Det finns massor att säga om valet igår, men i det här inlägget avsätter jag utrymme för att beskriva några spontana reaktioner på resultaten. Kurderna har sagt ifrån i Sydöst. DTP har tagit kontrollen över två tidigare AKP-fästen i Van och Siirt. Samtidigt har man lyckats behålla alla nyckelstäder. Det är stort. Kurderna reagerar inte längre positivt på allmosepolitiken och pseudoreformerna. Min lokala tobakshandlare från Turkiet och jag brukar utbyta några ord om läget i landet. Ofta pratar vi om Galatasarays dagsform och varför Fatih Terim är så svår att gilla. Idag sa vi inte så mycket. Vi log mest och det räckte.

Förutom AKP:s kraftiga tillbakagång är CHP:s framgångar med sin relativa vänstervridning ett skönt faktum. Igår fick vi se att det lönar sig. Ankara och Istanbul som i det närmaste beskrivits som ointagliga AKP-fästen blev utmanade av två rakryggade vänsterpolitiker i form av Kemal Kilicdaroglu och Murat Karayalcin. Framförallt Kilicdaroglu har gjort ett starkt intryck på mig. Medierna pratar redan om en ny Gandhi med sin mjuka framtoning. För mig är han en progressiv antikorruptionspolitiker som har mer att ge. Det återstår att se var CHP:s inkompetente nationalistledare Deniz Baykal placerar Kilicdaroglu. En dag som denna är han symbolen för AKP:s misslyckande, med sin ödmjuka men målmedvetna approach.

Sist lite kort om distriktsvalen i Samandag och Mazgirt. En översättning av den politiska termen gör att vi kan kalla dessa distrikt för kommuner. Dessa två styrs nu av radikala vänsterpartier. Samandag vanns av Frihets- och solidaritetspartiet ÖDP. Även om kommunen är liten så har även politiska bedömare i Turkiet reagerat på denna valframgång. Numera ligger ÖDP:s så kallade ”borg” (kale på turkiska), d.v.s. partiets starka fäste, på Hatay-provinsens västkust.

I Mazgirt var det Arbetspartiet (EMEP, förväxla ej med kryptofascistiska Arbetarpartiet, IP) som vann. Kommunen ligger i Tunceli-provinsen som genom historien alltid varit ett vänsterrebellfäste. Aleviter och kurder dominerar området och är utan tvekan solun kalesi (vänsterns borg). För en hårt kämpande och decimerad radikalvänster är de två kommunala framgångarna enormt glädjande.

Och många minns historien. Den turkiska vänsterns lyckade projekt i Fatsa-kommunen i norra Anatolien på 1970- och 80-talet är i färskt minne. Där vann rörelsen Revolutionära vägen (Devrimci Yol, Dev-Yol) valen 1979 och inrättade en socialistisk kommun som blev en mönstermodell som politiker på nationell nivå fruktade. Efter 1980-juntan var projektet dömt att misslyckas efter hård press från regeringen och militären vilket senare ledde till att alla lokala ledare greps. Flera mördades också när fascismen ändå var i gång. Med dessa öppna sår i minnet är det därför historiskt att kvarlevorna från de gamla vänsterrörelserna överlever och svarar med att plocka hem två kommunala styren. Jag ljuger om jag säger att jag inte är rörd över de resultaten.

Framöver ska jag skriver mer om vänsterprojektet i Fatsa och dess betydelse för dagens vänster här på bloggen och i Flamman kommer en sammanfattande artikel om själva lokalvalen. Håll utkik.