Brasiliansk fotbollsrebell ur tiden

Publicerad i det senaste numret av Flamman.

____________________________________________

Brasiliansk fotbollsrebell ur tiden

Doktorn är död. ”Dr. Sócrates” kallades han, den legendariske mittfältaren och läkaren, som avled den 4 december, 57 år gammal. Blicken för spelet, de blytunga skotten och de förstummande passningarna har redan gjort Sócrates odödlig, men lika stor som han var på planen var han också utanför den.

Sócrates var en rebell på många sätt. Det långa håret och skägget gav honom ett utseende som tillsammans med det klassiska vita hårbandet blev en distinkt stil, ett signum. I det brasilianska landslaget var han jätten, artisten som blandade fysisk kraft med magi. Brasilien under VM 1982 är troligen ett av de finaste lag som inte har vunnit turneringarnas turnering. Laget utgjordes av stjärnor som Zico, Éder och Falcão – och naturligtvis Sócrates. Lekfullheten trollband en hel värld. Men den stora kampen utkämpades utanför planen för doktorn.

I klubblaget Corinthians var Sócrates något mer än en viktig pusselbit i lagbygget. Tillsammans med Wladimir och klubbpresidenten Waldemar Pires var han också hjärnan bakom den så kallade ”Corinthians-demokratin”, *Democracia Corinthiana*, vars udd var direkt riktad mot den militärledning som styrde Brasilien. I Corinthians togs viktiga beslut kollektivt och demokratiskt. Spelarna hade ett stort inflytande över hur klubben sköttes. I takt med att titlarna tillskansades underminerades militärens legitimitet, samtidigt som läktarna blev ett tillhåll för oppositionella på jakt efter politiskt andrum. Militärstyret föll 1985 och ingen har på allvar vågat underskatta Corinthians’ och Sócrates’ betydelse för att återställa demokratin.

Det var med andra ord ingen slump att Sócrates alltid sågs som en atypisk fotbollsspelare. Läkardiplomet, den rebelliska intellektualismen och aktivismen gjorde honom till en sorts fotbollens motsvarighet till en av hans egna idoler, Che Guevara.

Den officiella dödsorsaken är en matförgiftning som utvecklades till en septisk chock. Men det råder få tvivel om att det var det hårda bohemlivet med alkohol och rökning som till slut satte punkt för en av fotbollsvärldens mest fascinerande historier.

Satirikern Aziz Nesin myntade uttrycket ”jag är varken höger eller vänster, jag är fotbollsspelare”. Sócrates förblev ett av få undantag från den förhärskande (och ofta korrekta) bilden av fotbollsspelare som apolitiska varelser. När Sócrates nu lämnar efter sig fru och sex barn tar han också med en viktig del av den politiska fotbollen i graven.

Ekim Caglar

Aziz Nesin – en avliden intellektuell i tiden

Idag, på dagen 16 år sedan, gick en av Turkiets mest folkkära författare ur tiden. Aziz Nesin är en verklig portalfigur även utanför Aziz Nesin (foto: Nesin Vakfi / Semih Poroy)litteraturen. Han är också en av landets genom tiderna mest populära vänsterdebattörer. Mot slutet av sitt liv var Nesin en självklar symbol för den civila sekularismen. Bland annat stod han i centrum vid Sivas-massakern 1993 när
islamiska fundamentalisters brandattack mot aleviter och andra progressiva, som lämnade över 30 döda, ursäktades med Nesins försvar av publiceringen av Salman Rushdies Satansverserna. Även den djupa staten tros ha varit inblandad i attentatet. Nesin hann med nöd och näppe ut från Otel Madımak och undgick att brännas ihjäl. Därefter fortsatte skrivandet fram till hans död 1995.

Nesins litteratur var alltid underfundig, satirisk och progressiv. Genom åren samlade han en läsarskara som sträckte sig över hela världen. Utgivningen av Nesins böcker i Sverige är dock begränsad. Satiriska sagor (Lindelöws bokförlag) är fortfarande standardverket på svenska, en inkörsport som tyvärr inte kan kompletteras med mer läsning annat än på övriga språk. I förordet skriver vännen Günter Wallraff att Nesin är ”det turkiska samhällets skrivande och handlande samvete”. Just däri ligger också Nesins storhet. Ingen författare har nämligen ur så många perspektiv berättat om den lilla mannen (eller kvinnans) bekymmer med så mycket värme, utan att göra avkall på samhällskritiken. När Nesin skriver om romer, barn, kvinnor eller arbetare har han lånat ut sin penna och låtit de utsatta komma till tals.

Kritiken mot sociala orättvisor, korruption, kemalistisk personkult och islamism är än idag relevant – precis som hans varningar om de ödesdigra följderna av en apolitisk befolkning som bara följer strömmen. När min mamma menande påpekade att ”Aziz Nesin skrev om Turkiet idag redan för flera decennier sedan” med en hans böcker i handen var det ingen slump. Samma uppslukande upplevelse genomgick jag själv när jag sängliggande på grund av en allvarlig skada 2008 hungrigt avverkade bok efter bok med Turkiets störste satiriker genom tiderna. Än idag är jag tacksam för skadan som gav mig tid att snöa in mig på Nesin och mina föräldrars bibliotek som ständigt matade mig med vidare litteratur.

Hos Nesin var de utsatta de som såg nyktrast på saken. Hans skrivande andades en otvivelaktig människokärlek. Helt utan att tycka synd. Helt utan att använda omedvetna härskartekniker. Istället genomsyras all Nesin-litteratur av en genuin rättvisekänsla, vilken han mästerligt kanaliserar till sina karaktärer som ofta spelar rollen som vardagshjältar. Han fick oss att skratta, gråta och framförallt tänka. Det gör han ännu, 16 år efter sin död.

Seni özlüyoruz, güzel insan.

Till minne av Mehmed Uzun

Det känns inte ett dugg lättare att handskas med förlusten idag än när vår vän gick bort för exakt tre år sedan. Det blir en repris, även om jag ser nu att jag inte tillräckligt påpekade Mehmed amcas kamp mot alla former av chauvinism. Vi förlorade en person som visade var de intellektuella ska stå; fria trots tryck, modiga i en miljö där avvikande röster bestraffas på flera fronter och i opposition mot orättvisor. Vila i frid.
__________________

Den turkietkurdiske författaren Mehmed Uzun, bosatt i Sverige sedan 1977, uppges ha avlidit efter en tids sjukdom i Diyarbakir, Turkiet. Uzun var en av kurdernas främsta bidrag till litteraturen och har förutom sitt författande även blivit känd som en kämpe för kurdernas rättigheter. Han blev 54 år.

Trots sin utsatta roll som politisk flykting deltog Uzun i samhällsdebatter och hade därför omfattande problem med det turkiska rättsväsendet. Redan som 18-åring skulle han för första gången hamna i ett militärfängelse och med en medveten kulturpolitisk kamp för att bekräfta och utveckla det kurdiska språket skulle det komma fler åtal. Från 2000 och framåt eskalerade antalet åtal mot Uzun och hans medarbetare.

Som symbol för en intellektuell kamp för upprättelse var Uzuns bidrag ovärderliga. Trots att han förlorade kampen mot sin sjukdom är han för evigt odödlig som ett av de viktigaste namnen inom kurdisk kultur. Hans böcker finns tillgängliga hos de vanligaste återförsäljarna och rekommenderas varmt.

Som bekant och vän till familjen Uzun, litteraturälskare och sympatisör av rättvisa och solidaritet är det med stor sorg nyheterna har nått oss.

Sparta, Sparta, Sparta!

Ibland är det bättre att byta miljö när det går att arbeta på annan ort. Slippa all post-election-ångest. Andan hämtades i Prag. Finkultur i form av Franz Kafka och Mozart, vars relationer till Prag är vida kända, lämnades åt sidan. Teater på tjeckiska har jag heller inget att hämta från. Så jag investerade mina pengar i fotbollsbiljetter.

I hällregn vandrade jag över Vltava. Rakt genom en enorm park. Allt för att komma till Generali Arena. Sparta Prag, Tjeckiens utan tvekan mest framgångsrika och kända klubb, skulle ta emot Mladá Boleslav. Nynazistiskt klotter till trots, vad kan jag göra annat än fascineras av den klubb som fostrat eller utvecklat spelare som Oldřich Nejedlý, Tomáš Skuhravý, Horst Siegl, Pavel Nedvěd och Tomáš Rosický? Laget som felaktigt förknippas med enbart den vinröda dressen när de ursprungliga färgerna är blått (för Europa), rött (för den kungliga staden Prag) och gult (av okänd anledning) är en gigant på sitt sätt och har åldrats med värdighet med sina snart 117 år.

Utvecklingen är annars som den vi har blivit vana vid. Den globaliserade världsfotbollen lockar bort yngre talanger till ligor med mer pengar – och ersätts med billiga spelare från fattigare länder, där främst Afrika. När EU 2004 utvidgades med Tjeckien och nio ytterligare statet blev även det en bidragande orsak till att tjeckiska spelare blev mer åtråvärda på den europeiska marknaden, oavsett kvalitet. Detta eftersom EU-länders spelare kan räknas som inhemska i EU-länder. Intressant med Sparta är annars att tränaren Jozef Chovanec även är ordförande i klubben, vilket gör föreningen någorlunda immun mot inkompetenta oligarker med smak för att leka med anrika lag.

Idag återfinns dessutom Tomáš Řepka och Libor Sionko, två rutinerade spelare med stor erfarenhet från landslagsspel och Europa-äventyr. De symboliserar lojaliteten och rutinen, medan Václav Kadlec symboliserar framtiden. Som en kvick och teknisk herre, vars första mål kom som 16-åring, är han idag en av Spartas mer tongivande spelare och lär snart spela i en större klubb i en betydligt bättre liga.

Matchen då? Absolut ingenting minnesvärt. Ett slumpmål genom Opiela ger Mladá Boleslav en 1-0-ledning strax före paus, medan Sparta får jaga livet ur sig i regnet. En enorm forcering i andra halvlek betalade slutligen av sig när ivorianen Bony Wilfried hängde i luften och vrickade in 1-1 i matchens slutskede. Sådant kan man lika gärna uppleva via Livescore.com. Men Sparta gav mig det jag sökte efter ändå, och det redan innan matchen.

Relationen mellan supportrar och klubbar är ofta ansträngd, speciellt om det visar sig att läktarna består av alltför passionerade grupper. I fallet med Sparta Prag tycks klubb och läktare leva i en märkligare symbios. När klubbhymnen dånar över Generali Arena träder runt tio ultras fram från spelargången, alla med flaggor i megamått. I en egendomlig ritual äntrar supportrarna scenen och visar upp sina färger. En gissning är att det är de mildare grupperna som representeras, medan de nazianstuckna grupperna i klacken (däribland Falanga, med ett namn som doftar spansk och polsk fascism) får anses vara de något hårdare. Kanske tillhörde mannen i den vidriga di Canio-tröjan någon av grupperna. Klart är att rivaliteten med Bohemians och Slavia är djup.

Ritualen

Lite mycket cirkus med ballonger, men två tifon är generöst


Sparta gör intryck trots under 7 000 åskådare och frånvaron av bengaler eller rök. Mycket mer än en tapper skara Mladá Boleslav-anhängare som endast mäktar med att trumma fantasilöst. ”Sparta, Sparta, Sparta”-ramsan gör i all sin enkelhet Spartas storhet rättvisa. Och jag är glad för att ha upplevt denna klassiska klubb på plats. ”Tjeckisk fotboll för supportrarna”, fick jag en ramsa översatt till. Dagen efter upplevde jag den igen när jag åkte till stadsdelen Slavia för att se kultklubben Bohemians. Mer om det i nästa inlägg.

Imorgon spelar Sparta Prag borta mot CSKA Moskva i Europa League. Sparta, Sparta, Sparta!

Vi minns dig, Kazim


Samma text som förra året – ett sätt att minnas.

Det var just den 25 juni 2005 som en av Turkiets mest lysande folkmusiksstjärnor gick bort i lungcancer, endast 33 år gammal.

Minnet av honom som en musiker som arbetat så hårt för att vårda illa tilltyglade kulturskatter från nordöstra Turkiet skulle göra Kazim till en modern hjälte. På en mängd nästintill bortglömda språk och dialekter från den lazeriska kulturen blev han minoritetens språkrör och en mycket uppskattad folk- och rockmusiker i hela Turkiet.

Förutom sitt brinnande intresse för olika minoriteter i Turkiet var han också högst fotbollsintresserad. Lika rebellisk som han var politiskt, som övertygad socialist, var han även som anhängare. De nordöstra regionernas stolthet, Trabzonspor, låg honom varmt om hjärtat. Förklaringen; Trabzonspor är det enda laget från Anatolien, det vill säga utanför Istanbul, som lyckats erövra det turkiska mästerskapet i fotboll. Att skaka om etablissemanget går inte obemärkt förbi. Av politiska orsaker stödde han även kultklubben på vänsterkanten, tyska St. Pauli.

För exakt fem år sedan gick Kazim bort i lungcancer. Sorgen spred sig kring Svarta havets östra kust i Turkiet och svepte in över landet. Än idag känns förlusten svår och orättvis. Vila vidare, Kazim. Grattis till Trabzonspors cupguld, canim yoldasim.

Europas kulturhuvudstad en historisk plats fattigare?

Istanbul är 2010 års kulturhuvudstad. Men den klassiska biografen Emek Sinemasi (Arbetets bio) riskerar att gå förlorad på grund av en planerad rivning till förmån för nya affärer i Beyoglu, i centrala Istanbul. Detta skulle innebära att Istanbul blir drygt 900 biografplatser fattigare, samtidigt som en del av den turkiska filmkulturen försvinner.

De senaste dagarna har protester mobiliserats för att få regeringen att tänka om i frågan. Bland de deltagande återfinns kända ansikten som Güven Kirac och Tuncel Kurtiz, som en gång i tiden var verksam i Sverige. Ett kul inslag var att fotbollslaget Besiktas’ ultrasgrupp Carsi också deltog i de demonstrationer som lockade tusentals deltagare i Istanbul. Protesterna uppges för övrigt vara de största i kultursammanhang sedan 1970-talet.

Bok- och filmrecension: Kvinnor utan män

ROMAN
Kvinnor utan män
Shahrnush Parsipur.
Översättning: Johanna Jellback
och Said Moghadam.
Baran förlag, 2010.

FILM
Kvinnor utan män
Regi: Shirin Neshat.
Distribution: Folkets Bio.

Några normativa pekpinnar behövs inte för att lida med kvinnorna i berättelsen. Och då karaktärerna söker sin tillflykt till en ”kvinnornas trädgård” erbjuds paralleller till den medeltida författaren Christine de Pisans vision om Kvinnostaden (La Cité des Dames) där samhället utan männen skulle vara annorlunda, bättre. Tanken är nästan lika gammal som kvinnofrågan. Idén är minst sagt intressant, men den utvecklas inte av Neshat. Här är Parsipur skarpare när hon problematiserar bilden av hur detta miniatyrsamhälle för utsatta kvinnor kan fungera. Genomgående är dock oviljan att ta ställning för visioner karaktäristisk för Kvinnor utan män.

Sammantaget skapar kvinnornas öde i Parsipurs bok och Neshats film en bild av en skur av personlig radikalism i ett Iran som även nu lider av starkt patriarkala strukturer under mullornas styre. Men Neshat når något längre i sin beskrivning av de samhälleliga förutsättningar som fanns för en progressiv politik. Det ger filmen ett övertag.

Resten går att läsa här.

Känd artist dissar premiärministerns frukostförslag

En av Turkiets främsta artister sedan flera decennier, den radikala socialisten Edip Akbayram har tydligen tackat nej till en inbjudan för frukostmöte av premiärminister Recep Tayyip Erdogan.

Syftet med inbjudan var att få ta del av regeringens bild av den till stora delar misslyckade ”demokratiska öppningen”. Den mångårige aktivisten Akbayram gick iväg för att solidarisera sig med TEKEL-arbetarna istället. Ett bra val i mitt tycke, då dessa möten på många sätt är arrangerade för att skapa legitimitet för det styrande AKP-partiet. Samma prioritering som Akbayram gjorde Sabahat Akkiraz för övrigt.

Det hela är naturligtvis något pinsamt för premiärministern. Detta bakslag ska kompenseras med en diger lista av inbjudna filmpersonligheter till ett nästa frukostmöte. Bland dessa uppges Türkan Şoray, Hülya Koçyiğit, Hülya Avşar, Kadir İnanır, Nuri Bilge Ceylan och min egen favorit Fatih Akın finnas. Flera av dessa har uttalade vänstersympatier. Det återstår att se om de väljer Erdogans frukost eller det betydligt bättre valet att tacka nej. Den som uppvisar god karaktär och avvärjer goodwillpoäng till AKP trots inbjudan bjuder jag på Adana kebap i Skärholmen. Allez.

Paket från Malaysia

Alla personer med självaktning har ju lite anthraxparanoia. Så även jag. Trots detta öppnade jag paketet som kom från Malaysia och visste ganska snart att sändningen var från en av mina bästa vänner, Johan D. För en stund hade jag glömt bort att han faktiskt var i sydöstra Asien, men blev duktigt påmind om hans utflykt idag. Innehållet:
Johans paket

Mycket bättre än så blir det ju inte, va? Statsvetenskaplig litteratur, en fin teckning och en tight vänskap som manifesteras med presentutskick. Stort tack, min vän!

Johan och Joannas resa kan man läsa mer om här. När ni kommer hem ska jag ordna en välkomstpicknick för er i Uppsala.