Läktarkultur, Gezi-uppror och massor av Besiktas. Snackar om allt mellan himmel och fotbollsplan på sju minuter med Katja Magnusson och Ülkü Holago här.
gezi
I Fria Tidningar om Gezi-upprorets ettårsdag
Än står Turkiets gator i brand
Ett år efter Gezi-upproret är grunderna till missnöje lika många som tidigare. Och proteströrelsen har visat att den fortfarande kan samla en bred opposition mot regeringen, skriver Ekim Caglar.
I helgen firade hundratusentals deltagare och en levande proteströrelse Gezi-upprorets ettårsdag. Tusentals poliser svarade med tårgas, vattenkanoner och över hundra arresteringar.
Upplägget var väntat. Upproret, som inleddes med förra årets landsomfattande resning med utgångspunkt i Gezi-parken i Istanbul, fyllde ett år den 31 maj. Ettårsdagen präglades av sedvanligt polisiärt övervåld. Vattenkanonerna rullade fram och tårgasen flödade runtom i landet när demonstranter mobiliserade i hundratusental i städer som Istanbul, Ankara, Izmir, Eskisehir och Denizli. Poliserna, 25 000 bara i Istanbul, slog ner varje oppositionell yttring.
Tortyren har minskat i landets häkten och fängelseceller, men har istället flyttats till gatorna, är en vanlig kommentar i sociala medier. Ett nytt inslag är den armé av civilpoliser som med meterlånga batonger nästintill slår ihjäl demonstranter. Dessa drog sig heller inte för att misshandla CNN-reportern Ivan Watson i direktsändning. Det framgår tydligt att repressionen är en styrkemanifestation från premiärminister Recep Tayyip Erdogans sida. I hans Turkiet kan nu bara regeringssympatisörer åtnjuta demokratiska och mänskliga fri- och rättigheter.
Gezi-rörelsen har visat att den ännu kan attrahera stora skaror av demonstranter trots risken för arresteringar, våld och död. Denna vilja förenar fortfarande större delar av oppositionen än vad Turkiet någonsin har sett. Gezi-upproret, som av kritiker anses vara romantiskt och naivt, visade återigen att den är Turkiets enda potentiellt enande progressiva kraft.
Det är Gezi-protesterna som förenar Istanbuls arbetarstadsdelar i Okmeydani med välmående medelklassområden som Kadiköy. Det är dessa protester som får kurder och turkar, unga och gamla att mötas. Här är könsfördelningen på barrikaderna i princip jämn. 31 maj blev det klart att de sociala rörelserna är den drivande kraften bakom de mest verkningsfulla protesterna mot regeringen.
Erdogans legitimitet bygger i stor utsträckning på brutal handlingskraft. Att islamistiska demonstrationer tilläts i Istanbul dagarna kring den 31 maj, samtidigt som Gezi-protester slogs ner är således något som stärker honom så länge de oppositionella inte utgör ett reellt hot mot makten, vilket de ännu inte gör. Det spelar ingen roll om demonstranter kräver frihet på internet, klarhet i korruptionsskandaler eller söker rättvisa när hundratals gruvarbetare dör i Soma. Så länge Erdogan är vid rodret kommer avvikande åsikter aldrig accepteras är budskapet. Det visar det första året efter Gezi-upproret.
Vad som är unikt i Turkiets historia är att den breda oppositionen som samlas under Gezi-protesterna inte tycks kunna jämnas med marken. Att det regerande Rättvise- och utvecklingspartiet AKP förlorade omvalet i början av juni i två städer, Agri till prokurdiska BDP och Yalova till kemalistiska CHP, visar att skrämseltaktiken varken biter på gatorna eller vid valurnorna. Därför vågade sig Ankara-bor ut på gatorna den 1 juni för att minnas, och återigen tårgasas, i samband med ettårsdagen av mordet på Gezi-demonstranten Ethem Sarisuluk.
Samtidigt återstår det faktum att AKP har ett stort folkligt stöd trots alla skandaler och all repression. Troligtvis fungerar även regeringens taktik att använda konspirationsteorier mot demonstranterna. Att illvilliga utländska krafter ligger bakom protesterna är en vanlig åsikt om demonstranterna.
Detta är proteströrelsens svåraste nöt att knäcka. Repressionen pekar indirekt ut Gezi som ett alternativ, dikotomin är synlig, men innehållet i protesterna är det ännu inte. Protesterna kommer med all sannolikhet blossa upp med jämna mellanrum medan proteströrelsen finner olika plattformar att föra sin talan genom, något den ännu inte har i de etablerade politiska partierna.
När Recep Tayyip Erdogan lovade att han kommer att se till att ”göra allt från A-Z för att hålla ordning” svarade tidningen BirGün med löpsedeln ”mellan bokstäverna ’A’ och ’Z’ finns fascismens ’F’” och bilder på polisvåldet. Det är en sammanfattande bild.
Repressionen fortsätter. Erdogan vill fortsätta styra, som premiärminister eller president. Den nyliberala rovdriften är intakt. Det gör att skälen att göra uppror lär bli lika många och legitima för demonstranterna den 31 maj 2015 som 2013 och 2014.
Fakta:
Ekim Caglar är statsvetare och frilansskribent
Analys: Korruptionshärva del av turkisk maktkamp
Texten även publicerad i Fria Tidningen.
_________________
Korruptionshärva del av turkisk maktkamp
Två konservativa krafter står mot varandra i det som beskrivs som den största regeringsskandalen i Turkiets historia. Den interna maktkampen kan på sikt bli premiärminister Recep Tayyip Erdogans fall. Men frågetecknen kring de båda sidornas demokratiska motiv kvarstår.
Korruptionsanklagelserna mot en rad regeringsprofiler skakar om Turkiet. Nu gör ett krigskabinett entré. Det är den samlade bedömningen av premiärminister Erdogans nya regering där tio ändringar har gjorts efter flera avhopp bland huvudpersonerna i korruptionshärvan. Men vem kämpar Erdogan mot i detta ”andra befrielsekrig”, som han själv kallar det?
Huvudpersonerna i dramat är Erdogan och den mytomspunne religiöse ledaren Fethullah Gülen, med bas i USA. De tidigare allierade har under det senaste året haft svårt att dra jämnt, och ligger nu i öppet krig. Konflikten kulminerade i samband med regeringens utspel om att privata förberedelseskolor på sikt ska stängas ner – ett hårt slag mot Gülens ekonomiska och politiska imperium.
När Erdogan nu talar om ”utländska krafter” och en ”parallell stat” som konspirerar mot honom är det krigsretorik i syfte att urvattna korruptionsskandalen. Men faktum är att talet om en stat inom staten i viss mån har grund i verkligheten. Då Rättvise- och utvecklingspartiet, AKP, kom till makten 2002 byggde Erdogan allianser med liberaler, islamister och ett antal socialdemokrater för att en gång för alla göra upp med den mäktiga militärens politiska makt.
En tongivande kraft i detta bygge var Fethullah Gülen, som via sina medier – bland annat Turkiets bäst säljande tidning Zaman – och anhängare utgjorde en stark maktbas för AKP. I gengäld tilläts Gülens rörelse växa i staten. Fram till nu.
En alltmer auktoritär Erdogan har fått oroade partivänner och en stabilitetssökande marknad att varna regeringen, inte minst sedan sommarens sociala explosion, Gezi-upproret. Flera parlamentsledamöter, både Gülen-sympatisörer och medlemmar av partiets liberala flank, har avgått i protest mot toppstyret. Påstådda ingripanden mot åklagare som utreder korruption inom partitoppen har spätt på missnöjet.
Den marknadsliberala konservativa rörelsens mildare röster, där Gülen anses ingå, är införstådda med att Erdogan är på väg att bli en belastning. Allt större hopp sätts därför till namn som president Abdullah Gül och vice premiärminister Bülent Arınç, två AKP-veteraner med en mjukare profil men med samma ideologiska kompass. Motivet är således inte demokrati, utan snarare en mer effektiv maktutövning.
Den 30 mars går Turkiet till lokalval. Därefter väntar de viktiga parlaments- och presidentvalen. Efter elva års stabilt AKP-styre ser oppositionen nu sin chans att skaka om regeringen och påskynda Erdogans till synes oundvikliga fall.
Ett mycket splittrat socialdemokratiskt och kemalistiskt CHP, Republikanska folkpartiet, har nu segervittring i samtliga storstäder. I Istanbul väntas populistiske Mustafa Sarıgül hota AKP:s tioåriga styre i staden, medan partiets Ankara-kandidat Mansur Yavas hämtas från det ultranationalistiska MHP, Nationella rörelsepartiet.
Taktiken är enkel: Alla kandidater som kan vinna valet åt CHP är välkomna, vilket vållar ramaskri i partiets vänsterläger. Nu söker CHP-ledningen även stöd från den alltmer AKP-kritiska Gülen-rörelsen.
Mycket talar därför för att de konflikter som Erdogan har samlat på sig under det senaste året varit början på slutet för en epok i Turkiets historia. Det är en mycket smärtsam politisk skilsmässa mellan Erdogan och Gülen som vi nu ser.
De oheliga allianserna och de politiska eliternas maktkamp oroar de medborgare som under sommarens Gezi-uppror krävde ett värdigt liv och ett demokratiskt styre. Demonstranter samlas återigen i tusental runt om i Turkiet och kräver demokrati och transparens.
Likt i somras möts de med tårgas, vattenkanoner och gummikulor. Detta samtidigt som de sociala rörelserna på gatorna, Turkiets viktigaste demokratiseringskraft, kräver ett oppositionsalternativ som kan säkra medborgerliga rättigheter i landet. Det vill säga en plattform som inte ingår i makteliten eller närmar sig den konservativa diskursen i jakt på väljare.
Ekim Caglar, statsvetare och frilansskribent
Turkiska reformer lugnar inte gatorna
Artikeln publicerad i det senaste numret av Internationella studier.
_________
Turkiska reformer lugnar inte gatorna
När den turkiske premiärministern Recep Tayyip Erdogan presenterade det så kallade demokratiseringspaketet den 30 september var det planerat som ett svar till de kritiker som påpekat att regeringspartiet AKP:s reformtakt har avstannat. Efter sommarens landsomfattande Gezi-uppror och besvikna noteringar om att fredssamtalen med den kurdiska PKK-gerillan än så länge har varit resultatlösa skulle reformerna ge regeringen en välbehövlig nystart. Så gick tankarna i Ankara.
Reformerna innebär bland annat att bokstäverna Q, W och X, som används i kurdiskan men inte i turkiskan, nu kan brukas offentligt. Vägen öppnas även för omdöpandet av kurdiska byar som hittills har haft turkiska namn. Undervisning på kurdiska kommer att tillåtas privatskolor, något som dock innebär att kurder får vänta på att använda sitt modersmål vid statliga undervisningsinstitutioner. Samtidigt utlovas krafttag mot hatbrott och förbudet mot att använda slöja vid statliga institutioner slopas.
Särskilt intressant ur ett demokratiseringsperspektiv är också att Erdogan öppnade för en eventuell sänkning av den hårt kritiserade och exceptionellt höga tioprocentsspärren till parlamentet, dock utan att utlova någon färdplan eller tydligt utarbetad alternativ modell. En kraftig sänkning av spärren har varit ett stående krav under lång tid från demokratiska krafter för att kunna säkerställa parlamentarisk representation för mindre partier.
Tomt paket enligt kritiker
Reformpaketet fick ett svalt mottagande av de målgrupper som skulle blidkas. Bland annat pekade PKK-gerillan på att de kulturella rättigheterna för kurderna är fortsatt begränsade. Utöver detta blev initiativet till diskussioner om parlamentsspärren en smärtsam påminnelse om att konkreta steg för en helt ny och välbehövlig demokratisk konstitution lyser med sin frånvaro. Den nuvarande konstitutionen, som är en reviderad kvarleva från general Kenan Evrens junta på 1980-talet, är enligt alla seriösa bedömare en författning som sedan länge borde ha bytts ut mot en mer demokratisk motsvarighet. Detta kan dock försvåras av små reforminslag som gör den innevarande konstitutionen mer uthärdlig, något som således skjuter upp den nya författningen, menar ivriga kritiker. Förutom parlamentsspärren är exempelvis frånvaron av skydd och erkännande av etniska minoriteter ett nyckelområde för Turkiets demokratisering.
AKP-vänliga debattörer underströk Erdogans ord om att detta bara är en reformvåg. Men kritiker menar att reformerna är otillräckliga alldeles oavsett. Dessutom lämnade reformerna en bitter eftersmak när tidningen Hürriyet avslöjade AKP-planer på att utöka polisens befogenheter att arrestera demonstranter, bland annat i preventivt syfte och utan handfasta bevis, vilket fick akademiker och debattörer att reagera starkt, varpå regeringen backade. De förändringar som trots allt har presenterats i paketet tolkas annars som resultatet av att Turkiet för första gången upplever ett massivt tryck från medborgare på landets gator som genom sina krav och aktioner ställer makten mot väggen. Denna kraft, ”Gezi-effekten” som är unik i Turkiets historia, är medborgarna medvetna om.
När studentprotesterna mot ett planerat vägbygge genom Middle Eastern Technical University (ODTÜ) i Ankara har urartat i kravaller under hösten har Erdogan fått en ny Gezi-situation att hantera. Lika hårdnackat som vid parkprotesterna och upproret i somras har polisen gått fram mot studenterna. Men de demonstrerande återmobiliserar i snabb takt efter ordningsmaktens våldsamma ingripanden. Sommarens scener med polisiärt övervåld utspelar sig fortfarande regelbundet vid protester mot regeringen. Detta syntes bland annat i samband med rättegången i oktober mot den polis som står anklagad för mordet på en Gezi-demonstrant. Trots demokratiseringspaketet uppfattas Erdogan som en paternalistisk ledare som inte tvekar att använda våld mot oppositionella, är kritikernas samlade omdöme.
Gezi-upprorets mest synliga kvarleva, de runt 100 parkforum där frivilliga samlas i möten och tar direktdemokratiska beslut rörande aktiviteter och uttalanden, har gett ett helhjärtat stöd till ODTÜ-studenterna. Således finns det reella kopplingar mellan sommarens missnöjesyttringar och de nu högst levande protesterna. I juni riktades ilskan mot stadsförnyelseprojekten som innebar en rivning av Gezi-parken i Istanbul, medan motståndet idag vänder sig mot samma politik, som vill riva träd för att bygga vägar i Ankara.
Fler prövningar väntar AKP
I mars går Turkiet till lokalval. I städer som Ankara och Istanbul ser den sekulära oppositionen i CHP ut att presentera populistiska kandidater i hopp om att fånga missnöjesröster från breda väljarskikt. Hur AKP väljer att profilera sig – genom att marknadsföra reformer eller uppvisa en konfrontativ linje – återstår ännu att se, men bakslag i landets nyckelstäder kommer att försvåra AKP:s storslagna planer på att skapa ett nytt Turkiet när republiken firar hundraårsjubileum 2023. Valet i vår blir således en indikator på hur väljarna anser att AKP har hanterat den sociala explosion som har skett i Turkiet.
Situationen är historisk då det för första gången är miljoner människor på gatorna som har tvingat sig in i partistrategernas beräkningar. Aktiva medborgare är idag en politisk aktör att ta hänsyn till. De har en styrka som kan bromsa och skaka om en regering som inte lyssnar. Det såg omvärlden i somras. Denna utveckling har även inneburit att ”AKP-modellen” – mild islamism som genom parlamentarisk väg tar makten – inte längre lär vara lika attraktiv som alternativ för länder som genomgår en demokratisk transition i efterdyningarna av den arabiska våren.
Den ökade pressen och den manifesterade kraften på gatorna har varit AKP:s största prövning sedan makttillträdet 2002. Att tala om ett troligt maktskifte är för tidigt, men interna meningsskiljaktigheter mellan en konfrontativ premiärminister och president Abdullah Gül samt ett antal ministrar har visat att somliga grupper inom partiet känner missnöje med Erdogans allt mer auktoritära tendenser. Eventuella sprickor inom AKP-lägret är en fråga om effektiv maktutövning. Vill AKP regera under lång tid anser somliga AKP:are att partitopparna måste gå lugnare fram mot kritiker. Detta inte minst för att säkra ett internationellt stöd, men även marknadens tillit, som är viktig för ett AKP som har investerat i att få detta stöd och på många områden bedrivit en nyliberal politik. Den mer eller mindre kännbara kylan mellan AKP och den tidigare allierade och mycket mäktiga religiösa Fethullah Gülen-rörelsen innebär ytterligare huvudvärk för ett parti med ambitioner att styra ett Turkiet som kokar under ytan.
När AKP och Erdogan å ena sidan presenterar reformpaket och å andra sidan visar samma nedlåtande inställning gentemot meningsmotståndare, något som bidrog till upproret i somras, råder det tvivel om regeringsmakten är så stabil som den tidigare har framstått som. Prestigeförlusten efter sommarens uppror behöver räddas. Så länge den nonchalanta och ofta aggressiva attityden mot oliktänkande är intakt kommer begränsade reformer inte kunna rädda regeringens tidigare väl marknadsförda profil som ett reformparti.
Ekim Caglar, statsvetare, frilansskribent och Turkiet-kännare
Tillbakablick: När ett folk satte sig själv på agendan
Artikeln tidigare publicerad i Svartvitt.
____________
När ett folk satte sig själv på agendan
Resningen den 31 maj i Turkiet var resultatet av en lång period av oro bland befolkningen.Svartvitt ger bakgrunden till landets hittills största uppror och ger en bild av ett Turkiet i förändring.
Taksim-torget i Istanbul som en månad tidigare med våld stängdes för förstamajfirare var plötsligt överfullt. Miljoner människor ockuperade torget och Gezi-parken i början av juni. Turkiet upplevde en historisk resning när folket till slut tog bladet från munnen och sa ”vi finns också här” till premiärminister Recep Tayyip Erdogan och regeringen.
Miljonerna på gatorna var inte inbördes överens om vilket samhälle de ville skapa. Så långt nådde aldrig protestformuleringen. Faktum är att skälen till mobiliseringen också skilde människor åt. En av Gezi-upprorets största landvinningar är att regeringspartiet Adalet ve Kalkinma Partisis (Rättvise- och utvecklingspartiet) angrepp mot människors friheter kunde sättas i ett sammanhang där individer och grupper med olika klassbakgrund, ideologisk hemvist och bekymmer förde en dialog och agerade tillsammans. Det gemensamma motståndet kunde exempelvis sammanföra grupper av islamister med sekulära och till och med ärkefiender som prokurdiska rörelser och turkiska nationalister.
Somliga upprorsmakare kände vrede över en alltmer konservativ AKP-attityd rörande jämställdhet, efter Erdogans uppmaningar om att skaffa 3-5 barn och återkommande utspel mot preventivmedel och kejsarsnitt. En aktiv politik i människors sängkammare oroade feminister. Andra såg konservatismen ligga till grund för strängare alkohollagar. Idag får alkohol exempelvis inte säljas efter klockan 22.00 i affärerna. ”Generösare lagar än i Sverige ändå” menade observatörer, samtidigt som den inhemska befolkningen snarare kände ilska över att regeringsföreträdare öppet utpekade alkoholanvändare som alkoholister.
Listan över källan till demonstranternas oro kan göras lång. Press- och yttrandefrihet, fackliga rättigheter och korruption är bara några områden där AKP har haft svårt att uppvisa positiva resultat de senaste åren. Ändock grundar sig indignationen inte alltid på de tekniska detaljerna i AKP:s politik. Det handlar om en syn på medborgarna som i alla lägen förväntas vara tacksamma mot regeringen. En nedlåtande attityd – eller i värsta fall direkta angrepp – mot oliktänkande har skapat bilden av ett AKP som syftar till att forma människor efter en egen mall. Till slut fick ”de andra” nog.
En ny Turkiet-bild
Turkiet är under förändring. Bilden av landet likaså. Unga kvinnor har visat att de är en aktiv politisk kraft och den tidigare underskattade 80- och 90-talistgenerationen har klivit fram på den politiska scenen. Genom statskuppen och juntans maktövertagande 1980, när civilsamhället i allmänhet och vänstern i synnerhet jämnades med marken, skapades förutsättningar för en apolitisk ungdom. Den självförstärkande bilden har gjort att politiska bedömare aldrig har tillskrivit Turkiets ungdomar rollen som strategiska förändringsaktörer i samhället. När folket satte sig själv på agendan var ungdomarna ändå en av de absolut viktigaste krafterna på barrikaderna.
Den sociala explosionen som fyllde gatorna är en indikation på att de befintliga politiska institutionerna inte är tillräckliga för att skapa entusiasm hos kritiska medborgare. Majoriteten i den unga upprorsgenerationen var tidigare inte politiskt aktiv i traditionell mening. De flesta varken var eller är partimedlemmar. Men de är beredda att ta till gatorna och ställa krav. När udden är riktad mot AKP och en osynlig spets når de etablerade politiska partierna och rörelserna i opposition är det således relevant tala om en antipolitisk snarare än en apolitisk generation. Det våras för de sociala rörelserna när partipolitiken inte är lockande för människor som vill försvara sina medborgerliga fri- och rättigheter.
Framtvingade reformer
Regeringens hantering av missnöjet – med polisvåld och hånfulla utspel mot oliktänkande – har inneburit en ytterligare förändring. AKP är inte otvetydigt populärt och inkluderande som bedömare har gjort gällande för. ”AKP-modellen” som marknadsförs i Nordafrika och Mellanöstern i efterdyningarna av den arabiska våren är inte längre lika attraktiv för att skapa en demokratisk ordning.
En nyliberal ekonomisk politik som prioriterar profit framför människors behov – i det här fallet stadsförnyelseprojekten i Gezi som syftar till att riva parker för att bygga köpcenter – och en konservativ social politik som försvaras med våld är inte längre ett givet framgångsrecept med andra ord.
Upproret pågår än, om än i mindre omfattning än tidigare. Detta i bland annat i Ankara där stora grönområden vid universitetet ODTÜ riskerar att förloras till förmån för ett vägbygge, något upprörda studenter vägrar acceptera. September månad blev åter blodigt, när en demonstrant bland annat dödades i Antakya i södra Turkiet.
För tillfället praktiserar proteströrelsen ett alternativ. Idag diskuteras Turkiets framtid i drygt 100 olika parker i så kallade folkforum runtom i landet. Med deltagardemokratiska principer tas beslut om nya aktioner och strategier i sann Gezi-anda. Folkforumen är relativt ineffektiva, men står för ett alternativ och har redan agerat som en påtryckargrupp trots att denna protest har begränsade möjligheter att ställa krav på nationell nivå.
I slutet av september presenterade AKP ett reformpaket bland annat innehållandes lättnader i användandet av det kurdiska språket i offentliga sammanhang. Krafttag utlovas mot hatbrott, samtidigt som regeringen även öppnar för en förändring av den impopulära tioprocentsspärren till parlamentet. Trots utspelen uppfattas AKP inte längre som ett progressivt reformparti, framförallt då förändringarna ses som framtvingade av faktorer som fredssamtalen med den kurdiska rörelsen och Gezi-protesterna.
Missnöjesyttringarna lär fortsätta, åtminstone så länge regeringen håller fast vid en minimalistisk demokratisyn där 50 procent av rösterna innebär att landets andra halva förbises. Men den politiska polariseringen som är regel snarare än undantag mellan regeringsparti och opposition har fått en ny aktör att ta hänsyn till – vanliga medborgare som har insett sin styrka och är beredda att försvara sina rättigheter på gatorna.
Ekim Caglar, frilansskribent och statsvetare bosatt i Istanbul
I Västerbottens Folkblad: Intern maktkamp ger inte demokrati i Turkiet
Min ledarartikel publicerad den 4 december i Västerbottens Folkblad.
_________________
Intern maktkamp ger inte demokrati i Turkiet
När valrörelsen inför mars månads lokalval dragit i gång kan vi konstatera att premiärminister Recep Tayyip Erdogans ton mot oppositionella fortfarande är hård. Det 40-tal kandidater som har presenterats inför valet vittnar heller inte om någon kursändring. 2013 har inneburit en rad utmaningar för Erdogan. Sommarens protester med basen i Gezi-parken i Istanbul blev ett landsomfattande uppror som visade att medborgarna inte känner samma entusiasm som utländska bedömare när det gäller politisk stabilitet (läs: ett alltmer auktoritärt styre) och stark tillväxt (läs: profitintresse framför människors behov av frihet och livsutrymme). Tunga politiker i regeringspartiet AKP (Rättvise- och utvecklingspartiet) som vicepremiärminister Bülent Arınç och president Abdullah Gül har markerat att Erdogan måste gå försiktigare fram. ”Good cop, bad cop” menar kritiker lättvindigt. Även om motivet snarare än demokrati och mänskliga rättigheter är effektiv maktutövning, något som försvåras av Erdogans konfrontativa politik, kan en reell spricka inom regeringslägret urskönjas.
En viktig aktör i konflikten är Fethullah Gülen, religiös ledare med bas i USA. Med ett nätverk av skolor, tidningar och företag är han en maktfaktor med ett politiskt och ekonomiskt imperium som få underskattar i Turkiet. Sedan en tid har striden med den tidigare allierade Erdogan varit mer eller mindre öppen. Gülen-ägda tidningen Zaman, Turkiets bäst säljande tidning med en upplaga runt miljonen, har gått från att vara hängivet AKP-vänlig till att bli alltmer kritisk. Gülen-vänliga politiker har hoppat av och missnöjet är stort efter Erdogans planer på att begränsa rörelsens undervisningsimperium genom att på sikt införa restriktioner för föreberedelseskolor, något som slår hårt mot rörelsen.
Gülen, Arınç och Gül bedöms allt oftare som den moderata falangen av den konservativa rörelse som utgör AKP. Dagens Nyheters Gunnar Jonsson menade att ”i väntan på en opposition värd namnet inger ändå Abdullah Gül ett visst hopp” och att han är en ”mer lyssnande typ” än Erdogan (DN 10/10). I samma tidning skriver Nathan Shachar att Fethullah Gülen ”kämpar för jämlikhet mellan könen och samförstånd mellan religioner” (DN 30/11). Gül och Gülen är rimliga alternativ för fortsatt nyliberal politik och mild islam, en idealisk modell för Washington och marknaden. Men frågetecknen är många. Den prisbelönte journalisten Ahmet Sık, tidigare fängslad efter att ha avslöjat Gülen-rörelsens infiltration av poliskåren, beskriver konflikten som ett krig om makten utan några demokratiska motiv. Prokurdiska Freds- och demokratipartiets (BDP) ordförande Selahattin Demirtas instämmer och menar att striden handlar om kontrollen över staten och att det vore oansvarigt att ta ställning för det ena lägret i demokratins namn.
I mars kan AKP försvagas ytterligare om nyckelstäder som Istanbul och Ankara förloras. AKP:s främsta vapen är en svag opposition. Parlamentets näst största parti, det socialdemokratiskt kemalistiska Republikanska Folkpartiet (CHP), har svårt att hålla ihop sina falanger, och har således problem med att bedriva en effektiv opposition. Sedan partiledarbytet 2010 då socialdemokraten Kemal Kilicdaroğlu kom till makten har CHP skakats av interna stridigheter. Partiets vänsterflygel försöker att genomdriva visionen om ”det nya CHP”, medan militaristiska nationalister stretar emot. I partiet återfinns i dag allt från marxister och kurdvänner till ultranationalistiska partiföreträdare – och solidariteten mellan dessa är minimal. Det innebär att ett bortröstat AKP vid en valförlust i bästa fall ersätts av högst en handfull progressiva borgmästare från ett instabilt CHP.
En genuin demokratisering av Turkiet hänger inte på hur konflikten mellan en alltmer auktoritär Erdoğan och strategisk internopposition inom konservativa kretsar utvecklar sig. Det enda hoppet är alltjämt trycket som skapas av vanliga medborgare och de sociala rörelserna – något sparsamt uppdaterade bedömare letandes efter alternativ i landets politiska elit bortser från.
Ekim Caglar
”Nerede kaldın lan”ın Ruhu (Halkin Takimi dergisinden)
”Nerede kaldın lan”ın Ruhu
Politik ultras olmak Livorno’yla başladı aslında. İsveç’te, devrimci tribünleri Fototifo.it gibi sayfalardan takip ediyorduk. İtalyan partizanlarını anmak için İskandinavya Livorno taraftarlarını buluşturup Partigiani Livornesi Scandinavia grubunu da kurduk. İtalya’ya gittik, Bella Ciao’larla Livorno’nun gücüne güç katmak için haykırdık, yoldaş ultraslarla biraları yudumladık ve o yetersiz çakma İtalyancamızı bile zorladık. Maç öncesi faşist Triestina taraftarı gelirken de arkadaşlarda olan emanetleri paylaştık. İsveç’te özlemini duyduğumuz toplumsal tribün anlayışını hep başka yerlerde aradık ve farklı yerlerde bulduk.
Gezi direnişi ve tribünlerin (özellikle de Beşiktaş tribünlerinin) etkisi yalnızca Türkiye’de kamuoyu yarattı sanmayın. 31 Mayıs sonrasında İsveç’teki arkadaşlar Gezi hakkındaki paylaşımlarında sürekli Çarşı’dan bahsediyorlardı. ’SİYAH’ diye bağırıldığında neredeyse İsveç’ten veya İtalya’dan ’BEYAZ’ cevabı gelecek kadar hissedilebilir bir dayanışmaydı.
Buradaki durumu da bu yazının okuruna anlatmanın pek bir anlamı yok. Bu direnişi bir futbol sezonu olarak düşünürsek kazanan takım kesinlikle Beşiktaş oldu, gol kralları da Çarşı’nın ağabeyleri.
O ilk günler Köyiçi’nde ve Akaretler’de yanımda futbolla alakası olmayan arkadaşlarım bile direnirken burada bulunmanın anlamını çok iyi biliyordu. Fenerli kuzenimin coşkuyla, Çarşı’yla beraber Gezi’ye yürüyüşlere katılmak için semte gelmesi, İsveç’ten Beşiktaş atkılarının bavulda yer bırakmayacak kadar çok sayıda ısmarlanması bir şeylerin göstergesidir.
Kendi açımdan beş yıldır peşinden koştuğum İsveç’li kızı en sonunda tesadüfen İstanbul’da yakaladıktan sonra, gece vakti İnönu’nün önünde az kalsın benden soğutup, yarım saat en son yapılan Gençlerbirliği maçındaki direnişten bahsetmem ise ayrı bir hikaye… Benden sıkılabilirdi ama sanırım Beşiktaş’ın ruhunu o da az bile olsa yaşadıktan sonra semte kadar geldi sonrasında. Sabah evden ayrılırken de ”Beşiktaş’a yine gelmek isterim” demesi kesinlikle sadece benden kaynaklanmıyor, bundan çok eminim.
Buranın havası farklı işte. Her insanın hayatta aradığı şeyi, o rahat nefesi alabilmeyi tribünlerde ve miting alanlarında siyah ve beyaza bürünerek buluyorum.
Hatırlamadığım bir maçın öncesinde Şairler Parkına gelince, Halkın Takımı’ndan bir ağabey “aa, sen de gelmişsin, hoşgeldin” demedi. ”Nerede kaldın lan” diye karşıladı. İlk Beşiktaş maçlarına tek başıma gitmeye başladığımdan bir kaç yıl geçmiş ve şimdi semtte yarım yılımı bile doldurmamıştım. Memleketimin neresi olduğunu öğreten sözler oldu bunlar. Türkiye’de neden renkli takım tutmadığımın kanıtı aynı zamanda. Benim yerim her zaman burasıydı ama bu son dönemde bunu bizzat yaşamanın hazıyla hareket etmek daha da gurur verici.
Beşiktaşlılık böyle bir şey. Yüzümüz gülse de yumruklar sıkılmış halde geziyoruz bu hayatta. Dilimzde tezahüratlar, sloganlar hep hazır. Besiktaşlı olmak vicdanlı, coğulcu, kucaklayıcı ve aynı zamanda tutarlı ve sadık olmaktır. Bunu yaşayamayan insanlara karşı kin ve nefret duymam, sadece onların adına üzülürüm. Yani övünmek gibi olmasın ama biz kara kartallıyız. Bu Gezi’den önce de sonra da direniş ruhunu taşımış olmak anlamına gelir. Dilerseniz buna ‘bitmeyen bir yolculuk’ da diyebilirsiniz.
Ekim Çağlar
Kompletterar bilden av upprorsrörelsen i Magasinet Arena
”Den unga medelklassens revolt mot inskränkningar av friheter”. Inte sällan beskrevs den drivande faktorn bakom sommarens uppror i Turkiet så. Det är en tacksam utgångspunkt eftersom varje uppror behöver sina symboler. I Gezi hade vi många sådana. Men samtidigt ger det en ofullständig bild av en mångfacetterad upprorsrörelse som spänner över nästan hela det ideologiska fältet från höger till vänster. Dessutom missar många bedömare att den klassmässiga sammansättningen är komplex än att kunna sammanfattas som ett ”medelklassuppror”.
Om detta skriver jag i det senaste numret av Magasinet Arena, som även går att läsa på nätet.
I P3 nyheter om Amnestys Gezi-rapport
P3 Nyheter med Kazmierska valde att uppmärksamma Amnesty Internationals nya rapport som bekräftar de övergrepp som vi mötte i Gezi-parken i somras. Fick själv kommentera läget och underströk bland annat att rapporten tyvärr kommer att få begränsad effekt med tanke på premiärminister Recep Tayyip Erdogans nya ”demokratipaket” som är landets stora snackis för tillfället.
Inslaget går att lyssna på här. Amnesty Internationals rapport Gezi Park protests: Brutal denial of the right to peaceful assembly in Turkey går att läsa här.
Från Gezi-seminariet på ABF Play
Det råder ett stort missförstånd kring Gezi-upprorets framtid. Flera bedömare har lättvindigt dödförklarat den rörelse som satte AKP-regeringen i gungning under sommaren. Faktum är dock att vissa händelser redan nu kan betraktas som positiva milstolpar i Turkiets historia, även om protestplattformen på kort sikt inte kan utmana regeringen.
Detta och den så kallade ”Gezi-kommunen” var två av ämnena som togs upp under ABF- och Palmecenter-seminariet Occupy Gezi – vad hände? som nu går att se via ABF Play.
Ekim Çağlar 