Artikeln ursprungligen publicerad av Arbetsvärlden.
_______________________
Tufft för facken i Turkiet – och nu är det ännu värre
Som Turkiet utvecklar sig nu är de progressiva facken viktigare än någonsin som opinionsbildare för demokrati och yttrandefrihet. Samtidigt har förutsättningarna för deras arbete blivit allt tuffare, skriver statsvetaren och Turkietkännaren Ekim Caglar i sin krönika.
Det är turbulent i Turkiet. Efter statskuppsförsöket den 15 juli har utrensningar i form av arresteringar och avstängningar drabbat tusentals personer, exempelvis lärare, militärer, poliser och åklagare. Journalister och folkvalda politiker är lika utsatta. Över 100 journalister är fängslade. Fler än 30 (mestadels prokurdiskt ledda) kommuner är satta under tvångsförvaltning. Den redan tuffa situationen för fackförbunden har också försvårats ytterligare.
Flera av fackförbunden i Turkiet har en lång historia av att driva breda rättighetsfrågor. I decennier har de progressiva fackliga centralorganisationerna DISK och KESK, som båda är bland landets större, både företrätt sina medlemmar i arbetsmarknadsfrågor men också varit viktiga opinionsbildare för fred, demokrati och yttrandefrihet. I DISK:s fall har det samhälleliga engagemanget bland annat inneburit att man tidigare har tagit fram egna förslag till en ny konstitution i Turkiet, i syfte att demokratisera landet.
Tiotusentals lärare har fått sparken sedan 15 juli, bland annat med hänvisning till samröre med PKK-gerillan och Gülen-rörelsen, där de senare pekas ut som arkitekterna bakom kuppförsöket. Över 10 000 av lärarna som har stängts av har varit organiserade i KESK-anknutna lärarfacket Eğitim Sen. Även om flera lärare har fått återvända till sina arbeten har många blivit avskedade, medan 24 hålls i fängsligt förvar. Ordföranden i Eğitim Sen, Kamuran Karaca, menar att deras medlemmar straffas för sin fackliga och politiska verksamhet.
Att det finns politiska motiv bakom, snarare än seriösa anklagelser om terrorverksamhet, står bortom allt tvivel. Utrensningarna slår både hårt och brett. Att medlemmar av progressiva fackförbund rensas ut i tusental innebär inte bara en risk för att exempelvis lärare i landet sannolikt kommer att handplockas utefter politisk tillhörighet för att likrikta kåren. Det innebär också att fackens inflytande försvagas.
Utvecklingen i Turkiet visar också att det finns akuta behov av genomgripande reformer för att förbättra villkoren i arbetslivet. Barnarbete är utbrett sedan länge, och internationella medier har uppmärksammat att syriska flyktingbarn i många fall arbetar under svåra förhållanden.
Villkoren på arbetsmarknaden är ofta dåliga och arbetsmiljön undermålig. En oberoende plattform som stöds av fackförbund och yrkessamfund har rapporterat att över 17 000 personer har dött på sina arbetsplatser sedan AKP kom till makten 2002. Sedan undantagstillstånd utlystes efter statskuppsförsöket har människorättsorganisationen İnsan Hakları Derneği även noterat att arbetsplatsolyckorna har ökat.
Redan 2009 jämförde DISK:s dåvarande ordförande Süleyman Çelebi situationen för facken med de svåra år som följde efter statskuppen 1980. Den senaste utvecklingen gör att det knappast ser ljusare ut nu. Den situation som råder på arbetsmarknaden – och i resten av samhället – visar att progressiva fackförbund är viktigare än någonsin.
Med tanke på de repressiva åtgärderna som riktades mot oppositionella redan före 15 juli, och som har intensifierats kraftigt därefter, är det mycket lite som talar för att obekväma röster kommer att kunna höras i framtidens Turkiet.
I veckans Flamman publicerades mitt Ertugrul Kurkcu-porträtt, som även går in på djupet rörande ett nytt partibygge där turkiska vänsterrörelser och kurddominerade BDP samarbetar. Det återstår att se huruvida detta etablerar BDP:s vänsterprofil eller om det snarare ska ses som en historisk allians för att en gång för alla frågan om kurdernas situation i Turkiet.
Ekim Çağlar 