Samtal om Atatürk i Nordegren & Epstein

Intressant nog valde Sveriges Radio att lyfta Atatürks politiska arv vid hans dödsdag den 10 november. Ämnet är relevant i dagens Turkiet, men nästintill bortglömt i utländska medier. Samtalet rörde kemalisternas relation till regerande AKP och president Erdogan, men även kort om vilka alternativ det finns till islamism och nationalism i dagens Turkiet.

Inslaget går att lyssna på här.

Turkiska reformer lugnar inte gatorna

Artikeln publicerad i det senaste numret av Internationella studier.

_________

Turkiska reformer lugnar inte gatorna

När den turkiske premiärministern Recep Tayyip Erdogan presenterade det så kallade demokratiseringspaketet den 30 september var det planerat som ett svar till de kritiker som påpekat att regeringspartiet AKP:s reformtakt har avstannat. Efter sommarens landsomfattande Gezi-uppror och besvikna noteringar om att fredssamtalen med den kurdiska PKK-gerillan än så länge har varit resultatlösa skulle reformerna ge regeringen en välbehövlig nystart. Så gick tankarna i Ankara.

Reformerna innebär bland annat att bokstäverna Q, W och X, som används i kurdiskan men inte i turkiskan, nu kan brukas offentligt. Vägen öppnas även för omdöpandet av kurdiska byar som hittills har haft turkiska namn. Undervisning på kurdiska kommer att tillåtas privatskolor, något som dock innebär att kurder får vänta på att använda sitt modersmål vid statliga undervisningsinstitutioner. Samtidigt utlovas krafttag mot hatbrott och förbudet mot att använda slöja vid statliga institutioner slopas.

Särskilt intressant ur ett demokratiseringsperspektiv är också att Erdogan öppnade för en eventuell sänkning av den hårt kritiserade och exceptionellt höga tioprocentsspärren till parlamentet, dock utan att utlova någon färdplan eller tydligt utarbetad alternativ modell. En kraftig sänkning av spärren har varit ett stående krav under lång tid från demokratiska krafter för att kunna säkerställa parlamentarisk representation för mindre partier.

Tomt paket enligt kritiker

Reformpaketet fick ett svalt mottagande av de målgrupper som skulle blidkas. Bland annat pekade PKK-gerillan på att de kulturella rättigheterna för kurderna är fortsatt begränsade. Utöver detta blev initiativet till diskussioner om parlamentsspärren en smärtsam påminnelse om att konkreta steg för en helt ny och välbehövlig demokratisk konstitution lyser med sin frånvaro. Den nuvarande konstitutionen, som är en reviderad kvarleva från general Kenan Evrens junta på 1980-talet, är enligt alla seriösa bedömare en författning som sedan länge borde ha bytts ut mot en mer demokratisk motsvarighet. Detta kan dock försvåras av små reforminslag som gör den innevarande konstitutionen mer uthärdlig, något som således skjuter upp den nya författningen, menar ivriga kritiker. Förutom parlamentsspärren är exempelvis frånvaron av skydd och erkännande av etniska minoriteter ett nyckelområde för Turkiets demokratisering.

AKP-vänliga debattörer underströk Erdogans ord om att detta bara är en reformvåg. Men kritiker menar att reformerna är otillräckliga alldeles oavsett. Dessutom lämnade reformerna en bitter eftersmak när tidningen Hürriyet avslöjade AKP-planer på att utöka polisens befogenheter att arrestera demonstranter, bland annat i preventivt syfte och utan handfasta bevis, vilket fick akademiker och debattörer att reagera starkt, varpå regeringen backade. De förändringar som trots allt har presenterats i paketet tolkas annars som resultatet av att Turkiet för första gången upplever ett massivt tryck från medborgare på landets gator som genom sina krav och aktioner ställer makten mot väggen. Denna kraft, ”Gezi-effekten” som är unik i Turkiets historia, är medborgarna medvetna om.

När studentprotesterna mot ett planerat vägbygge genom Middle Eastern Technical University (ODTÜ) i Ankara har urartat i kravaller under hösten har Erdogan fått en ny Gezi-situation att hantera. Lika hårdnackat som vid parkprotesterna och upproret i somras har polisen gått fram mot studenterna. Men de demonstrerande återmobiliserar i snabb takt efter ordningsmaktens våldsamma ingripanden. Sommarens scener med polisiärt övervåld utspelar sig fortfarande regelbundet vid protester mot regeringen. Detta syntes bland annat i samband med rättegången i oktober mot den polis som står anklagad för mordet på en Gezi-demonstrant. Trots demokratiseringspaketet uppfattas Erdogan som en paternalistisk ledare som inte tvekar att använda våld mot oppositionella, är kritikernas samlade omdöme.

Gezi-upprorets mest synliga kvarleva, de runt 100 parkforum där frivilliga samlas i möten och tar direktdemokratiska beslut rörande aktiviteter och uttalanden, har gett ett helhjärtat stöd till ODTÜ-studenterna. Således finns det reella kopplingar mellan sommarens missnöjesyttringar och de nu högst levande protesterna. I juni riktades ilskan mot stadsförnyelseprojekten som innebar en rivning av Gezi-parken i Istanbul, medan motståndet idag vänder sig mot samma politik, som vill riva träd för att bygga vägar i Ankara.

Fler prövningar väntar AKP

I mars går Turkiet till lokalval. I städer som Ankara och Istanbul ser den sekulära oppositionen i CHP ut att presentera populistiska kandidater i hopp om att fånga missnöjesröster från breda väljarskikt. Hur AKP väljer att profilera sig – genom att marknadsföra reformer eller uppvisa en konfrontativ linje – återstår ännu att se, men bakslag i landets nyckelstäder kommer att försvåra AKP:s storslagna planer på att skapa ett nytt Turkiet när republiken firar hundraårsjubileum 2023. Valet i vår blir således en indikator på hur väljarna anser att AKP har hanterat den sociala explosion som har skett i Turkiet.

Situationen är historisk då det för första gången är miljoner människor på gatorna som har tvingat sig in i partistrategernas beräkningar. Aktiva medborgare är idag en politisk aktör att ta hänsyn till. De har en styrka som kan bromsa och skaka om en regering som inte lyssnar. Det såg omvärlden i somras. Denna utveckling har även inneburit att ”AKP-modellen” – mild islamism som genom parlamentarisk väg tar makten – inte längre lär vara lika attraktiv som alternativ för länder som genomgår en demokratisk transition i efterdyningarna av den arabiska våren.

Den ökade pressen och den manifesterade kraften på gatorna har varit AKP:s största prövning sedan makttillträdet 2002. Att tala om ett troligt maktskifte är för tidigt, men interna meningsskiljaktigheter mellan en konfrontativ premiärminister och president Abdullah Gül samt ett antal ministrar har visat att somliga grupper inom partiet känner missnöje med Erdogans allt mer auktoritära tendenser. Eventuella sprickor inom AKP-lägret är en fråga om effektiv maktutövning. Vill AKP regera under lång tid anser somliga AKP:are att partitopparna måste gå lugnare fram mot kritiker. Detta inte minst för att säkra ett internationellt stöd, men även marknadens tillit, som är viktig för ett AKP som har investerat i att få detta stöd och på många områden bedrivit en nyliberal politik. Den mer eller mindre kännbara kylan mellan AKP och den tidigare allierade och mycket mäktiga religiösa Fethullah Gülen-rörelsen innebär ytterligare huvudvärk för ett parti med ambitioner att styra ett Turkiet som kokar under ytan.

När AKP och Erdogan å ena sidan presenterar reformpaket och å andra sidan visar samma nedlåtande inställning gentemot meningsmotståndare, något som bidrog till upproret i somras, råder det tvivel om regeringsmakten är så stabil som den tidigare har framstått som. Prestigeförlusten efter sommarens uppror behöver räddas. Så länge den nonchalanta och ofta aggressiva attityden mot oliktänkande är intakt kommer begränsade reformer inte kunna rädda regeringens tidigare väl marknadsförda profil som ett reformparti.

Ekim Caglar, statsvetare, frilansskribent och Turkiet-kännare

I Västerbottens Folkblad: Intern maktkamp ger inte demokrati i Turkiet

Min ledarartikel publicerad den 4 december i Västerbottens Folkblad.

_________________

Intern maktkamp ger inte demokrati i Turkiet

När valrörelsen inför mars månads lokalval dragit i gång kan vi konstatera att premiärminister Recep Tayyip Erdogans ton mot oppositionella fortfarande är hård. Det 40-tal kandidater som har presenterats inför valet vittnar heller inte om någon kursändring. 2013 har inneburit en rad utmaningar för Erdogan. Sommarens protester med basen i Gezi-parken i Istanbul blev ett landsomfattande uppror som visade att medborgarna inte känner samma entusiasm som utländska bedömare när det gäller politisk stabilitet (läs: ett alltmer auktoritärt styre) och stark tillväxt (läs: profitintresse framför människors behov av frihet och livsutrymme). Tunga politiker i regeringspartiet AKP (Rättvise- och utvecklingspartiet) som vicepremiärminister Bülent Arınç och president Abdullah Gül har markerat att Erdogan måste gå försiktigare fram. ”Good cop, bad cop” menar kritiker lättvindigt. Även om motivet snarare än demokrati och mänskliga rättigheter är effektiv maktutövning, något som försvåras av Erdogans konfrontativa politik, kan en reell spricka inom regeringslägret urskönjas.

En viktig aktör i konflikten är Fethullah Gülen, religiös ledare med bas i USA. Med ett nätverk av skolor, tidningar och företag är han en maktfaktor med ett politiskt och ekonomiskt imperium som få underskattar i Turkiet. Sedan en tid har striden med den tidigare allierade Erdogan varit mer eller mindre öppen. Gülen-ägda tidningen Zaman, Turkiets bäst säljande tidning med en upplaga runt miljonen, har gått från att vara hängivet AKP-vänlig till att bli alltmer kritisk. Gülen-vänliga politiker har hoppat av och missnöjet är stort efter Erdogans planer på att begränsa rörelsens undervisningsimperium genom att på sikt införa restriktioner för föreberedelseskolor, något som slår hårt mot rörelsen.

Gülen, Arınç och Gül bedöms allt oftare som den moderata falangen av den konservativa rörelse som utgör AKP. Dagens Nyheters Gunnar Jonsson menade att ”i väntan på en opposition värd namnet inger ändå Abdullah Gül ett visst hopp” och att han är en ”mer lyssnande typ” än Erdogan (DN 10/10). I samma tidning skriver Nathan Shachar att Fethullah Gülen ”kämpar för jämlikhet mellan könen och samförstånd mellan religioner” (DN 30/11). Gül och Gülen är rimliga alternativ för fortsatt nyliberal politik och mild islam, en idealisk modell för Washington och marknaden. Men frågetecknen är många. Den prisbelönte journalisten Ahmet Sık, tidigare fängslad efter att ha avslöjat Gülen-rörelsens infiltration av poliskåren, beskriver konflikten som ett krig om makten utan några demokratiska motiv. Prokurdiska Freds- och demokratipartiets (BDP) ordförande Selahattin Demirtas instämmer och menar att striden handlar om kontrollen över staten och att det vore oansvarigt att ta ställning för det ena lägret i demokratins namn.

I mars kan AKP försvagas ytterligare om nyckelstäder som Istanbul och Ankara förloras. AKP:s främsta vapen är en svag opposition. Parlamentets näst största parti, det socialdemokratiskt kemalistiska Republikanska Folkpartiet (CHP), har svårt att hålla ihop sina falanger, och har således problem med att bedriva en effektiv opposition. Sedan partiledarbytet 2010 då socialdemokraten Kemal Kilicdaroğlu kom till makten har CHP skakats av interna stridigheter. Partiets vänsterflygel försöker att genomdriva visionen om ”det nya CHP”, medan militaristiska nationalister stretar emot. I partiet återfinns i dag allt från marxister och kurdvänner till ultranationalistiska partiföreträdare – och solidariteten mellan dessa är minimal. Det innebär att ett bortröstat AKP vid en valförlust i bästa fall ersätts av högst en handfull progressiva borgmästare från ett instabilt CHP.

En genuin demokratisering av Turkiet hänger inte på hur konflikten mellan en alltmer auktoritär Erdoğan och strategisk internopposition inom konservativa kretsar utvecklar sig. Det enda hoppet är alltjämt trycket som skapas av vanliga medborgare och de sociala rörelserna – något sparsamt uppdaterade bedömare letandes efter alternativ i landets politiska elit bortser från.

Ekim Caglar

Arton års sorg – Sivas brinner i våra hjärtan

När hundratals aleviter slaktades av religiösa fascister i Maraş 1978 jobbade vänstern och progressivt sinnade för att något liknande aldrig skulle hända igen. Dersim/Tunceli fanns redan i minnet och att barn och kvinnor var extra utsatta visade på det absurda med de högerextrema fanatikernas utbrott. Min mamma, själv alevit, brukar berätta om stämningen i Turkiet strax efter massakern i Maraş. Hur främmande människor tror att inga aleviter finns i närheten och hyllar massmorden. En sådan episod ägde rum på ett tåg på den turkiska landsbygden strax efter slakten. Då många turkiska namn bär på kulturella, religiösa och politiska identiteter trodde sig det nyfunna sällskapet ha hamnat i en tågkupé med ickealeviter. Berättelsen tycktes aldrig ta slut.

Att de hade slaktat vilt.

Att de borde ha varit med.

Att blodet bokstavligen flöt på gatorna.

Att man borde ha utrotat resten också.

Sådant gick att höra. Att staten eller högern skulle ha lärt sig en läxa när allt hade spårat ur hade varit för mycket begärt. Inte konstigt att det som inte fick hända igen skedde 1993. Den 2 juli i Madimak-hotellet tände religiösa fundamentalister en eld för att bränna inne alevitiska intellektuella som samlats i Sivas för att anordna en kulturfestival. Ett i princip obefintligt polisingripande säkerställde att dödsfall skulle ske. 35 personer dog. Världskända författare som Aziz Nesin klarade sig med nöd och näppe ut. Folksångaren/poeten, och tillika nära vän till min pappa, Nesimi Çimen fångades av lågorna och fanns bland dödsoffren.

Massakern är ett öppet sår – för inte kan väl människor brinna som tändstickor och glömmas bort? Och vem kan lova att detta inte kommer att ske igen när fundamentalisterna idag knappast är svagare än 1993? I Gazi slaktades fler aleviter 1995. Frågan är vem eller vilka som tänker sätta punkt för alla de liv som gått åt.

Sivas brinner fortfarande i våra hjärtan. De skyldiga har inte ställts inför svars och reaktionära krafter har fortfarande inte gjort aleviter till sina jämlikar. Sivas och Maraş kommer är därför aktuellt.

Det enda som kan dämpa sorgen är försoning och upprättelse. Ett steg i rätt riktning är att göra Madımak-hotellet till ett museum. Låt detta aldrig få ske igen.

Läs mer om aleviters aktuella krav här.
________

Samma text publicerades ifjol i syftet att upplysa om händelserna i Sivas. Under årets minnesmarsch attackerade polisen progressiva demonstranter med tårgas. Föga förvånande.

Kanlı Pazar: den blodiga söndagen 1969

Idag är det på dagen 41 år sedan den turkiska blodiga söndagen ägde rum vid Taksim-torget i Istanbul. Det var då fascister och reaktionärer attackerade vänsteraktivister med knivar och järnrör mitt framför ögonen på den turkiska polisen, som för dagen befriades från sitt vanliga arbete med att döda och trakassera vänstersinnade. Denna bild är ett av de många bevisen för att polisen aldrig ingrep, på bilden är en vänsterturk på väg att knivmördas. Åskådaren, en turkisk polisman. Hundratals personer skadades under den blodiga söndagen och två progressiva aktivister mördades. Deras namn var Ali Turgut Aytac (mannen på den länkade bilden) och Duran Erdogan.

I slutet av 1960-talet var den turkiska vänstern som starkast och mest optimistisk. Civilsamhället och kampen för rättvisa kunde finna stöd i den ovanligt progressiva 1961-konstitutionen där fackliga rättigheter, yttrandefrihet och politisk etableringsrätt gav den senare vänstervinden utrymme att utveckla det turkiska samhället. Facken växte och antiimperialismen blev en fråga som berörde alla.

Den blodiga söndagen föregicks av flera protester mot den amerikanska militära närvaron i Istanbul. Den sjätte flottan hade bokstavligen kastats ut i havet av turkiska vänsteraktivister. Den utomparlamentariska fascismen, som fick sin näring av NATO-operationer och den turkiska staten, såg med oro hur vänstern växte på gatorna.

Samtidigt måste fascisterna ha känt komplex över att vänstern som så många gånger förr monopoliserat frågor rörande antiimperialism och fullständig självständighet. Det var i denna kontext som samhällets alla bakåtsträvande krafter fick avreagera sig på den turkiska vänstern för 40 år sedan. Och detta är varken glömt eller förlåtet.

Vila i frid Ali och Duran.

Några reaktioner på lokalvalet

Det finns massor att säga om valet igår, men i det här inlägget avsätter jag utrymme för att beskriva några spontana reaktioner på resultaten. Kurderna har sagt ifrån i Sydöst. DTP har tagit kontrollen över två tidigare AKP-fästen i Van och Siirt. Samtidigt har man lyckats behålla alla nyckelstäder. Det är stort. Kurderna reagerar inte längre positivt på allmosepolitiken och pseudoreformerna. Min lokala tobakshandlare från Turkiet och jag brukar utbyta några ord om läget i landet. Ofta pratar vi om Galatasarays dagsform och varför Fatih Terim är så svår att gilla. Idag sa vi inte så mycket. Vi log mest och det räckte.

Förutom AKP:s kraftiga tillbakagång är CHP:s framgångar med sin relativa vänstervridning ett skönt faktum. Igår fick vi se att det lönar sig. Ankara och Istanbul som i det närmaste beskrivits som ointagliga AKP-fästen blev utmanade av två rakryggade vänsterpolitiker i form av Kemal Kilicdaroglu och Murat Karayalcin. Framförallt Kilicdaroglu har gjort ett starkt intryck på mig. Medierna pratar redan om en ny Gandhi med sin mjuka framtoning. För mig är han en progressiv antikorruptionspolitiker som har mer att ge. Det återstår att se var CHP:s inkompetente nationalistledare Deniz Baykal placerar Kilicdaroglu. En dag som denna är han symbolen för AKP:s misslyckande, med sin ödmjuka men målmedvetna approach.

Sist lite kort om distriktsvalen i Samandag och Mazgirt. En översättning av den politiska termen gör att vi kan kalla dessa distrikt för kommuner. Dessa två styrs nu av radikala vänsterpartier. Samandag vanns av Frihets- och solidaritetspartiet ÖDP. Även om kommunen är liten så har även politiska bedömare i Turkiet reagerat på denna valframgång. Numera ligger ÖDP:s så kallade ”borg” (kale på turkiska), d.v.s. partiets starka fäste, på Hatay-provinsens västkust.

I Mazgirt var det Arbetspartiet (EMEP, förväxla ej med kryptofascistiska Arbetarpartiet, IP) som vann. Kommunen ligger i Tunceli-provinsen som genom historien alltid varit ett vänsterrebellfäste. Aleviter och kurder dominerar området och är utan tvekan solun kalesi (vänsterns borg). För en hårt kämpande och decimerad radikalvänster är de två kommunala framgångarna enormt glädjande.

Och många minns historien. Den turkiska vänsterns lyckade projekt i Fatsa-kommunen i norra Anatolien på 1970- och 80-talet är i färskt minne. Där vann rörelsen Revolutionära vägen (Devrimci Yol, Dev-Yol) valen 1979 och inrättade en socialistisk kommun som blev en mönstermodell som politiker på nationell nivå fruktade. Efter 1980-juntan var projektet dömt att misslyckas efter hård press från regeringen och militären vilket senare ledde till att alla lokala ledare greps. Flera mördades också när fascismen ändå var i gång. Med dessa öppna sår i minnet är det därför historiskt att kvarlevorna från de gamla vänsterrörelserna överlever och svarar med att plocka hem två kommunala styren. Jag ljuger om jag säger att jag inte är rörd över de resultaten.

Framöver ska jag skriver mer om vänsterprojektet i Fatsa och dess betydelse för dagens vänster här på bloggen och i Flamman kommer en sammanfattande artikel om själva lokalvalen. Håll utkik.