Kommentarer om Östersunds resa i Europa

Östersunds framgångar i Europa har nog inte undgått någon. Under sommaren och hösten har jag fått chansen att beskriva den historiska och politiska kontext som lagets motståndare har verkat i.

I kvalspelet mot Galatasaray berättade jag bland annat om klubbens klassprofil och den politiska turbulensen i laget de senaste åren i Dagens Nyheter. I returmatchen kommenterade jag de kurdiska protester som avbröt matchen i Östersunds-Posten. Därefter, då Östersund hamnade i en politiskt fascinerande grupp i Europa League, förklarade jag både varför Zorja Luhansk alltid spelade bortamatcher av politiska skäl och hur Athletic Bilbao blivit ett politiskt flaggskepp för baskerna.

Vad som väntar Östersund i framtiden vet ingen, men vid intressant motstånd i det vidare Europa-spelet finns det all anledning att åter berätta de politiska historier som finns i fotbollen.

Ansedda Morgenbladet tipsar om Propagandafotboll

Den norska tidskriften Morgenbladet anser att Terje Svendsen, ordförande i Norges fotbollsförbund, borde läsa Propagandafotboll.

Journalisten Marius Lien menar att det skulle få Svendsen att förstå hur fotboll och politik hänger ihop. ”Boken er inspirerende, og viser hvor stor kraft fotballen kan ha også utenfor banen”, skriver Lien.

”Les denne boken, Terje. Les og lær.” Det är bara att hålla med.

Propagandafotboll på Stockholms litteraturmässa

Under Stockholms litteraturmässa kommer följande författarsamtal arrangeras, där boken Fotbollens heraldik av Leonard Jägerskiöld Nilsson möter Propagandafotboll.

_______

Fotbollens språk – om globalisering, industrialisering och politik

Fotbollen engagerar miljoner på en marknad som aldrig tycks mattas av. Därför är fotbollen världens kanske mest populära kulturyttring. Genom fotbollsklubbar bärs historia, tradition och kultur vidare, något som bidrar till att ge idrotten en betydande samhällelig funktion. Via klubbarnas kultur kan vi också se trender och ett språk som förändras i takt med att fotbollen har industrialiserats och globaliserats. Var har fotbollens industrialisering och globalisering tagit sporten idag?

Vad kännetecknar fotbollens språk? Vad säger exempelvis klubbarnas emblem oss och hur har de förändrats över tid? Hur bär klubbarna vidare sin kultur? Och hur används fotbollen som ett politiskt redskap?

Medverkande: Ekim Caglar, statsvetare och frilansskribent, Leonard Jägerskiöld Nilsson, sportjournalist och producent

DATUM/TID: 6/5 kl 16.15
PLATS: Kulturhuset, Biblioteksscenen, plan 2
ARR: Leopard förlag

Om Taksims betydelse och det där samhället vi skapade

Artikeln publicerad tidigare idag i SVT Debatt.
_________________________

På Taksimtorget byggdes ett samhälle som Erdogan inte vill se

TURKIET Efter en brutal polisinsats återtog myndigheterna igår Taksimtorget i Istanbul. Men under de drygt två veckor som demonstranterna hade kontroll över torget började ett parallellt samhälle växa fram. I parken intill kunde deltagardemokratiska principer implementeras. Under maj och juni 2013 byggdes ett nytt Turkiet som premiärminister Erdogan inte vill se, skriver Ekim Caglar.DSC_0606

Bilder kablas ut från polisens urskiljningslösa våld mot demonstranter på Taksimtorget. Parken och torget ser ut att gå förlorat för demonstranterna, även om de landsomfattande protesterna knappast lär avta den närmaste tiden. En hel proteströrelse känner av repressionen. Upprördheten är enorm. Inte minst då ett alternativt samhällsbygge, om än i liten skala, ser ut att gå förlorat.

Protesterna handlar om så mycket mer än de där träden i Gezi parki. Det har knappast undgått någon. Men låt oss ta en närmare titt på vad den historiska erfarenheten, vid sidan av upproret i sig, egentligen utgörs av.

1 maj 2013. Tusentals människor blir attackerade med tårgas och vattenkanoner för att de vill fira arbetarnas dag på Taksim-torget. Detta torg, som bär på ett kollektivt minne av sorg – minns massakern 1 maj 1977 – men också glädje, stängdes av. Tårgaskannor som träffade människors huvuden försatte somliga demonstranter i koma och lämnade andra utan ögon.

Total mötesfrihet här har bara säkrats under en period i Turkiets historia – under den senaste tidens uppror.

Under ett par veckor kunde alla som ville dela ut flygblad, demonstrera eller agitera med megafoner. Denna rättighet brukades av grupper med vanligtvis diametralt olika åsikter. Flera partier och organisationer uppvisade för första gången tolerans och enighet med varandra. Denna utveckling stack i ögonen på den sittande AKP-regeringen och premiärminister Recep Tayyip Erdogan.

Lika viktig som torget är Gezi-parken. Det började redan de där första dagarna när parken vaktades dygnet runt. Ett parallellt samhälle började växa fram när polisen backade och demonstranterna under drygt två veckor hade kontroll över Taksim.DSC_0607

Varsågod. Skriv en dikt och sätt upp den på en vägg. Eller måla något som alla kan få se. Aldrig har kreativiteten flödat som under de här veckorna. Vill du ha vatten? Ingen fara, det är gratis. Hungrig? Gå till den där serveringen där borta, du behöver inte betala där heller. Passa annars på att besöka parkens eget bibliotek.

I detta miniatyrsamhälle delade vi lika på allt. ”Medborgarna” är alla som går förbi och vill vara en del av detta kommunliknande bygge, beslutsfattarna är alla som vill vara delaktiga. Det vill säga flera miljoner demonstranter och förbipasserande under de senaste veckorna.

Allt sköttes genom frivilligt arbete. Enda undantaget var det fåtal försäljare som hade hittat hit, de där som klagade på otillbörlig konkurrens eftersom samma typ av varor delades ut gratis i andra delar av parken. Även sjukvården, säkerheten och sophanteringen sköttes av demonstranterna. Du anmäler dig frivilligt och får en uppgift. Det var så fimparna ena dagen kunde plockas upp av unga fotbollssupportrar, för att nästa dag slängas i sopsäckar av fackliga aktivister i övre medelåldern.

Det är ingen slump att Taksim har blivit en viktig symbol under upproret. Det torg som människor har kämpat för hamnade i folkets händer och i parken kunde deltagardemokratiska principer implementeras.

Utan att förringa den humanitärt kostsamma kamp som pågår i nästan hela Turkiet är således Taksims symbolik och dess kraft att utmana AKP-regeringen unik.

Under maj och juni 2013 byggdes nämligen ett samhälle som premiärminister Erdogan inte vill se.

Ekim Caglar, skribent och statsvetare bosatt i Istanbul

Recension: Hängd vänsterikon i levande skildring

Recensionen tidigare publicerad i Flamman.

____________________

Dokumentär
Regi Yunus Nihat Özcan
Delikanlim – Iyi bak yildizlara (2012)
Kalan

Hängd vänsterikon i levande skildring

När Bosporens vatten stänker upp i ansiktet närmar sig Kadiköys torg på Istanbuls asiatiska sida. Av alla sinnen är hörseln den mest närvarande. När färjan fortfarande har en bit kvar till land hörs en nykomponerad sång till minne av 68-revolutionären Deniz Gezmis. Det är den 6 maj, på dagen 40 år sedan den legendariske vänsteraktivisten Gezmis hängdes. Vi är ett antal tusen människor som har kommit hit för att hedra honom och hans kamrater.

Vad kan vara svårare än att berätta en historia som många redan känner till här? Hur gör man en dokumentär om den turkiska vänsterns mest kända profil utan att det blir en torr upprepning av allt som redan har sagts och skrivits? Förutsättningarna för dokumentärfilmaren och journalisten Can Dündars och regissören Yunus Nihat Özcans Delikanlim, om Deniz Gezmis och Turkiets 68-vänster, var knappast lätthanterade.

Det är inte bara det unika bildmaterialet som gör det. Flera av 68-vänsterns stora aktioner levandegörs och aktualiseras i Delikanlim. Kampanjerna mot den amerikanska sjätte flottans besök i Turkiet, kampen tillsammans med den palestinska motståndsrörelsen och den ökande militansen i vänsterrörelsen behandlas utan restriktioner. I centrum, i både filmen och 68-vänstern, fanns Deniz Gezmis, som 25 år gammal kom att hängas tillsammans med sina kamrater Yusuf Aslan och Hüseyin Inan den 6 maj 1972.

Högerns historieskrivning har utpekat Gezmis’ generation som en samling äventyrslystna terrorister. Den extensiva litteraturen från vänstern är visserligen en motpol till denna, men kanske är Delikanlim ett av de viktigaste bidragen i kampen om historien. Detta mest tack vare dokumentärens närvaro och värme som tillåter revolutionärerna att fortsätta att kommunicera och föra en dialog med det folk de ville befria, allt genom Dündars och Özcans film.

Att just Dündar, som 2008 skapade stor debatt med sin film om Atatürk (Mustafa, 2008), står bakom produktionen är en garanti för storpublik och offentligt genomslag. Likt Mustafa är också klippningen, varvandet mellan vittnesmål och dikter, ackompanjerat av musik genomförd med precision, denna films behållning.

I ett samtal med Dündar reflekterade jag över filmens betydelse. Vad jag betonade var att historieskrivningen är en högst politisk aktivitet och att vänstern, särskilt i Turkiet, utsätts för förtal där tortyr och mord indirekt accepteras med vaga hänvisningar till landets dåvarande situation, i kalla kriget. Dessutom är rena faktafel om personer och rörelser inom vänstern på 1960- och 1970-talet ett populärt debattknep. Delikanlim är således både en stor kulturgärning och värdig dokumentation av en generation vars krav på självstyre och en genuin demokrati fortfarande ekar på Turkiets universitet, gator och torg.

Vi minns dig, Erdal

Erdal Eren (25 september 1964 – 13 december 1980)

Vänsteraktivisten Eren, 16 år, hängdes av Kenan Evrens militärjunta.

”Inte hänga dem? Är det bättre att mata dem?” frågade Evren. Människoföraktet fick ett ansikte.

31 år senare går mördarna fortfarande fria. Kvar finns ett sår som aldrig vill läka.

Aziz Nesin – en avliden intellektuell i tiden

Idag, på dagen 16 år sedan, gick en av Turkiets mest folkkära författare ur tiden. Aziz Nesin är en verklig portalfigur även utanför Aziz Nesin (foto: Nesin Vakfi / Semih Poroy)litteraturen. Han är också en av landets genom tiderna mest populära vänsterdebattörer. Mot slutet av sitt liv var Nesin en självklar symbol för den civila sekularismen. Bland annat stod han i centrum vid Sivas-massakern 1993 när
islamiska fundamentalisters brandattack mot aleviter och andra progressiva, som lämnade över 30 döda, ursäktades med Nesins försvar av publiceringen av Salman Rushdies Satansverserna. Även den djupa staten tros ha varit inblandad i attentatet. Nesin hann med nöd och näppe ut från Otel Madımak och undgick att brännas ihjäl. Därefter fortsatte skrivandet fram till hans död 1995.

Nesins litteratur var alltid underfundig, satirisk och progressiv. Genom åren samlade han en läsarskara som sträckte sig över hela världen. Utgivningen av Nesins böcker i Sverige är dock begränsad. Satiriska sagor (Lindelöws bokförlag) är fortfarande standardverket på svenska, en inkörsport som tyvärr inte kan kompletteras med mer läsning annat än på övriga språk. I förordet skriver vännen Günter Wallraff att Nesin är ”det turkiska samhällets skrivande och handlande samvete”. Just däri ligger också Nesins storhet. Ingen författare har nämligen ur så många perspektiv berättat om den lilla mannen (eller kvinnans) bekymmer med så mycket värme, utan att göra avkall på samhällskritiken. När Nesin skriver om romer, barn, kvinnor eller arbetare har han lånat ut sin penna och låtit de utsatta komma till tals.

Kritiken mot sociala orättvisor, korruption, kemalistisk personkult och islamism är än idag relevant – precis som hans varningar om de ödesdigra följderna av en apolitisk befolkning som bara följer strömmen. När min mamma menande påpekade att ”Aziz Nesin skrev om Turkiet idag redan för flera decennier sedan” med en hans böcker i handen var det ingen slump. Samma uppslukande upplevelse genomgick jag själv när jag sängliggande på grund av en allvarlig skada 2008 hungrigt avverkade bok efter bok med Turkiets störste satiriker genom tiderna. Än idag är jag tacksam för skadan som gav mig tid att snöa in mig på Nesin och mina föräldrars bibliotek som ständigt matade mig med vidare litteratur.

Hos Nesin var de utsatta de som såg nyktrast på saken. Hans skrivande andades en otvivelaktig människokärlek. Helt utan att tycka synd. Helt utan att använda omedvetna härskartekniker. Istället genomsyras all Nesin-litteratur av en genuin rättvisekänsla, vilken han mästerligt kanaliserar till sina karaktärer som ofta spelar rollen som vardagshjältar. Han fick oss att skratta, gråta och framförallt tänka. Det gör han ännu, 16 år efter sin död.

Seni özlüyoruz, güzel insan.

Arton års sorg – Sivas brinner i våra hjärtan

När hundratals aleviter slaktades av religiösa fascister i Maraş 1978 jobbade vänstern och progressivt sinnade för att något liknande aldrig skulle hända igen. Dersim/Tunceli fanns redan i minnet och att barn och kvinnor var extra utsatta visade på det absurda med de högerextrema fanatikernas utbrott. Min mamma, själv alevit, brukar berätta om stämningen i Turkiet strax efter massakern i Maraş. Hur främmande människor tror att inga aleviter finns i närheten och hyllar massmorden. En sådan episod ägde rum på ett tåg på den turkiska landsbygden strax efter slakten. Då många turkiska namn bär på kulturella, religiösa och politiska identiteter trodde sig det nyfunna sällskapet ha hamnat i en tågkupé med ickealeviter. Berättelsen tycktes aldrig ta slut.

Att de hade slaktat vilt.

Att de borde ha varit med.

Att blodet bokstavligen flöt på gatorna.

Att man borde ha utrotat resten också.

Sådant gick att höra. Att staten eller högern skulle ha lärt sig en läxa när allt hade spårat ur hade varit för mycket begärt. Inte konstigt att det som inte fick hända igen skedde 1993. Den 2 juli i Madimak-hotellet tände religiösa fundamentalister en eld för att bränna inne alevitiska intellektuella som samlats i Sivas för att anordna en kulturfestival. Ett i princip obefintligt polisingripande säkerställde att dödsfall skulle ske. 35 personer dog. Världskända författare som Aziz Nesin klarade sig med nöd och näppe ut. Folksångaren/poeten, och tillika nära vän till min pappa, Nesimi Çimen fångades av lågorna och fanns bland dödsoffren.

Massakern är ett öppet sår – för inte kan väl människor brinna som tändstickor och glömmas bort? Och vem kan lova att detta inte kommer att ske igen när fundamentalisterna idag knappast är svagare än 1993? I Gazi slaktades fler aleviter 1995. Frågan är vem eller vilka som tänker sätta punkt för alla de liv som gått åt.

Sivas brinner fortfarande i våra hjärtan. De skyldiga har inte ställts inför svars och reaktionära krafter har fortfarande inte gjort aleviter till sina jämlikar. Sivas och Maraş kommer är därför aktuellt.

Det enda som kan dämpa sorgen är försoning och upprättelse. Ett steg i rätt riktning är att göra Madımak-hotellet till ett museum. Låt detta aldrig få ske igen.

Läs mer om aleviters aktuella krav här.
________

Samma text publicerades ifjol i syftet att upplysa om händelserna i Sivas. Under årets minnesmarsch attackerade polisen progressiva demonstranter med tårgas. Föga förvånande.

Varför det smärtar den 6 maj

Deniz Gezmiş (f. 1947 – d. 6 maj 1972)
Yusuf Aslan (f. 1947 – d. 6 maj 1972)
Hüseyin İnan (f. 1949 – d. 6 maj 1972)

Därför. Särskilt känslosamt är det i år på grund av Halit Çelenks bortgång häromdagen. Çelenk var de tre revolutionärernas advokat och en mycket omtyckt figur i vänsterkretsar i egenskap av försvarare av de aktivister som kom att hängas den där dagen för exakt 39 år sedan.

Läs gärna EMEP:s artikel från 2009 som beskriver historien om de tre avrättade.

Skräddaren som byggde socialismen

Socialism fungerar inte i praktiken, sägs det. Frågan är då varför Fikri Sönmez, som dog i en fängelsehåla den 4 maj 1985, lyckades sätta skräck i en konservativ regering under ledning av Süleyman Demirel och Kenan Evrens fascistjunta. Svaret är enkelt: skräddaren Fikri Sönmez praktiserade socialismen i kommunen Fatsa i

Fikri Sönmez

Fikri Sönmez

Ordu vid Svarta havets kust – något som har gått till historien som Turkiets svar på Paris-kommunen.

Sönmez ställde upp som oberoende vänsterkandidat med stöd från den revolutionära organisationen Devrimci Yol i ett lokalval 1979. Han vann och inledde med att dela upp orten i elva mindre administrativa områden för att minska avståndet mellan makten och folket. De döptes om till folkkommittéer och samlades varannan månad för att utvärdera och vägleda Sönmez i hans arbete som borgmästare. En form av deltagande demokrati som andra kommuner bara kunnat drömma om tidigare, med andra ord.

Ortens stora hasselnötsnäring inrättades i kooperativ. Den svarta marknaden som plågade invånarna i kommunen raderades snart ut. De beslagtagna varorna ur hajarnas lager delades ut till befolkningen. Stora kulturfestivaler gjorde att Fatsa snart blev symbolen för ett genuint demokratiskt styre med revolutionära förtecken. Reaktionerna var naturligtvis inte odelat positiva. Premiärminister Süleyman Demirel förstod allvaret när även medierna varnade för att exemplet Fatsa riskerade att sprida sig i landet. Som journalisten och CHP-politikern Oktay Ekşi vid

Süleyman Demirel, mångårig premiärminister och president

Süleyman Demirel, mångårig premiärminister och president

tidningen Hürriyet skrev, ”om ni låter det här gå så blir hela Turkiet Fatsa!”, med en illa dold vilja till att riva det socialistiska bygget.

I god tid före 12 september-juntans entré gick regeringstrupper in i Fatsa. Närmare bestämt den 11 juli 1980. Då hade den antikommunistiska häxjakten pågått under lång tid. Intressant nog skrev de lokala oppositionella krafterna (Demirels AP, CHP och MSP) i kommunen ett gemensamt uttalande där man bekräftade det alla redan visste; man undrade varför regeringen ville skapa oordning i en kommun som Fatsa där det trots alla spekulationer varken rådde någon ockupation eller fanns några militanta tendenser. ”Punktoperationen” som den kom att kallas basunerades ut relativt tidigt och målet stod utom allt tvivel, Fatsa skulle åter bli en dysfunktionell kommun i regeringens smak. Fikri Sönmez valde att stanna i kommunen. Han blev sedermera gripen och satt i fängelse medan kvarvarande revolutionärer beväpnade sig och drog ut på landsbygden för att där kämpa mot ett oundvikligt nederlag.

Som Dev-Yol-ledaren Oğuzhan Müftüoğlu berättar i sin nyutkomna intervjubok; på den tiden kunde kvinnor gå ute på kvällarna i Fatsa. Projektet sammanfattade han med att de ville bygga ett styre med hjälp av folkets deltagande. Skulle man lyckas skulle det också vara med hjälp av folkets deltagande. Och om man skulle misslyckas skulle även det vara med hjälp av folkets deltagande.Problemet var helt enkelt att man gjorde det hela lite för bra, där rättvisa, jämställdhet och demokrati verkligen implementerades. Därför är det heller inte konstigt att Fatsa har blivit ett populärt studieobjekt för akademiker och journalister långt efter Sönmez’ borgmästarsejour.

Därför stannar vi alltid till när någon säger att socialismen inte fungerar i praktiken i Turkiet. För många minns och uppskattar fortfarande skräddaren Fikri Sönmez, som dog i en hjärtattack i fängelse efter år av tortyr.