italien
Jag diskuterar fotboll och fascism på Sveriges Radio
Lazio kommer på besök i Sverige, så vi i PLS har opinionsbildat flitigt mot att ingen tycks bry sig om att ett lag med fascistisk prägel hälsar på i Borås den 27:e.
Idag klockan 16 kan man lyssna på när jag diskuterar frågan i Sveriges Radio. Sedan tidigare har vi skrivit en debattartikel i Borås Tidning, som ännu inte ligger uppe på nätet. Och ryktet säger att det i nästa Flamman också blir lite om Lazio. Håll till godo, no pasaran.
Uppdatering: Här kan man lyssna på ett kort sammandrag från intervjun i SR. Och här kan man läsa en kort sammanfattning av intervjun, som lagts in i en annan artikel.
I helgens fotbollsbilaga till Expressen
Har ni möjlighet så brukar Expressens fotbollsbilaga gå att köpa även på söndagar, om återförsäljaren inte gjort sig av med dem. Numret rekommenderas eftersom ett längre reportage med mig och min fotbollsgrupp Partigiani Livornesi Scandinavia finns med. Längre fram ska jag kommentera texten med inscannade bilder. Tills vidare får ni läsa den ovanligt trevliga journalisten Olof Peronius’ material i affären.
Häftiga bilder med doft av ultraskultur utlovas.
Vota Danilevicius – politisk satir på hög nivå
Det är som bekant snart dags för val till EU-parlamentet runtom i unionen. Åsikterna kring huruvida omröstningen är viktig eller ej pågår för fullt, inte minst inom vänstern. När jag var i Livorno hade exempelvis partiet Rifondazione Comunista en permanent manifestation som höll i sig åtminstone en vecka. Där hade EU-frågan en framskjuten position och partiet ställer själva upp i valet.
Men en stor del av de personer jag hann träffa i Livorno tillhörde den utomparlamentariska vänstern som åtminstone utåt sett knappast mobiliserar för att lyfta fram olika kandidater i omröstningen. Då det politiska systemet i Italien sedan decennier lider av en fruktansvärt djup förtroendekris är det inte konstigt, precis som det faktum att EU-valet inte lockar intresse på grund av parlamentets löjligt lilla inflytande i det stora maskineriet. Vem ska man rösta på som italienare då? På flera stora träskivor ämnade för partipropaganda, snyggt numrerat så att alla partier får lika mycket utrymme, hade en av våra vänner i Livorno målat ett insiktsfullt budskap, något som kommer att synas tills partierna börjar sätta upp sina affischer.
”VOTA DANILEVICIUS” – eller ”RÖSTA DANILEVICIUS” om man så vill. Ett utmärkt sätt att propagera för en kandidat är ju att måla på det här sättet. Det intressanta är att uppmaningen medvetet underminerar den vikt som EU själva försöker att tillskriva parlamentsvalet. Låt oss punkta upp innehållet för att få klarhet i hur kul målningen egentligen är.
– Tomas Danilevicius är litauisk medborgare, inte italiensk.
– Tomas Danilevicius är en fotbollsspelare, inte politiker.
– Tomas Danilevicius har mig veterligen aldrig ens talat om politik.
– Tomas Danilevicius är inte någon bra spelare.
Underförstått: Till och med en icke valbar icke-italienare som är inkompetent inom sitt område, som inte ens är politik, är bättre än de politiker som ställer upp i valet.
Och därmed har Livornos underbara ultras ännu en gång både fått mig att skratta och förstå den politiska situationen i Italien.
I Livornos viktiga segermatch mot Sassuolo igår gjorde Danilevicius två mål, lika många som han lyckats göra under resten av säsongen. Kanske är det ett led i sin ”valkampanj” för att ”locka väljare”?
Mer om EU-valet: Aftonbladet, SVT, DN, DN, DN, Expressen, Sydsvenskan
Tusen erfarenheter och ett hem rikare
Ja, nu är jag tillbaka från Italien och Livorno. Det finns ingen större anledning att dra en reserapport över vad mina vänner sagt och gjort som är väldigt kul. Istället är det den sammanfattade bilden av staden Livorno i Toscana som är viktig. De kortare vistelserna i Milano och Florens gav mig ingenting, medan Livorno är något jag aldrig kommer att glömma och framförallt ett ställe jag regelbundet kommer att besöka i framtiden.
Vad är det speciella med Livorno? Att staden på i princip alla plan tycks vara progressiv. Låt mig illustrera med ett exempel från de miljöer jag och min grupp Partigiani Livornesi Scandinavia hade förmånen att vista oss i. Många vänsteraktivister i Livorno är bra mycket radikalare än det största vänsterpartiet i Italien, Rifondazione Comunista. Partiet har tappat mark de senaste åren och djupdykningen är anledningen till att det italienska parlamentet för första gången på flera decennier inte har någon kommunistisk representation. Då man själv lever i ett land där det största vänsterpartiet inte är någon direkt maktfaktor att lita på är det lätt att försöka dra paralleller mellan Italien och Sverige. Här skulle många falla in i det klassiska vänstergnället. Bara tala om modernisering, döma ut ideologin eller kort och gott förklara tankarna som döda.
I Livorno finns inget av det. Det går att tala om sin besvikelse inför parlamentarismen, kanske skapa ett nytt parti och sedan försöka påverka. Eller så går man den andra vägen. Om det parlamentariska systemet är för snävt så får man gå direkt till folket. Genomför man ett gott basarbete och samlar på sig erfarenheter om den aktuella situationen i det samhälle man befinner sig i finns alla möjligheter att skapa politik utan att gå omvägar via ett så korrupt system som Italiens. Har du stöd så kan du agera utan att någon kan hindra dig. Därför är de hus som i många år varit ockuperade i Livorno fascinerande att se. Flera av byggnaderna har i uppemot 7-8 år varit i aktivisternas ägo. Vi fick se hur utrymmet i platserna användes till att skapa opinionsbildning i form av affischer och tröjor, vi fick lyssna på konserter som vanliga scener aldrig skulle erbjuda och vi fick uppleva hur solidariteten alltid var levande. Ett exempel på det var när två yngre killar mötte oss med badhanddukar och shorts i en ockuperad lokal. De var överlevande från jordbävningen i april. I Livorno erbjöds de mat och husrum av sina bröder. Världens mest självklara sak för vänsteraktivisterna i all sin enkelhet.
Anledningen till att det autonoma och utomparlamentariska arbete som förs i Livorno är mer inspirerande än det i till exempel Sverige är att uppslutningen och stödet till aktioner som till exempel husockupationer är totalt i en stad som Livorno. Det är resultatet av en mer uttänkt strategi där aktivisterna utvärderar samhällsituationen och det stöd man har från folket. Därför kan den repressiva staten och den fascistoida poliskåren i Italien knappast stoppa vänstern ute på gatorna, för bakom varje handling finns massor av basarbete och folkligt stöd. Visst kan man storma de sociala rörelsernas lokaler, men det skulle bara få motsatt effekt, vänstern skulle växa ännu snabbare. Därför var det samtidigt lärorikt att höra våra italienska bröders erfarenheter från den mjuka makt staten använder mot vänsterfästet Livorno. Det får jag anledning att ta upp någon annan gång.
Detta är de första intrycken jag vill förmedla. Inom kort kommer det uppföljningar med bilder och andra redogörelser för vad resan innehöll mer konkret. Mer om resan kommer snart i Expressens nya fotbollsbilaga, för övrigt. Den gamle Offside-medarbetaren Olof Peronius skrev ett reportage om oss under resan. Länk till det kommer när texten är publicerad.
Ekim Çağlar 