Om Fotboll i krig och fred i Morgenbladet

Det är ju alltid med viss spänning som länkarna till recensioner öppnas. I detta fall var sträckan mellan att få information om att en artikel om Fotboll i krig och fred hade publicerats och att finna den ganska lång. Det började med att en namne, Ekim, från Norge skrev ett oväntat och trevligt mail om att hans intresse för vårt gemensamma namn väckts efter att ha läst en artikel om boken i Morgenbladet. Varför hette jag Ekim, alltså oktober på turkiska?

Det visade sig att vi båda hade föräldrar som inte tvekade på att döpa sina barn efter politiska övertygelser. Den här typen av kontakter är alltid spännande – och i det här fallet genuint roliga.

Det tog ett tag, men till slut fann jag Marius Liens långa och resonerande artikel om boken, med god hjälp från min vän Magnus Bernhardsen. Marius Lien är redaktionschef på Josimar, en fotbollstidskrift i Norge som bedriver högkvalitativ samhällsjournalistik. Det är inte vanligt bland tidskrifter som enbart fokuserar på fotboll.

Med tanke på avsändaren var det ingen överraskning att recensionen också verkligen gick på djupet och var intressant läsning även för en som har läst sin egen bok åtskilliga redigeringsvändor. Mest glädjande var att Lien noterade att Fotboll i krig och fred var ett försök att sätta fotbollen i ett tydligt politiskt sammanhang där samhällsforskning varit en naturlig utgångspunkt. Att boken trots detta inte bidrar till en torftig läsupplevelse, utan tvärtom, var kul att läsa.

Med tanke på att ett syfte med att skriva boken har varit att få andra att faktiskt ta fotbollen på större allvar i samhälleliga diskussioner var slutsatsen att ”varje allmänhistoriker som ignorerar den [fotbollen], begränsar sin insikt rörande samhällsprocesser” glädjande läsning.

Få saker är så uppskattade som en rättvis, balanserad och seriös läsning av ens bok. Således var recensionen oerhört trevlig att läsa.

Propagandafotboll igen och igen

Jag har redan tidigare konstaterat att responsen på Propagandafotboll har överträffat alla förväntningar jag haft. Den senaste tiden har bjudit på en rad positiva möten, recensioner, tillrop och seminarier.

Internationellt var norska Dagbladets recension tydlig redan i rubriksättningen.18766697_1980883268809437_5626619002158108076_o ”REIN OG SKJÆR PROPAGANDAFOTBALL” säger det mesta (recensionen kan klickas upp i ok upplösning på bilden). Turkiska Evrensels långa reportage om boken innebär också att bokens rykte nu kan sägas ha spridas någorlunda internationellt.

Expo har skrivit en artikel med utgångspunkt från boken, medan en recension på dagensbok.com konstaterade att ”fotbollsentusiasten med högre konsumtionsbehov än genomsnittet finner stor glädje i att läsa ‘Propagandafotboll” (betyg 7/10).

Sydsvenskan tog ett dubbelt grepp om boken genom att först konstaterade följande i en recension:

”En alldeles utmärkt och underhållande bok om fotboll och politik och hur politiken då och nu har gestaltat sig också på planen. Allra roligast är de 49 porträtten av spelare som på olika sätt varit politiska aktörer både på och vid sidan av planen. När man som Ekim Caglar bakar in allt sitt kunnande i så mycket passion är det helt omöjligt att inte svepas med.”

Någon månad senare fanns en startelva med enbart spelare från boken uttagna med långa motiveringar i en annan artikel i tidningen.

Tre seminarier med Propagandafotboll har hållits på senare tid. Under rubriken ”Aristoteles, fotboll och våld” samtalade jag med Isobel Hadley-Kamptz på Institutionen för kultur och estetiks utspark på Stockholms universitet, medan det blev bra diskussioner med Moa Svan på ABF-huset om herr- respektive damfotboll och dess politiska aspekter. Under Stockholms litteraturmässa fick jag också chansen att samtala med Leonard Jägerskiöld Nilsson, författare till Fotbollens heraldik (en bok jag själv uppskattar mycket), om fotbollens globalisering och industrialisering.

Och kul också naturligtvis att både samme Jägerskiöld Nilsson och Erik Niva passade på att tipsa om Propagandafotboll i olika intervjuer.

Av alla olika saker som rör Propagandafotboll är nog det faktum att jag har fått chansen att prata i en av mina favoritpoddar det klart roligaste. Sveriges Radios podd FotbollsArena gav generöst med utrymme åt ett samtal om boken 8:45 in i detta avsnitt.

Första vändan Propagandafotboll

En fantastiskt kul releasefest har följts av de första recensionerna av Propagandafotboll. Amerikanska PM Press och norska Josimar (bilden) har uppmärksammat släppet, meda16735191_10154695956701281_1751103872_on Flamman publicerade ett författarporträtt här.

Den första riktiga recensionen var annars Aftonbladet Kulturs matiga text om Propagandafotboll. Förutom flera oerhört smickrande omdömen är Ragnar Strömbergs recension framförallt kul att läsa eftersom den reflekterar över flera av resonemangen och slutsatserna som presenteras i Propagandafotboll.

Den mest positiva recensionen sändes i Gomorron Sverige på SVT nyligen. Magnus Utviks fantastiskt fina recension hittas runt 08.57 här, där han bland annat uttrycker följande:

”Visst visar den här boken att fotboll och politik hör ihop. Det är kul med en författare som älskar och kan sitt ämne och som får en att tränga in i fotbollen så att det inte bara handlar om statistik och målskyttar. Det är skickligt och inspirerande för alla som älskar fotboll. Det märks att författaren är en skicklig journalist.”

En handfull seminarier är också på gång, både i Stockholm och Uppsala. Håll gärna utkik så ses vi snart.

Att ställa sig utanför och döma förändrar inte supporterkulturen

Artikeln ursprungligen publicerad i Flamman.

_________________________________

”Låt han dö” ekade det på Tele2 Arena i ett Stockholms-derby medan en spelare låg medvetslös på gräset. Lägg därtill flera Facebook-inlägg som vittnade om supportrar i tunnelbanan som vrålade könsord och panikslog barn så har du bakgrunden till Twitterstormen och ett par SVT-debatter om att läktarkulturen inom fotbollen är problematisk.

Dödsramsan, så kallar Aftonbladet den, är inte någon bokstavlig vädjan om att spelare ska avlida. Könsorden är produkter av ett sexistiskt samhälle som i sin renaste form företräds av fulla män i grupp. Suggestiv stämning och gruppmentalitet kan till och med rycka med normkritiker. Sådan är tyvärr vardagen, både på läktare och i samhället. Råa uttryck kan vara punkigt uppfriskande. Andra, som könsorden, är bara unkna.

Att fördöma vidriga uttryck och beteenden är lätt. Pekpinnar långt från läktarna bidrar dock bara till att cementera bunkermentaliteten. Den ökanda Millwall-klackens ramsa (och mentalitet) ”no one likes us, we don’t care” har sedan länge spritt sig internationellt. Vad kan då göras om tweets inte löser problemet?

Repression? Per Gudmundson förordar (SvD 28/9 2015) exempelvis att ståplatsläktare ska ersättas med numrerade sittplatser vid bråk, att publik filmas och klubbar straffas med tomma läktare vid bengalbränningar. Han utesluter inte lagstiftning som ett sätt att uppnå detta. Gudmundson är inte unik.

Alternativet till straffhetsen är att stödja det begränsade men likväl existerande förändringsarbetet. Att fördöma enskilda ramsor är bekvämt, men hur många progressiva läktargrupper och kampanjer har kritikerna aktivt stöttat? I Sverige finns sedan 2013 bland annat ”Fotbollssupportrar mot homofobi” som har samarbetat med flera klackar. Det har lett till nyttiga samtal om homofobins (och ibland sexismens) destruktiva roll på läktarna. Internationella exempel på normförändrande supporterrörelser för flyktinghjälp, antirasism och jämställdhet kan inspirera supportrarna ytterligare.

Värderingar förändras smärtsamt långsamt på grund av ett fundamentalt problem i supporterlivet – den förhärskande föreställningen om att fotboll och politik inte hör ihop. Med få undantag gäller detta alla svenska läktare, något som försvårar kampen mot rasism, sexism och homofobi.

Verktygen för förändring skiljer sig åt. Vissa förespråkar repressiva lösningar som kan ge resultat på kort sikt men lämnar de grundläggande frågorna orörda. Men läktarnas befrielse måste vara dess eget verk, där samhällsengagerade supportrar stöds av tyckarna. Bara då kan debatten bidra till en progressiv läktarkultur.

Välbekant folkhemsporträtt från tränarbänken

Artikeln ursprungligen i Flamman.

___________

Tom Alandh, 2015
Ur Svennis skugga

Porträtten. Det är Tom Alandhs hemmaplan. Vad är mer fascinerande än när vattenbärarna får stå i rampljuset? Assisterande tränare i bronslaget VM 1994 och mångårig andreman bakom stjärnan Sven-Göran ”Svennis” Eriksson. Nu är Tord Grip äntligen i centrum.

Tord gör det inte för pengar. Tord är olik Svennis som bara vill vinna. Tords bokhylla rymmer Nils Ferlin och Göran Greider. Tord har varit bagare. Det är oerhört fint, varmt och sympatiskt. Men också uttjatat.

Jag väntar. När ska begreppet ”folkhem” användas? 32 minuter in i filmen väntar jag inte längre. Det går nästan att mima med när Alandh inleder med ”du representerar ett folkhem i Sverige som inte längre finns” och frågar om Grip håller med. ”Ja, kanske” gör han det, ett mer folkhemskt svar än ”absolut!”.

Det här är 59 långrandiga minuter där Grip anpassas till Alandhs standardram – gripande skildringar av folkhemssvenskar. När magasinet Offside porträtterade elva kultspelare (1/2007) från allsvenskan var dessa minst lika lämpliga representanter för ”den äkta fotbollen” som Grip. I det numret fylldes kvoten för folkhemsspelaren för övrigt av Malmö FF-legenden Bo Larsson. Den här skildringen är helt enkelt gjord många gånger, med andra huvudpersoner.

Så även i filmform. Det framgångsrika IFK Göteborg (eller det socialdemokratiska Sverige) skildrades vackert av Martin Jönsson och Carl Pontus Hjorthén i Fotbollens sista proletärer (2011). Trots en konstlad dramaturgi, där mordet på Olof Palme 1986 blev slutpunkten i filmen trots att Blåvitt vann UEFA-cupen både 1982 och 1987, gjorde dokumentären åtminstone lite rock’n’roll av en välbekant historia om det gamla Sverige.

Ett mer fängslande grepp för att föra in fotbollen i samhället är att som till exempel Erik Niva åka ut till Stockholms förorter för att se vilken segregerad miljö Sveriges nya unga talanger växer upp i (Här föddes det nya AIK, Sportbladet 21 sep 2013). Det är då kärleken till sporten träder fram i en samhällelig kontext som är mer relevant än romantiska bilder av en guldålder. För så är det, nutida företeelser är mer engagerande än nostalgiska betraktelser. Även om allt var bättre förr.

Mångbottnat zombienörderi

Artikeln även publicerad i det senaste numret av Flamman.
______________

Zombieöverlevnad: din guide till apokalypsen
Apart förlag, 2014
Herman Geijer (illustrationer: Jimmy Wallin)

Mångbottnat zombienörderi

Tanken är kittlande. Hur hade en själv reagerat vid en zombieapokalyps? Som någon Mad Max-typ, cool och beredd att möta alla faror. Hoppas jag. I själva verket är överlevaren en skogsmulletyp som tar vara på naturens grödor, undviker faror och vet hur länge vattnet i dunken håller sig färskt. Det är en besvikelse.

Den dag vi behöver varandra, när zombieapokalypsen är här, kommer människan uppenbarligen påminnas om ett och annat, så som vikten av kollektivt handlande. Den vetskapen som pedagogiskt förklaras, tillsammans med zombieinramningen, är inte bara nörderi. Det är folkbildning.

Hur kriser -och troligen apokalypser- för människor närmare varandra är tydligt. Bokens exempel om hur den ekonomiska/politiska krisen i Argentina runt millennieskiftet gjorde att fler människor insåg att ensam inte är stark är en bekräftelse av det som antyds. Vi är beroende av varandra. Zombieapokalypsen, som nog får kategoriseras som en ”inte så akut kris”, kan vara en förutsättning att förstå drastiska omställningar människor kan behöva. Det är ett effektivt grepp att gestalta det avlägsna snarare än att lyfta reella hot, då många trubbas av och där kunskapen om en kommande katastrof gör oss relativt passiva.

De praktiska råden inför zombieapokalypsen är nyttiga. I bakgrunden ligger en domedagsförberedelse som är relevant för alla som erkänner exempelvis den globala uppvärmningen. Fungerande el, affärer, kollektivtrafik eller samhället i stort är ingen självklarhet, varken vid naturkatastrofer eller när de levande döda utgör akut livsfara.

Men zombieapokalypsen är inte bara en metafor för framtida katastrofer. Zombien kan, som i till exempel George A Romeros filmer, användas för sociala budskap. Så kan Night of the Living Dead vara ett inlägg i debatten om 1960-talets rasism i USA, Dawn of the Dead kritisera konsumtionssamhället och Land of the Dead skildra ett regelrätt zombieuppror, som författaren Herman Geijer anser kan tolkas som trasproletariatets resning. Sådana är zombies; ganska hjärndöda och skräckinjagande, men inte sällan också mångfacetterade och föremål för politiska allegorier.

Ekim Caglar

Fotbollsskildring om en av idrottens sista hjältar

Artikeln publicerad i veckans Flamman.

______________

En annan fotboll med röd legend på bänken

Red or Dead
David Peace
Faber & Faber, 2014

Socialisten Bill Shankly ledde Liverpool till både ligasegrar och internationella cuptriumfer. Men viktigast var att han bar en supporters hjärta, något författaren David Peace försöker fånga.

”Somliga tror att fotboll är på liv och död, men jag är besviken på sådana attityder. Jag kan försäkra er om att det är mycket, mycket viktigare än så.” Att porträttera en citatmaskin som den legendariske Liverpool-tränaren Bill Shankly kan tyckas tacksamt. Boken om Shankly, den skotske arbetarsonen som står som staty utanför klubbens arena Anfield Road, lägger ribban högt. För vad kan egentligen sägas om fotboll som spelades för ett halvsekel sedan? Statistiken går att googla fram och målen i många fall möjliga att hitta på Youtube. En hel del, visar det sig.
David Peace, bland annat känd för sina fyra Red Riding-romaner, är rätt författare i rätt genre. Efter kritikerrosade Damned Utd, om tränarprofilen Brian Cloughs korta sejour som tränare för Leeds United, är uppdraget att skriva om en av Storbritanniens största tränare ett naturligt steg. Han går med förföriska steg in i den genuina fotbollen, där presskonferensen handlade om mer än floskler och sponsorsloggor i bakgrunden av podiet, rakt in i en tämligen oglamourös värld i en av världens bästa ligor.
Shankly sa en gång att ”den socialism jag tror på innebär att alla kämpar för varandra, och att alla delar på belöningen, det är så jag ser på livet”. Red or Dead ger dock den sportintresserade läsaren mer än en politisk publik utan förkunskaper om fotbollsvärlden. Ändå har boken alla förutsättningar att vara den litterära bibeln om motsatsen till den så kallade ”moderna fotbollen”, där spelare och tränare är produkter på en marknad, där övergångssummor och löner är astronomiska, där vinstintressen styr.

Red or Dead är levande som roman och faktaspäckad som en encyklopedi. Varje säsong, varje match görs intressant. Knepet är Peaces upprepande, meditativa mantran om laguppställningar och publiksiffror. Allt som går att läsa som torr fakta på internet blir plötsligt en saga med ett slut som till och med kalenderbitaren i mig låtsas inte veta slutet på.
Över 700 sidor senare är det svårt att riktigt veta vad man har läst. Var det en biografi i klass med hyperintressanta och insiderinfospäckade Alex Ferguson: My Autobiography? Eller var det en litterär gestaltning av en fotbollsromantiker, likt Nick Hornbys klassiska Fever Pitch? Kanske var det en sammanvävning av livets stora frågor och själva spelet, ungefär som i Mathias Roux pärla Socrate en crampons?
Jag vet faktiskt inte. Och jag bryr mig inte. Red or Dead får den mest likgiltiga att förstå vad fotbollen gör med människor. Supportrarna har hamnat offside i takt med kommersialiseringen av fotbollen. Utvecklingen tycks ha varit densamma för en allt äldre och ensammare Shankly på sjuttiotalet. När Shankly var förbrukad fanns det inte längre någon plats kvar i Liverpool. Mötet med klubb­ordföranden i samband med sortin beskrev han själv som att ”tala med en elektrisk stol”. I huvudet på Shankly hittar du en passion och en lojalitet som är dömd att aldrig löna sig. Kärleken till frun Nessie och hans otvetydiga socialistiska övertygelser tycks snarast finnas där för att de har gått att kombinera med livet som fotbollstränare och taktiker.

Shankly var aldrig till salu. I en tid när den moderna fotbollen i allt större utsträckning ser supportrar som kunder är romantikern Shankly, vars största dröm var att fira på Liverpools legendariska läktarsektion The Kop, en figur vars blotta existens i dagens fotboll hade varit ett uppror. Under romanens stilistiskt nästan fulländade ytan finns det en diskret subversiv underton, där kärleken till sporten och värden existerar trots det enkla faktum att varje match måste vinnas. Shankly var själva sinnebilden för det många supportrar i dag saknar. Han är personen som kanske bättre än någon annan har beskrivit problemet med den moderna fotbollen.
”I en fotbollsklubb finns det en helig treenighet – spelarna, tränarna och supportrarna. Direktörerna kommer inte in i den, de är bara där för att skriva på checkarna.”
En sådan person är både värd att skildra och sakna.

Ekim Caglar

Kultur och kapital i konflikt om Istanbul-biograf

Skriver om konflikten rörande den klassiska Emek-biografen i Istanbul idag. Artikeln finns inte på nätet, men publiceras idag i pappersversionen av Flamman.

__________

Kultur och kapital i konflikt om klassisk biograf

”Polisingripande mot protesterna vid Emek-biografen. Attackera filmintresserade med tårgas mitt under en filmfestival … det här landet är verkligen en actionfilm!” twittrade filmkritikern Alper Turgut när de första bilderna kablades ut den 7 april.Foto Beyza Kural, Bianet

Striden rör den klassiska biografen och scenen Emek i centrala Istanbul. Den ska nu rivas. Sedan flera år har Emek, som även är det turkiska ordet för ”arbete”, varit föremål för en seg dragkamp. På ena sidan har kulturarbetare och vänstergrupper understrukit Emeks historiska och kulturella värde, medan den marknadsvänliga sidan har sett byggnaden som ett potentiellt köpcentrum.

– Att förinta Emek är att förinta en bit av Istanbuls historia. Det är ett slag mot Istanbuls kulturliv, förklarade skådespelaren Tuncel Kurtiz i ett uttalande i samband med demonstrationen med tusentals deltagare som eskalerade i polisingripanden med tårgas, vattenkanoner och arresteringar. Vid demonstrationen deltog även den grekisk-franske regissören Costa-Gavras.

Rivningen har redan börjat. Inget tyder på att Emek överlever, även om en form av flytt planeras och diskuteras. Samtidigt som fler protester är på gång har de första minnesrunorna över Emek redan publicerats. Filmkritikern Atilla Dorsay vid tidningen Sabah gick så långt att han avgick dagen efter demonstrationerna genom att hänvisa till sin artikel från 2011 med rubriken ”Finns inte Emek så finns inte jag”.

Plattformen för protesterna, ”Emek är vårt, Istanbul är vårt”, menar att stängningen av Emek är en del av en medveten politik. De så kallade stadsförnyelseprojekten innebär enligt kritiker att handel och kommers går före kultur och människor, samtidigt som invånarnas demokratiska invändningar förbises.

Tidigare har områden som Sulukule och Tarlabaşı i Istanbul tömts på resurssvaga invånare för att ge plats åt förnyelseprojekt. Nu ser marknaden återigen ut att gå som segrare ur striden, denna gång om Emek.

Ekim Çağlar

Recension: Hängd vänsterikon i levande skildring

Recensionen tidigare publicerad i Flamman.

____________________

Dokumentär
Regi Yunus Nihat Özcan
Delikanlim – Iyi bak yildizlara (2012)
Kalan

Hängd vänsterikon i levande skildring

När Bosporens vatten stänker upp i ansiktet närmar sig Kadiköys torg på Istanbuls asiatiska sida. Av alla sinnen är hörseln den mest närvarande. När färjan fortfarande har en bit kvar till land hörs en nykomponerad sång till minne av 68-revolutionären Deniz Gezmis. Det är den 6 maj, på dagen 40 år sedan den legendariske vänsteraktivisten Gezmis hängdes. Vi är ett antal tusen människor som har kommit hit för att hedra honom och hans kamrater.

Vad kan vara svårare än att berätta en historia som många redan känner till här? Hur gör man en dokumentär om den turkiska vänsterns mest kända profil utan att det blir en torr upprepning av allt som redan har sagts och skrivits? Förutsättningarna för dokumentärfilmaren och journalisten Can Dündars och regissören Yunus Nihat Özcans Delikanlim, om Deniz Gezmis och Turkiets 68-vänster, var knappast lätthanterade.

Det är inte bara det unika bildmaterialet som gör det. Flera av 68-vänsterns stora aktioner levandegörs och aktualiseras i Delikanlim. Kampanjerna mot den amerikanska sjätte flottans besök i Turkiet, kampen tillsammans med den palestinska motståndsrörelsen och den ökande militansen i vänsterrörelsen behandlas utan restriktioner. I centrum, i både filmen och 68-vänstern, fanns Deniz Gezmis, som 25 år gammal kom att hängas tillsammans med sina kamrater Yusuf Aslan och Hüseyin Inan den 6 maj 1972.

Högerns historieskrivning har utpekat Gezmis’ generation som en samling äventyrslystna terrorister. Den extensiva litteraturen från vänstern är visserligen en motpol till denna, men kanske är Delikanlim ett av de viktigaste bidragen i kampen om historien. Detta mest tack vare dokumentärens närvaro och värme som tillåter revolutionärerna att fortsätta att kommunicera och föra en dialog med det folk de ville befria, allt genom Dündars och Özcans film.

Att just Dündar, som 2008 skapade stor debatt med sin film om Atatürk (Mustafa, 2008), står bakom produktionen är en garanti för storpublik och offentligt genomslag. Likt Mustafa är också klippningen, varvandet mellan vittnesmål och dikter, ackompanjerat av musik genomförd med precision, denna films behållning.

I ett samtal med Dündar reflekterade jag över filmens betydelse. Vad jag betonade var att historieskrivningen är en högst politisk aktivitet och att vänstern, särskilt i Turkiet, utsätts för förtal där tortyr och mord indirekt accepteras med vaga hänvisningar till landets dåvarande situation, i kalla kriget. Dessutom är rena faktafel om personer och rörelser inom vänstern på 1960- och 1970-talet ett populärt debattknep. Delikanlim är således både en stor kulturgärning och värdig dokumentation av en generation vars krav på självstyre och en genuin demokrati fortfarande ekar på Turkiets universitet, gator och torg.

Recension: Möter dig i Larnaca

Recensionen även publicerad i det senaste numret av Flamman.

______________________________

Bok
Möter dig i Larnaca
Azar Mahloujian
Atlas, 2011

Politiskt och aktuellt om historiskt mord

Attentat med politiska motiv är ett tacksamt ämne för att skapa spänning. Att Hamid, en framstående oppositionell kraft boende i Sverige, mördas av förmodade iranska agenter på Cypern 1989 är en på många sätt självklar utgångspunkt för en historia som färskar upp  gamla minnen. Rosa, Hamids dotter, reser decennier senare i sökandet efter upprättelse och uträtade frågetecken.

Mahloujian rör sig självsäkert mellan karaktärer, miljöer och kulturer. Med rätta, för *Möter dig i Larnaca* är researchad in i minsta detalj. Men den stora styrkan ligger i den problematiserade ansvarsfrågan. Rosa bär på en smärta, nyfikenhet och ett behov av upprättelse som Sverige inte har känt. Hon reser till Larnaca där mordet har skett, men även till Iran. Hon möter ögonvittnen, pappans kusin och mor. Att ingen annan har gjort det är att behandla aktuella frågor och öppna sår. Möter dig i Larnaca är historien om mordet på Gholam Keshavarz, som mycket riktigt dödades i augusti 1989.

Förutom att *Möter dig i Larnaca* är en redogörelse av en historisk händelse är det också en skildring av ett liv i exil. Azar Mahloujians eget patos och engagemang för politiska flyktingar och det fria ordet lyser igenom. Exilpsykologin beskrev hon redan i Tillbaka till Iran (Atlas, 2004). Även för den som kan historien om Keshavarz är Möter dig i Larnaca en upplysande brygga mellan exil och hemland – och den är ännu en viktig pusselbit i Mahloujians författarskap som ofta bär detta tema.

Möter dig i Larnaca är en politisk roman som berättar om en historia som inte bara skildrar Irans jakt på oliktänkande utanför landets gränser. Det är även en bok som placerar ansvaret i knät på fria och demokratiska länder som gör anspråk på att vara de beskyddande. Då, 1989, var ekonomiska intressen viktigare än att ta ställning för sina medborgare. Sverige tycks ha gjort mycket begränsade insatser för att ställa förtryckarna (mördarna i detta fall) till svars, trots utlovade uppföljningar. Det är en fråga som är lika aktuell då som nu, i en tid med Carl Bildt som utrikesminister och då Sergels torg regelbundet fylls av demonstrerande utvisningshotade oppositionella som inte får stanna i Sverige, utan att Tobias Billström sover svårare om nätterna.

Problemet är uppenbart, och Mahloujians val av nedslag gör saken än mer intrikat – samma lättvindiga behandling av politiska flyktingar som finns nu fanns även då. Det här är inte en fråga som självrannsakan som enbart moderatledda regeringen bör idka. Och det lämnar ett huvud med tusen tankar, yek sar o hezar, samt ett samvete som Mahloujian gör rätt i att inte dämpa.

Ekim Caglar
(ekim.caglar@flamman.se)