Saker jag inte förstår och personer jag verkligen gillar

Vad anledningen till misshandeln av en av de största turkiska författarna i modern tid är? Ett uttalande som konfronterar en mörk historia, naturligtvis.

En miljon armenier och 30 000 kurder har dödats i det här landet”, sa Orhan Pamuk i en intervju 2005.

Det räcker för att få dryga böter. Hade jag inte redan haft alla böcker av Orhan Pamuk hade jag köpt dessa i ren protest nu.

Och på tal om kända offer under paragraf 301; en ny animerad film om den mördade journalisten Hrant Dink, där berättarrösten är hans frus, har premiär under Istanbuls filmfestival i april.

Två personer som förtjänar all respekt. Två personer som i breda progressiva kretsar är väldigt uppskattade i Turkiet. Men de är också två personer som ständigt motarbetas av en skara nationalister, trots att den ena till och med är död.

Blodiga söndagen och ett torg fullt av döda att minnas

När han fick för sig att berätta om området Talimhane visste han att det bara var några hundra meter kvar till Taksim-torget där jag skulle av. Därför passade han på att peka rakt upp mot det berömda taket på hotellet Marmara. ”Det var därifrån de sköt ner mot folkmassorna. Många dog”.

Jag visste naturligtvis om historien och taxichauffören själv hade med all sannolikhet åkt förbi just denna plats ett tiotal gånger per dag i många år utan att behöva tänka på det, men vissa minnen suddas inte ut. Han berättar inte om den berömda statyn, till minne av befrielsekriget, på platsen. Inget om turistattraktioner. Än mindre om rekommenderade restauranger. Han berättar om slakten på över 30 socialister på första maj 1977, vilken brukar kallas ”den andra blodiga söndagen” i den turkiska historien.

Nyss hemkommen från en vistelse i Istanbul är jag än mer övertygad om att det alltid kommer att kännas på det här sättet. För varje plats som bär på storslagna historier vrids hjärtat om för att det även finns minnen och öppna sår som värker. Kanske är det därför man älskar Istanbul. Man behöver inte vara romantisk för att åtminstone förstå att detta är en definitiv källa till fascination.

Det blev lätt patetiskt vid ett av mitt favoritstråk för att köpa böcker, på väg mot Istanbuls universitet från marknads- och butiksområdet som börjar vid Eminönü och slutar där jag befinner mig. Att Turkiet inte går med i EU är inga problem säger innehavaren av bokhandeln. ”Vi behöver dem inte! Vi har tusentals kryddsorter i vårt land. I Europa har dem bara runt hundra”. Det är inte ens någon logisk och träffsäker metafor och färden fortsätter med Beyazıt-torget. Platsen är betydelsefull och synen magnifik.

Beyazıt är blott en liten del av Istanbul, men den har kommit att bli speciell för sin historia i modern tid. Kanske är det ett sammanträffande att den marxistiska världspoeten och legenden Nazım Hikmet redan 1960 skrev en dikt om den dödade aktivisten Turan Emeksiz här på Beyazıts torg. Mer skulle komma.

Ibland är det som att få en kniv i hjärtat vid blotta tanken på denna, en av mina favoritplatser. Idag är det nämligen årsdagen av den så kallade blodiga söndagen (Kanlı Pazar) som inträffade 1969 vid Taksim, men som startade vid Beyazıt-torget. Det var en vändpunkt eftersom morden på vänsteraktivisterna Turgut Aytaç och Duran Erdoğan blev ytterligare ett bevis för att stat och reaktionära krafter kunde samarbeta i kampen mot en växande vänster som denna dag hade samlats till en antiimperialistisk demonstration. Bakgrunden till denna skamfläck i historien går att läsa här.

Som om detta inte var nog är Beyazıt också den plats där Turkiets ’68-vänster fick en av sina första stupade kamrater, när Taylan Özgür sköts i huvudet på platsen, något jag nämnde i Gaudemaus nyligen.

Och det här är bara några av många exempel på när historien känns i hela kroppen när man går genom det alltigenom mäktiga Istanbul – städernas stad där varje liten detalj kan ge ändlös glädje, men också förtvivlad sorg.

Sorarlar bir gün sorarlar…” – Ruhi Su

18 år har gått sedan journalistmordet

Den 1 februari är det exakt 32 år sedan Abdi İpekçi mördades av den djupa staten. Redan idag minns vi en annan mördad journalist, Uğur Mumcu, som gick i İpekçis fotspår genom att avslöja oegentligheterna och terrorn skapad av den antikommunistiska kontragerillan. 18 år har gått sedan Mumcus bil sprängdes och en av de mest pålitliga progressiva krafterna inom journalistkåren tystades. På något annat sätt hade det inte gått. Trots tortyr under 1971-juntan och hot genom hela sitt yrkesliv vek han aldrig ner sig.

Än idag vet man inte med säkerhet om vem som ligger bakom dådet. Det har ryktats om CIA, JITEM, den djupa staten/Ergenekon och islamistgrupper – Mumcu granskade själv alla dessa mörka krafter. Kanske var det en kombination av flera. Men förlora gjorde vi oavsett. Och det var inte bara hans närmaste som förlorade, utan alla som ville att Turkiet skulle vara en modern, sekulär och demokratisk stat.

Jag hade kunnat gifta mig med Zeynep

Lokalpatriotismen är stark i Turkiet. Även jag har en speciell relation till min hemstad Gaziantep, trots att jag är född i Sverige. Det är naturligt att hålla på vårt fotbollslag i ligan, intressera sig för stadens historia, känna en längtan efter släkt och vänner, påstå att den bästa baklavan kommer från oss (det gör den) eller bli glad när internationella medier uppmärksammar det positiva som händer i Gaziantep.

Memleket? Antep. Men mammas sida av släkten är sedan några decennier sedan bosatta i Mersin vid Medelhavskusten. Således har flera barndomssomrar spenderats i denna pärla till stad. Där köpte jag min första kostym, av märket Gürkan till mina vänners stora förtjusning väl i Sverige. Där såg jag hela fotbolls-EM och OS 1996. Där har jag varit på bröllop, hjälpt hemlösa, sett brutala misshandelsfall mitt på ljusa dagen och faktiskt kastat gurka på den fruktade turkiska polisen. Det var även i Mersin som jag för en av de första gångerna i mitt liv blev kär.

Zeynep bodde på gatan bakom mina morföräldrars. Jag kan inte riktigt minnas hur hon såg ut. Hon var dock ljus för att vara från Turkiet. Nedanför vår lägenhet spelade vi fotboll i gäng. Otaliga plastbollar köptes in för mina 10 000 lira (då drygt 10 kronor) jag hade i veckopeng. Taggtråd överallt. Bollar sköts ibland av misstag ut till grönområden alldeles i närheten, bland buskar jag var illa tvungen att modigt springa in i trots alla rykten om råttor stora som kattungar boendes där. Rykten som jag dessutom fått bekräftade. Jag sprang, svettades och slängde mig efter alla bollar för Zeyneps skull.

Även om jag inte förstod innebörden av det då så visste jag redan som åttaåring att Zeynep var kurd och bodde vid ”kurdgatan” där borta.

Det har kommenterats på olika håll och var häromdagen en större nyhet i Turkiet. En forskning vid Mersins universitet visar att den sociala klyftan mellan turkar och kurder växer  i staden.  I undersökningar mellan 1998 och 2010 har enkäter till 2 000 personer gett följande resultat;

13 procent av kurderna svarade 1998 att de kunde tänka sig att gifta sig med en turk. I år var siffran nere på noll. Motsvarande svar på den turkiska sidan har gått från 27 procent positiva till att hamna på strax över en procent av turkarna som nu sade sig vara beredda att gifta sig med en kurd. Ljusglimtarna är dock att båda grupperna jämfört med 1998 i större utsträckning gärna bor i blandade områden. Även om antalet turkar som vill utvisa kurder från deras (deras gemensamma!) land uppgår till närmare tio procent (samma siffra är 4.2 bland de kurdiska svarande) så ökade också andelen som vill arbeta och leva tillsammans i samma land på båda sidor.

Att det överhuvudtaget finns klyftor är tragiskt, även om vissa tendenser enligt undersökningen går åt rätt håll. Mersin är ett ställe som likt Gaziantep och en rad andra mer eller mindre välmående städer dagligen lockar lycksökare i jakt på ett bättre liv. Många av dessa är fattiga kurder, precis som i Anteps nya kåkstäder. Att sociala klyftor existerar beror naturligtvis delvis på den misstänksamhet som decennier av förtryck och krig har skapat. Men det finns även en ekonomisk aspekt. För sociala klyftor innebär inte bara att tilliten minskar. Det betyder också att det finns behov av social(istisk) politik. Sociala klyftor överbryggs med både demokrati och rättvisa. Politisk och ekonomisk rättvisa. Kulturella rättigheter för kurder och sociala rättigheter i hela landet. Där finns nyckeln för att leva i fred.

Kanske finns det några turkar som vill säga att detta bara är ett bevis på kurderna är separatister, trots att kravet på ett eget land har getts upp för längesedan. Kanske finns det kurder som med den här typen av undersökningar försöker påvisa att man nu verkligen måste ha ett eget land för att det inte går att leva tillsammans i Turkiet. Frågan är vad som händer med de drygt 400 000 kurder som är Mersins största minoritetsgrupp. Eller vad händer med de miljontals kurder som bor i västra Turkiet. Det kostar att ge upp också, vänner.

Jag har skrivit exakt samma sak förut. Ett uttryck säger att kurdernas enda vänner är kurder. Motsvarande sägs också i det turknationalistiska lägret. De senare har dock en statsapparat att praktisera denna mentalitet genom. Där finns några av de viktigaste hindren för att skapa förutsättningar för en rättvis fred i ett land där demokratifrågan länge tagits gisslan av ett trauma skapat av ett långvarigt förtryck.

Det gäller alltså att kämpa för rättvisan. Inte bara för kurderna, utan för att hela landet ska kunna andas ut. Den som hoppas och kämpar vinner. Rättvisa lösningar vinner. Turkar eller kurder vinner egentligen inte – människor vinner. Turkar har vänner bland kurder, och kurder har vänner bland turkar. Att bortse från det är att mata nationalismen som sliter landet och sociala band i stycken.

Det kan gå. Det ska gå. När jag brukade vara i Mersin på 90-talet var kaoset och klyftorna betydligt större än idag, även om det även nu sker idiotiska våldsbrott med (åtminstone påstådda) nationalistiska förtecken, som när musikern Sarp Öztürk nyligen mördades. Då var vi mitt i ett brinnande PKK-krig där minsta lilla offentliga ord på kurdiska provocerade polis och turkisk allmänhet. En del reformer har gått i rätt riktning. En hel del finns kvar att göra i det politiska systemet. Det finns också broar att bygga överallt, och de byggs varje dag. I Mersin. I Izmir. I Istanbul. I Diyarbakir. I Gaziantep, vars stora hjälte från självständighetskriget där det moderna Turkiet bildades är den legendariske Karayilan, en man som sägs vara kurd. Progressiva ger aldrig upp.

Vill man så kan ge upp och låta nationalismen ta över helt. Eller så tar man vara på allt man kan skapa tillsammans. Jag tror fortfarande att jag hade kunnat gifta mig med Zeynep. Jag åkte faktiskt därifrån för att sedan glömmas bort. Sedan var vi trots allt barn. Men jag vet att just det där hade kunnat hända idag igen, 2010. Oavsett vad en undersökning i staden Mersin säger. Jag hoppas och tror eftersom jag inte tål fördomar och chauvinism. För att jag hatar nationalism och för att jag vet att det finns gott om människor som kämpar för att bygga ett bättre samhälle i Turkiet.

Eller som vänstersångaren Edip Akbayram sjunger med optimism; visst är det längsta loppet revolutionen, även i Turkiet ... Men det gäller att inte misströsta. Orden är från en av Can Yücels dikter en dikt som är mer aktuell än någon enkätundersökning om sociala klyftor.

Till minne av Mehmed Uzun

Det känns inte ett dugg lättare att handskas med förlusten idag än när vår vän gick bort för exakt tre år sedan. Det blir en repris, även om jag ser nu att jag inte tillräckligt påpekade Mehmed amcas kamp mot alla former av chauvinism. Vi förlorade en person som visade var de intellektuella ska stå; fria trots tryck, modiga i en miljö där avvikande röster bestraffas på flera fronter och i opposition mot orättvisor. Vila i frid.
__________________

Den turkietkurdiske författaren Mehmed Uzun, bosatt i Sverige sedan 1977, uppges ha avlidit efter en tids sjukdom i Diyarbakir, Turkiet. Uzun var en av kurdernas främsta bidrag till litteraturen och har förutom sitt författande även blivit känd som en kämpe för kurdernas rättigheter. Han blev 54 år.

Trots sin utsatta roll som politisk flykting deltog Uzun i samhällsdebatter och hade därför omfattande problem med det turkiska rättsväsendet. Redan som 18-åring skulle han för första gången hamna i ett militärfängelse och med en medveten kulturpolitisk kamp för att bekräfta och utveckla det kurdiska språket skulle det komma fler åtal. Från 2000 och framåt eskalerade antalet åtal mot Uzun och hans medarbetare.

Som symbol för en intellektuell kamp för upprättelse var Uzuns bidrag ovärderliga. Trots att han förlorade kampen mot sin sjukdom är han för evigt odödlig som ett av de viktigaste namnen inom kurdisk kultur. Hans böcker finns tillgängliga hos de vanligaste återförsäljarna och rekommenderas varmt.

Som bekant och vän till familjen Uzun, litteraturälskare och sympatisör av rättvisa och solidaritet är det med stor sorg nyheterna har nått oss.

Istanbulpogromen 55 år

6-7 September 1955. Cypern-frågan är ett hett diskussionsämne. Relationerna med Grekland minst sagt frostiga. Istanbul är dock vad den har varit i hundratals år, en smältdegel för kulturer. En samlingsplats för miljontals öden, för enskilda som hela folk.

Tidningar rapporterar om attacker mot turkiska cyprioter och eldar på nationalismen. Turkars stora hatobjekt är nu EOKA, enosisivrarna på Cypern. Det regerande Demokratiska partiets utrikesminister förhandlar i Storbritannien. En bomb smäller i Thessaloniki. Statliga medier rapporterar att en bomb smällt vid Atatürks födelsehus. Senare skulle det komma fram att den som placerat bomben i själva verket arbetat för den turkiska staten. Mobiliseringen måste ha varit lika effektiv som obehaglig. Nationalister samlas snabbt i Istanbul. De som inte samlas är quislingar.

Så förbereds pogromen som tilläts spåra ur innan någon ingrep. Ickemuslimers tillhörigheter förstörs. Greker som vill ha hjälp av poliser får svaret att de inte är tjänst ”för idag är jag turk”. Senare uppdagas det att poliser för dagen fått direktiv att inte lämna sina stationer.

Meritlistan:
Mellan 13-17 dödade ickemuslimer.
Hundratals skadade.
Mer än 5000 skadade byggnader.
En drös uppeldade ägodelar mot väl utvalda mål.
Ett kaos som spred sig till andra städer i landet.
En militär som senare skulle erkänna sin inblandning i pogromen.
En stat som inte kunnat rentvå sig från inblandningen i detta elände.

Det var alltså hela 55 år sedan detta hände. Längesedan kan tyckas. Men fruktansvärt aktuellt och smärtsamt. Pogromen visade nämligen att Turkiet då gjorde en markering att landet skulle förbli en nation för de med turkisk identitet. Således fanns i princip bara alternativet att fly kvar för den minoritet av drygt 100 000 greker som bodde i Istanbul. En handfull finns kvar än idag. Vi har fått uppleva det både före och efter Istanbul 1955.

Idag är dåvarande premiärminister (mellan 1950-1960) Adnan Menderes en populär ikon i Turkiets moderna historia. Själv blev han avrättad, bland annat på grund av pogromen, men mest för att 1960-juntan visade att ett militärstyre aldrig kan vara en genuint progressiv kraft, oavsett vilket rykte det fått. Menderes’ själv är fortfarande respekterad och hans Demokratiska parti likaså. Faktiskt så mycket att i princip alla så kallade mitten-höger-partier i Turkiet gör anspråk på att vara hans arvtagare. Inte minst regeringspartiet AKP och premiärminister Recep Tayyip Erdogan.

Kanske framstår han som sympatisk i sin patetiska antikommunism, något han visade i pogromkaoset också. Menderes talade om att fosterlandskärleken blev ett svar på grekcyprioters provokationer på Cypern. Ett tag valde han den enkla vägen att lasta vänstern för pogromen också.

Det är inte lätt. Så lätt kommer man inte undan. För det finns fortfarande de som vet att människor inte föds i motsatsställning till varandra. Sådant som märks när Zülfü Livaneli och Mikis Theodorakis skapar en gemensam kultur eller tillsammans sätter musik på marxisten och internationalisten Nazim Hikmets odödliga poesi. Tro mig, det finns ideologiska skiljelinjen. En mellan nationalister och oss. Men aldrig någon etnisk. Kanske är det Sezen Aksu som förklarat detta bäst – genom att sakna ett folk, en känsla av tillhörighet med de vi idag kallar grannar, men som i grund och botten är våra bröder och systrar.

Detaljskildringarna hämtade från Nazlı Doguoglu Esmers artikel i Bianet.

Sjutton års sorg – Sivas brinner i våra hjärtan

När hundratals aleviter slaktades av religiösa fascister i Maraş 1978 jobbade vänstern och progressivt sinnade för att något liknande aldrig skulle hända igen. Dersim/Tunceli fanns redan i minnet och att barn och kvinnor var extra utsatta visade på det absurda med de högerextrema fanatikernas utbrott. Min mamma, själv alevit, brukar berätta om stämningen i Turkiet strax efter massakern i Maraş. Hur främmande människor tror att inga aleviter finns i närheten och hyllar massmorden. En sådan episod ägde rum på ett tåg på den turkiska landsbygden strax efter slakten. Då många turkiska namn bär på kulturella, religiösa och politiska identiteter trodde sig det nyfunna sällskapet ha hamnat i en tågkupé med ickealeviter. Berättelsen tycktes aldrig ta slut.

Att de hade slaktat vilt.
Att de borde ha varit med.
Att blodet bokstavligen flöt på gatorna.
Att man borde ha utrotat resten också.

Sådant gick att höra. Att staten eller högern skulle ha lärt sig en läxa när allt hade spårat ur hade varit för mycket begärt. Inte konstigt att det som inte fick hända igen skedde 1993. Den 2 juli i Madimak-hotellet tände religiösa fundamentalister en eld för att bränna inne alevitiska intellektuella som samlats i Sivas för att anordna en kulturfestival. Ett i princip obefintligt polisingripande säkerställde att dödsfall skulle ske. 35 personer dog. Världskända författare som Aziz Nesin klarade sig med nöd och näppe ut. Folksångaren/poeten, och tillika nära vän till min pappa, Nesimi Çimen fångades av lågorna och fanns bland dödsoffren. Massakern är ett öppet sår – för inte kan väl människor brinna som tändstickor och glömmas bort? Och vem kan lova att detta inte kommer att ske igen när fundamentalisterna idag knappast är svagare än 1993? I Gazi slaktades fler aleviter 1995. Frågan är vem eller vilka som tänker sätta punkt för alla de liv som gått åt.

Sivas brinner fortfarande i våra hjärtan. De skyldiga har inte ställts inför svars och reaktionära krafter har fortfarande inte gjort aleviter till sina jämlikar. Sivas och Maraş kommer är därför aktuellt.
 
Det enda som kan dämpa sorgen är försoning och upprättelse. Ett steg i rätt riktning är att göra Madimak-hotellet till ett museum. Låt detta aldrig få ske igen.

Läs mer om aleviters aktuella krav här.

Vi minns dig, Kazim


Samma text som förra året – ett sätt att minnas.

Det var just den 25 juni 2005 som en av Turkiets mest lysande folkmusiksstjärnor gick bort i lungcancer, endast 33 år gammal.

Minnet av honom som en musiker som arbetat så hårt för att vårda illa tilltyglade kulturskatter från nordöstra Turkiet skulle göra Kazim till en modern hjälte. På en mängd nästintill bortglömda språk och dialekter från den lazeriska kulturen blev han minoritetens språkrör och en mycket uppskattad folk- och rockmusiker i hela Turkiet.

Förutom sitt brinnande intresse för olika minoriteter i Turkiet var han också högst fotbollsintresserad. Lika rebellisk som han var politiskt, som övertygad socialist, var han även som anhängare. De nordöstra regionernas stolthet, Trabzonspor, låg honom varmt om hjärtat. Förklaringen; Trabzonspor är det enda laget från Anatolien, det vill säga utanför Istanbul, som lyckats erövra det turkiska mästerskapet i fotboll. Att skaka om etablissemanget går inte obemärkt förbi. Av politiska orsaker stödde han även kultklubben på vänsterkanten, tyska St. Pauli.

För exakt fem år sedan gick Kazim bort i lungcancer. Sorgen spred sig kring Svarta havets östra kust i Turkiet och svepte in över landet. Än idag känns förlusten svår och orättvis. Vila vidare, Kazim. Grattis till Trabzonspors cupguld, canim yoldasim.