krig

I Aftonbladet kultur om fotboll och nationalism

/ EC / Lämna en kommentar

Det finns mycket att säga om den nationella yra 32 länder kommer att uppleva under världens största idrottsarrangemang. VM är politiskt även utan diskussioner om korruption, propaganda och inhumana förhållanden vid arenabyggen. Ett givet ämne rör den roll fotboll spelar i frågor om nationsskapande och politiska konflikter.

När nationella värden läggs i landskamperna uppstår risken för chauvinistiska uppsving. Fotbollen är inte den grundläggande orsaken till krig och konflikter. Det vågar inte ens fotbollens belackare påstå. Ett inkast påverkar inte klasskillnader. Ett skruvat inlägg är ingen militär upprustning. Ett pressat skott i krysset går inte att tolka som en krigsförklaring.

Men med en tillräcklig dos krigspropaganda, sociala skillnader och etniska motsättningar som pyr i ett samhälle kan fotbollen bli den utlösande faktorn till väpnade konflikter.

Inte ens ett helt tidningsuppslag räcker för att göra ämnet fullständig rättvisa, men temat är något jag kommer att återkomma till i andra former i framtiden. Men tills vidare, läs gärna artikeln här.

I Flamman om de avslutade hungerstrejkerna

/ EC / Lämna en kommentar

Texten publicerad i veckans nummer av Flamman.

______________________

Försiktig öppning till förhandlingar

65. 66. 67. Dagarna räknades och de totalt tusentals hungerstrejkande kurdiska aktivisterna berörde många, inte minst internationellt. Inför dag 68 andades samtliga parter ut när den fängslade PKK-ledaren Abdullah Öcalan, genom sin bror Mehmet Öcalan, låtit meddela att de kurdiska fångarnas hungerstrejk måste blåsas av. Uppmaningen ledde till att samtliga hundratals hungerstrejkare i fängelse, som utgjorde gruppen som deltagit i kampanjen från dag ett, beslutade att avbryta sin aktion.

Öcalan hänvisar till att handlingen har uppnått sitt syfte. Något annat budskap var heller inte att vänta. Vilka eventuella löften och garantier som har legat bakom utspelet vet bara förhandlarna. Men Öcalans isolering har delvis lättats genom dialogen och regeringspartiet AKP har tagit initiativ till att tillåta användandet av kurdiska i landets domstolar, vilket var två av kurdernas huvudkrav. Och framför allt, hungerstrejken tvingade fram (försiktiga) regeringsuttalanden om behovet av förhandlingar mellan PKK och staten.

Utanför Turkiet påpekade intellektuella, aktivister och politiker att de kurdiska hungerstrejkarnas krav måste tas på allvar. Tusentals hungerstrejkade i sympati både i och utanför Turkiet. Vad inhemska aktörer redan visste var att aktionen handlade om något större än så. Konflikten sågs som en indikator över AKP-regeringens och premiärminister Recep Tayyip Erdogans vilja att lösa den kurdiska frågan med dialog och fredliga medel, menade kurdiska oppositionella. Det gjorde aktionen än mer avgörande för framtiden.

Strejkkampanjen gav regeringen utrymme att manifestera en till synes kylig förhandlingsteknik som får kritik för att vara alltför likgiltig inför det lidande hungerstrejken har inneburit, samt för att man inte fullt ut erkänner den kurdiska oppositionens roll som förhandlingspart i en konflikt som sedan 1984 har krävt drygt 40 000 människoliv. När justitieministern Sadullah Ergin under hungerstrejken talade om 683 deltagande fångar i fängelserna svarade Erdogan att det inte existerar någon sådan aktion. Det fanns helt enkelt inga hungrande i landets fängelser. Det var ”bara en show”, förklarade Erdogan trots att hungerstrejken då hade nått ett kritiskt skede ifråga om fångarnas hälsotillstånd.

Att hungerstrejken är till ända innebär inte att aktionen inte har inneburit mänskligt lidande. Hundratals kurder, vars hungerstrejk nådde nästan 70 dagar, kommer med all sannolikhet att i olika utsträckning lida av sviterna av sin kampanj. När hälsofrågan behandlas och utvärderas kan en rättvis bedömning göras kring huruvida hungerstrejken som metod är ett effektivt sätt att främja reformer. Vad som är klart är att denna episod blir ett svårläkt sår som bekräftar bilden av Erdogan som en hårdnackad förhandlare.

Fortfarande sitter tusentals kurdiska politiker och aktivister i fängelse. Och trots vissa lättnader i användandet av kurdiskan i offentliga sammanhang återstår BDP:s och PKK:s krav om fullständiga kulturella rättigheter och självstyre för landets kurdiska befolkning. Vad hungerstrejken har visat är att vägen till fred blir en mödosam process. Redan samma dag som strejken avslutades rapporterades det om stridigheter i sydöstra Turkiet där flera soldater uppgavs ha dödats.

När hungerstrejken nu är över och en fruktbar fredsdialog eventuellt kan initieras väcker det således visst hopp. Samtidigt återfinns en oro över att varje reform måste föregås av en stundande mänsklig katastrof, likt den som i sista stund avvärjdes.

Ekim Caglar

Efter Uludere – vi ska vara människor även nästa år

/ EC / 3 kommentarer

Ett år av protester och förändringar. Ett år som tydligt visade att folkliga resningar är ett alternativ. 2011 visade att folket kan göra motstånd, både mot kapitalismens kris (ockupera!) och arabiska diktaturer. Det blev ett annorlunda år där till synes orubbliga system sattes i gungning. Trots det är det med ett tungt hjärta som jag lämnar 2011.

Ett trettiotal kurder slaktas ”av misstag” i Uludere. De var inte PKK-medlemmar. De var civila. Många var unga. Flera av de döda var barn. Påpekanden av det här slaget borde inte ens behövas, men det mänskliga värdet har devalverats under lång tid.

empati´, inlevelseförmåga, förmåga att kunna leva sig in i en annan människas känsloläge och behov.

Så starkt och mäktigt, utan att det är någon ursäkt för att skapa mer våld. Det handlar om att vara människa, att känna och inte minst att tänka utanför de ramar av militarism, chauvinism och nationalism som har hamrats in i människors medvetanden. Det handlar om att stå upp för den fria pressen som förmedlar nyheter från konflikten. Det handlar om att dehumanisera de avhumaniserade. Det handlar om empati och rättvisa. För varje person som gör motstånd väcks nytt hopp. Det skrämmer. Demonstranter, vapenvägrare,Var onationell studenter och intellektuella är måltavlor för det system som AKP och Recep Tayyip Erdogan försvarar. Då kan till och med livecensur normaliseras.

Detta är inget konstigt. Det ingår i en långsiktig strategi som sattes i verket långt före Uludere-massakern. Bunkermentaliteten, blodtörsten och avhumaniseringen kommer att fortsätta. Därför behövs det fler som vägrar vapen, fler som ifrågasätter chauvinismen och fler som påpekar det redan självklara – varje turk föds inte som soldat (ett vanligt nationalistuttryck), varje turk föds som människa. Däri ligger den stora konflikten mellan bakåtsträvande militarister (som AKP-regeringen inte sviker) och de progressiva som kräver en rättvis fred som ger kurderna upprättelse. Med empati skapas förutsättningar för en seriös dialog och lösningar. Vägen dit är lång om AKP-regeringen bibehåller 2011 års politik.

En del lär tycka att jag är orättvis. Krokodiltårar är också tårar, säger någon. Det vore att underskatta vad fredsrörelsen har tvingat fram. När det kommer en bortförklaring eller ursäkt för händelserna i Uludere så beror det på en enda sak – kamp lönar sig. 2012 kommer inte att bli fredens år i Turkiet. The Guardian påpekar insiktsfullt att arresteringsvågen mot intellektuella och folkvalda politiker banar vägen för ytterligare år av konflikter. Men 2012 kan bli ett år då den tragiska våldsspiralen åtminstone bromsas. Det är min enda önskan, att fler väljer att vara radikala, tänkande och fria människor i en tid av vansinne.

”Restiamo umani! Stay human!” – Vittorio Arrigoni (4 februari 1975 – 15 april 2011) (tipstack till K.K.)

Minorna visar det absurda

/ EC / 1 kommentar

Må Sıddık Özdemir (gammal IHD-ledare), Salih Özdemir (gammal BDP-topp), Sofi Özdemir och Sedat Özevin (f.d. ledare för advokatsamfundet i Batman) vila i frid.

Resultatet av en PKK-mina enligt de flesta medier, medan Bianet publicerar en hälsning till anhöriga från KCK, dock utan något förnekande att minan ska ha tillhört gerillan.

Syftet med att ta upp detta? Att vanliga människors tålamod snart tryter i ett land som just nu sköljs över av blodiga attacker som alltför ofta drabbar civila eller de människor som faktiskt arbetar för en varaktig fred. Och båda sidor tycks kunna döda folk ”på sin egen sida” – något som märktes i andra fall när attentat som PKK beskyllts för visat sig vara den turkiska arméns eget verk, samtidigt som det på den andra sidan tycks dö kurdiska fredsaktivister av gerillaminor.

Det får helt enkelt vara nog. På riktigt. Det har även BDP till stora delar förstått, vilket märks i Ufuk Uras’ och Hasip Kaplans rop till gerillan att situationen nu spårat ur så mycket att vapnen inte längre bör tala. Detta och mer behövs enligt civilsamhället. För det krävs, enligt hundratals organisationer och aktivister för fred, att även den turkiska armén visar sig från sin bästa sida. Och med en sådan premiss kan vi konstatera att freden ännu är långt borta…

Heron – ny skandal i Turkiet

/ EC / 2 kommentarer

Jag bjuder på en historia, just nu omdiskuterad i Turkiet.

Det var en gång två högt uppsatta soldater som krigade.
En löjtnant sköter bombningar från ett obemannat Heron-plan. En brigadgeneral övervakar.
Bombningarna måste få ett hastigt slut för att målen ska överleva, säger brigadgeneralen.
Han menar att de ska sänka sitt eget plan. Målen som fick överleva är landets svurna fiender.

Detta är den så kallade Heron-skandalen i Turkiet, som avslöjades med bandinspelningar nyligen. Bombningarna var riktade mot PKK 2007 och ingen vet skälet till varför det turkiska försvaret var så desperata efter att sänka sitt eget plan för att skapa så få dödsfall som möjligt. Detta i ett land där civila dödas på löpande band och där armén gärna skryter om att man dödar PKK-are. Det finns två möjliga scenarion:

1. Antingen var ”PKK-arna” i bergen som Heron-planen bombade utklädda turkiska soldater. Detta skulle kunna bli ännu större skandal för den turkiska armén,  i ett redan smutsigt krig.

2. Eller så är vissa element i den turkiska armén måna om att kunna behålla en på ytan motståndskraftig fiende för att kunna legitimera sin egen ställning i landet. Denna tolkning lutar sig på den allt vanligare åsikten om att PKK och den turkiska armén är i beroendeställning för att inte tappa greppet om det stöd man fått från ”sitt håll”, kurder som står bakom PKK och turkar som står bakom den turkiska armén – ett stöd man i sånt fall gärna behåller med artificiella lösningar genom att bedriva ett krig som människor i Turkiet trots allt är förbannat trötta på.

En undersökning kring skandalen pågår tydligen. İlker Başbuğ har bett om den. Men militärens högsta chefer påstår att man inte prioriterat frågan för att det är en lögn. Och PKK stödjer den turkiska militärens uttalanden…

En historia av detta slag behöver en sorts twist, en punchline som gör saker och ting klarare. Det har inte kommit, så tills vidare säger jag som Ahmet Altan; PKK-gerillan och det turkiska försvaret tycks hålla varandra om ryggen i denna fråga – så vad är det för sanningar som hålls borta från folken i Turkiet?