Mycket vill ha mer när liberaler försvarar sig

Recensionen publicerad i senaste numret av Socialistisk debatt.

__________________

Per Svensson
Därför hatar alla liberaler. Och därför har alla fel.
Liberal idédebatt #1, 2014, Liberal Debatt

Mycket vill ha mer när liberaler försvarar sig

Det börjar redan i titeln. Jag blir provocerad. När den obildade pöbeln en gång för alla ska lära sig allt om den missförstådda liberalismen resulterar det ofta i att liberaler bortser från sin makt och därmed sitt ansvar. Som ett bortskämt barn sitter liberalen och tjurar över att den inte får vara med och leka, trots dess centrala roll i alla spelregler. Jag vill ju ge liberalismen en chans, men det där barnet är verkligen ocharmigt.

Bunkermentaliteten är genomgående och fyller en funktion. Genom att ifrågasätta ifrågasättandet av liberalism och ett påklistrat oppositionellt perspektiv är det naturligt att liberaler slipper undan ansvar för en rådande ordning av kristider och dess effekter. Allt gott – så som fri rösträtt eller fri rörlighet – är liberalt, medan ett ekonomiskt system som fördjupar klyftan mellan rika och fattiga i på både individ- och statsnivå förklaras vara irrelevant att diskutera. Ett sönderfallande grekiskt samhälle har således inget med (marknads)liberalers ansvar att göra. Så blir även teknokratiska kupper, påhejade av den berömda trojkan, i länder som Italien och Grekland helt enkelt ointressanta att behandla.

Svenssons skrift är en studie i hegemoni. Makt över dagordningen och ramarna för diskussioner behöver som bekant inte alltid ske med våld. Mjuk makt kan även utövas genom att ständigt låta som en avvikare och idealist trots att det råder en liberal hegemoni, nästan till fullo ekonomiskt och till stora delar på den politiska arenan i åtminstone EU. Liberalismen framställs som en ideologi utan slutmål, utan någon glasklar bild av hur ett drömsamhälle ska se ut. Så kan frågor om hur mycket angrepp på demokratin liberaler tål på ett smidigt sätt undvikas. Permanenta liberala defekter bortser vi från.

Det framstår som ett liberalt komplex att inte se det problematiska i att marknadsekonomin slår demokratin i spillror, inte minst i den globala ekonomiska krisens efterdyningar. Annars kan vi kalla det världsfrånvändhet. När Svensson erkänner att liberala partiers svaghet är att de sällan har någon bas i folkliga rörelser och att liberalismen förlitar sig till individens tanke- och handlingsförmåga uppstår frågan om detta helt enkelt är svaret på att liberaler inte ser de samhällen de lever i. Kanske har de aldrig sett FAS3-offer. Kanske har de aldrig attackerats av nazister. Kanske räcker det med att med några ord kritisera att den politiska frihet som ständigt inskränks i EU (exempelvis Spaniens hårda demonstrationslagar eller hotet mot det fria ordet i Ungern) när man läser Dagens Nyheter vid frukosten. Strejkare skjuts ihjäl i trettiotal för att försvara gruvbolag i Sydafrika. Och visst är det säkert småtrist att fabriker i exempelvis Bangladesh kan kollapsa och lämna tusentals döda arbetare efter sig vid ett och samma tillfälle, men inte någonstans problematiseras ett globalt ekonomiskt liberalt system som fortfarande har svårt att väga upp övervikten för profit framför människovärde. Istället hyllas kapitalismen som ”har gjort tillvaron tuffare för människor för många människor i de europeiska välfärdsstaterna har den gjort livet oändligt mycket ljusare för oräkneliga människor i andra delar av världen: Kina, Indien, Brasilien”. Det är naturligtvis tacksamt att berätta det för svenska liberaler och inte den kinesiske gruvarbetaren som riskerar att sprängas till döds på arbetsplatsen eller den brasilianske kåkstadsbo vars hus jämnas med marken för att bereda plats åt sommarens fotbolls-VM i jakt på pengar och PR.

Men beskrivningen skaver. 2014 kommer man inte längre undan med att försöka hålla isär ekonomisk och politisk demokrati. Svensson problematiserar i liten utsträckning och parerar dåligt när han torrt konstaterar att liberalism och kapitalism inte är samma sak. Han prioriterar istället att diskutera frågor om traditionella politiska institutioner. Därför är det inte konstigt att Svensson och andra liberaler är oförstående inför det faktum att demokratin urholkas på liberalernas egen europeiska hemmaplan, ofta ivrigt påhejade genom regeringskoalitioner och ledarsidor.

Men det är trots allt ett faktum att liberalismen fortfarande bär på ett relevant tankegods. När ekonomiska intressen slår ut – eller dödar – människor, inskränker friheter och sätter den parlamentariska demokratin åt sidan borde det vara en stridsfråga för ärliga liberaler. En ökande högerextremism och ett övervakningssamhälle är andra områden där liberala idéer om individens oinskränkbara rättigheter fyller en potentiellt positiv funktion på hemmaplan.

Så skulle det kunna vara. Även om det om hundra år i liberala kretsar säkert kommer att heta att liberalerna stod på barrikaderna för demokrati även under de mörka krisåren är det mycket lite som tyder på att så verkligen är fallet.

Per Svensson gör anspråk på att förklara varför alla hatar liberaler. Men han missar den viktigaste källan till kritiken – att liberaler ofta har valt makten och att vara åskådare till ett historiskt mörker framför liberala principer. Det är inget att hata någon för, men jag medger att det är irriterande.

Ekim Caglar

Fotbollsskildring om en av idrottens sista hjältar

Artikeln publicerad i veckans Flamman.

______________

En annan fotboll med röd legend på bänken

Red or Dead
David Peace
Faber & Faber, 2014

Socialisten Bill Shankly ledde Liverpool till både ligasegrar och internationella cuptriumfer. Men viktigast var att han bar en supporters hjärta, något författaren David Peace försöker fånga.

”Somliga tror att fotboll är på liv och död, men jag är besviken på sådana attityder. Jag kan försäkra er om att det är mycket, mycket viktigare än så.” Att porträttera en citatmaskin som den legendariske Liverpool-tränaren Bill Shankly kan tyckas tacksamt. Boken om Shankly, den skotske arbetarsonen som står som staty utanför klubbens arena Anfield Road, lägger ribban högt. För vad kan egentligen sägas om fotboll som spelades för ett halvsekel sedan? Statistiken går att googla fram och målen i många fall möjliga att hitta på Youtube. En hel del, visar det sig.
David Peace, bland annat känd för sina fyra Red Riding-romaner, är rätt författare i rätt genre. Efter kritikerrosade Damned Utd, om tränarprofilen Brian Cloughs korta sejour som tränare för Leeds United, är uppdraget att skriva om en av Storbritanniens största tränare ett naturligt steg. Han går med förföriska steg in i den genuina fotbollen, där presskonferensen handlade om mer än floskler och sponsorsloggor i bakgrunden av podiet, rakt in i en tämligen oglamourös värld i en av världens bästa ligor.
Shankly sa en gång att ”den socialism jag tror på innebär att alla kämpar för varandra, och att alla delar på belöningen, det är så jag ser på livet”. Red or Dead ger dock den sportintresserade läsaren mer än en politisk publik utan förkunskaper om fotbollsvärlden. Ändå har boken alla förutsättningar att vara den litterära bibeln om motsatsen till den så kallade ”moderna fotbollen”, där spelare och tränare är produkter på en marknad, där övergångssummor och löner är astronomiska, där vinstintressen styr.

Red or Dead är levande som roman och faktaspäckad som en encyklopedi. Varje säsong, varje match görs intressant. Knepet är Peaces upprepande, meditativa mantran om laguppställningar och publiksiffror. Allt som går att läsa som torr fakta på internet blir plötsligt en saga med ett slut som till och med kalenderbitaren i mig låtsas inte veta slutet på.
Över 700 sidor senare är det svårt att riktigt veta vad man har läst. Var det en biografi i klass med hyperintressanta och insiderinfospäckade Alex Ferguson: My Autobiography? Eller var det en litterär gestaltning av en fotbollsromantiker, likt Nick Hornbys klassiska Fever Pitch? Kanske var det en sammanvävning av livets stora frågor och själva spelet, ungefär som i Mathias Roux pärla Socrate en crampons?
Jag vet faktiskt inte. Och jag bryr mig inte. Red or Dead får den mest likgiltiga att förstå vad fotbollen gör med människor. Supportrarna har hamnat offside i takt med kommersialiseringen av fotbollen. Utvecklingen tycks ha varit densamma för en allt äldre och ensammare Shankly på sjuttiotalet. När Shankly var förbrukad fanns det inte längre någon plats kvar i Liverpool. Mötet med klubb­ordföranden i samband med sortin beskrev han själv som att ”tala med en elektrisk stol”. I huvudet på Shankly hittar du en passion och en lojalitet som är dömd att aldrig löna sig. Kärleken till frun Nessie och hans otvetydiga socialistiska övertygelser tycks snarast finnas där för att de har gått att kombinera med livet som fotbollstränare och taktiker.

Shankly var aldrig till salu. I en tid när den moderna fotbollen i allt större utsträckning ser supportrar som kunder är romantikern Shankly, vars största dröm var att fira på Liverpools legendariska läktarsektion The Kop, en figur vars blotta existens i dagens fotboll hade varit ett uppror. Under romanens stilistiskt nästan fulländade ytan finns det en diskret subversiv underton, där kärleken till sporten och värden existerar trots det enkla faktum att varje match måste vinnas. Shankly var själva sinnebilden för det många supportrar i dag saknar. Han är personen som kanske bättre än någon annan har beskrivit problemet med den moderna fotbollen.
”I en fotbollsklubb finns det en helig treenighet – spelarna, tränarna och supportrarna. Direktörerna kommer inte in i den, de är bara där för att skriva på checkarna.”
En sådan person är både värd att skildra och sakna.

Ekim Caglar

Turkiska sandblästringsarbetare kämpar vidare (och besöker Sverige)

Ett femtiotal döda bara i Turkiet. Allt för att våra jeans ska vara blekta. Så illa har det varit för sandblästringsarbetarna i Turkiet, där många fortfarande är insjuknade på grund av de undermåliga arbetsförhållanden de verkat i. Det internationella solidaritetsarbetet är mycket viktigt för arbetarnas situation. Där har bland annat Fair Trade Center bedrivit ett gediget arbete under lång tid, där man bland annat har publicerat rapporten Fashion Victims i ämnet.

För egen del är sanblästringsarbetarnas historia både hoppingivande och grymt tragisk. Varför solidaritetsarbetet bedrivs med tungt hjärta är inte svårt att förstå. Förutom de redan avlidna inväntar de kvarvarande insjuknade på en säker död där deras familjers försörjning är långt ifrån säkerställd i frånvaron av sociala insatser från statens sida. Vad som däremot framkallar optimism är att sandblästring numera är förbjudet i Turkiet, efter framgångsrika kampanjer från arbetarnas och fackförbundens sida.

All kamp syftar till att vinna och sanblästringsarbetarna har nått en bit på vägen. Kvar finns dock två prioriterade områden:

1. Att de insjuknade ska kompenseras och att de statliga kontrollerna ifråga om arbetsmiljön ska stärkas.
2. Att sandblästring ska förbjudas över hela världen.

I syfte att upplysa allmänheten om sandblästringens effekter kommer en av arbetarna att komma till Sverige och delta vid flera seminarier, varav en offentlig som arrangeras på ABF-huset i Stockhom. Då jag själv har översatt gästande Abdülhalim Demirs korta men insiktsfulla berättelse om sitt yrkesliv passar jag på att publicera den nedan.

_______

Abdülhalim Demir, medlem i KKİD-kommittén:

Storkens utslängda barn

När storken inte har mat nog för alla sina barn låter den så många som kan försörjas vara kvar i boet. De som blir över slängs ut från boet.

Vi föddes i byn Taşlıçay i Karlıova-kommunen, Bingöl. Ända in på 1990-talet sysslade jag med djurskötsel och vi hade det bra. Vår by hade totalt 32 000 djur. När allt var frid och fröjd togs byvakterna hit. Samtidigt började också de sämre tiderna i vår by.

De valde 86 personer från byn. I en by med 2 100 invånare arbetade 86 personer med djurskötseln. Räknar vi med att varje familj till dessa 86 består av tio personer handlar det om 860 personer som sysselsattes. Eftersom alla inte kunde gå uppför platån var folk tvungna att sälja sina djur. De kvarvarande hade inget annat val än att flytta därifrån.

En av de som flyttade var jag. I brist på möjligheter och förutsättningar lämnade jag skolan för att komma till Istanbul. Eftersom jag fortfarande var ett barn hade jag svårt att få arbete. Mina tidigare arbetsplatser var jag tvungen att lämna eftersom de inte hade något ställe att övernatta på. Senare började jag arbeta på en sandblästringsateljé där vänner som tidigare hade flyttat till Istanbul jobbade. På det här stället fick man sova över. Vi hade samma lön som de som arbetade på de andra arbetsplatserna. Att man kunde sova över var det enda attraktiva med den här arbetsplatsen. Sandblästringen var ännu inte särskilt utvecklad eftersom sådant var nytt i Turkiet. I ett mörkt rum använde vi havssand för att bleka jeans. För att inte använda mer sand än nödvändigt hade de satt upp små fläktar i rummen. De som arbetade på de här arbetsplatserna gjorde det antingen för att de behövde någonstans att bo eller för att de hade andra nationaliteter. År 1999 slog rodeo (sandblästringen) igenom. Nästan alla jeans på marknaden var blekta. Med ens ökade våra löner till två-tre gånger över marknadens nivåer. Alla rekommenderade sina bekanta i byn eller i närheten att börja arbeta med detta. Vänner som jobbade i andra sektorer sade upp sig för att börja arbeta med sandblästring.

Från att ha funnits en handfull sandblästringsateljéer var de snart hundratals i Istanbul. Utan att veta det minsta om sandblästring började finansiärer ge sandblästringsmästare några ören extra för att starta rodeo i deras regi. För att öppna en rodeo behövdes inte mer än en kompressor, en lufttank och några sprutpistoler. Just ja, det behövdes en källare och arbetare som jobbade också. Vi brukade åka till Istanbul för att arbeta i ett år och tio månader för att sedan åka till byn för att vila i femton dagar. Vi hade hört talas om vad försäkringar var, men ingen hade berättat för oss varför det kunde vara nödvändigt att ha. För oss var försäkring att bli pensionär efter att ha arbetat på en och samma arbetsplats i 20 år. Emellertid betydde försäkring att garantera livet. Ok, vi må ha vetat för lite, men var fanns då staten; arbetsplatserna omfattades av skattesystemet. De betalade elräkningar och skatter. Men var de inte nyfikna på vad som producerades och vilka som jobbade på arbetsplatsen? Så; du har särskilda arbetsmiljölagar och du har institutioner för att kontrollera om de efterföljs. Om du ger el, vatten och tar skatt därifrån ska du bli nyfiken och kontrollera detta; om lämpliga villkor råder, om de lever upp till dina lagar ska du ge arbetslicens.

Och just nu är vi alla sjuka, och det är en sjukdom utan någon kur. Bara i vår by är antalet insjuknade 187. Tillsammans med de som inte går till läkaren är det 300 personer som är sjuka och bara väntar på att dö en hjälplös död.

Runtom i Turkiet finns det många arbetare som har blivit sjuka. Vår historia är såhär. Vem vet hur deras lyder?

Hittills har vi förlorat tre av våra vänner och fyra är dömda till att vara sängliggande, deras liv är beroende av syrgastuben. Egentligen är vi alla upprivna då vi inte kan arbeta, vi har till och med svårt att gå. Vi har familjer som vi ska försörja, vi kan inte göra det. Det är värre än själva sjukdomen för oss. Lika skyldiga som arbetsgivarna som gav oss sjukdomarna, lika skyldiga är staten. De har inte gett oss stöttning. Även om de inte kan bota oss så kan de åtminstone underlätta vår framtid.

Nu undrar jag, kommer de att läsa min text och ta hand om oss? Annars kommer jag verkligen att tro på storkhistorien… är vi månne storkens utslängda barn?

Beckhamkritik utan självinsikt

Sportbladet skriver om den kritik som riktas mot David Beckham efter att denne har tagit kontakt med Tottenham för en eventuell hemresa och fortsatt karriär i Premier League. LA Galaxy-supportrar uppges vara rasande och har reagerat med kommentarer som:

Hur skulle det vara om den här själviska grisen skulle spela åtminstone hälften av matcherna under säsongen vid något tillfälle under sitt kontrakt

Och

Tänk om han kunde visa vår klubb lite engagemang och tänk om någon i Galaxy hade stake nog att säga ”Nej, du har ett kontakt!”

Klart berättigade frågor till en spelare som tjänar stora pengar i deras klubb, naturligtvis. Problemet är bara att det är supportrar i en fotbollsliga vida känd för sin plastiga syn på fotboll. Nyligen berättade Fredrik Ljungberg om att han lämnar MLS delvis på grund av frånvaron av passion för fotboll i USA (välkommen till underbara Celtic!) Läktarkulturen är obefintlig i MLS. Klubbarnas rötter och traditioner är obefintliga. De duktiga spelarna utifrån kommer antingen för pengarna eller för äventyret och därför är deras klubblojaliteter naturligt nog obefintliga. Således lider Beckhams kritiker i USA av en dålig sjukdomsinsikt om hur kommersiell deras liga är ur många perspektiv.

Den allra värsta formen av sport är när allt är business. Fotbollen i Europa är på väg att nå sin fulländning, men kampen mot den moderna fotbollen fortsätter. Än så länge har kanske NHL-hockeyn de mest egendomliga (och effektiva) reglerna för att kunna sudda ut kvarlevorna av den gamla passionen i sporten. Klubbar kan flyttas till andra städer med större potential att tillgodose ägarnas intressen. Spelare kan utan förvarning bytas till andra klubbar eller skickas till farmarlag. Och ett system man även har fört över till fotbollen är att klubbarna draftar spelare, det vill säga att de plockar ut talanger i tur och ordning och får ensamrätt på att värva dessa. Kom igen, det är en liga som relativt nyligen har gått ifrån systemet med löpande straffar. Går det att ta den på allvar? Dessutom, de kallar inte ens fotboll för football utan för soccer.

Beckham sticker från en fotbollsliga som påminner om landets hockeysystem i en miljö där plast går före kultur. Han gör det på ett dåligt och jag är inte särskilt förtjust i honom. Och all respekt för enskilda supportrars passion, men vilka är Los Angeles Galaxys supportrar att ifrågasätta Beckham så länge klubben är en del av en liga som MLS?

Brutal ekonomi

Gammal propagandabild från Tjeckoslovakien.

Kolla killen nere till höger. Varje gång jag tänkt på denna bild sedan jag såg den för några veckor sedan har jag gapskrattat. Just när jag har tänkt på den stackars mannen där nere.

Inlägget får låga poäng i aktualitetsvärde eftersom finanskrisdebatten har ebbat ut en del. Något genomgripande ifrågasättande av det nuvarande ekonomiska systemet blev det aldrig. Fler kriser kommer dock, så jag är tidigt ute till nästa kollaps, inte för sent ute med den förra.