Ännu en artikel om valet i Turkiet. Denna gång om omvärldens stöd till AKP och vilka som egentligen bidrar till positiva förändringar i landet.
Läs hela artikeln på Aftonbladet Kultur.
kurder
Ambitiöst samarbete med en vänsterprofil vid rodret
I veckans Flamman publicerades mitt Ertugrul Kurkcu-porträtt, som även går in på djupet rörande ett nytt partibygge där turkiska vänsterrörelser och kurddominerade BDP samarbetar. Det återstår att se huruvida detta etablerar BDP:s vänsterprofil eller om det snarare ska ses som en historisk allians för att en gång för alla frågan om kurdernas situation i Turkiet.
Angrepp från premiärminister Recep Tayyip Erdoğan och hans konservativa AKP-regering (Adalet ve Kalkınma Partisi) varvas med slag från Turkiets radikala vänster. Positiva röster höjs för att HDP och HDK cementerar den kurdiska rörelsens vänsterprofil och dess samröre med turkiska krafter. Men kritik riktas mot att partiprojektet främst är ett sätt att ge BDP större politiskt utrymme. Detta är känsligt då kritiker från vänster ser BDP som insnöat på kurdfrågan och måttligt intresserat av socialism och genomgripande förändringar av det ekonomiska systemet, samtidigt som behovet av solidaritet med en förtryckt folkgrupp och rörelse likväl understryks.
Artikeln går att finna i sin helhet här.
I Flamman om de avslutade hungerstrejkerna
Texten publicerad i veckans nummer av Flamman.
______________________
Försiktig öppning till förhandlingar
65. 66. 67. Dagarna räknades och de totalt tusentals hungerstrejkande kurdiska aktivisterna berörde många, inte minst internationellt. Inför dag 68 andades samtliga parter ut när den fängslade PKK-ledaren Abdullah Öcalan, genom sin bror Mehmet Öcalan, låtit meddela att de kurdiska fångarnas hungerstrejk måste blåsas av. Uppmaningen ledde till att samtliga hundratals hungerstrejkare i fängelse, som utgjorde gruppen som deltagit i kampanjen från dag ett, beslutade att avbryta sin aktion.
Öcalan hänvisar till att handlingen har uppnått sitt syfte. Något annat budskap var heller inte att vänta. Vilka eventuella löften och garantier som har legat bakom utspelet vet bara förhandlarna. Men Öcalans isolering har delvis lättats genom dialogen och regeringspartiet AKP har tagit initiativ till att tillåta användandet av kurdiska i landets domstolar, vilket var två av kurdernas huvudkrav. Och framför allt, hungerstrejken tvingade fram (försiktiga) regeringsuttalanden om behovet av förhandlingar mellan PKK och staten.
Utanför Turkiet påpekade intellektuella, aktivister och politiker att de kurdiska hungerstrejkarnas krav måste tas på allvar. Tusentals hungerstrejkade i sympati både i och utanför Turkiet. Vad inhemska aktörer redan visste var att aktionen handlade om något större än så. Konflikten sågs som en indikator över AKP-regeringens och premiärminister Recep Tayyip Erdogans vilja att lösa den kurdiska frågan med dialog och fredliga medel, menade kurdiska oppositionella. Det gjorde aktionen än mer avgörande för framtiden.
Strejkkampanjen gav regeringen utrymme att manifestera en till synes kylig förhandlingsteknik som får kritik för att vara alltför likgiltig inför det lidande hungerstrejken har inneburit, samt för att man inte fullt ut erkänner den kurdiska oppositionens roll som förhandlingspart i en konflikt som sedan 1984 har krävt drygt 40 000 människoliv. När justitieministern Sadullah Ergin under hungerstrejken talade om 683 deltagande fångar i fängelserna svarade Erdogan att det inte existerar någon sådan aktion. Det fanns helt enkelt inga hungrande i landets fängelser. Det var ”bara en show”, förklarade Erdogan trots att hungerstrejken då hade nått ett kritiskt skede ifråga om fångarnas hälsotillstånd.
Att hungerstrejken är till ända innebär inte att aktionen inte har inneburit mänskligt lidande. Hundratals kurder, vars hungerstrejk nådde nästan 70 dagar, kommer med all sannolikhet att i olika utsträckning lida av sviterna av sin kampanj. När hälsofrågan behandlas och utvärderas kan en rättvis bedömning göras kring huruvida hungerstrejken som metod är ett effektivt sätt att främja reformer. Vad som är klart är att denna episod blir ett svårläkt sår som bekräftar bilden av Erdogan som en hårdnackad förhandlare.
Fortfarande sitter tusentals kurdiska politiker och aktivister i fängelse. Och trots vissa lättnader i användandet av kurdiskan i offentliga sammanhang återstår BDP:s och PKK:s krav om fullständiga kulturella rättigheter och självstyre för landets kurdiska befolkning. Vad hungerstrejken har visat är att vägen till fred blir en mödosam process. Redan samma dag som strejken avslutades rapporterades det om stridigheter i sydöstra Turkiet där flera soldater uppgavs ha dödats.
När hungerstrejken nu är över och en fruktbar fredsdialog eventuellt kan initieras väcker det således visst hopp. Samtidigt återfinns en oro över att varje reform måste föregås av en stundande mänsklig katastrof, likt den som i sista stund avvärjdes.
Ekim Caglar
Efter Uludere – vi ska vara människor även nästa år
Ett år av protester och förändringar. Ett år som tydligt visade att folkliga resningar är ett alternativ. 2011 visade att folket kan göra motstånd, både mot kapitalismens kris (ockupera!) och arabiska diktaturer. Det blev ett annorlunda år där till synes orubbliga system sattes i gungning. Trots det är det med ett tungt hjärta som jag lämnar 2011.
Ett trettiotal kurder slaktas ”av misstag” i Uludere. De var inte PKK-medlemmar. De var civila. Många var unga. Flera av de döda var barn. Påpekanden av det här slaget borde inte ens behövas, men det mänskliga värdet har devalverats under lång tid.
- empati´, inlevelseförmåga, förmåga att kunna leva sig in i en annan människas känsloläge och behov.
Så starkt och mäktigt, utan att det är någon ursäkt för att skapa mer våld. Det handlar om att vara människa, att känna och inte minst att tänka utanför de ramar av militarism, chauvinism och nationalism som har hamrats in i människors medvetanden. Det handlar om att stå upp för den fria pressen som förmedlar nyheter från konflikten. Det handlar om att dehumanisera de avhumaniserade. Det handlar om empati och rättvisa. För varje person som gör motstånd väcks nytt hopp. Det skrämmer. Demonstranter, vapenvägrare,
studenter och intellektuella är måltavlor för det system som AKP och Recep Tayyip Erdogan försvarar. Då kan till och med livecensur normaliseras.
Detta är inget konstigt. Det ingår i en långsiktig strategi som sattes i verket långt före Uludere-massakern. Bunkermentaliteten, blodtörsten och avhumaniseringen kommer att fortsätta. Därför behövs det fler som vägrar vapen, fler som ifrågasätter chauvinismen och fler som påpekar det redan självklara – varje turk föds inte som soldat (ett vanligt nationalistuttryck), varje turk föds som människa. Däri ligger den stora konflikten mellan bakåtsträvande militarister (som AKP-regeringen inte sviker) och de progressiva som kräver en rättvis fred som ger kurderna upprättelse. Med empati skapas förutsättningar för en seriös dialog och lösningar. Vägen dit är lång om AKP-regeringen bibehåller 2011 års politik.
En del lär tycka att jag är orättvis. Krokodiltårar är också tårar, säger någon. Det vore att underskatta vad fredsrörelsen har tvingat fram. När det kommer en bortförklaring eller ursäkt för händelserna i Uludere så beror det på en enda sak – kamp lönar sig. 2012 kommer inte att bli fredens år i Turkiet. The Guardian påpekar insiktsfullt att arresteringsvågen mot intellektuella och folkvalda politiker banar vägen för ytterligare år av konflikter. Men 2012 kan bli ett år då den tragiska våldsspiralen åtminstone bromsas. Det är min enda önskan, att fler väljer att vara radikala, tänkande och fria människor i en tid av vansinne.
”Restiamo umani! Stay human!” – Vittorio Arrigoni (4 februari 1975 – 15 april 2011) (tipstack till K.K.)
Mät min skalle om det är så viktigt
"Säg den lycka att få säga att man är turk" - en av många paroller vi friska internationalister alltid håller oss borta ifrån
Det har hänt här på bloggen och ute i landet. Folk som gång på gång vill hitta en etnisk tillhörighet hos motparten. Något att förhålla sig till. För att känna samhörighet. Eller för att hata.
Som Ece Temelkuran beskriver i sin bok ”Ağrı’nın Derinliği” (köp den, turkisktalande läsare!) är det ofta först när man möter nationalister som man tvingas att reflektera över sitt eget ursprung. Är man i grunden själv inte nationalist är det utifrån som etiketter som ”turk”, ”kurd” eller ”svensk” blir reella. Ece Temelkuran, en vän av armenier och en kämpe i arbetet för en kritisk historiegranskning, blev inte ”turk” förrän i Jerevan, enligt egen utsago.
Det motsatta vet vi redan. Den tidiga turkiska staten turkifierade allt – plus lite till. På grund av ljushuvuden som Ziya Gökalp, kurden och arkitekten bakom den turkiska nationalismen, bär framförallt icketurkar efternamn som innehåller ordet ”türk”. Den assimilationsprocessen vet vi en hel del om och otaliga människor har mördats för att de med rätta vågat visa sin egentliga etniska och kulturella tillhörighet.
Problemet är när människor sakta men säkert skalar och skrapar på ytan med en törst efter att sätta andra i olika fack. Vi som mer än gärna säger att vi är ”från Turkiet” och inte ”turkar” råkar i sådana fall ut för följdfrågor. En alltför påstridig kurdisk man var en av dem som inte gav sig.
”Varifrån kommer du?” (på engelska)
”Från Turkiet” (på turkiska)
”Jaså? Är du turk?”
”Jag är från Turkiet”
”Från vilken stad?”
”Gaziantep” (ett icke-svar för den som letar efter en etnisk tillhörighet tack vare Gazianteps mångfald)
”Men.. vad är du?”
Kattens lek med råttan. Jag bryr mig inte. Men det är obehagligt, och patetiskt, när andra är besatta av ens etniska sammansättning. Bakgrunden var att han på ryktesvägar hört om mitt vänsterengagemang, något som innefattar en prokurdisk hållning i politiken naturligtvis. Störande är att vissa nationalister inte nöjer sig med att acceptera att ”motståndarsidan” faktiskt också kan utgöras av progressiva krafter. Kort sagt finns det turkiska nationalister som tror att det inte finns kurder som accepterar turkar och tvärtom som i det ovan nämnda fallet. Det är detta som gör det viktigt att inte svara ”rätt” slentrianmässigt för att vinna nationalisters acceptans, utan snarare vara en nagel i ögat och visa att ”den andra sidan” visst kan innehålla bra människor. Det är därför sådana som Hrant Dink, Ahmet Kaya och Ece Temelkuran är farliga för andra folks nationalister.
Mitt ointresse inför människors etnicitet (men inte kultur) gör att jag blir smått apatisk när konstiga frågor dyker upp. Ibland svarar jag ”svensk”, andra gånger ”turk” (när ”från Turkiet” inte räcker till). Jag är nämligen turk och svensk. Säkrast är alltid att vara svensk. Svenskar, var glada för att det inte är kontroversiellt att svara vilken nationalitet ni har. För då slipper ni få höra att det till exempel är överraskande att jag själv kan vara turkisk och vänster, samt kurdvän. Ja, det händer alltför ofta att jag möter människor som blir överraskade att mitt blod inte har resulterat i att jag är fascist.
En checklista med bra svar för att avsluta diskussioner kan behövas. Till och med inställningen ”tid är pengar” är bättre än att utveckla en diskussion med halvrasistiska nationalister från Turkiet (från Turkiet – alltså oavsett sida). Två förslag på diskussionsknäckare har erbjudits av Kemal Kılıçdaroğlu, ledare i ett parti som länge lidit av nationalism och chauvinism, CHP. Den neutrala varianten lyder enligt följande.
Den andra varianten attraherar mig betydligt mer. Anledningen är att den så tydligt demaskerar frågeställaren. Kılıçdaroğlu riktar denna till premiärminister Recep Tayyip Erdoğan som i min hemstad Gaziantep sagt ”längd är inte viktigt, men ditt påbrå är det” i ett uttalande riktat till CHP-ledaren.
Svarsarsenalen består nu alltså av ännu ett potentiellt svar. Nåde dig som både frågar och inte tagit med dig dina verktyg.
(Ett av de värre slagorden i Turkiet är ”säg den lycka att säga att man är turk” (Ne mutlu Türküm diyene). Har du lika svårt som jag när det gäller sådan chauvinism kan du gå med i denna facebookgrupp, ”Säg den lycka att få säga att man är människa)
Ny bekantskap levererar
Konstigt nog finns det inte så mycket att berätta om Almedalen, förutom lite Littorin-skvaller igår. Lite fotboll med Tvärdrag ikväll och en massa bjudluncher, samt VHEK:s kommande aktiviteter är helt klart höjdpunkterna. Inget mer om det just nu.
Däremot blev jag häromdagen i Stockholm intervjuad av en fil. dr-student från Turkiet, Bahar, bland annat verksam vid Uppsala universitet som jag själv just har lämnat. Hon forskar i ämnet kurdisk och turkisk nationalism i diasporan, ett fruktansvärt intressant och viktigt forskningsobjekt. Diskussionen handlade mycket om hur turkar och kurder uppfattar varandra i utlandet och hur det politiska engagemanget i forna hemländer (med citationstecken i mitt eget fall) formas i Sverige. Två timmar, många skratt och massor av nya lärdomar senare var det över. Ska bli intressant att se resultatet med tanke på hur omgivningen i de politiska miljöerna bland turkar och kurder i Sverige funkar i dessa frågor. Antingen lär jag bli en av få som står för demokratiska och klart vänsterradikala värderingar utan nationalistiska inslag, eller framstå som en obotlig optimist rörande vänsterns roll, samtidigt som besvikna undertoner riktas mot den turkiska regeringen.
Eftersom en del av er läsare faktiskt förstår turkiska är det på sin plats att rekommendera två av Bahars artiklar i den akademiska tidskriften Ataum. Den första handlar om Sverigedemokraterna, medan den andra behandlar ett beslut om homosexuellas rättigheter i Portugal. Intressant läsning som visar att folk har bra koll på Sverigedemokraterna utomlands.
För icke turkisktalande kan det sägas att rubriken är väldigt talande. ”Till och med i Sverige”, det vill säga att även ett tolerant land som Sverige numera har intoleranta partier på frammarsch. Bra jobbat av en av sommarens trevligare bekantskaper, Bahar.
Osman Baydemirs TEKEL-förslag
Som bekant pågår en av de största fackliga konflikterna i mannaminne i Turkiet. Arbetarna vid sprit- och tobaksmonopolbolaget TEKEL har blivit uppsagda i tiotusental och regeringen har visat sin ovilja att agera efter de krav som facken ställer. Det genomförs manifestationer, arbetsvägran och hungerstrejker utan att något egentligen går framåt i förhandlingarna. Och premiärminister Recep Tayyip Erdogan lovar att ”ingripa”. Med stor sannolikhet kan de protesterande arbetarna som samlas utanför fackens kontor bli bortplockade med våld. Nåja, så långt är allt som vanligt; de radikala facken DISK och KESK bidrar till att det gula fackförbundet Turk-Is, som initierat protesterna, inte vågar backa ur, medan situationen är låst i dialogen med regeringen.
I dagarna har BDP-politikern, Diyarbakirs borgmästare, Osman Baydemir kommit med sitt förslag för att lösa arbetarnas situation och regeringens nyliberala politik. Han föreslår att Turkiets kommuner tar ett större ansvar i att åter sysselsätta de uppsagda arbetarna. Genom att peka på att det finns runt 2500 olika kommunala styren menar han att man helt enkelt kan sprida ut de 12 000 arbetarna som blivit av med jobben vid TEKEL. Baydemir manade vidare till fortsatt dialog och menade att lösningar kan vara i sikte bara regeringen visar mer välvilja. Han menar också att hans kommun Diyarbakir med glädje ställer upp i att ta smällen av avregleringarna av TEKEL.
Utspelet är naturligtvis väldigt solidariskt och allt som kan täcka upp för den situation arbetarna har hamnat i är nyttigt. Men samtidigt lyser systemkritiken och förmågan att kritisera stora delar av regeringspartiet AKP:s ekonomiska politik med sin frånvaro. Lösningen på nyliberalism blir här att skyffla omkring arbetslösa till arbeten, istället för att säkra trygga arbetsvillkoren för landets arbetare. I egenskap av en av de få socialdemokraterna i den turkiska politiken framstår Baydemir ändå, trots tillkortakommanden i grundläggande lösningar, som en frisk fläkt i en konflikt som behöver fler vänner som honom.
Aleviter ställer krav
I dessa ”öppningstider” i Turkiet ställer en rad samhällsgrupper krav. Som bekant påbörjades den ”kurdiska öppnigen”, som sedan blev den ”demokratiska öppningen” ifjol. Resultatet blev snarare ”den kurdiska stängningen”, men processen är intressant i sig då åtminstone debattklimatet i landet har förändrats, samtidigt som staten gång på gång tappat ansiktet genom att backa två steg tillbaka.
Alevismen, ”den ickereligiösa religionen”, är viktig i denna politiska process. Som en i princip materialistisk livsåskådning utan några drag av dogmatism och med en stor portion tolerans utgör aleviterna en ansenlig del av den turkiska och kurdiska vänstern. Den tydliga sekularismen och den positiva kvinnosynen, där religionen inte tillåts förtrycka någon, gör att alevismen i sig är progressiv i den turkiska kontexten. Detta menar undertecknad som en övertygad ateist, vilket många till vänster i Turkiet skriver under på.
Och aleviterna ställer som vanligt krav och tar del i den dialog som startats med regeringen. Tidigare i vintras samlades hundratusentals aleviter i Istanbul för att visa enhet och styrka under parollerna ”för lika rätt som medborgare ” och ”mot diskriminering”. Vidare har planer på att skapa ett nytt socialistiskt parti ägt rum. Detta eftersom CHP, som tack vare sin sekularism har lockat alevitiska sympatier genom historien, blivit alltmer chauvinistiska. Det händer mycket helt enkelt och kraven ställs nu på fler och mer konkreta sätt.
Nyligen samlades en arbetsgrupp för att ställa krav på regeringen igen, under Alevi Bektasi Federasyonu-flagg. Detta eftersom man anser att AKP-regeringen inte är ärliga med sitt uppsåt att lyssna på företrädare som är beredda att tala öppet och ställa verkliga krav. Resultatet av diskussionerna, där bland andra folksångare Arif Sag och författaren/journalisten Oral Calislar, blev följande lista med synpunkter:
Låt cemhusen (aleviternas samlingslokaler) få en rättslig status och skydd.
Låt Madimak-hotellet (där över 30 aleviter dog i en mordbrand i Sivas 1993) bli ett museum.
Låt bli att öppna moskéer i alevitbyar och sluta med sunnitpolitiken som skickar imamer dit.
Låt religionen som skolämne bli frivillig och ändra innehållet.
Ge tillbaka de egendomar som tagits ifrån oss.
Ingen revolution direkt, men ett steg framåt i vägen mot ett öppnare mer tolerant och sekulärt samhälle, helt enkelt. Det återstår att se om man får gehör för de lågmälda och klart realistiska kraven. Men då den sittande AKP-regeringen har sunnitfundamentalistiska rötter är det oklart om så blir fallet.
För regeringens del är det en stor prestigeförlust att ha gjort sig ovänner mig både kurder och aleviter. Nu framstår hela öppningsprojektet som ett cyniskt enpartiprojekt för att framstå som det mest demokratiska alternativet. Och AKP kan knappast ensamt klandras, då de två största oppositionspartierna CHP och MHP tycks tävla om att vara mest odemokratiska, demagogiska och nationalistiska. Man hade med andra ord inte behövt anstränga sig så mycket för att framstå som demokratiska från regeringens sida, för är det något oppositionen saknar så är det förtroendekapital i demokratifrågor, just nu.
Det är därför det behövs ett nytt parti eller en enhetlig alevitisk mobilisering bakom ett demokratiskt alternativ. Intellektuella som Calislar och Sag är själva inte helt optimistiska inför den politiska framtiden, men faktum är att socialistika, toleranta, demokratiska och progressiva alternativ redan i nuläget finns. ÖDP framstår som det mest naturliga valet, men partiets låga röstandel gör det mindre attraktivt att gå in i. Därför står det mellan att skapa ett nytt parti med en alevitisk inriktning eller att stanna kvar i CHP. Det senare valet vore en dåres med tanke på att högt uppsatta CHP:are som Onur Öymen för ett par månader sedan inte tvekade att hylla massakern i Dersim 1938 där tusentals aleviter slaktades.
Hur det än blir är utvecklingen intressant då aleviter av tradition haft en viktig roll för progressiva förändringar i det turkiska samhället. Och i dessa omorganisationstider står kanske vänstern snart stark med aleviterna i ryggen. Umariz.
Ahmet Türk: ”Inrikesministern måste avgå”
Efter polisens vidriga attack mot barn i Hakkari, där det slutade med att en 14-årig kurd blev brutalt misshandlad av en militärpolis med gevär, kräver nu DTP-politikern Ahmet Türk AKP:s inrikesminister Beşir Atalays avgång.
Om den här händelsen hade skett i en annan, demokratisk nation, hade inrikesministern åtminstone uppträtt hedervärt och avgått. Men sedan händelsen har varken premiärministern eller inrikesministern tagit sig tid att göra ett enda uttalande.
Kritiken är svidande och högst befogad. Den brutalitet som civila utsätts för av polis och militär i Turkiet är ett problem som AKP-regeringen knappast gjort något åt. Trots detta lever regeringen på det avspänningsrykte man lyckats skapa, samtidigt som samma statlig våldsverkan som tidigare fortgår. Därför är Türks påpekande viktigt, även om några omplaceringar eller avhopp i regeringen inte kommer att ske på grund av det brutala överfallet.
Även socialisterna i ÖDP gör rätt och tar avstånd från händelserna i Hakkari.
Arresterade för bokinnehav
Det kurdiska vänsterpartiet DTP:s två lokala ledare i Bursa, Erhan Bayram och Hüseyin Diken har arresterats uppger Sol. Anledningen till den nattliga räden för att gripa personerna var enligt Sols artikel att de haft förbjudna böcker som hyllat den förre PKK-ledaren Abdullah Öcalan.
I det senaste lokalvalet fick DTP mindre än två procent av rösterna i Bursa. Med tanke på att en blodig separatism därmed var nära är det med en enorm lättnad som vi därmed får höra om att den stora terroristplanen med innehavet av böcker kunde förhindras.
Nej, men ärligt talat. Det känns lätt surrealistiskt när Hitlers Mein Kampf går att beställa hem som vilken bok som helst, medan politiker plockas in för att äga kontroversiell litteratur.
Ekim Çağlar 
