Det anordnas många intressanta seminarier i olika, ofta mycket viktiga ämnen, överallt i landet. Få av dessa är dock bra nog att de ger varaktiga intryck och verkligt nya perspektiv som ger långsiktiga lärdomar. När ett arrangemang överträffar alla förväntningar är det därför värt att skriva om det. Problemet med att försöka beskriva Pınar Selek är dock att man inte vet var man ska inleda. Ska man börja med att påpeka att hon har en gedigen akademisk bakgrund, att hon har skrivit en handfull uppmärksammade böcker eller ska man nämna att hon har blivit en nyckelfigur inom turkisk feminism?

Vad Selek (tyvärr) är mest känd för är kanske den rättsliga process som har inneburit flera år i fängelse, tortyr och över ett

Pinar Selek (foto: Ortak Calisma)

decennium av ovisshet. Allt detta på grund av anklagelser om brott, vilka är absurda men lätta att förstå med bakgrund av Pınar Seleks långa ställningstagande för förtryckta i Turkiet. Hon är frikänd för tredje gången, men hennes framtid i frihet är fortfarande oviss, vilket har bidragit till att hennes akademiska bana nu fortsätter i Frankrike och Tyskland. Processen är i sig ett skämt, men också en berättelse om en kamp som gjort Selek till något av en legend. Som advokat har hon sin far Alp och syster Seyda, vars framgångsrika karriär som ekonom avbröts för att hon ville sadla om till advokatyrket för att kunna försvara systern Pınar. Bara det kan man skriva en bok om.

Det var alltså en ständigt kämpande aktivist som talade på det Latinamerikanska bokcaféet i Stockholm i onsdags. Lokalen var fullpackad när Selek berättade om sina erfarenheter som aktivist och om feministrörelser i olika delar av landet, vars organisering har fått allt större betydelse i Turkiets civilsamhälle. Istället för återberätta orden är det viktiga att kunna reflektera över innehållet. På två och en halv timme fanns det mycket att fundera kring.

Organisationer och aktivister blir alltmer professionella i Turkiet, inte minst i kvinnorörelsen. Viktigast är annars att medvetenheten om behovet av samarbete mellan olika grupper tycks öka. I detta led har kurdiska och turkiska kvinnogrupper kunnat föra en dialog om likheter och olikheter i de specifika utmaningar och problem som jämställdheten i Turkiet möter.

Den eviga debatten om huruvida man ska organisera sig i grupper som mobiliserar i specifika politiska frågor eller i organisationer med mer kollektiva lösningar är inte nödvändigtvis ett slutgiltigt vägskäl. Så bör Seleks och feministernas arbete förstås. Den stora mängden organisationer skapar mångfald, men även en styrka när olika grupper möter varandra. Två sådana som Selek själv har varit drivande för att förstå och därmed kunna sammanlänka är Istanbuls HBT-rörelse och feministerna. Hennes bidrag till att skapa en dialog mellan turkar och kurder har varit ett annat viktigt inslag i hennes aktivism, där hennes antimilitaristiska hållning har inneburit ett hot mot alla former av nationalism.

Den relativt autonoma organiseringen skapar utrymme för utbyte, men även kritik. Vänsterns roll i ett samhälle med stort demokratiskt deltagande blir att kunna sammanföra sin kamp med andras, vars gemensamma mål och grundsyn blir tillräcklig för en fruktbar och pluralistisk organisering. Olika vänsterprojekt har syftat till detta, mer eller mindre explicit, men organisationsgraden är fortsatt för dålig för att kunna omsättas till ett demokratiskt, vänstermissnöje i partipolitisk form. Det är en av vänsterns stora utmaningar idag.

Viktigt att påpeka i sammanhanget är att detta står i kontrast till en förenklad bild av Turkiet som ibland tycks vara förhärskande. Vetskapen om att progressiva grupper ständigt utvecklas i en livlig process måste även innebära att det europeiska förhållningssättet till Turkiet revideras. Demokratifrämjande i Turkiet kan inte handla om att hjälpa ett stukat samhälle där inga egna krafter finns. Snarare ska en solidaritet med de grupper man står nära genomsyra arbetet – och dessutom ses som ett utbyte snarare än ett bistånd. Kurdfrågan, kvinnors situation, arbetares rättigheter och en rad andra ämnen som engagerar krafter i Europa är under ständig process i Turkiet – tvärtemot vad många tycks tro när en bild av Turkiets målas upp. Det är inte en process där förtryckande turkar trycker ner alla progressiva inslag i samhället – det är en pågående kamp i ett land med en rik historia och kultur av radikala rörelser som inte har fått tillräckligt inflytande, men som fortsätter att kämpa. Mer eller mindre stora segrar i vardagen skapar luftfickor av frihet. En lyckad del i Seleks egen aktivism är exempelvis det teoretiska feministmagasinet Amargis upplagor på 3 000 exemplar per nummer, vilket är mer än vad motsvarande publikationer kan sälja i de flesta europeiska länder, påpekar hon stolt.

Den allmänna hållningen är tydlig; förtryck kan inte ersättas med ett annat förtryck, nationalism kan inte ersättas med en annan nationalism och chauvinism kan inte ersättas med en annan chauvinism. Alternativen kan och måste skapas. När den formas är det viktiga att den är självständig, aktiv och har styrka att bryta igenom hegemonin. Den eftersträvade modellen för aktivitet är en bläckfisks (hennes egen liknelse) – där alla tentakler utgör verktyg mot hegemonin, men där det fortfarande finns en samlad kropp. Det handlar om febril aktivitet och en så stor räckvidd som möjligt. Det handlar om en levande opposition som suger åt sig idéer och aktiviteter.

Vad många redan vet är att Selek själv är en av de viktigaste rösterna och krafterna i en sådan strid. Trots en efterhängsen rättsprocess och flera justitiemord har Pınar styrkan, modet och energin att fortsätta att ifrågasätta och kämpa. Således är Seleks speciella, för att inte säga legendariska, ställning i den progressiva rörelsen inte särskilt svår att förstå.