Att ställa sig utanför och döma förändrar inte supporterkulturen

Artikeln ursprungligen publicerad i Flamman.

_________________________________

”Låt han dö” ekade det på Tele2 Arena i ett Stockholms-derby medan en spelare låg medvetslös på gräset. Lägg därtill flera Facebook-inlägg som vittnade om supportrar i tunnelbanan som vrålade könsord och panikslog barn så har du bakgrunden till Twitterstormen och ett par SVT-debatter om att läktarkulturen inom fotbollen är problematisk.

Dödsramsan, så kallar Aftonbladet den, är inte någon bokstavlig vädjan om att spelare ska avlida. Könsorden är produkter av ett sexistiskt samhälle som i sin renaste form företräds av fulla män i grupp. Suggestiv stämning och gruppmentalitet kan till och med rycka med normkritiker. Sådan är tyvärr vardagen, både på läktare och i samhället. Råa uttryck kan vara punkigt uppfriskande. Andra, som könsorden, är bara unkna.

Att fördöma vidriga uttryck och beteenden är lätt. Pekpinnar långt från läktarna bidrar dock bara till att cementera bunkermentaliteten. Den ökanda Millwall-klackens ramsa (och mentalitet) ”no one likes us, we don’t care” har sedan länge spritt sig internationellt. Vad kan då göras om tweets inte löser problemet?

Repression? Per Gudmundson förordar (SvD 28/9 2015) exempelvis att ståplatsläktare ska ersättas med numrerade sittplatser vid bråk, att publik filmas och klubbar straffas med tomma läktare vid bengalbränningar. Han utesluter inte lagstiftning som ett sätt att uppnå detta. Gudmundson är inte unik.

Alternativet till straffhetsen är att stödja det begränsade men likväl existerande förändringsarbetet. Att fördöma enskilda ramsor är bekvämt, men hur många progressiva läktargrupper och kampanjer har kritikerna aktivt stöttat? I Sverige finns sedan 2013 bland annat ”Fotbollssupportrar mot homofobi” som har samarbetat med flera klackar. Det har lett till nyttiga samtal om homofobins (och ibland sexismens) destruktiva roll på läktarna. Internationella exempel på normförändrande supporterrörelser för flyktinghjälp, antirasism och jämställdhet kan inspirera supportrarna ytterligare.

Värderingar förändras smärtsamt långsamt på grund av ett fundamentalt problem i supporterlivet – den förhärskande föreställningen om att fotboll och politik inte hör ihop. Med få undantag gäller detta alla svenska läktare, något som försvårar kampen mot rasism, sexism och homofobi.

Verktygen för förändring skiljer sig åt. Vissa förespråkar repressiva lösningar som kan ge resultat på kort sikt men lämnar de grundläggande frågorna orörda. Men läktarnas befrielse måste vara dess eget verk, där samhällsengagerade supportrar stöds av tyckarna. Bara då kan debatten bidra till en progressiv läktarkultur.

Ett politiskt slagfält på de turkiska läktarna

Artikeln publicerad i veckans Flamman.

______________________

Upproret flyttar in på de turkiska läktarna

Under vårens protester i Turkiet ekade fotbollsramsor på barrikaderna. Ultras, de mest passionerade supportrarna, var en del av motståndet och bittra fotbollsrivaler enades mot regeringen. När turkiska fotbollsligan nu drar igång tvivlar därför ingen på att en ny upprorsfas inleds.

ISTANBUL

Årskortet som ger tillträde till alla matcher brukar bokas med stora sportsliga förväntningar. Sedan sommarens landsomfattande resning – eller ”Gezi-upproret” som det kallas efter den park som hotades med rivning i Taksim i centrala Istanbul – är även det politiska trycket närvarande när vi köar för biljetter. Motvilligt skriver tusentals människor under avtalet för årskortet till Istanbul-klubben Beşiktaş matcher. Varken jag eller kamrater från ultrasgruppen Çarşı vill förbinda oss att inte ropa politiska slagord på läktarna, något klubben tvingar oss till. Vi handskriver vårt undantag längst ner på pappret: ”vi går med på allt, utom stycket som begränsar åsikts- och yttrandefriheten.” Det kan i värsta fall innebära ett indraget årskort, något som de flesta av oss räknar med eftersom de politiska slagorden kommer att eka på många läktare under säsongen.

Att klubben vidtar åtgärder för att hindra politiska uttryck är inte förvånande. Çarşı blev med sin kamp på barrikaderna och sina demonstrationer med tiotusentals deltagare under Gezi-upproret en av de klarast lysande stjärnorna på upprorshimlen. Karaktäristisk humor, progressiva ställningstaganden och förmågan att alltid stå på benen i fronten under såväl första maj som Gezi har gjort Çarşı till landets mest omdiskuterade sociala rörelse på läktarna. Çarşıs roll innebär inte att Istanbuls två andra storklubbars supportrar, tillhörande Galatasaray och Fenerbahçe, inte deltog i upproret. Det är de tre lagen som ingår i den fiktiva klubben Istanbul United, ett begrepp som började användas när bittra rivaler bokstavligen knöt ihop laghalsdukar och kämpade sida vid sida mot polisen under sommaren, bara några veckor efter att huliganismen hade krävt ett liv när Galatasaray-supportrar knivhuggit en Fenerbahçe-anhängare till döds.

Motståndet mot premiärminister Recep Tayyip Erdoğan blev den enande faktorn för supportrarna, något som skrämde regeringspartiet AKP. Situationen liknar Egypten under den arabiska våren när landets ultras, främst från klubbarna Al-Ahly och Zamalek, blev fanbärare på Tahrir-torget i protesterna mot Hosni Mubarak. Även i Turkiet följer tidigare fotbollsfrånvända upprorssympatisörer i dag utvecklingen på läktarna. Få blev förvånade över att inrikesminister Muammer Gülers annonserade att ett förbud mot politiska slagord på läktarna var på väg. När ungdoms- och idrottsminister Suat Kılıç dessutom sa att han ”inte vill skrämma er [supportrarna] med polis och gendarmeri, ni får se till att sköta er”, fick kommentaren en direkt oroande effekt bland fotbollsanhängarna. Dagarna före säsongspremiären gjorde Kılıç ytterligare ett utspel med budskapet att ”de som gör läktarna till en politisk arena får betala ett rättsligt pris”. ”Vi är en stat som har kämpat mot terror i 30 år. Det kan ske protester en eller två gånger, men den tredje gången får vi kontroll över situationen”, förklarade Kılıç och meddelade att staten bara behöver 24 timmar för att identifiera demonstrerande fotbollssupportrar på och i anslutning till arenorna. Till sin hjälp har regeringen bland annat ett elektroniskt biljettsystem som tvingar supportrar att registrera sig för att köpa biljetter, samt en nyligen aviserad satsning på ökad kamerabevakning på landets arenor.

När läktarna nu kokar väntar supportrarna på nästa våg av repression. Det lär ske med polisvåld och nya lagar eller i värsta fall med attacker från beväpnade regeringsanhängare, exempelvis från Istanbul-klubben Kasimpasa (premiärminister Erdoğans hemkvarter) vars supportrar jagade demonstranter med knivar och andra tillhyggen under Gezi-upproret. Nu är ligan igång. Beşiktaş första mål följdes av Gezi-ramsan Bu daha başlangıç mücadeleye devam, ”Det här är bara början, kampen fortsätter”. Slagorden ekade under hela matchen. Liknande protester rapporterades från Galatasarays premiärmatch. Tusentals människor trotsar återigen regeringen, denna gång på läktarna. Och ett alltmer auktoritärt AKP hoppas att säsongen snart är över.

Ekim Caglar

Prags pärla Bohemians (och tjeckisk fotbollspolitik)

Jag kliver av vid Floras tunnelbanestation med massor av förväntan. Promenaden går mot Prag 10-distriktet. När Bohemians ska ta emot Baník Ostrava är det ett livligt möte, inte minst enligt förhandsprognoserna.

Given that any game in Prague involving Ostrava is usually a security risk, you should probably take extra care if you’re attending that match.

Med lite rutin vet man att sådana varningar kan tas med en nypa salt. Dessutom hade det krävts ett regelrätt kärnvapenkrig för att hålla mig borta från Synot Tip Arena (före detta Stadion Eden) denna söndag. Anledningen är Bohemians’ speciella rykte och en diger historia klubben innehar. Idag avbryter man dessutom en supporterbojkott av matcherna på Synot Tip Arena, vilken man gästar i frånvaron av tillgång till originalarenan Ďolíček.

Klassikerklubben Bohemians är kanske mest känd genom strafflegenden som till slut gav Tjeckoslovakien EM-guldet 1976, Antonín Panenka. Dessutom är historien om kängurulogotypen vida berömd, då klubbens symbol har blivit den gåva man fått från Australien efter en turné på 1920-talet, två kängurur, som sedan skänkts borts till Prags ryktbara djurpark. Trots ett troget hemmafölje har Bohemians gått igenom flera tragedier på sistone. Efter en ekonomisk och sportslig djupdykning tidigare under 2000-talet flyttades klubben ner till tredjedivisionen.

Det var i detta skede förortsklubben FC Střížkov Praha 9 såg sin chans att profitera på Bohemians’ goda rykte. Genom att köpa namn- och symbolrättigheter försökte man kopiera originalet och ansträngde sig för att vara kultklubbens formella representanter i Gambrinus liga i klassikerns frånvaro. I samma veva mobiliserade det riktiga Bohemians sina supportrar och påbörjade vandringen uppåt. Idag är ordningen återställd. Originalet, nu med namnet Bohemians 1905 är tillbaka i landets högsta division medan Bohemians Praha, före detta Střížkov, med stora bötesbelopp och poängavdrag (på grund av att ha bojkottat att spela mot original-Bohemians) nu lever i periferin i lägre divisoner. Låt oss kalla det för en slags poetisk rättvisa.

40 spänn för inträdet. En hunka var för en tisha och halsduk. Dryga tio pix för en Gambrinus. Bohemians är en klubb vars livsstil går att kombinera med en bohemisk livsstil.

Tifo. På andra sidan utvecklade sig bengalhavet. Snart kastas Ostravas bengaler på andra sektioner och mot planen. Med ett polisingripande var kaoset ett faktum och tre klackar (Bohemians, Baník och Slavia [sic!]) sjöng unisont ACAB (all cops are bastards). Rivaler är man – men man har också en gemensam fiende i ordningsmakten. När en polishelikopter surrar ovanför arenan är känslan av total repression närvarande. Matchen avbryts för några minuter och öl flyger över läktarna. Röken som då och då cirkulerar luktar sött och i halvtid bojkottar vi de första fem minuterna av den andra halvleken i en ytterligare manifestation för Desítka pro domácí (”Prag 10 för hemmalaget”).

Efter paus gör Baník ett ledningsmål som omgående besvaras genom Kaufmans kvittering som också blir slutresultat.

”Det är bara bra, vi får en massa biljettpengar”, förklarar Martin, min läktarkamrat. Vi diskuterar att Slavias supportrar står på den andra änden av arenan i en match där deras lag inte är delaktiga. Där har dem chansen att häckla Baník Ostravas supportrar på nära håll och samtidigt manifestera för Desítka pro domácí.
So they basically say ‘get the fuck out of here’ to you with their flag?”. “Mhmm”. Inga konstigheter. Bohemians vill hem till Ďolíček och Slavia drar sig knappast för att visa att gästerna är ovälkomna.

Men vad är då detta Desítka pro domácí? Man kan kort säga att det är en rörelse som skapats inför oktober månads lokalval och vars huvudfråga är att rusta upp och ge tillbaka Bohemians rätten till sin hemmaarena Ďolíček, några stenkast väster om Synot Tip Arena i Prag 10. Med detta enande krav står alltså två klackar som i stort sett hatar varandra och manifesterar för samma ändamål. Att Prags gigant Sparta håller till i stadens nordligare delar gör att relationen mellan grannarna Slavia och Bohemians är särskilt irriterad. Således är Desítka pro domácí en bro mellan supportrar som talar samma språk, har samma intresse, är grannar, men också bittra rivaler.

Varje fredag hålls öppna möten i rörelsen. Där går man igenom hur man ska driva på för att få igenom sina ”tio budord”, en sorts valplattform rörelsen har. Bland kraven återfinns att etablera en tydligare ekonomisk hjälp från kommunen för att Slavias och Bohemians’ verksamheter ska kunna fortgå, att stadens ekonomi ska vara mer transparent, att stoppa utvecklingen med att kommunens verksamheter läggs ut på entreprenad, att det görs miljösatsningar och att privatiseringen (framförallt av grönområden och i bostadssektorn) stoppas.

Rörelsen är på många sätt unik. Genom fotbollsintresset har man organiserat en platt styrelseform där medborgarnas krav styr agendan. Lokalt, demokratiskt och byggt på aktivism. Kanske hjälper det även alienerade fotbollssupportrar att engagera sig i andra samhällsfrågor. Politiken styr åt vänster, precis som Bohemians’ läktare, men den bygger på folklighet snarare än på doktriner. En ny form av fotbollspolitisk rörelse som visar på konstruktiva lösningar på verkliga problem, för supportrar som visar att de är en del av samhället, vilkas kollektiva problem bör ses ur en politisk utmaning värd att diskutera.

Som de själva säger: ”vi är Slavia- och Bohemians-anhängare, främst boende i Prag 10. Vi är inte likgiltiga för vad som händer i vår stad. Vi är inte professionella politiker som jobbar för egen vinning. Vi arbetar för att förändra vår verklighet eftersom vi bor här.” Att rörelsen på vissa ställen kallar sig själv för konservativ är knappast ett ideologiskt ställningstagande utan ett sätt att beskriva den traditionella lokalpatriotism som de starka lagsympatierna innebär.

På läktarna finns punkare, rastafaris, skinheads, affärsmän, gothare, gubbar, tjejer, barn. Jag förstår varför många bär St. Pauli-attiraljer. I en relativt synlig valkampanj har man fått Antonín Panenka att ställa upp, medan skådespelaren Ivan Trojan spelat huvudrollen i en fin liten minifilm till stöd för Bohemians’ eget exodus.

Matchen är slut och jag rör mig bort från mina vänner. Poliserna är överallt. Grupper av supportrar kör rusningar mot vad man tror är civilpoliser eller motståndarfans. Jag är trött och vet inte riktigt vad jag ska göra av alla tjeckiska direktiv som kommer från folk jag inte har hängt med. Plötsligt finner jag mig själv i stadsdelen Vršovice och går förbi Ďolíček.

Jag står en stund med ett leende på läpparna. Det regnar, men det stör föga. För i denna stund är mitt hjärta varmt och drunkar inte i regn, utan i grönvitt. Några minuter senare plankar jag på närmaste spårvagn för att röra mig in mot stadskärnan igen. Och jag vet att Bohemka är mitt lag.

Jag diskuterar fotboll och fascism på Sveriges Radio

Lazio kommer på besök i Sverige, så vi i PLS har opinionsbildat flitigt mot att ingen tycks bry sig om att ett lag med fascistisk prägel hälsar på i Borås den 27:e.

Idag klockan 16 kan man lyssna på när jag diskuterar frågan i Sveriges Radio. Sedan tidigare har vi skrivit en debattartikel i Borås Tidning, som ännu inte ligger uppe på nätet. Och ryktet säger att det i nästa Flamman också blir lite om Lazio. Håll till godo, no pasaran.

Uppdatering: Här kan man lyssna på ett kort sammandrag från intervjun i SR. Och här kan man läsa en kort sammanfattning av intervjun, som lagts in i en annan artikel.

Tusen erfarenheter och ett hem rikare

Ja, nu är jag tillbaka från Italien och Livorno. Det finns ingen större anledning att dra en reserapport över vad mina vänner sagt och gjort som är väldigt kul. Istället är det den sammanfattade bilden av staden Livorno i Toscana som är viktig. De kortare vistelserna i Milano och Florens gav mig ingenting, medan Livorno är något jag aldrig kommer att glömma och framförallt ett ställe jag regelbundet kommer att besöka i framtiden.

Vad är det speciella med Livorno? Att staden på i princip alla plan tycks vara progressiv. Låt mig illustrera med ett exempel från de miljöer jag och min grupp Partigiani Livornesi Scandinavia hade förmånen att vista oss i. Många vänsteraktivister i Livorno är bra mycket radikalare än det största vänsterpartiet i Italien, Rifondazione Comunista. Partiet har tappat mark de senaste åren och djupdykningen är anledningen till att det italienska parlamentet för första gången på flera decennier inte har någon kommunistisk representation. Då man själv lever i ett land där det största vänsterpartiet inte är någon direkt maktfaktor att lita på är det lätt att försöka dra paralleller mellan Italien och Sverige. Här skulle många falla in i det klassiska vänstergnället. Bara tala om modernisering, döma ut ideologin eller kort och gott förklara tankarna som döda.

I Livorno finns inget av det. Det går att tala om sin besvikelse inför parlamentarismen, kanske skapa ett nytt parti och sedan försöka påverka. Eller så går man den andra vägen. Om det parlamentariska systemet är för snävt så får man gå direkt till folket. Genomför man ett gott basarbete och samlar på sig erfarenheter om den aktuella situationen i det samhälle man befinner sig i finns alla möjligheter att skapa politik utan att gå omvägar via ett så korrupt system som Italiens. Har du stöd så kan du agera utan att någon kan hindra dig. Därför är de hus som i många år varit ockuperade i Livorno fascinerande att se. Flera av byggnaderna har i uppemot 7-8 år varit i aktivisternas ägo. Vi fick se hur utrymmet i platserna användes till att skapa opinionsbildning i form av affischer och tröjor, vi fick lyssna på konserter som vanliga scener aldrig skulle erbjuda och vi fick uppleva hur solidariteten alltid var levande. Ett exempel på det var när två yngre killar mötte oss med badhanddukar och shorts i en ockuperad lokal. De var överlevande från jordbävningen i april. I Livorno erbjöds de mat och husrum av sina bröder. Världens mest självklara sak för vänsteraktivisterna i all sin enkelhet.

Anledningen till att det autonoma och utomparlamentariska arbete som förs i Livorno är mer inspirerande än det i till exempel Sverige är att uppslutningen och stödet till aktioner som till exempel husockupationer är totalt i en stad som Livorno. Det är resultatet av en mer uttänkt strategi där aktivisterna utvärderar samhällsituationen och det stöd man har från folket. Därför kan den repressiva staten och den fascistoida poliskåren i Italien knappast stoppa vänstern ute på gatorna, för bakom varje handling finns massor av basarbete och folkligt stöd. Visst kan man storma de sociala rörelsernas lokaler, men det skulle bara få motsatt effekt, vänstern skulle växa ännu snabbare. Därför var det samtidigt lärorikt att höra våra italienska bröders erfarenheter från den mjuka makt staten använder mot vänsterfästet Livorno. Det får jag anledning att ta upp någon annan gång.

Detta är de första intrycken jag vill förmedla. Inom kort kommer det uppföljningar med bilder och andra redogörelser för vad resan innehöll mer konkret. Mer om resan kommer snart i Expressens nya fotbollsbilaga, för övrigt. Den gamle Offside-medarbetaren Olof Peronius skrev ett reportage om oss under resan. Länk till det kommer när texten är publicerad.

ASI RUH

Med tanke på det senaste inlägget om supportrarna i Besiktas finns det anledning att upplysa mer i ämnet. Det behövs inte någon längre förklaring än en långfilmslång dokumentär om all kultur kring legendariska supportergruppen Carsi. Filmen är på turkiska och otextad, men uppskattare av mentalitetskultur behöver inte orden. Passionen talar för sig själv.

Lägg märke till en personlig favorit. Fem minuter in i filmen sjunger supportrarna ”Gündogdu, hep uyandik stadlara dayandik”-ramsan. Det vackra i detta är att det är en fotbollsversion av den revolutionära sången Gündogdu.

Repression mot Besiktas-supportrar

Egentligen borde det inte behövas lägga till några kommentarer, men det finns anledning att förklara kontexten till de filmer som bifogas här. Besiktas blev tidigt uträknade som titelkandidater i årets Türkcell Süperlig. Det var då Mustafa Denizli kom. Den förre landslagstränaren har höjt lagets prestationer på ett makalöst sätt och utmanar nu Sivasspor om segern i den turkiska högstadivisionen.

Bedriften imponerar. För första gången på länge ser en av de absolut bästa supporterskarorna i världen ut att få en säsong som de faktiskt förtjänar. För första gången på länge gör spelarna sina supportrar rättvisa på planen. Hungriga och passionerade supportrar lyfter därför laget för en kraftsamling inför ligans slutspurt. Och se hur dem gör det. Filmen visar hur laget möttes av supportrarna i samband med den viktiga matchen mot Kayserispor igår.

Och nästa bild visar den repression som Besiktas-anhängarna möts av. Njut av de moderna fotbollen i samspel med en poliskår ökänd för sin brutalitet. När fotbollen ska vara som vackrast finns alltid risken att festen förstörs och att barn och oskyldiga får uppleva mer vattenkanoner, batongslag, dragna vapen och pepparspray än riktiga brottslingar.

Bilderna är bra mycket mildare än de som sänts på tv ikväll. Där syntes åtskilliga sönderslagna supportrar, gråtande barn och gevär riktade mot människor, men detta får duga tills jag hittar bättre dokumentation på internet.

Från och med nu går alla mina sympatier till Besiktas resten av säsongen i toppstriden. Därför var 1-0-segern mot Kayseri välkommen.

1, 2, 3.

Mer bilder här, här och här.