Ny bok: Fotboll i krig och fred

Äntligen! Mitt i allt elände i världen vill jag meddela att min nya bok Fotboll i krig och fred – hundra år av konflikt och dialog (Fri Tanke förlag) nu går att beställa. Den är ett försök att undersöka fotbollens koppling till konflikter men också hur fotbollen främjar fred och dialog.

Boken avhandlar bland annat hur fotbollen bygger upp nationella gemenskaper, leder till konflikter och cementerar nationalistiska myter. Den handlar också om att fotbollen kan motverka etnocentrism, återuppbygga samhällen och främja inkludering.

Jämfört med Propagandafotboll har målbilden varit att fördjupa förståelsen kring vissa särskilda teman, snarare än att täcka av så mycket som möjligt med intressanta profiler. Idéer och teman i större fokus denna gång. Boken lyfter exempel från Sverige, Turkiet, Brasilien, Sydafrika, Japan och en massa andra platser de senaste 100 åren. Det blir bekanta namn som Zlatan Ibrahimovic och Lilian Thuram. Men den berättar även om antikolonial fotboll i Algeriet, palestinska aktivister och kvinnorättskämpar i Afghanistan.

Syftet är att visa att fotbollen måste tas på allvar även av idrottsskeptiker. Och att göra det svårt att blunda för hur politisk fotbollen är. Resultatet: en bok som förhoppningsvis gör det svårt att välja om den ska hamna i idrottshyllan eller bland samhällsböckerna.

Fotbollen ensamt varken räddar eller förstör världen. Samhällsstrukturerna styr vad fotbollen kan bidra med. Med det sagt hoppas jag att boken ger en insikt om hur och när sådant sker.

Fotbollen i krig och fred finns både som inbunden och e-bok på till exempel Bokus och Adlibris. För signerade exemplar, maila ekim.caglar@gmail.com.

En politisk ligaseger

Başakşehirs ligaseger i Turkiet är historisk. Det är det enda alla tycks vara överens om. Başakşehir är blott den sjätte klubben att vinna ligan någonsin. Allt som sägs därutöver är en politisk vattendelare. Om det sportsliga projektet de senaste åren, med en tydlig spelidé och unik tilltro till sina tränare (under många år Abdullah Avcı, men numera Okan Buruk), betonas väntar rättvis kritik på grund av att Başakşehirs starka och otvivelaktiga band till regeringspartiet AKP och president Recep Tayyip Erdoğan underskattas.

Min bild är att det senare har varit en förutsättning för att bygga upp Başakşehirs sportsliga relevans. Det sportsliga förutsätter det politiska i detta fall. Resultatet är ett guld för ett spelskickligt lag med en professionell ledning, men som samtidigt saknar supportrar, klubbsjäl och sympatier, efter att ha backats upp politiskt och ekonomiskt av AKP-nära grupper – och i många fall också av regeringen på ett mer direkt sätt.

Det politiska ligaguldet har jag kommenterat i Sveriges Radio och norska Aftenposten (där kommentarerna från Morten Galåsen, poddare och supporter, är läsvärda). Jag har steg för steg också försökt ge en introduktion till varför ligaguldet är politiskt i denna Twitter-tråd. Som en matig bakgrundsläsning om Başakşehirs politiska sida fungerar annars min artikel i norska Josimar från ifjol.

Turkisk fotboll och politik i Josimar

ECApYOlXoAA_pTP

För den som gillar politisk långläsning om fotboll kan jag tipsa om mina 20 000-tal tecken om den turkiska uppstickarklubben Basaksehir från det senaste numret av det norska fotbollsmagasinet Josimar.

Artikeln fokuserar på Basaksehirs politiska kontakter sedan bildandet, med fokus på de senaste årens allt tydligare kopplingar till president Recep Tayyip Erdogans maktparti AKP. Rubriken Presidentens menn säger egentligen allt, men många av detaljerna har aldrig tidigare publicerats utanför Turkiet.

Teckna en prenumeration på kvalitetstidningen Josimar för att både utveckla din norska och läsa mer om Turkiets kanske mest politiska klubb.

Turkisk fotboll och politik i Sveriges Radio

Medverkade nyligen i en av mina favoritpoddar och talade om turkisk fotboll, klubbkultur och politik. Det blev ett 20 minuter långt samtal i podden FotbollsArena om allt ifrån Arda Turan till folkliga fotbollsprotester under Gezi-demonstrationerna 2013. Förhoppningsvis blev det ett fördjupande samtal om de många banden mellan idrott och samhälle i Turkiet.

Om fotbollsdimensionen i de turkiska valen i Nordegren & Epstein

På söndag går Turkiet till valurnorna för att välja en president och ett nytt parlament. Om valrörelsen har innefattat fotbollsrelaterade frågor? Naturligtvis, Turkiet är trots allt ett land där fotbollen alltid har varit politisk. Jag förklarar varför fotbollshalsdukar leder till hot mot presidentkandidater, ett biljettsystem gör ultras förbannade och vilken funktion politiska tifon fyller.

Inslaget börjar ca 18.30 in i programmet. De som är intresserade av valen kan med fördel också lyssna på samtalet strax före där Paul Levin, direktör vid institutet för Turkietstudier vid Stockholms universitet, ger sin bild av vad som står på spel.

I Aftonbladet kultur om fotboll och nationalism

Det finns mycket att säga om den nationella yra 32 länder kommer att uppleva under världens största idrottsarrangemang. VM är politiskt även utan diskussioner om korruption, propaganda och inhumana förhållanden vid arenabyggen. Ett givet ämne rör den roll fotboll spelar i frågor om nationsskapande och politiska konflikter.

När nationella värden läggs i landskamperna uppstår risken för chauvinistiska uppsving. Fotbollen är inte den grundläggande orsaken till krig och konflikter. Det vågar inte ens fotbollens belackare påstå. Ett inkast påverkar inte klasskillnader. Ett skruvat inlägg är ingen militär upprustning. Ett pressat skott i krysset går inte att tolka som en krigsförklaring.

Men med en tillräcklig dos krigspropaganda, sociala skillnader och etniska motsättningar som pyr i ett samhälle kan fotbollen bli den utlösande faktorn till väpnade konflikter.

Inte ens ett helt tidningsuppslag räcker för att göra ämnet fullständig rättvisa, men temat är något jag kommer att återkomma till i andra former i framtiden. Men tills vidare, läs gärna artikeln här.

Kommentarer om Östersunds resa i Europa

Östersunds framgångar i Europa har nog inte undgått någon. Under sommaren och hösten har jag fått chansen att beskriva den historiska och politiska kontext som lagets motståndare har verkat i.

I kvalspelet mot Galatasaray berättade jag bland annat om klubbens klassprofil och den politiska turbulensen i laget de senaste åren i Dagens Nyheter. I returmatchen kommenterade jag de kurdiska protester som avbröt matchen i Östersunds-Posten. Därefter, då Östersund hamnade i en politiskt fascinerande grupp i Europa League, förklarade jag både varför Zorja Luhansk alltid spelade bortamatcher av politiska skäl och hur Athletic Bilbao blivit ett politiskt flaggskepp för baskerna.

Vad som väntar Östersund i framtiden vet ingen, men vid intressant motstånd i det vidare Europa-spelet finns det all anledning att åter berätta de politiska historier som finns i fotbollen.

Ansedda Morgenbladet tipsar om Propagandafotboll

Den norska tidskriften Morgenbladet anser att Terje Svendsen, ordförande i Norges fotbollsförbund, borde läsa Propagandafotboll.

Journalisten Marius Lien menar att det skulle få Svendsen att förstå hur fotboll och politik hänger ihop. ”Boken er inspirerende, og viser hvor stor kraft fotballen kan ha også utenfor banen”, skriver Lien.

”Les denne boken, Terje. Les og lær.” Det är bara att hålla med.

Propagandafotboll igen och igen

Jag har redan tidigare konstaterat att responsen på Propagandafotboll har överträffat alla förväntningar jag haft. Den senaste tiden har bjudit på en rad positiva möten, recensioner, tillrop och seminarier.

Internationellt var norska Dagbladets recension tydlig redan i rubriksättningen.18766697_1980883268809437_5626619002158108076_o ”REIN OG SKJÆR PROPAGANDAFOTBALL” säger det mesta (recensionen kan klickas upp i ok upplösning på bilden). Turkiska Evrensels långa reportage om boken innebär också att bokens rykte nu kan sägas ha spridas någorlunda internationellt.

Expo har skrivit en artikel med utgångspunkt från boken, medan en recension på dagensbok.com konstaterade att ”fotbollsentusiasten med högre konsumtionsbehov än genomsnittet finner stor glädje i att läsa ‘Propagandafotboll” (betyg 7/10).

Sydsvenskan tog ett dubbelt grepp om boken genom att först konstaterade följande i en recension:

”En alldeles utmärkt och underhållande bok om fotboll och politik och hur politiken då och nu har gestaltat sig också på planen. Allra roligast är de 49 porträtten av spelare som på olika sätt varit politiska aktörer både på och vid sidan av planen. När man som Ekim Caglar bakar in allt sitt kunnande i så mycket passion är det helt omöjligt att inte svepas med.”

Någon månad senare fanns en startelva med enbart spelare från boken uttagna med långa motiveringar i en annan artikel i tidningen.

Tre seminarier med Propagandafotboll har hållits på senare tid. Under rubriken ”Aristoteles, fotboll och våld” samtalade jag med Isobel Hadley-Kamptz på Institutionen för kultur och estetiks utspark på Stockholms universitet, medan det blev bra diskussioner med Moa Svan på ABF-huset om herr- respektive damfotboll och dess politiska aspekter. Under Stockholms litteraturmässa fick jag också chansen att samtala med Leonard Jägerskiöld Nilsson, författare till Fotbollens heraldik (en bok jag själv uppskattar mycket), om fotbollens globalisering och industrialisering.

Och kul också naturligtvis att både samme Jägerskiöld Nilsson och Erik Niva passade på att tipsa om Propagandafotboll i olika intervjuer.

Av alla olika saker som rör Propagandafotboll är nog det faktum att jag har fått chansen att prata i en av mina favoritpoddar det klart roligaste. Sveriges Radios podd FotbollsArena gav generöst med utrymme åt ett samtal om boken 8:45 in i detta avsnitt.