Skräddaren som byggde socialismen

Socialism fungerar inte i praktiken, sägs det. Frågan är då varför Fikri Sönmez, som dog i en fängelsehåla den 4 maj 1985, lyckades sätta skräck i en konservativ regering under ledning av Süleyman Demirel och Kenan Evrens fascistjunta. Svaret är enkelt: skräddaren Fikri Sönmez praktiserade socialismen i kommunen Fatsa i

Fikri Sönmez

Fikri Sönmez

Ordu vid Svarta havets kust – något som har gått till historien som Turkiets svar på Paris-kommunen.

Sönmez ställde upp som oberoende vänsterkandidat med stöd från den revolutionära organisationen Devrimci Yol i ett lokalval 1979. Han vann och inledde med att dela upp orten i elva mindre administrativa områden för att minska avståndet mellan makten och folket. De döptes om till folkkommittéer och samlades varannan månad för att utvärdera och vägleda Sönmez i hans arbete som borgmästare. En form av deltagande demokrati som andra kommuner bara kunnat drömma om tidigare, med andra ord.

Ortens stora hasselnötsnäring inrättades i kooperativ. Den svarta marknaden som plågade invånarna i kommunen raderades snart ut. De beslagtagna varorna ur hajarnas lager delades ut till befolkningen. Stora kulturfestivaler gjorde att Fatsa snart blev symbolen för ett genuint demokratiskt styre med revolutionära förtecken. Reaktionerna var naturligtvis inte odelat positiva. Premiärminister Süleyman Demirel förstod allvaret när även medierna varnade för att exemplet Fatsa riskerade att sprida sig i landet. Som journalisten och CHP-politikern Oktay Ekşi vid

Süleyman Demirel, mångårig premiärminister och president

Süleyman Demirel, mångårig premiärminister och president

tidningen Hürriyet skrev, ”om ni låter det här gå så blir hela Turkiet Fatsa!”, med en illa dold vilja till att riva det socialistiska bygget.

I god tid före 12 september-juntans entré gick regeringstrupper in i Fatsa. Närmare bestämt den 11 juli 1980. Då hade den antikommunistiska häxjakten pågått under lång tid. Intressant nog skrev de lokala oppositionella krafterna (Demirels AP, CHP och MSP) i kommunen ett gemensamt uttalande där man bekräftade det alla redan visste; man undrade varför regeringen ville skapa oordning i en kommun som Fatsa där det trots alla spekulationer varken rådde någon ockupation eller fanns några militanta tendenser. ”Punktoperationen” som den kom att kallas basunerades ut relativt tidigt och målet stod utom allt tvivel, Fatsa skulle åter bli en dysfunktionell kommun i regeringens smak. Fikri Sönmez valde att stanna i kommunen. Han blev sedermera gripen och satt i fängelse medan kvarvarande revolutionärer beväpnade sig och drog ut på landsbygden för att där kämpa mot ett oundvikligt nederlag.

Som Dev-Yol-ledaren Oğuzhan Müftüoğlu berättar i sin nyutkomna intervjubok; på den tiden kunde kvinnor gå ute på kvällarna i Fatsa. Projektet sammanfattade han med att de ville bygga ett styre med hjälp av folkets deltagande. Skulle man lyckas skulle det också vara med hjälp av folkets deltagande. Och om man skulle misslyckas skulle även det vara med hjälp av folkets deltagande.Problemet var helt enkelt att man gjorde det hela lite för bra, där rättvisa, jämställdhet och demokrati verkligen implementerades. Därför är det heller inte konstigt att Fatsa har blivit ett populärt studieobjekt för akademiker och journalister långt efter Sönmez’ borgmästarsejour.

Därför stannar vi alltid till när någon säger att socialismen inte fungerar i praktiken i Turkiet. För många minns och uppskattar fortfarande skräddaren Fikri Sönmez, som dog i en hjärtattack i fängelse efter år av tortyr.

Blodiga söndagen och ett torg fullt av döda att minnas

När han fick för sig att berätta om området Talimhane visste han att det bara var några hundra meter kvar till Taksim-torget där jag skulle av. Därför passade han på att peka rakt upp mot det berömda taket på hotellet Marmara. ”Det var därifrån de sköt ner mot folkmassorna. Många dog”.

Jag visste naturligtvis om historien och taxichauffören själv hade med all sannolikhet åkt förbi just denna plats ett tiotal gånger per dag i många år utan att behöva tänka på det, men vissa minnen suddas inte ut. Han berättar inte om den berömda statyn, till minne av befrielsekriget, på platsen. Inget om turistattraktioner. Än mindre om rekommenderade restauranger. Han berättar om slakten på över 30 socialister på första maj 1977, vilken brukar kallas ”den andra blodiga söndagen” i den turkiska historien.

Nyss hemkommen från en vistelse i Istanbul är jag än mer övertygad om att det alltid kommer att kännas på det här sättet. För varje plats som bär på storslagna historier vrids hjärtat om för att det även finns minnen och öppna sår som värker. Kanske är det därför man älskar Istanbul. Man behöver inte vara romantisk för att åtminstone förstå att detta är en definitiv källa till fascination.

Det blev lätt patetiskt vid ett av mitt favoritstråk för att köpa böcker, på väg mot Istanbuls universitet från marknads- och butiksområdet som börjar vid Eminönü och slutar där jag befinner mig. Att Turkiet inte går med i EU är inga problem säger innehavaren av bokhandeln. ”Vi behöver dem inte! Vi har tusentals kryddsorter i vårt land. I Europa har dem bara runt hundra”. Det är inte ens någon logisk och träffsäker metafor och färden fortsätter med Beyazıt-torget. Platsen är betydelsefull och synen magnifik.

Beyazıt är blott en liten del av Istanbul, men den har kommit att bli speciell för sin historia i modern tid. Kanske är det ett sammanträffande att den marxistiska världspoeten och legenden Nazım Hikmet redan 1960 skrev en dikt om den dödade aktivisten Turan Emeksiz här på Beyazıts torg. Mer skulle komma.

Ibland är det som att få en kniv i hjärtat vid blotta tanken på denna, en av mina favoritplatser. Idag är det nämligen årsdagen av den så kallade blodiga söndagen (Kanlı Pazar) som inträffade 1969 vid Taksim, men som startade vid Beyazıt-torget. Det var en vändpunkt eftersom morden på vänsteraktivisterna Turgut Aytaç och Duran Erdoğan blev ytterligare ett bevis för att stat och reaktionära krafter kunde samarbeta i kampen mot en växande vänster som denna dag hade samlats till en antiimperialistisk demonstration. Bakgrunden till denna skamfläck i historien går att läsa här.

Som om detta inte var nog är Beyazıt också den plats där Turkiets ’68-vänster fick en av sina första stupade kamrater, när Taylan Özgür sköts i huvudet på platsen, något jag nämnde i Gaudemaus nyligen.

Och det här är bara några av många exempel på när historien känns i hela kroppen när man går genom det alltigenom mäktiga Istanbul – städernas stad där varje liten detalj kan ge ändlös glädje, men också förtvivlad sorg.

Sorarlar bir gün sorarlar…” – Ruhi Su

Kanlı Pazar: den blodiga söndagen 1969

Idag är det på dagen 41 år sedan den turkiska blodiga söndagen ägde rum vid Taksim-torget i Istanbul. Det var då fascister och reaktionärer attackerade vänsteraktivister med knivar och järnrör mitt framför ögonen på den turkiska polisen, som för dagen befriades från sitt vanliga arbete med att döda och trakassera vänstersinnade. Denna bild är ett av de många bevisen för att polisen aldrig ingrep, på bilden är en vänsterturk på väg att knivmördas. Åskådaren, en turkisk polisman. Hundratals personer skadades under den blodiga söndagen och två progressiva aktivister mördades. Deras namn var Ali Turgut Aytac (mannen på den länkade bilden) och Duran Erdogan.

I slutet av 1960-talet var den turkiska vänstern som starkast och mest optimistisk. Civilsamhället och kampen för rättvisa kunde finna stöd i den ovanligt progressiva 1961-konstitutionen där fackliga rättigheter, yttrandefrihet och politisk etableringsrätt gav den senare vänstervinden utrymme att utveckla det turkiska samhället. Facken växte och antiimperialismen blev en fråga som berörde alla.

Den blodiga söndagen föregicks av flera protester mot den amerikanska militära närvaron i Istanbul. Den sjätte flottan hade bokstavligen kastats ut i havet av turkiska vänsteraktivister. Den utomparlamentariska fascismen, som fick sin näring av NATO-operationer och den turkiska staten, såg med oro hur vänstern växte på gatorna.

Samtidigt måste fascisterna ha känt komplex över att vänstern som så många gånger förr monopoliserat frågor rörande antiimperialism och fullständig självständighet. Det var i denna kontext som samhällets alla bakåtsträvande krafter fick avreagera sig på den turkiska vänstern för 40 år sedan. Och detta är varken glömt eller förlåtet.

Vila i frid Ali och Duran.

Det gamla vanliga för vänsterstudenter i Turkiet

Du går på universitetet och upptäcker att en skum person filmar och fotograferar studenterna. Du går fram och frågar vem han är och upptäcker att han är nervös och har något att dölja. Allt tyder på att personen olagligen vistas på universitetet i syfte att samla in information till polis eller militär om vänsteraktiviteter. Du överlämnar honom till rättväsendet. Som inte gör någonting åt saken.

Några månader senare omhändertas ett tiotal elever på grund av misstankar om att de ingår i en socialistisk studentförening. Fem skickas till så kallade F-typsfängelser, högsäkerhetsanläggningar som skulle göra alla auktoritära ledare i världen gröna av avund. Och bland bevismaterialet och anklagelserna om illegal politisk verksamhet finns följande punkter:

– Medlemskap i den fullt lagliga fackliga organisationen Genc-Sen.
– Deltagande vid förstamajfiranden.
– Att ha skrivit ”revolution” (Devrim) på en idrottsläktare på universitetet.
– Deltagande vid fackliga demonstrationer.
– Att ha skanderat ”det är kris” (Kriz var kriz) vid en manifestation, om finanskrisen.
– Innehav av en rad böcker, ex. Det kommunistiska manifestet, en Marx-biografi och Mahir, Deniz, Ibo (en av mina favoritböcker, köpt helt lagligt i centrala Istanbul!)

Den rättsliga processen fortsätter och 16 studenter riskerar hårda straff, med fängelsedomar i upp till 13 år.

Att detta är helt sjukt behöver väl knappast påpekas. Och att detta inte nämns i större medier, varken i Turkiet eller omvärlden är heller inget nytt. Att det inte uppmärksammas i Turkiet är normalt. Det är snudd på vardagsmat. Men progressiva i Sverige och övriga Europa har ett ansvar. För bristen på demokrati drabbar inte bara landets sydöstra del. Men av någon anledning lyfter få vänsterpolitiker övergrepp som drabbar vänstern i Ankara, Istanbul eller andra områden i centrala eller västra Turkiet.

Min besvikelse är dubbel och rör inte bara studenterna, men även TEKEL-arbetarna som kämpar för sina fackliga och mänskliga rättigheter med hungerstrejker och arbetsvägran. Mer om det kommer i morgondagens Flamman! Jag sätter en hundring på att ingen vänsterpolitiker lyfter ett finger för arbetarna före artikelns publicering, trots att konflikten har pågått sedan i december och att många försökt lyfta problemet. Sätter någon emot?

källa: Turnusol

Läs även Det kommunistiska manifetet – ett bevis för brott i Turkiet

40 år sedan mordet på Taylan Özgür

n725461211_1956561_800

Beyazit, ISTANBUL.
Platsen där vänsteraktivisten Taylan Özgür mördades 23 september 1969. Taylan var studerande vid ODTÜ-universitetet i Ankara och var 22 år när han dödades. Än idag mörkas fakta kring vad som hände för 40 år sedan, men allt pekar på att det var poliser som sköt ner honom.
Mordet på Taylan blev en milstolpe. 68-rörelsen blev mer militant och den växande styrkan i vänstern skulle leda till att en militärjunta installerades 1971.
Varken glömt eller förlåtet.

Tusen erfarenheter och ett hem rikare

Ja, nu är jag tillbaka från Italien och Livorno. Det finns ingen större anledning att dra en reserapport över vad mina vänner sagt och gjort som är väldigt kul. Istället är det den sammanfattade bilden av staden Livorno i Toscana som är viktig. De kortare vistelserna i Milano och Florens gav mig ingenting, medan Livorno är något jag aldrig kommer att glömma och framförallt ett ställe jag regelbundet kommer att besöka i framtiden.

Vad är det speciella med Livorno? Att staden på i princip alla plan tycks vara progressiv. Låt mig illustrera med ett exempel från de miljöer jag och min grupp Partigiani Livornesi Scandinavia hade förmånen att vista oss i. Många vänsteraktivister i Livorno är bra mycket radikalare än det största vänsterpartiet i Italien, Rifondazione Comunista. Partiet har tappat mark de senaste åren och djupdykningen är anledningen till att det italienska parlamentet för första gången på flera decennier inte har någon kommunistisk representation. Då man själv lever i ett land där det största vänsterpartiet inte är någon direkt maktfaktor att lita på är det lätt att försöka dra paralleller mellan Italien och Sverige. Här skulle många falla in i det klassiska vänstergnället. Bara tala om modernisering, döma ut ideologin eller kort och gott förklara tankarna som döda.

I Livorno finns inget av det. Det går att tala om sin besvikelse inför parlamentarismen, kanske skapa ett nytt parti och sedan försöka påverka. Eller så går man den andra vägen. Om det parlamentariska systemet är för snävt så får man gå direkt till folket. Genomför man ett gott basarbete och samlar på sig erfarenheter om den aktuella situationen i det samhälle man befinner sig i finns alla möjligheter att skapa politik utan att gå omvägar via ett så korrupt system som Italiens. Har du stöd så kan du agera utan att någon kan hindra dig. Därför är de hus som i många år varit ockuperade i Livorno fascinerande att se. Flera av byggnaderna har i uppemot 7-8 år varit i aktivisternas ägo. Vi fick se hur utrymmet i platserna användes till att skapa opinionsbildning i form av affischer och tröjor, vi fick lyssna på konserter som vanliga scener aldrig skulle erbjuda och vi fick uppleva hur solidariteten alltid var levande. Ett exempel på det var när två yngre killar mötte oss med badhanddukar och shorts i en ockuperad lokal. De var överlevande från jordbävningen i april. I Livorno erbjöds de mat och husrum av sina bröder. Världens mest självklara sak för vänsteraktivisterna i all sin enkelhet.

Anledningen till att det autonoma och utomparlamentariska arbete som förs i Livorno är mer inspirerande än det i till exempel Sverige är att uppslutningen och stödet till aktioner som till exempel husockupationer är totalt i en stad som Livorno. Det är resultatet av en mer uttänkt strategi där aktivisterna utvärderar samhällsituationen och det stöd man har från folket. Därför kan den repressiva staten och den fascistoida poliskåren i Italien knappast stoppa vänstern ute på gatorna, för bakom varje handling finns massor av basarbete och folkligt stöd. Visst kan man storma de sociala rörelsernas lokaler, men det skulle bara få motsatt effekt, vänstern skulle växa ännu snabbare. Därför var det samtidigt lärorikt att höra våra italienska bröders erfarenheter från den mjuka makt staten använder mot vänsterfästet Livorno. Det får jag anledning att ta upp någon annan gång.

Detta är de första intrycken jag vill förmedla. Inom kort kommer det uppföljningar med bilder och andra redogörelser för vad resan innehöll mer konkret. Mer om resan kommer snart i Expressens nya fotbollsbilaga, för övrigt. Den gamle Offside-medarbetaren Olof Peronius skrev ett reportage om oss under resan. Länk till det kommer när texten är publicerad.

Några reaktioner på lokalvalet

Det finns massor att säga om valet igår, men i det här inlägget avsätter jag utrymme för att beskriva några spontana reaktioner på resultaten. Kurderna har sagt ifrån i Sydöst. DTP har tagit kontrollen över två tidigare AKP-fästen i Van och Siirt. Samtidigt har man lyckats behålla alla nyckelstäder. Det är stort. Kurderna reagerar inte längre positivt på allmosepolitiken och pseudoreformerna. Min lokala tobakshandlare från Turkiet och jag brukar utbyta några ord om läget i landet. Ofta pratar vi om Galatasarays dagsform och varför Fatih Terim är så svår att gilla. Idag sa vi inte så mycket. Vi log mest och det räckte.

Förutom AKP:s kraftiga tillbakagång är CHP:s framgångar med sin relativa vänstervridning ett skönt faktum. Igår fick vi se att det lönar sig. Ankara och Istanbul som i det närmaste beskrivits som ointagliga AKP-fästen blev utmanade av två rakryggade vänsterpolitiker i form av Kemal Kilicdaroglu och Murat Karayalcin. Framförallt Kilicdaroglu har gjort ett starkt intryck på mig. Medierna pratar redan om en ny Gandhi med sin mjuka framtoning. För mig är han en progressiv antikorruptionspolitiker som har mer att ge. Det återstår att se var CHP:s inkompetente nationalistledare Deniz Baykal placerar Kilicdaroglu. En dag som denna är han symbolen för AKP:s misslyckande, med sin ödmjuka men målmedvetna approach.

Sist lite kort om distriktsvalen i Samandag och Mazgirt. En översättning av den politiska termen gör att vi kan kalla dessa distrikt för kommuner. Dessa två styrs nu av radikala vänsterpartier. Samandag vanns av Frihets- och solidaritetspartiet ÖDP. Även om kommunen är liten så har även politiska bedömare i Turkiet reagerat på denna valframgång. Numera ligger ÖDP:s så kallade ”borg” (kale på turkiska), d.v.s. partiets starka fäste, på Hatay-provinsens västkust.

I Mazgirt var det Arbetspartiet (EMEP, förväxla ej med kryptofascistiska Arbetarpartiet, IP) som vann. Kommunen ligger i Tunceli-provinsen som genom historien alltid varit ett vänsterrebellfäste. Aleviter och kurder dominerar området och är utan tvekan solun kalesi (vänsterns borg). För en hårt kämpande och decimerad radikalvänster är de två kommunala framgångarna enormt glädjande.

Och många minns historien. Den turkiska vänsterns lyckade projekt i Fatsa-kommunen i norra Anatolien på 1970- och 80-talet är i färskt minne. Där vann rörelsen Revolutionära vägen (Devrimci Yol, Dev-Yol) valen 1979 och inrättade en socialistisk kommun som blev en mönstermodell som politiker på nationell nivå fruktade. Efter 1980-juntan var projektet dömt att misslyckas efter hård press från regeringen och militären vilket senare ledde till att alla lokala ledare greps. Flera mördades också när fascismen ändå var i gång. Med dessa öppna sår i minnet är det därför historiskt att kvarlevorna från de gamla vänsterrörelserna överlever och svarar med att plocka hem två kommunala styren. Jag ljuger om jag säger att jag inte är rörd över de resultaten.

Framöver ska jag skriver mer om vänsterprojektet i Fatsa och dess betydelse för dagens vänster här på bloggen och i Flamman kommer en sammanfattande artikel om själva lokalvalen. Håll utkik.