Det är ju alltid med viss spänning som länkarna till recensioner öppnas. I detta fall var sträckan mellan att få information om att en artikel om Fotboll i krig och fred hade publicerats och att finna den ganska lång. Det började med att en namne, Ekim, från Norge skrev ett oväntat och trevligt mail om att hans intresse för vårt gemensamma namn väckts efter att ha läst en artikel om boken i Morgenbladet. Varför hette jag Ekim, alltså oktober på turkiska?

Det visade sig att vi båda hade föräldrar som inte tvekade på att döpa sina barn efter politiska övertygelser. Den här typen av kontakter är alltid spännande – och i det här fallet genuint roliga.

Det tog ett tag, men till slut fann jag Marius Liens långa och resonerande artikel om boken, med god hjälp från min vän Magnus Bernhardsen. Marius Lien är redaktionschef på Josimar, en fotbollstidskrift i Norge som bedriver högkvalitativ samhällsjournalistik. Det är inte vanligt bland tidskrifter som enbart fokuserar på fotboll.

Med tanke på avsändaren var det ingen överraskning att recensionen också verkligen gick på djupet och var intressant läsning även för en som har läst sin egen bok åtskilliga redigeringsvändor. Mest glädjande var att Lien noterade att Fotboll i krig och fred var ett försök att sätta fotbollen i ett tydligt politiskt sammanhang där samhällsforskning varit en naturlig utgångspunkt. Att boken trots detta inte bidrar till en torftig läsupplevelse, utan tvärtom, var kul att läsa.

Med tanke på att ett syfte med att skriva boken har varit att få andra att faktiskt ta fotbollen på större allvar i samhälleliga diskussioner var slutsatsen att ”varje allmänhistoriker som ignorerar den [fotbollen], begränsar sin insikt rörande samhällsprocesser” glädjande läsning.

Få saker är så uppskattade som en rättvis, balanserad och seriös läsning av ens bok. Således var recensionen oerhört trevlig att läsa.