ton mot oppositionella fortfarande är hård. Det 40-tal kandidater som har presenterats inför valet vittnar heller inte om någon kursändring. 2013 har inneburit en rad utmaningar för Erdogan. Sommarens protester med basen i Gezi-parken i Istanbul blev ett landsomfattande uppror som visade att medborgarna inte känner samma entusiasm som utländska bedömare när det gäller politisk stabilitet (läs: ett alltmer auktoritärt styre) och stark tillväxt (läs: profitintresse framför människors behov av frihet och livsutrymme). Tunga politiker i regeringspartiet AKP (Rättvise- och utvecklingspartiet) som vicepremiärminister Bülent Arınç och president Abdullah Gül har markerat att Erdogan måste gå försiktigare fram. ”Good cop, bad cop” menar kritiker lättvindigt. Även om motivet snarare än demokrati och mänskliga rättigheter är effektiv maktutövning, något som försvåras av Erdogans konfrontativa politik, kan en reell spricka inom regeringslägret urskönjas.

En viktig aktör i konflikten är Fethullah Gülen, religiös ledare med bas i USA. Med ett nätverk av skolor, tidningar och företag är han en maktfaktor med ett politiskt och ekonomiskt imperium som få underskattar i Turkiet. Sedan en tid har striden med den tidigare allierade Erdogan varit mer eller mindre öppen. Gülen-ägda tidningen Zaman, Turkiets bäst säljande tidning med en upplaga runt miljonen, har gått från att vara hängivet AKP-vänlig till att bli alltmer kritisk. Gülen-vänliga politiker har hoppat av och missnöjet är stort efter Erdogans planer på att begränsa rörelsens undervisningsimperium genom att på sikt införa restriktioner för föreberedelseskolor, något som slår hårt mot rörelsen.

Gülen, Arınç och Gül bedöms allt oftare som den moderata falangen av den konservativa rörelse som utgör AKP. Dagens Nyheters Gunnar Jonsson menade att ”i väntan på en opposition värd namnet inger ändå Abdullah Gül ett visst hopp” och att han är en ”mer lyssnande typ” än Erdogan (DN 10/10). I samma tidning skriver Nathan Shachar att Fethullah Gülen ”kämpar för jämlikhet mellan könen och samförstånd mellan religioner” (DN 30/11). Gül och Gülen är rimliga alternativ för fortsatt nyliberal politik och mild islam, en idealisk modell för Washington och marknaden. Men frågetecknen är många. Den prisbelönte journalisten Ahmet Sık, tidigare fängslad efter att ha avslöjat Gülen-rörelsens infiltration av poliskåren, beskriver konflikten som ett krig om makten utan några demokratiska motiv. Prokurdiska Freds- och demokratipartiets (BDP) ordförande Selahattin Demirtas instämmer och menar att striden handlar om kontrollen över staten och att det vore oansvarigt att ta ställning för det ena lägret i demokratins namn.

I mars kan AKP försvagas ytterligare om nyckelstäder som Istanbul och Ankara förloras. AKP:s främsta vapen är en svag opposition. Parlamentets näst största parti, det socialdemokratiskt kemalistiska Republikanska Folkpartiet (CHP), har svårt att hålla ihop sina falanger, och har således problem med att bedriva en effektiv opposition. Sedan partiledarbytet 2010 då socialdemokraten Kemal Kilicdaroğlu kom till makten har CHP skakats av interna stridigheter. Partiets vänsterflygel försöker att genomdriva visionen om ”det nya CHP”, medan militaristiska nationalister stretar emot. I partiet återfinns i dag allt från marxister och kurdvänner till ultranationalistiska partiföreträdare – och solidariteten mellan dessa är minimal. Det innebär att ett bortröstat AKP vid en valförlust i bästa fall ersätts av högst en handfull progressiva borgmästare från ett instabilt CHP.

En genuin demokratisering av Turkiet hänger inte på hur konflikten mellan en alltmer auktoritär Erdoğan och strategisk internopposition inom konservativa kretsar utvecklar sig. Det enda hoppet är alltjämt trycket som skapas av vanliga medborgare och de sociala rörelserna – något sparsamt uppdaterade bedömare letandes efter alternativ i landets politiska elit bortser från.

Ekim Caglar