Militarism, nationalism och turkisk fotboll

För den norska fotbollstidskriften Josimar har jag nyligen skrivit en längre artikel som undersöker banden mellan nationalism, militarism och fotboll i Turkiet. Den handlar bland annat om hur kopplingarna mellan en aggressiv utrikespolitik och landslagsspelares militärhälsningar vid målfiranden ser ut, hur landslaget har använts för att bygga en sorts nationell myt och varför politiker under alla tider har försökt att utnyttja fotbollen för olika syften. Artikeln finns med i Josimars färska EM-bibel.

Lös en prenumeration nu, mest för att Josimar är en tidskrift som verkligen tar journalistiken på allvar med sina ambitiösa granskningar och reportage om maktspelet inom internationella förbund och Qatars kommande VM.

Om Fotboll i krig och fred i Morgenbladet

Det är ju alltid med viss spänning som länkarna till recensioner öppnas. I detta fall var sträckan mellan att få information om att en artikel om Fotboll i krig och fred hade publicerats och att finna den ganska lång. Det började med att en namne, Ekim, från Norge skrev ett oväntat och trevligt mail om att hans intresse för vårt gemensamma namn väckts efter att ha läst en artikel om boken i Morgenbladet. Varför hette jag Ekim, alltså oktober på turkiska?

Det visade sig att vi båda hade föräldrar som inte tvekade på att döpa sina barn efter politiska övertygelser. Den här typen av kontakter är alltid spännande – och i det här fallet genuint roliga.

Det tog ett tag, men till slut fann jag Marius Liens långa och resonerande artikel om boken, med god hjälp från min vän Magnus Bernhardsen. Marius Lien är redaktionschef på Josimar, en fotbollstidskrift i Norge som bedriver högkvalitativ samhällsjournalistik. Det är inte vanligt bland tidskrifter som enbart fokuserar på fotboll.

Med tanke på avsändaren var det ingen överraskning att recensionen också verkligen gick på djupet och var intressant läsning även för en som har läst sin egen bok åtskilliga redigeringsvändor. Mest glädjande var att Lien noterade att Fotboll i krig och fred var ett försök att sätta fotbollen i ett tydligt politiskt sammanhang där samhällsforskning varit en naturlig utgångspunkt. Att boken trots detta inte bidrar till en torftig läsupplevelse, utan tvärtom, var kul att läsa.

Med tanke på att ett syfte med att skriva boken har varit att få andra att faktiskt ta fotbollen på större allvar i samhälleliga diskussioner var slutsatsen att ”varje allmänhistoriker som ignorerar den [fotbollen], begränsar sin insikt rörande samhällsprocesser” glädjande läsning.

Få saker är så uppskattade som en rättvis, balanserad och seriös läsning av ens bok. Således var recensionen oerhört trevlig att läsa.

Turkisk fotboll och politik i Josimar

ECApYOlXoAA_pTP

För den som gillar politisk långläsning om fotboll kan jag tipsa om mina 20 000-tal tecken om den turkiska uppstickarklubben Basaksehir från det senaste numret av det norska fotbollsmagasinet Josimar.

Artikeln fokuserar på Basaksehirs politiska kontakter sedan bildandet, med fokus på de senaste årens allt tydligare kopplingar till president Recep Tayyip Erdogans maktparti AKP. Rubriken Presidentens menn säger egentligen allt, men många av detaljerna har aldrig tidigare publicerats utanför Turkiet.

Teckna en prenumeration på kvalitetstidningen Josimar för att både utveckla din norska och läsa mer om Turkiets kanske mest politiska klubb.

Fotbollssamtal på Stockholms universitet

Aristoteles, fotboll och våld

Datum: 24 maj 2017 16:30 24 maj 2017 18:00
Plats: Gula villan, Stockholms universitet

Institutionens studenter och personal hälsas välkomna till vårterminens utspark i Gula villan. Det blir författarsamtal med Isobel Hadley-Kamptz och Ekim Caglar om den flytande gränsen mellan konsten och idrotten, följt av mingel.

Är det egentligen genom sport människan når katharsis? Vad ska vi då i så fall med konsten till? Får en humanist som nischar sig mot sport fler och bättre jobb? Och varför är humaniorans kärlek till sporten i det närmaste obesvarad?

Möt författarna Isobel Hadley-Kamptz och Ekim Caglar i ett samtal om den flytande gränsen mellan konsten och idrotten. Isobels bok Om sport och våld och Ekims bok Propagandafotboll kommer finnas till försäljning.

Fotbollsskildring om en av idrottens sista hjältar

Artikeln publicerad i veckans Flamman.

______________

En annan fotboll med röd legend på bänken

Red or Dead
David Peace
Faber & Faber, 2014

Socialisten Bill Shankly ledde Liverpool till både ligasegrar och internationella cuptriumfer. Men viktigast var att han bar en supporters hjärta, något författaren David Peace försöker fånga.

”Somliga tror att fotboll är på liv och död, men jag är besviken på sådana attityder. Jag kan försäkra er om att det är mycket, mycket viktigare än så.” Att porträttera en citatmaskin som den legendariske Liverpool-tränaren Bill Shankly kan tyckas tacksamt. Boken om Shankly, den skotske arbetarsonen som står som staty utanför klubbens arena Anfield Road, lägger ribban högt. För vad kan egentligen sägas om fotboll som spelades för ett halvsekel sedan? Statistiken går att googla fram och målen i många fall möjliga att hitta på Youtube. En hel del, visar det sig.
David Peace, bland annat känd för sina fyra Red Riding-romaner, är rätt författare i rätt genre. Efter kritikerrosade Damned Utd, om tränarprofilen Brian Cloughs korta sejour som tränare för Leeds United, är uppdraget att skriva om en av Storbritanniens största tränare ett naturligt steg. Han går med förföriska steg in i den genuina fotbollen, där presskonferensen handlade om mer än floskler och sponsorsloggor i bakgrunden av podiet, rakt in i en tämligen oglamourös värld i en av världens bästa ligor.
Shankly sa en gång att ”den socialism jag tror på innebär att alla kämpar för varandra, och att alla delar på belöningen, det är så jag ser på livet”. Red or Dead ger dock den sportintresserade läsaren mer än en politisk publik utan förkunskaper om fotbollsvärlden. Ändå har boken alla förutsättningar att vara den litterära bibeln om motsatsen till den så kallade ”moderna fotbollen”, där spelare och tränare är produkter på en marknad, där övergångssummor och löner är astronomiska, där vinstintressen styr.

Red or Dead är levande som roman och faktaspäckad som en encyklopedi. Varje säsong, varje match görs intressant. Knepet är Peaces upprepande, meditativa mantran om laguppställningar och publiksiffror. Allt som går att läsa som torr fakta på internet blir plötsligt en saga med ett slut som till och med kalenderbitaren i mig låtsas inte veta slutet på.
Över 700 sidor senare är det svårt att riktigt veta vad man har läst. Var det en biografi i klass med hyperintressanta och insiderinfospäckade Alex Ferguson: My Autobiography? Eller var det en litterär gestaltning av en fotbollsromantiker, likt Nick Hornbys klassiska Fever Pitch? Kanske var det en sammanvävning av livets stora frågor och själva spelet, ungefär som i Mathias Roux pärla Socrate en crampons?
Jag vet faktiskt inte. Och jag bryr mig inte. Red or Dead får den mest likgiltiga att förstå vad fotbollen gör med människor. Supportrarna har hamnat offside i takt med kommersialiseringen av fotbollen. Utvecklingen tycks ha varit densamma för en allt äldre och ensammare Shankly på sjuttiotalet. När Shankly var förbrukad fanns det inte längre någon plats kvar i Liverpool. Mötet med klubb­ordföranden i samband med sortin beskrev han själv som att ”tala med en elektrisk stol”. I huvudet på Shankly hittar du en passion och en lojalitet som är dömd att aldrig löna sig. Kärleken till frun Nessie och hans otvetydiga socialistiska övertygelser tycks snarast finnas där för att de har gått att kombinera med livet som fotbollstränare och taktiker.

Shankly var aldrig till salu. I en tid när den moderna fotbollen i allt större utsträckning ser supportrar som kunder är romantikern Shankly, vars största dröm var att fira på Liverpools legendariska läktarsektion The Kop, en figur vars blotta existens i dagens fotboll hade varit ett uppror. Under romanens stilistiskt nästan fulländade ytan finns det en diskret subversiv underton, där kärleken till sporten och värden existerar trots det enkla faktum att varje match måste vinnas. Shankly var själva sinnebilden för det många supportrar i dag saknar. Han är personen som kanske bättre än någon annan har beskrivit problemet med den moderna fotbollen.
”I en fotbollsklubb finns det en helig treenighet – spelarna, tränarna och supportrarna. Direktörerna kommer inte in i den, de är bara där för att skriva på checkarna.”
En sådan person är både värd att skildra och sakna.

Ekim Caglar