I Fria Tidningar om Gezi-upprorets ettårsdag

Än står Turkiets gator i brand

Ett år efter Gezi-upproret är grunderna till missnöje lika många som tidigare. Och proteströrelsen har visat att den fortfarande kan samla en bred opposition mot regeringen, skriver Ekim Caglar.

I helgen firade hundratusentals deltagare och en levande proteströrelse Gezi-upprorets ettårsdag. Tusentals poliser svarade med tårgas, vattenkanoner och över hundra arresteringar.

Upplägget var väntat. Upproret, som inleddes med förra årets landsomfattande resning med utgångspunkt i Gezi-parken i Istanbul, fyllde ett år den 31 maj. Ettårsdagen präglades av sedvanligt polisiärt övervåld. Vattenkanonerna rullade fram och tårgasen flödade runtom i landet när demonstranter mobiliserade i hundratusental i städer som Istanbul, Ankara, Izmir, Eskisehir och Denizli. Poliserna, 25 000 bara i Istanbul, slog ner varje oppositionell yttring.

Tortyren har minskat i landets häkten och fängelseceller, men har istället flyttats till gatorna, är en vanlig kommentar i sociala medier. Ett nytt inslag är den armé av civilpoliser som med meterlånga batonger nästintill slår ihjäl demonstranter. Dessa drog sig heller inte för att misshandla CNN-reportern Ivan Watson i direktsändning. Det framgår tydligt att repressionen är en styrkemanifestation från premiärminister Recep Tayyip Erdogans sida. I hans Turkiet kan nu bara regeringssympatisörer åtnjuta demokratiska och mänskliga fri- och rättigheter.

Gezi-rörelsen har visat att den ännu kan attrahera stora skaror av demonstranter trots risken för arresteringar, våld och död. Denna vilja förenar fortfarande större delar av oppositionen än vad Turkiet någonsin har sett. Gezi-upproret, som av kritiker anses vara romantiskt och naivt, visade återigen att den är Turkiets enda potentiellt enande progressiva kraft.

Det är Gezi-protesterna som förenar Istanbuls arbetarstadsdelar i Okmeydani med välmående medelklassområden som Kadiköy. Det är dessa protester som får kurder och turkar, unga och gamla att mötas. Här är könsfördelningen på barrikaderna i princip jämn. 31 maj blev det klart att de sociala rörelserna är den drivande kraften bakom de mest verkningsfulla protesterna mot regeringen.

Erdogans legitimitet bygger i stor utsträckning på brutal handlingskraft. Att islamistiska demonstrationer tilläts i Istanbul dagarna kring den 31 maj, samtidigt som Gezi-protester slogs ner är således något som stärker honom så länge de oppositionella inte utgör ett reellt hot mot makten, vilket de ännu inte gör. Det spelar ingen roll om demonstranter kräver frihet på internet, klarhet i korruptionsskandaler eller söker rättvisa när hundratals gruvarbetare dör i Soma. Så länge Erdogan är vid rodret kommer avvikande åsikter aldrig accepteras är budskapet. Det visar det första året efter Gezi-upproret.

Vad som är unikt i Turkiets historia är att den breda oppositionen som samlas under Gezi-protesterna inte tycks kunna jämnas med marken. Att det regerande Rättvise- och utvecklingspartiet AKP förlorade omvalet i början av juni i två städer, Agri till prokurdiska BDP och Yalova till kemalistiska CHP, visar att skrämseltaktiken varken biter på gatorna eller vid valurnorna. Därför vågade sig Ankara-bor ut på gatorna den 1 juni för att minnas, och återigen tårgasas, i samband med ettårsdagen av mordet på Gezi-demonstranten Ethem Sarisuluk.

Samtidigt återstår det faktum att AKP har ett stort folkligt stöd trots alla skandaler och all repression. Troligtvis fungerar även regeringens taktik att använda konspirationsteorier mot demonstranterna. Att illvilliga utländska krafter ligger bakom protesterna är en vanlig åsikt om demonstranterna.

Detta är proteströrelsens svåraste nöt att knäcka. Repressionen pekar indirekt ut Gezi som ett alternativ, dikotomin är synlig, men innehållet i protesterna är det ännu inte. Protesterna kommer med all sannolikhet blossa upp med jämna mellanrum medan proteströrelsen finner olika plattformar att föra sin talan genom, något den ännu inte har i de etablerade politiska partierna.

När Recep Tayyip Erdogan lovade att han kommer att se till att ”göra allt från A-Z för att hålla ordning” svarade tidningen BirGün med löpsedeln ”mellan bokstäverna ’A’ och ’Z’ finns fascismens ’F’” och bilder på polisvåldet. Det är en sammanfattande bild.

Repressionen fortsätter. Erdogan vill fortsätta styra, som premiärminister eller president. Den nyliberala rovdriften är intakt. Det gör att skälen att göra uppror lär bli lika många och legitima för demonstranterna den 31 maj 2015 som 2013 och 2014.
Fakta:

Ekim Caglar är statsvetare och frilansskribent

Öppnar Gezi-arkivet

Jag kollar ofta på de där bilderna. Ja, Gezi-upproret är det största som har hänt mig både politiskt och journalistiskt. Det är också en given milstolpe i Turkiets historia. Därför finns det heller ingen anledning att låta bilder från upproret samla damm i kameran. Somliga bilder är redan publicerade, andra har legat där och plockats fram med jämna mellanrum för föreläsningar eller som ett botemedel mot rastlöshet.

När Gezi-upproret firar ett år är det dags att öppna arkivet. Hela albumet är fritt att använda och går att hitta här.

Om ultras’ roll i Gezi-upproret i Josimar

Läser man norska och vill snöa in sig på ämnet subversiva fotbollsläktare kan min artikel i det senaste numret av det norska fotbollsmagasinet Josimar rekommenderas. Presentation av artikeln:

Tyrkia: Den 31. mai eksploderte en folkelig oppstand i Tyrkia. Det var samtidig startskuddet for en historisk enighet mellom bitre Carsi-demonstration (och GS-folk)fotballrivaler. For i spissen av demonstrantene gikk ultras fra Galatasaray, Fenerbache og Besiktas. Bare noen uker tidligere hadde hooliganismen vært gjenstand for store debatter etter at den 20 år gamle Fenerbache-supporteren Burak Yildirim ble stukket ihjel av en gruppe Galatasaray-tilhengere. Men i opprøret mot statsminister Recep Tayyip Erdogan var det supporterne fra de tre erkerivalene som ledet demonstrantene – og det vakte nesten mer oppsikt enn selve opprøret. Snart var avisene fulle av «Istanbul United» – der supporterne fra Istanbuls tre største klubber viste en historisk solidaritet.

Ekim Caglar er statsviter og skribent – og deltok i opprøret. Les hans innside-rapport fra de voldsomme demonstrasjonene i Istanbul.

Artikeln finns ej på nätet, men enskilda ex kan beställas via tidningens hemsida.

Evrensel’de: Direnişçi kim bakalım?

Direnişçi kim bakalım?

Arada sırada eğlenmek güzeldir. Her gün bir yarış, bir hırs, bir koşturma halinde geçerken hayatımız “öfkemiz”, “kızgınlığımız” ve “itirazımız” birikti yıllarca. Çözüm olmadıysa da tribünler oksijen tüpü oldu bu sıkışmışlığın içinde, aynı zamanda coşku ve umut hissettik yeşil sahalarda ve hissettirdik. Çoğumuz için sırf bu yüzden tribünler rahatça nefes aldığımız, stres attığımız yerler oluyor. Her maçın 0-0 başlaması, her maçta kazanma şansımızın olması bu oyuna bu kadar umutla bakmamızın en önemli nedeni belki de. Stad dışında bunu yaşamak pek mümkün olmuyor.

1 Mayıs’ın hemen ardından Evrensel’e yazdığım yazıda “Tribünler artık 1 Mayıs alanına indi” demiştim. Şimdi Gezi Parkı direnişinin merkezinde yine taraftarları ve dillerde yeni milli marş adayı olacak besteyi bulduk: “Sık bakalım, sık bakalım, biber gazı  sık bakalım…”

Direnişin en büyük kazançlarından birisi halkın korku engellerini aşıp sokaklara akması dedik. Ayaklanmamızın soundtracki, tazyikli suyu göğüsleyen siyah elbiseli kadının vücut dilinin haykırdığı tezahürat.

Birlik ve kolektif hareket, coşku ve spontanlık, yaratıcılık ve sivri dil… Tabi ki direniş sadece taraftarlardan ibaret değil ama kimse de taraftarların kattığı renk ve hırsı küçümseyemiyor.  Toplum ve tribün ayrı tutulmaz diyenler için gelecek yıllarda referans olacak bir direniş oluyor işte.

Bu tarihi birliğin en açık ve net olarak göründüğü yer belki de futbol. Birbirine bağlanmış atkılar ve İstanbul United (Birleşmiş İstanbul) kavramının çıkacağını birkaç ay önce kimse düşünemezdi.

Artık direniş sembolü olarak takım kaşkolu veya forması neredeyse parti bayrağı ve Che tişörtü kadar meşru olmuş halde. Tıpkı 2001’de Arjantin’de neoliberal politikaya karşı düzenlenen protestolarda Maradona formalarının hemen her karede görünmesi kadar bariz bir tablo.

POZİTİF TARAFTAR KÜLTÜRÜ

Türkiye liglerinden hemen hemen her takımın atkıları ve formaları ara sıra görünse de burada Çarşı’nın yeri ayrı. Davulcu Vedat ve kepçe kaçırma olayı artık bir efsane. Harbiye’deki bir esnafın başka bir esnafa “Akıllı ol, yoksa Çarşı’yı salarım üzerine” demesi Çarşı’nın gücünün göstergesi. Köyiçi’nden Taksim’e uzayan ve on binleri toplayan Çarşı yürüyüşleri de öyle.

Bunlar elbette “Artık siyasi örgütlenmeyi bırakalım, hepimiz taraftar olursak bu iş tamamdır” diye anlaşılmasın. Ama Gezi Parkı direnişine sadece bir kere uğramış bir insan bile taraftarların yarattığı güvenli ortamı hissetmiştir. Gaz veya ses bombaları atılınca çok sayıda insan hemen “Çarşı nerede ya, gelsinler kurtarsınlar bizi” diye sağa sola baktı mı bakmadı mı mesela?

Hem kendi duruşuna sadık, hem çoğulcudur Beşiktaş taraftarı. Tıpkı meydanlardaki renk kardeşliği gibi. Atkı takasları, farklı formalarla beraber çekilen resimler… Daha bir ay önce holiganizm toplumun en büyük problemlerinden birisi olarak tartışılırken, artık pozitif taraftar kültürünün varlığı benimsenmiş durumda.

Ayrıca bir köşeye yazmakta fayda var: Çarşı bu ayaklanmada ön saflarda yerini aldı, ama buna zaten hep alışıktı. Çarşı ve Halkın Takımı denildiğinde akla ilk gelen şey yaratıcılık, çoğulculuk ve radikal ilerici görüşlerdir. Ekoloji, azınlık hakları, anti faşizm, çocuk sağlığı ve sosyal adalet gibi konularda senelerdir duyarlılık gösteren gruplara sadece “31 Mayıs’tan sonra iyi iş çıkardılar” demek de ayrı bir bilinçsizlik örneği. Çarşı’nın bu son süreçte büyük bedeller ödediğini, gözaltılar ve tutuklamalardan da anlayabiliriz. Aynı şekilde Galatasaray’ın TekYumruk grubunun çocuk kütüphanesi açma kampanyalarını unutup eylemlere sayı olarak Çarşı’dan az kişiyle katıldıkları için grubu eleştirmek haksızlık olur.

31 Mayıs’taki ayaklanmada çok sayıda Fenerbahçeli taraftar da vardı, hala da var. Adana Demirspor, Karşıyaka, Göztepe, Trabzonspor, Bursaspor, Eskişehirspor, Gençlerbirliği, Mersin İdmanyurdu ve sayamayacağımız kadar çok takım taraftarı, ya aldıkları ortak kararla grup halinde ya da direnişi benimsemiş bireyler olarak kulüp renklerine büründü ve direnişte yerini aldı. Orduspor’un o mor atkılarını da gördükten sonra, artık palette bulabileceğimiz tüm renkler sokaklarda diyebilirdik. Gündemden kaçan bir olumsuz örnek ise ellerinde satır ve sopalarla direnişçi avlayan Kasımpaşa sporlular oldular.

Sonunda siyasete de futbol konjonktürleri ve değişkenleri açık bir şekilde ilave edilmiş oldu. Şimdiye kadar çoğu olayda tepeden aşağıya doğru giden bir güç söz konusuydu. Bunun da Türkiye’de belki en bilinen örneği Kenan Evren’in MKE Ankaragücü’nü cunta döneminde 2. Ligi kazanmadan 1. Lig’e taşımasıdır. Portekiz’li diktatör António de Oliveira Salazar demişti ya; “Ülkeyi fado (müzik), fatima (din) ve futbolla yönetiyorum” diye.. Aynı şekilde Benito Mussolini ve Arjantin’li general Jorge Videla gibi isimler de futbolun popülaritesinin farkına varmış ve halkı istedikleri yere yönlendirmek için futbolu etkili bir alet olarak kullanmışlardır. Daha güncel örnekleri de bildiğimiz gibi siyasi amaçları olan iş adamlarının kulüp sahibi olup politik bir platform oluşturması. Silvio Berlusconi (Milan), Mauricio Macri (Boca Juniors) ve Cem Uzan (İstanbulspor ve Adanspor) bunun farkına varmış kişiler arasındadır.

YENİ BİR MAÇA HAZIRLANIYORUZ

Türkiye’de bu aşamalardan sonra daha otonom, duyarlı ve tabandan gelen filizlenmiş bir hareketlilik görüyoruz. “Artık devran döndü” diyecek kadar naif olmasak da alttan gelen (çoğu zaman) olumlu politik baskı da artık bir gerçek.

Evet, futbol taraftarları adım adım siyasete yaklaşıyor. Yaratıcı zeka tezahüratlarla beraber cinsiyetçi küfür içeren sloganlar ve maço kültürü de maalesef bu direnişin içinde yer aldı. Daha tartışılacak çok şey var ama genel anlamda o sokaklarda gördüğünüz formalar çok olumlu bir hal alıyor.

Direnişin şimdiki aşaması çok kritik. İlk zafer sarhoşluğunu bırakıp yeniden seferber olmanın ve farklı metodlarla direnişi sürdürmenin önemini hemen hemen herkes biliyor. İlk günler kazanmaya aç olan kitle için duygusal davranmak kolay oldu. Tribündeymiş gibi kazanacağımıza inanıyoruz ve statta atmosfer nasıl oyuncuları etkiliyorsa, eylemlerle bu direnişi de etkileyebileceğimize inanıyoruz hala. Yeni bir maça hazırlanıyormuşuz gibi.

Dürüst olalım, Haziran ayının başında siz de takım tutar gibi bu direnişi kucaklamadınız mı? O coşkuyla ve umutla da devam edelim.

I Flamman om varför Turkiet inte längre är vad det var

När mycket av rapporteringen om Turkiet andas krigskorrespondens (och en mindre del är ren våldspornografi) finns det skäl att lyfta fram positiva aspekter om den politik och förändring som faktiskt skapas genom upproret. Detta var utgångspunkten i artikeln nedan, som även går att finna i veckans Flamman.

_________________

Dags att omvärdera bilden av Turkiet

För en liten stund är det äntligen de progressiva som sätter agendan i Turkiet. ”Det vi upplever är den mest genuina, mest Foto: Ekim Caglaroförglömliga, det mest imponerande motståndet i den turkiska historien”, menar kolumnisten Ahmet Altan på T24. Det började med träden i Gezi Parki. Idag är det en landsomfattande resning. Mot aggressiva stadsförnyelseprojekt, premiärminister Recep Tayyip Erdogans arrogans, polisvåld, hoten mot det fria ordet, ojämlikhet, homofobi. Listan kan göras mycket lång.

Bredden är en indikation på protestens inkluderande karaktär. Det syns tydligt på Taksim. Här finns fotbollssupportrar, vänsterrörelser, kemalister, aleviter, hbt-grupper, islamister, ett fåtal ultranationalister och din granne som tidigare aldrig har uttryckt politiska åsikter offentligt.

Resningen är viktig, inte minst för att den bryter fördomar om det turkiska samhället. Fördomarna, som i stor utsträckning har motbevisats, har ofta lyfts fram av inhemska experter genom åren:
1. Turkiets ungdom är apolitisk och fördummad, inte minst
sedan 1980-juntan.
2. Turkiska kvinnor är kuvade och därför ofta politiskt
passiva.
3. Turkiets civilsamhälle är svagt och påverkar inte
samhället i stort.

När protesterna domineras av ungdomar och kvinnor, både i parken och på barrikaderna, förpassas slentrianmässiga analyser till skräphögen. Den tredje fördomen har jag själv övervunnit i den här processen. För inte ens vi anade, när vi höll vakt de där första nätterna med en handfull människor, att det som började som en rörelse för en park som skulle räddas från stadsförnyelseprojekt skulle bli ett regelrätt uppror. Men vi fick det alla bekräftat; de sociala rörelserna bär på en oerhört explosiv kraft. Och människor är beredda att delta i uppror om rörelsen vinner förtroende.

Bilden av Turkiet utomlands har dominerats av ovanstående föreställningar. Ointresset för de sociala rörelserna har i bästa fall varit kännbart, men de har ofta direkt nonchalerats även i kretsar som gör anspråk på att vara intresserade av Turkiet. ”Turkarna är svåra att samarbeta med, till och med vänstern är nationalister” har man sagt. Nationalisterna dansar, sjunger och demonstrerar tillsammans med kurder och socialister just nu. Här finns både kritisk dialog och förmåga att samarbeta. ”Miljörörelserna är ett gäng medelklasshippies” fick jag höra för ett par veckor sedan. Det är just dessa ”medelklasshippies” (där jag själv av någon outgrundlig anledning tycks ingå) som har utgjort den plattform som nu har utvecklat sig till en resning.

Stora problem återstår naturligtvis både i oppositionen och i det turkiska samhället. Men i takt med att man i Taksim övervinner sina fördomar finns det anledning att göra detsamma även utomlands.

När progressiva grupper i Turkiet nu har visat att de kan enas, och även innefatta historiska fiender, finns det behov av ödmjukhet inför de miljoner människor som har tagit till gatorna. Bara den kommunliknande uppbyggnad som i drygt två veckor har kontrollerat Taksim, där till exempel medicinsk hjälp, säkerhet och renhållning, sköts genom gemensamt deltagande, är ett intressant deltagardemokratiskt projekt som kan ge inspiration även utomlands.

Det finns anledning att följa utvecklingen i Turkiet på nära håll. För inspiration, lärdom och solidaritet. Under resningen är ett av de mest hörda slagorden bu daha başlangıç mücadeleye devam, det här är bara början, kampen fortsätter. Det är övertygande när miljoner människor har trotsat alla rädslor och slutat be om och istället börjat skapa politiska alternativ.

Ekim Caglar

Om Taksims betydelse och det där samhället vi skapade

Artikeln publicerad tidigare idag i SVT Debatt.
_________________________

På Taksimtorget byggdes ett samhälle som Erdogan inte vill se

TURKIET Efter en brutal polisinsats återtog myndigheterna igår Taksimtorget i Istanbul. Men under de drygt två veckor som demonstranterna hade kontroll över torget började ett parallellt samhälle växa fram. I parken intill kunde deltagardemokratiska principer implementeras. Under maj och juni 2013 byggdes ett nytt Turkiet som premiärminister Erdogan inte vill se, skriver Ekim Caglar.DSC_0606

Bilder kablas ut från polisens urskiljningslösa våld mot demonstranter på Taksimtorget. Parken och torget ser ut att gå förlorat för demonstranterna, även om de landsomfattande protesterna knappast lär avta den närmaste tiden. En hel proteströrelse känner av repressionen. Upprördheten är enorm. Inte minst då ett alternativt samhällsbygge, om än i liten skala, ser ut att gå förlorat.

Protesterna handlar om så mycket mer än de där träden i Gezi parki. Det har knappast undgått någon. Men låt oss ta en närmare titt på vad den historiska erfarenheten, vid sidan av upproret i sig, egentligen utgörs av.

1 maj 2013. Tusentals människor blir attackerade med tårgas och vattenkanoner för att de vill fira arbetarnas dag på Taksim-torget. Detta torg, som bär på ett kollektivt minne av sorg – minns massakern 1 maj 1977 – men också glädje, stängdes av. Tårgaskannor som träffade människors huvuden försatte somliga demonstranter i koma och lämnade andra utan ögon.

Total mötesfrihet här har bara säkrats under en period i Turkiets historia – under den senaste tidens uppror.

Under ett par veckor kunde alla som ville dela ut flygblad, demonstrera eller agitera med megafoner. Denna rättighet brukades av grupper med vanligtvis diametralt olika åsikter. Flera partier och organisationer uppvisade för första gången tolerans och enighet med varandra. Denna utveckling stack i ögonen på den sittande AKP-regeringen och premiärminister Recep Tayyip Erdogan.

Lika viktig som torget är Gezi-parken. Det började redan de där första dagarna när parken vaktades dygnet runt. Ett parallellt samhälle började växa fram när polisen backade och demonstranterna under drygt två veckor hade kontroll över Taksim.DSC_0607

Varsågod. Skriv en dikt och sätt upp den på en vägg. Eller måla något som alla kan få se. Aldrig har kreativiteten flödat som under de här veckorna. Vill du ha vatten? Ingen fara, det är gratis. Hungrig? Gå till den där serveringen där borta, du behöver inte betala där heller. Passa annars på att besöka parkens eget bibliotek.

I detta miniatyrsamhälle delade vi lika på allt. ”Medborgarna” är alla som går förbi och vill vara en del av detta kommunliknande bygge, beslutsfattarna är alla som vill vara delaktiga. Det vill säga flera miljoner demonstranter och förbipasserande under de senaste veckorna.

Allt sköttes genom frivilligt arbete. Enda undantaget var det fåtal försäljare som hade hittat hit, de där som klagade på otillbörlig konkurrens eftersom samma typ av varor delades ut gratis i andra delar av parken. Även sjukvården, säkerheten och sophanteringen sköttes av demonstranterna. Du anmäler dig frivilligt och får en uppgift. Det var så fimparna ena dagen kunde plockas upp av unga fotbollssupportrar, för att nästa dag slängas i sopsäckar av fackliga aktivister i övre medelåldern.

Det är ingen slump att Taksim har blivit en viktig symbol under upproret. Det torg som människor har kämpat för hamnade i folkets händer och i parken kunde deltagardemokratiska principer implementeras.

Utan att förringa den humanitärt kostsamma kamp som pågår i nästan hela Turkiet är således Taksims symbolik och dess kraft att utmana AKP-regeringen unik.

Under maj och juni 2013 byggdes nämligen ett samhälle som premiärminister Erdogan inte vill se.

Ekim Caglar, skribent och statsvetare bosatt i Istanbul