Bok- och filmrecension: Kvinnor utan män

ROMAN
Kvinnor utan män
Shahrnush Parsipur.
Översättning: Johanna Jellback
och Said Moghadam.
Baran förlag, 2010.

FILM
Kvinnor utan män
Regi: Shirin Neshat.
Distribution: Folkets Bio.

Några normativa pekpinnar behövs inte för att lida med kvinnorna i berättelsen. Och då karaktärerna söker sin tillflykt till en ”kvinnornas trädgård” erbjuds paralleller till den medeltida författaren Christine de Pisans vision om Kvinnostaden (La Cité des Dames) där samhället utan männen skulle vara annorlunda, bättre. Tanken är nästan lika gammal som kvinnofrågan. Idén är minst sagt intressant, men den utvecklas inte av Neshat. Här är Parsipur skarpare när hon problematiserar bilden av hur detta miniatyrsamhälle för utsatta kvinnor kan fungera. Genomgående är dock oviljan att ta ställning för visioner karaktäristisk för Kvinnor utan män.

Sammantaget skapar kvinnornas öde i Parsipurs bok och Neshats film en bild av en skur av personlig radikalism i ett Iran som även nu lider av starkt patriarkala strukturer under mullornas styre. Men Neshat når något längre i sin beskrivning av de samhälleliga förutsättningar som fanns för en progressiv politik. Det ger filmen ett övertag.

Resten går att läsa här.

Aleviter ställer krav

I dessa ”öppningstider” i Turkiet ställer en rad samhällsgrupper krav. Som bekant påbörjades den ”kurdiska öppnigen”, som sedan blev den ”demokratiska öppningen” ifjol. Resultatet blev snarare ”den kurdiska stängningen”, men processen är intressant i sig då åtminstone debattklimatet i landet har förändrats, samtidigt som staten gång på gång tappat ansiktet genom att backa två steg tillbaka.

Alevismen, ”den ickereligiösa religionen”, är viktig i denna politiska process. Som en i princip materialistisk livsåskådning utan några drag av dogmatism och med en stor portion tolerans utgör aleviterna en ansenlig del av den turkiska och kurdiska vänstern. Den tydliga sekularismen och den positiva kvinnosynen, där religionen inte tillåts förtrycka någon, gör att alevismen i sig är progressiv i den turkiska kontexten. Detta menar undertecknad som en övertygad ateist, vilket många till vänster i Turkiet skriver under på.

Och aleviterna ställer som vanligt krav och tar del i den dialog som startats med regeringen. Tidigare i vintras samlades hundratusentals aleviter i Istanbul för att visa enhet och styrka under parollerna ”för lika rätt som medborgare ” och ”mot diskriminering”. Vidare har planer på att skapa ett nytt socialistiskt parti ägt rum. Detta eftersom CHP, som tack vare sin sekularism har lockat alevitiska sympatier genom historien, blivit alltmer chauvinistiska. Det händer mycket helt enkelt och kraven ställs nu på fler och mer konkreta sätt.

Nyligen samlades en arbetsgrupp för att ställa krav på regeringen igen, under Alevi Bektasi Federasyonu-flagg. Detta eftersom man anser att AKP-regeringen inte är ärliga med sitt uppsåt att lyssna på företrädare som är beredda att tala öppet och ställa verkliga krav. Resultatet av diskussionerna, där bland andra folksångare Arif Sag och författaren/journalisten Oral Calislar, blev följande lista med synpunkter:

Låt cemhusen (aleviternas samlingslokaler) få en rättslig status och skydd.

Låt Madimak-hotellet (där över 30 aleviter dog i en mordbrand i Sivas 1993) bli ett museum.

Låt bli att öppna moskéer i alevitbyar och sluta med sunnitpolitiken som skickar imamer dit.

Låt religionen som skolämne bli frivillig och ändra innehållet.

Ge tillbaka de egendomar som tagits ifrån oss.

Ingen revolution direkt, men ett steg framåt i vägen mot ett öppnare mer tolerant och sekulärt samhälle, helt enkelt. Det återstår att se om man får gehör för de lågmälda och klart realistiska kraven. Men då den sittande AKP-regeringen har sunnitfundamentalistiska rötter är det oklart om så blir fallet.

För regeringens del är det en stor prestigeförlust att ha gjort sig ovänner mig både kurder och aleviter. Nu framstår hela öppningsprojektet som ett cyniskt enpartiprojekt för att framstå som det mest demokratiska alternativet. Och AKP kan knappast ensamt klandras, då de två största oppositionspartierna CHP och MHP tycks tävla om att vara mest odemokratiska, demagogiska och nationalistiska. Man hade med andra ord inte behövt anstränga sig så mycket för att framstå som demokratiska från regeringens sida, för är det något oppositionen saknar så är det förtroendekapital i demokratifrågor, just nu.

Det är därför det behövs ett nytt parti eller en enhetlig alevitisk mobilisering bakom ett demokratiskt alternativ. Intellektuella som Calislar och Sag är själva inte helt optimistiska inför den politiska framtiden, men faktum är att socialistika, toleranta, demokratiska och progressiva alternativ redan i nuläget finns. ÖDP framstår som det mest naturliga valet, men partiets låga röstandel gör det mindre attraktivt att gå in i. Därför står det mellan att skapa ett nytt parti med en alevitisk inriktning eller att stanna kvar i CHP. Det senare valet vore en dåres med tanke på att högt uppsatta CHP:are som Onur Öymen för ett par månader sedan inte tvekade att hylla massakern i Dersim 1938 där tusentals aleviter slaktades.

Hur det än blir är utvecklingen intressant då aleviter av tradition haft en viktig roll för progressiva förändringar i det turkiska samhället. Och i dessa omorganisationstider står kanske vänstern snart stark med aleviterna i ryggen. Umariz.

Om Süleyman Celebi och de turkiska facken i Arbetaren

Artikeln om den nyligen skjutne fackledaren Süleyman Celebi, fackförbundet DISK och Turkiets situation i största allmänhet publicerades i veckans Arbetaren.

DISK, Revolutionära Arbetarfackens Konfederation, är det mest inflytelserika radikala fackförbundet i Turkiet. DISK bildades 1967, och Çelebi som har varit politiskt aktiv sedan 1960-talet och även har suttit i fängelse för sitt fackliga arbete, menar att DISK har en viktig roll i det turkiska samhället av flera skäl.
– Vi är inte ett fackförbund av enbart ekonomiska skäl. Vi har ett ansvar att ge förtryckta en röst. DISK arbetar även för demokratin, därför kan man inte säga att vi bara bedriver ett klassiskt fackligt arbete, säger han.

Läs allt här.