Början på slutet av en era i Turkiet

Artikeln ursprungligen publicerad av Makthavare.se.
________________

Det turkiska parlamentsvalet blev ett hårt bakslag för president Recep Tayyip Erdogan och regeringspartiet Adalet ve Kalkinma Partisi (Rättvise- och utvecklingspartiet, AKP) Erdogan siktade på kvalificerad majoritet för AKP för att genomföra grundlagsändringar som skulle säkra ökade maktbefogenheter för presidentämbetet. Istället fick han se sitt AKP försvagas och få strax under 41 procent av rösterna, att jämföra med 49,8 procent 2011.

Fiaskot är uppenbart efter president Erdogans uttalade mål om att samla 400 parlamentsplatser till stöd för grundlagsändringar för utökad presidentmakt. Målet skrevs sedan ner till 330 platser av AKP-ledaren, men när rösterna nu räknats tycks regeringspartiet landa på endast 258 parlamentsledamöter.

Valresultatet blir extra känsligt då Erdogan bröt mot konstitutionen genom att valkampanja och visa sitt öppna stöd för AKP, trots att presidenten enligt författningen ska inta samma distans till samtliga partier. Istället för att visa sig oersättlig när premiärministern Ahmet Davutoglu ledde AKP under valrörelsen skapade Erdogan ett personligt valnederlag, det första i parlamentet sedan AKP kom till makten 2002.

Med stor sannolikhet leder detta till att Turkiet framöver kommer styras av en AKP-minoritetsregering, eventuellt i väntan på utlysandet av ett nyval enligt en anonym AKP-källa som uttalat sig för Reuters. En annan möjlighet är en koalitionsregering tillsammans med exempelvis ultranationalistiska Milliyetci Hareket Partisi (Nationalistiska aktionspartiet, MHP). En tredje möjlighet, som vore oväntad, är att oppositionspartierna går samman och bildar en koalitionsregering.

Valets stora vinnare är det prokurdiska vänsterpartiet Halklarin Demokratik Partisi (Folkens demokratiska parti, HDP) som med drygt 13 procent av rösterna lyckades ta sig över parlamentets höga tioprocentsspärr. Det är första gången ett kurdiskt-dominerat parti får så stor representation i Turkiet. I och med detta lär den höga spärren vara historia. Anledningen är att HDP och oppositionens största parti, Republikanska folkpartiet (Cumhuriyet Halk Partisi, CHP), båda väntas driva frågan om att ta bort spärren, som är en kvarleva från 1980-talets militärjunta.

Valframgången för HDP får troligen stora effekter på det politiska landskapet. Medan CHP står i princip stilla (25 procent av rösterna, jämfört med runt 26 procent i valet 2011) går HDP kraftigt framåt tack vare sin förmåga att ständigt le (något HDP-ledaren Selahattin Demirtas nästan alltid gör) och skapa breda politiska plattformar utan att göra avkall på grundläggande värderingar. Därför kan Turkiet räkna med en livaktigare opposition som utmanar ett trött regeringsparti som på senare tid till exempel har velat i dialogen om fred med PKK.

Det kurdiskdominerade HDP, som också utgörs av en rad turkiska socialistpartier, har gått från att ses som separatister till att bli ett parti för hela Turkiet. När aktivism möter skickliga mediestrategier, när aleviter står sida vid sida med sunniter och när kurder och turkar samarbetar lyckas de stoppa alltmer värdekonservativa ideal och en auktoritär utveckling.

Turkiet går nu in i en turbulent period som med all sannolikhet kommer att kännetecknas av skarpa konflikter. På ena sidan står ett stridslystet AKP som gärna utnyttjar statens maktmedel. På den andra sidan står oppositionspartierna, men också många journalister, fackförbund och sociala rörelser som får räkna med att repressionen kan komma att öka oavsett om AKP leder en minoritetsregering, en koalitionsregering eller om landet går till nyval.

Ekim Caglar
Statsvetare och frilansskribent

Jag hade kunnat gifta mig med Zeynep

Lokalpatriotismen är stark i Turkiet. Även jag har en speciell relation till min hemstad Gaziantep, trots att jag är född i Sverige. Det är naturligt att hålla på vårt fotbollslag i ligan, intressera sig för stadens historia, känna en längtan efter släkt och vänner, påstå att den bästa baklavan kommer från oss (det gör den) eller bli glad när internationella medier uppmärksammar det positiva som händer i Gaziantep.

Memleket? Antep. Men mammas sida av släkten är sedan några decennier sedan bosatta i Mersin vid Medelhavskusten. Således har flera barndomssomrar spenderats i denna pärla till stad. Där köpte jag min första kostym, av märket Gürkan till mina vänners stora förtjusning väl i Sverige. Där såg jag hela fotbolls-EM och OS 1996. Där har jag varit på bröllop, hjälpt hemlösa, sett brutala misshandelsfall mitt på ljusa dagen och faktiskt kastat gurka på den fruktade turkiska polisen. Det var även i Mersin som jag för en av de första gångerna i mitt liv blev kär.

Zeynep bodde på gatan bakom mina morföräldrars. Jag kan inte riktigt minnas hur hon såg ut. Hon var dock ljus för att vara från Turkiet. Nedanför vår lägenhet spelade vi fotboll i gäng. Otaliga plastbollar köptes in för mina 10 000 lira (då drygt 10 kronor) jag hade i veckopeng. Taggtråd överallt. Bollar sköts ibland av misstag ut till grönområden alldeles i närheten, bland buskar jag var illa tvungen att modigt springa in i trots alla rykten om råttor stora som kattungar boendes där. Rykten som jag dessutom fått bekräftade. Jag sprang, svettades och slängde mig efter alla bollar för Zeyneps skull.

Även om jag inte förstod innebörden av det då så visste jag redan som åttaåring att Zeynep var kurd och bodde vid ”kurdgatan” där borta.

Det har kommenterats på olika håll och var häromdagen en större nyhet i Turkiet. En forskning vid Mersins universitet visar att den sociala klyftan mellan turkar och kurder växer  i staden.  I undersökningar mellan 1998 och 2010 har enkäter till 2 000 personer gett följande resultat;

13 procent av kurderna svarade 1998 att de kunde tänka sig att gifta sig med en turk. I år var siffran nere på noll. Motsvarande svar på den turkiska sidan har gått från 27 procent positiva till att hamna på strax över en procent av turkarna som nu sade sig vara beredda att gifta sig med en kurd. Ljusglimtarna är dock att båda grupperna jämfört med 1998 i större utsträckning gärna bor i blandade områden. Även om antalet turkar som vill utvisa kurder från deras (deras gemensamma!) land uppgår till närmare tio procent (samma siffra är 4.2 bland de kurdiska svarande) så ökade också andelen som vill arbeta och leva tillsammans i samma land på båda sidor.

Att det överhuvudtaget finns klyftor är tragiskt, även om vissa tendenser enligt undersökningen går åt rätt håll. Mersin är ett ställe som likt Gaziantep och en rad andra mer eller mindre välmående städer dagligen lockar lycksökare i jakt på ett bättre liv. Många av dessa är fattiga kurder, precis som i Anteps nya kåkstäder. Att sociala klyftor existerar beror naturligtvis delvis på den misstänksamhet som decennier av förtryck och krig har skapat. Men det finns även en ekonomisk aspekt. För sociala klyftor innebär inte bara att tilliten minskar. Det betyder också att det finns behov av social(istisk) politik. Sociala klyftor överbryggs med både demokrati och rättvisa. Politisk och ekonomisk rättvisa. Kulturella rättigheter för kurder och sociala rättigheter i hela landet. Där finns nyckeln för att leva i fred.

Kanske finns det några turkar som vill säga att detta bara är ett bevis på kurderna är separatister, trots att kravet på ett eget land har getts upp för längesedan. Kanske finns det kurder som med den här typen av undersökningar försöker påvisa att man nu verkligen måste ha ett eget land för att det inte går att leva tillsammans i Turkiet. Frågan är vad som händer med de drygt 400 000 kurder som är Mersins största minoritetsgrupp. Eller vad händer med de miljontals kurder som bor i västra Turkiet. Det kostar att ge upp också, vänner.

Jag har skrivit exakt samma sak förut. Ett uttryck säger att kurdernas enda vänner är kurder. Motsvarande sägs också i det turknationalistiska lägret. De senare har dock en statsapparat att praktisera denna mentalitet genom. Där finns några av de viktigaste hindren för att skapa förutsättningar för en rättvis fred i ett land där demokratifrågan länge tagits gisslan av ett trauma skapat av ett långvarigt förtryck.

Det gäller alltså att kämpa för rättvisan. Inte bara för kurderna, utan för att hela landet ska kunna andas ut. Den som hoppas och kämpar vinner. Rättvisa lösningar vinner. Turkar eller kurder vinner egentligen inte – människor vinner. Turkar har vänner bland kurder, och kurder har vänner bland turkar. Att bortse från det är att mata nationalismen som sliter landet och sociala band i stycken.

Det kan gå. Det ska gå. När jag brukade vara i Mersin på 90-talet var kaoset och klyftorna betydligt större än idag, även om det även nu sker idiotiska våldsbrott med (åtminstone påstådda) nationalistiska förtecken, som när musikern Sarp Öztürk nyligen mördades. Då var vi mitt i ett brinnande PKK-krig där minsta lilla offentliga ord på kurdiska provocerade polis och turkisk allmänhet. En del reformer har gått i rätt riktning. En hel del finns kvar att göra i det politiska systemet. Det finns också broar att bygga överallt, och de byggs varje dag. I Mersin. I Izmir. I Istanbul. I Diyarbakir. I Gaziantep, vars stora hjälte från självständighetskriget där det moderna Turkiet bildades är den legendariske Karayilan, en man som sägs vara kurd. Progressiva ger aldrig upp.

Vill man så kan ge upp och låta nationalismen ta över helt. Eller så tar man vara på allt man kan skapa tillsammans. Jag tror fortfarande att jag hade kunnat gifta mig med Zeynep. Jag åkte faktiskt därifrån för att sedan glömmas bort. Sedan var vi trots allt barn. Men jag vet att just det där hade kunnat hända idag igen, 2010. Oavsett vad en undersökning i staden Mersin säger. Jag hoppas och tror eftersom jag inte tål fördomar och chauvinism. För att jag hatar nationalism och för att jag vet att det finns gott om människor som kämpar för att bygga ett bättre samhälle i Turkiet.

Eller som vänstersångaren Edip Akbayram sjunger med optimism; visst är det längsta loppet revolutionen, även i Turkiet ... Men det gäller att inte misströsta. Orden är från en av Can Yücels dikter en dikt som är mer aktuell än någon enkätundersökning om sociala klyftor.

CHP:s kurdiska öppning

Rosornas krig pratar folk om. Det pågår något liknande i Turkiet, även om rosornas parti där under en lång period har varit allt annat än socialt eller demokratiskt. För ganska exakt femton månader sedan skrev jag en artikel i Tvärdrag inför de turkiska lokalvalen. Där diskuterades CHP:s framtid under den då stabilt sittande Deniz Baykal.

Men viktigare än så är att CHP-ledningen kan vakna upp och se verkligheten; en visionslös nationalistpolitik med ett centralstyrt parti är inte ett vinnarkoncept. Om den socialdemokratiska flygeln visar sig vara framgångsrika kommer detta sända tydliga signaler till Baykal och hans närmaste krets.

Chauvinisten och militärvännen Deniz Baykal fick sedan gå efter en otrohetsskandal och en del av min analys förverkligades när efterträdaren blev Kemal Kılıçdaroğlu. För ett halvår sedan skisserade jag fyra scenarier om det gamla kemalistpartiet CHP:s framtid, där de två sista löd enligt följande:
 

3) Kılıçdaroğlu väljs till ledare för CHP och gör inga andra förändringar än att han öppnar upp för en interndemokrati som inte har funnits under Baykal. Resultatet blir att CHP ändrar politik och profil under en längre process.
4) Kılıçdaroğlu väljs och vågar spela ut sina vänsterkort och skapar både mer interndemokrati och progressiva tendenser inom CHP. Resultatet blir att CHP ändrar politik och profil på både kort och lång sikt.

Med facit i hand kan man säga att trean och fyran till viss del har blivit det trendbrott som CHP väntat på, även om vägen är lång till ett fullföljande av dessa framtidsbilder. Interndemokratin har stärkts genom att partiledarhandplockandet av kandidater tycks reformeras bort för att ersättas av interna nomineringar, där lokalorganisationerna får mer makt. Dessutom har en viktig kemalistkonservativ bromskloss i form av Önder Sav manövrerats bort från den partielit han tillsammans med Deniz Baykal har tillhört sedan urminnes tider.

Tidigare har Kılıçdaroğlu dessutom stått för progressiva uttalanden rörande en framtida fred mellan Turkiet och den kurdiska PKK-gerillan, där han menat att ”det inte går att göra rent blod med blod” och att lösningen ”inte är någons recept ni ska ta efter – det är folkets recept som ska följas”. Uttalandet var vagt men sade en del om Kılıçdaroğlus utveckling. I övrigt har en allmänt ickenationalistisk hållning varit ett glädjeämne. I den praktiska politiken har Kılıçdaroğlus CHP velat återknyta till SHP:s prokurdiska rötter genom att skriva en ny så kallad ”kurdrapport” där krav på kurders sociala, politiska och kulturella rättigheter ska erkännas. Dessutom har Kılıçdaroğlu öppnat för att en amnesti för fångar kan äga rum; ett stort steg för ett land som sedan decennier burat in tusentals människor som ens vågat tala kurdiska eller bedrivit en prokurdisk politik.

De senaste dagarnas händelser har ytterligare ökat optimismen om en ytterligare minskad nationalism i CHP. I Paris har Kılıçdaroğlu lämnat blommor vid två revolutionära kurdiska ikoners gravar vid Père-Lachaise-kyrkogården. Yılmaz Güney och Ahmet Kaya tycks nu äntligen kunna bli betraktade som de stora kulturpersonligheter de var, även om erkännandet är postumt.

Nästa steg har varit Kılıçdaroğlus charmoffensiv vid Socialistinternationalens möte i Paris, där särskilda möten hölls med Ségolène Royal, ledare för det franska socialistpartiet, och Georgios Papandreou, socialdemokratiska PASOKs premiärminister i Grekland. En kursändring i partiet är även att CHP nu vill att Turkiet ska gå med i EU. Motivet till att Paris-besöket medvetet förstoras upp i CHP-läger och medier är naturligtvis att partiet försöker att knyta an till den socialdemokrati som partiet bekänner sig till, men som har lyst med sin frånvaro så länge. Åter börjar CHP närma sig vänsterns fackförbund och Kılıçdaroğlu talar om sociala orättvisor, frånvaron av sociala skyddsnät och en ökande fattigdom i Turkiet – och behovet av sociala rättigheter framför en konservativ allmosepolitik.

Med rätta har CHP:s placering till vänster på den politiska skalan ifrågasatts. Därför kommer de nya möjligheterna till samarbete med det prokurdiska partiet BDP som en ytterligare bekräftelse på att något har hänt i CHP. Partierna har nämligen initierat en formell kontakt med bayrambesök och BDP-ledaren Selahattin Demirtaş har dessutom föreslagit ett valsamarbete inför nästa års parlamentsval. BDP-profilerna och parlamentsledamöterna Osman Özçelik och Sırrı Sakık är försiktigt positiva, medan Kılıçdaroğlu menar att CHP ska sikta på att försöka komma till makten av egen kraft. En del av CHP:s ledarskap har dock uttryckt intresse för att tillsammans gå till val.

Samarbetet är inte troligt inför nästa års val. Anledningen är bland annat att CHP fortfarande inte är en klart ickenationalistisk kraft och har en bit kvar på vägen till att bli ett trovärdigt socialdemokratiskt alternativ i det politiska landskapet. Ett annat skäl är att ett BDP-samarbete lär kosta mer än det smakar om det innebär att man skrämmer iväg väljare till högerextrema MHP, som många hoppas ska åka ur parlamentet. Frågan många ställer sig är om BDP överhuvudtaget tror på en valallians med CHP. Kanske är det inte det stora i den senaste tidens utveckling. Det viktiga är istället de sannolika motiven bakom BDP:s utsträckta hand.

Att BDP inte är ett vänsterradikalt alternativ vet många. En ljum socialdemokrati som kräver demokratiska ändringar är ändå radikalare än den politik CHP uppvisat de senaste decennierna. BDP:s initiativ kan därför tolkas som en uppskattande gest i riktning mot CHP som under Kılıçdaroğlu gör försök att reformera partiet. Med andra ord kan CHP uppfattas som ett parti som idag står närmare BDP, något som kan leda till att det kurdiska partiet inte vill ha en konkurrent om rösterna i sydöstra Turkiet. Samtidigt är det vida känt att BDP har svårt att attrahera turkiska väljare. Således skulle en valallians bli CHP:s väg till att fylla ut parlamentet med politiker som kommit in på partiets listor i sydöst, medan BDP har hittat en väg att kunna ta del av västra Turkiets valmannakår på ett mer fördelaktigt sätt och samtidigt ytterligare tagit ett steg bort från PKK, vars fängslade ledare Abdullah Öcalan nyligen varit i ett ordkrig med Osman Baydemir, BDP-borgmästare i Diyarbakır.

Denna eventuella konkurrenssituation, för trots Kılıçdaroğlu förändringsvindar var hans parti svagt i kurdiska områden (med undantaget Tunceli / Dersim) i konstitutionsfolkomröstningen i september, kan annars vara ett sätt att locka fram CHP:s nationalister att visa sitt missnöje med ett eventuellt samarbete med BDP – och så se till att kurder blir mindre benägna att falla för Kılıçdaroğlu. De första reaktionerna inom CHP visar att man ännu inte är moget att gå in i ett samarbete med ett parti som utmanar den turkiska nationalismen. De radikala alternativen finns fortfarande i de små vänsterrörelserna utanför parlamentet. Ännu har CHP många kemalistiska kvarlevor att göra upp med. Men de startar en diskussion och visar att Turkiets politiska landskap kommer att bli mycket intressant att följa inför nästa års parlamentsval med tanke på CHP:s försiktiga vandring vänsterut under Kılıçdaroğlu.

Hemma från massrättegångarnas Diyarbakir

Som flera av er säkert redan känner till pågår just nu de s.k. KCK-rättegångarna i Diyarbakir, Turkiet. Där står 152 personer inför rätta för påstått samröre med den kurdiska gerillan. Att detta ha varit ett sätt att angripa det pro-kurdiska BDP och människorättsorganisationen IHD råder det få tvivel om.  Parodin på rättvisa och vad terroristbrott innebär är lika svåra att förstå. Själv var jag på plats i helgen och kommer skriva ett större reportage om detta. Tills dess får ni kika på lite bilder.

BDP:s Sirri Sakik på väg till rättegången

Vimmel

"Jag dödar dig om du inte tar bild och får med det i tidningen"

Bättre bilder kommer efter att mitt Diyarbakir-reportage har publicerats.

Minorna visar det absurda

Må Sıddık Özdemir (gammal IHD-ledare), Salih Özdemir (gammal BDP-topp), Sofi Özdemir och Sedat Özevin (f.d. ledare för advokatsamfundet i Batman) vila i frid.

Resultatet av en PKK-mina enligt de flesta medier, medan Bianet publicerar en hälsning till anhöriga från KCK, dock utan något förnekande att minan ska ha tillhört gerillan.

Syftet med att ta upp detta? Att vanliga människors tålamod snart tryter i ett land som just nu sköljs över av blodiga attacker som alltför ofta drabbar civila eller de människor som faktiskt arbetar för en varaktig fred. Och båda sidor tycks kunna döda folk ”på sin egen sida” – något som märktes i andra fall när attentat som PKK beskyllts för visat sig vara den turkiska arméns eget verk, samtidigt som det på den andra sidan tycks dö kurdiska fredsaktivister av gerillaminor.

Det får helt enkelt vara nog. På riktigt. Det har även BDP till stora delar förstått, vilket märks i Ufuk Uras’ och Hasip Kaplans rop till gerillan att situationen nu spårat ur så mycket att vapnen inte längre bör tala. Detta och mer behövs enligt civilsamhället. För det krävs, enligt hundratals organisationer och aktivister för fred, att även den turkiska armén visar sig från sin bästa sida. Och med en sådan premiss kan vi konstatera att freden ännu är långt borta…

Vägskäl inför ökade nationalistiska stämningar i Turkiet

Mörka krafter tjänar på detta, att potentiella bröder blir svurna fiender i Turkiet. I områden i Hatay har situationen spårat ur så kraftigt att man talar om lynchningsförsök på civila kurder. Anledningen är relativt enkel att förstå; för högerextremisterna finns det inget annat än turkar mot PKK-are. Så alla ska välja sida. De som inte är högerextrema våldsverkare är således PKK-are. Så funkar den nationalistiska mentaliteten – ett sätt som belönas av folk på högre ort. Och när det som i Dörtyol har dödats poliser är nivån av aggressivitet utom alla gränser.

Hur annars kan man inte ingripa starkare mot lynchningsförsöken och kurders utsatta situation i hela landet? Hur annars kan banden mellan våldsverkande fascister och högerextrema MHP vara så uppenbart utan att repressalier var ett faktum? Hur annars kan det visa sig att till och med militärer varit med och provocerat fram upplopp?

En sak är säker. Om MHP inte hade varit ett turknationalistiskt parti, utan istället ett kurdiskt… då hade vi kunnat glömma att de fått ställa upp i nästa val.

Om något positivt ska kunna hämtas från detta är det att viktiga steg tas. Turkiets arbetarrörelse är en av de krafter som trots allt arbetar för en fredlig och rättvis lösning på de demokratiska problem (det är dags att sluta kalla detta för ett kurdproblem som man ofta gör i Turkiet) som finns i landet.

Som DISK-ordföranden Süleyman Çelebi säger är de senaste händelserna en samling provokatörers sätt att röra upp nationalistiska känslor för att skapa konflikter mellan folkgrupper. Problemet är att detta kommer att lyckas om man inte sätter rätt etikett på det hela; vågen av hatbrott är rasistiska. Så när AKP-regeringen gör allt för att försöka koppla våldsvågen till fotbollsgrupper i Inegöl (enligt inrikesminister Beşir Atalay) och allt annat utom att kalla det vid dess rätta namn är det ett sätt att sopa problem under mattan. Det kommer att stå landet dyrt på många sätt, och de som lider mest kommer att bli de människor som vill ha fred i Turkiet.

Min vän Çelebi har även bra idéer om konfliktens kärna. Han menar att AKP mist sin trovärdighet genom att å ena sidan tala om vapenstillestånd, men å andra sidan stänga partier och gripa representanter bland kurderna. Samtidigt lägger han även ansvaret på alla grupper som är verksamma i kurdfrågan. Alla ska krävas på fredliga intentioner. Tack och lov så står DISK som vanligt på rätt sida. Som vanligt.

Och detta är viktigt att se. Artister, konstnärer, vänsteraktivister, fackliga representanter och människorättskämpar står sida vid sida och formulerar fredsbudskap utan att fråga varandra om de är kurder eller turkar. Förhoppningsvis påverkar detta landets makthavare, något som kanske främst tycks ske inom CHP, det parti som under Deniz Baykals decennier långa styre utvecklade sig till ett minst sagt nationalistiskt och militaristiskt parti, men som nu under Kemal Kılıçdaroğlu tycks gå åt rätt håll. Detta genom att man nu lovar att man ska gå tillbaka till partiets rötter från 1989, när man hette SHP och släppte en ”kurdrapport” som krävde kulturella och politiska rättigheter för landets kurdiska befolkning. Löftet nu är att man ska gå ännu längre i sin öppenhet i kurdfrågan. Dessutom tolkades den nye partiledarens tal vid ordförandeinstallationen som en flört med landets kurdiska befolkning när han kritiserade parlamentsspärren på tio procent, en regel som utan tvivel försvårat den kurdiska etableringen i det politiska livet.

Än är partiet inte ett fullgott alternativ för ickenationalister, men skönt är att ett parti som tidigare gått i bräschen för att piska upp nationalistiska stämningar nu ändå ser ut att vara en konstruktiv kraft. Mer sånt behövs, samtidigt som de mer pålitliga demokratiska krafterna reder ut det kaos som för landet närmare en allt större konflikt.

Vägskälet står klart: antingen mer nationalism och närmare ett inbördeskrig av större mått. Eller en rättvis fred som gör landets bröder och systrar med olika bakgrund till jämlikar.