En tidskrift värd att fira, en bok värd att köpa

Vi är ganska många som på allvar börjar tröttna på hur till exempel petrodollar används för sportswashing och att supportrar alltmer betraktas som kunder i fotbollen. Att tala om fotbollsindustrins baksidor kan vara snårigt eftersom den nödvändiga och kritiska granskningen också riskerar att ta död på glädjen kopplad till fotboll.

En tidskrift som lyckas med kombinationen att bedriva granskande, modig journalistik och varva detta med läsvärda reportage som fångar det bästa med fotbollen är norska Josimar. Att Josimar nu samlar några av sina bästa texter sedan 2009 i bokform innebär ett givet julklappstips. Att min egen artikel om Gezi-protesterna i Turkiet 2013 och fotbollssupportrarnas politiska mobilisering under den heta sommaren är med är naturligtvis väldigt hedrande. Själv beställde jag dock ett par exemplar av boken av helt andra skäl, långt innan urvalet av artiklar gjordes.

Beställ Kampen om sjela här så får du en bok med fantastiska skribenter som Marius Lien, Michael Yokhin, Nils Henrik Smith och David Winner. Det möjliggör också en kritisk fotbollsjournalistik som behövs mer än någonsin.

Ett varv Fotboll i krig och fred

Med tanke på att det inte är någon självklarhet att få en enda recension är det kul att se att Svenska Dagbladets Fredrik Sjöberg skrev långt och intressant om Fotboll i krig och fred. Att se vad andra har funnit värt att kommentera är alltid spännande. Och att läsa rader som ”Hellre läser jag – och Ekim Çaglar bidrar till min självsyn. Hatten av för det” alltid glädjande.

Lika kul var det att tala med Margaretha Levin Blekastad på Norrtelje Tidning för ett längre författarporträtt. Den lokala vinkeln är given eftersom jag är uppvuxen i Rimbo i Norrtälje kommun. Särskilt roligt i sammanhanget är det faktum att jag själv började min skribentbana på samma tidning som 16-åring på ungdomsredaktionen. Artikeln har även återpublicerats med en lite annan vinkel av Gefle Dagblad och Hela Hälsingland. Det är en ynnest att få prata på, även om det tyvärr behöver ske via telefon på grund av rådande pandemi. Men även denna intervju, med Erik Haking på Flamman, blev ett trevligt samtal.

Bland övriga recensioner var omdömet i BTJ-häfte 24, 2020, en glad överraskning, där Staffan Westerlund fann att ”Framställningen bygger på god research och är väldokumenterad, inte minst imponerar den detaljerade, omfattande och utförliga källförteckningen. Språkbehandlingen är utomordentlig, texten är en njutning att läsa. Fotboll i krig och fred är fotbollslitteratur när den är som bäst, mycket välskriven och givande, en fröjd att läsa för varje älskare av fotboll och vad som därtill hör”. Toppbetyget fem av fem värmde oerhört.

I Internationalen beskrivs Fotboll i krig och fred som en ”guldgruva för alla som är det minsta intresserade av fotbollens roll som samhällsfenomen”. Dessutom var den åtminstone 100 sidor för lång.

Vad nästa recension väljer att fokusera på blir lika spännande att se som vilken Dario Argento-film som helst (det är så jag har fördrivit kvällarna den senaste veckan).

Första vändan Propagandafotboll

En fantastiskt kul releasefest har följts av de första recensionerna av Propagandafotboll. Amerikanska PM Press och norska Josimar (bilden) har uppmärksammat släppet, meda16735191_10154695956701281_1751103872_on Flamman publicerade ett författarporträtt här.

Den första riktiga recensionen var annars Aftonbladet Kulturs matiga text om Propagandafotboll. Förutom flera oerhört smickrande omdömen är Ragnar Strömbergs recension framförallt kul att läsa eftersom den reflekterar över flera av resonemangen och slutsatserna som presenteras i Propagandafotboll.

Den mest positiva recensionen sändes i Gomorron Sverige på SVT nyligen. Magnus Utviks fantastiskt fina recension hittas runt 08.57 här, där han bland annat uttrycker följande:

”Visst visar den här boken att fotboll och politik hör ihop. Det är kul med en författare som älskar och kan sitt ämne och som får en att tränga in i fotbollen så att det inte bara handlar om statistik och målskyttar. Det är skickligt och inspirerande för alla som älskar fotboll. Det märks att författaren är en skicklig journalist.”

En handfull seminarier är också på gång, både i Stockholm och Uppsala. Håll gärna utkik så ses vi snart.

Mångbottnat zombienörderi

Artikeln även publicerad i det senaste numret av Flamman.
______________

Zombieöverlevnad: din guide till apokalypsen
Apart förlag, 2014
Herman Geijer (illustrationer: Jimmy Wallin)

Mångbottnat zombienörderi

Tanken är kittlande. Hur hade en själv reagerat vid en zombieapokalyps? Som någon Mad Max-typ, cool och beredd att möta alla faror. Hoppas jag. I själva verket är överlevaren en skogsmulletyp som tar vara på naturens grödor, undviker faror och vet hur länge vattnet i dunken håller sig färskt. Det är en besvikelse.

Den dag vi behöver varandra, när zombieapokalypsen är här, kommer människan uppenbarligen påminnas om ett och annat, så som vikten av kollektivt handlande. Den vetskapen som pedagogiskt förklaras, tillsammans med zombieinramningen, är inte bara nörderi. Det är folkbildning.

Hur kriser -och troligen apokalypser- för människor närmare varandra är tydligt. Bokens exempel om hur den ekonomiska/politiska krisen i Argentina runt millennieskiftet gjorde att fler människor insåg att ensam inte är stark är en bekräftelse av det som antyds. Vi är beroende av varandra. Zombieapokalypsen, som nog får kategoriseras som en ”inte så akut kris”, kan vara en förutsättning att förstå drastiska omställningar människor kan behöva. Det är ett effektivt grepp att gestalta det avlägsna snarare än att lyfta reella hot, då många trubbas av och där kunskapen om en kommande katastrof gör oss relativt passiva.

De praktiska råden inför zombieapokalypsen är nyttiga. I bakgrunden ligger en domedagsförberedelse som är relevant för alla som erkänner exempelvis den globala uppvärmningen. Fungerande el, affärer, kollektivtrafik eller samhället i stort är ingen självklarhet, varken vid naturkatastrofer eller när de levande döda utgör akut livsfara.

Men zombieapokalypsen är inte bara en metafor för framtida katastrofer. Zombien kan, som i till exempel George A Romeros filmer, användas för sociala budskap. Så kan Night of the Living Dead vara ett inlägg i debatten om 1960-talets rasism i USA, Dawn of the Dead kritisera konsumtionssamhället och Land of the Dead skildra ett regelrätt zombieuppror, som författaren Herman Geijer anser kan tolkas som trasproletariatets resning. Sådana är zombies; ganska hjärndöda och skräckinjagande, men inte sällan också mångfacetterade och föremål för politiska allegorier.

Ekim Caglar

Fotbollsskildring om en av idrottens sista hjältar

Artikeln publicerad i veckans Flamman.

______________

En annan fotboll med röd legend på bänken

Red or Dead
David Peace
Faber & Faber, 2014

Socialisten Bill Shankly ledde Liverpool till både ligasegrar och internationella cuptriumfer. Men viktigast var att han bar en supporters hjärta, något författaren David Peace försöker fånga.

”Somliga tror att fotboll är på liv och död, men jag är besviken på sådana attityder. Jag kan försäkra er om att det är mycket, mycket viktigare än så.” Att porträttera en citatmaskin som den legendariske Liverpool-tränaren Bill Shankly kan tyckas tacksamt. Boken om Shankly, den skotske arbetarsonen som står som staty utanför klubbens arena Anfield Road, lägger ribban högt. För vad kan egentligen sägas om fotboll som spelades för ett halvsekel sedan? Statistiken går att googla fram och målen i många fall möjliga att hitta på Youtube. En hel del, visar det sig.
David Peace, bland annat känd för sina fyra Red Riding-romaner, är rätt författare i rätt genre. Efter kritikerrosade Damned Utd, om tränarprofilen Brian Cloughs korta sejour som tränare för Leeds United, är uppdraget att skriva om en av Storbritanniens största tränare ett naturligt steg. Han går med förföriska steg in i den genuina fotbollen, där presskonferensen handlade om mer än floskler och sponsorsloggor i bakgrunden av podiet, rakt in i en tämligen oglamourös värld i en av världens bästa ligor.
Shankly sa en gång att ”den socialism jag tror på innebär att alla kämpar för varandra, och att alla delar på belöningen, det är så jag ser på livet”. Red or Dead ger dock den sportintresserade läsaren mer än en politisk publik utan förkunskaper om fotbollsvärlden. Ändå har boken alla förutsättningar att vara den litterära bibeln om motsatsen till den så kallade ”moderna fotbollen”, där spelare och tränare är produkter på en marknad, där övergångssummor och löner är astronomiska, där vinstintressen styr.

Red or Dead är levande som roman och faktaspäckad som en encyklopedi. Varje säsong, varje match görs intressant. Knepet är Peaces upprepande, meditativa mantran om laguppställningar och publiksiffror. Allt som går att läsa som torr fakta på internet blir plötsligt en saga med ett slut som till och med kalenderbitaren i mig låtsas inte veta slutet på.
Över 700 sidor senare är det svårt att riktigt veta vad man har läst. Var det en biografi i klass med hyperintressanta och insiderinfospäckade Alex Ferguson: My Autobiography? Eller var det en litterär gestaltning av en fotbollsromantiker, likt Nick Hornbys klassiska Fever Pitch? Kanske var det en sammanvävning av livets stora frågor och själva spelet, ungefär som i Mathias Roux pärla Socrate en crampons?
Jag vet faktiskt inte. Och jag bryr mig inte. Red or Dead får den mest likgiltiga att förstå vad fotbollen gör med människor. Supportrarna har hamnat offside i takt med kommersialiseringen av fotbollen. Utvecklingen tycks ha varit densamma för en allt äldre och ensammare Shankly på sjuttiotalet. När Shankly var förbrukad fanns det inte längre någon plats kvar i Liverpool. Mötet med klubb­ordföranden i samband med sortin beskrev han själv som att ”tala med en elektrisk stol”. I huvudet på Shankly hittar du en passion och en lojalitet som är dömd att aldrig löna sig. Kärleken till frun Nessie och hans otvetydiga socialistiska övertygelser tycks snarast finnas där för att de har gått att kombinera med livet som fotbollstränare och taktiker.

Shankly var aldrig till salu. I en tid när den moderna fotbollen i allt större utsträckning ser supportrar som kunder är romantikern Shankly, vars största dröm var att fira på Liverpools legendariska läktarsektion The Kop, en figur vars blotta existens i dagens fotboll hade varit ett uppror. Under romanens stilistiskt nästan fulländade ytan finns det en diskret subversiv underton, där kärleken till sporten och värden existerar trots det enkla faktum att varje match måste vinnas. Shankly var själva sinnebilden för det många supportrar i dag saknar. Han är personen som kanske bättre än någon annan har beskrivit problemet med den moderna fotbollen.
”I en fotbollsklubb finns det en helig treenighet – spelarna, tränarna och supportrarna. Direktörerna kommer inte in i den, de är bara där för att skriva på checkarna.”
En sådan person är både värd att skildra och sakna.

Ekim Caglar

Recension: Möter dig i Larnaca

Recensionen även publicerad i det senaste numret av Flamman.

______________________________

Bok
Möter dig i Larnaca
Azar Mahloujian
Atlas, 2011

Politiskt och aktuellt om historiskt mord

Attentat med politiska motiv är ett tacksamt ämne för att skapa spänning. Att Hamid, en framstående oppositionell kraft boende i Sverige, mördas av förmodade iranska agenter på Cypern 1989 är en på många sätt självklar utgångspunkt för en historia som färskar upp  gamla minnen. Rosa, Hamids dotter, reser decennier senare i sökandet efter upprättelse och uträtade frågetecken.

Mahloujian rör sig självsäkert mellan karaktärer, miljöer och kulturer. Med rätta, för *Möter dig i Larnaca* är researchad in i minsta detalj. Men den stora styrkan ligger i den problematiserade ansvarsfrågan. Rosa bär på en smärta, nyfikenhet och ett behov av upprättelse som Sverige inte har känt. Hon reser till Larnaca där mordet har skett, men även till Iran. Hon möter ögonvittnen, pappans kusin och mor. Att ingen annan har gjort det är att behandla aktuella frågor och öppna sår. Möter dig i Larnaca är historien om mordet på Gholam Keshavarz, som mycket riktigt dödades i augusti 1989.

Förutom att *Möter dig i Larnaca* är en redogörelse av en historisk händelse är det också en skildring av ett liv i exil. Azar Mahloujians eget patos och engagemang för politiska flyktingar och det fria ordet lyser igenom. Exilpsykologin beskrev hon redan i Tillbaka till Iran (Atlas, 2004). Även för den som kan historien om Keshavarz är Möter dig i Larnaca en upplysande brygga mellan exil och hemland – och den är ännu en viktig pusselbit i Mahloujians författarskap som ofta bär detta tema.

Möter dig i Larnaca är en politisk roman som berättar om en historia som inte bara skildrar Irans jakt på oliktänkande utanför landets gränser. Det är även en bok som placerar ansvaret i knät på fria och demokratiska länder som gör anspråk på att vara de beskyddande. Då, 1989, var ekonomiska intressen viktigare än att ta ställning för sina medborgare. Sverige tycks ha gjort mycket begränsade insatser för att ställa förtryckarna (mördarna i detta fall) till svars, trots utlovade uppföljningar. Det är en fråga som är lika aktuell då som nu, i en tid med Carl Bildt som utrikesminister och då Sergels torg regelbundet fylls av demonstrerande utvisningshotade oppositionella som inte får stanna i Sverige, utan att Tobias Billström sover svårare om nätterna.

Problemet är uppenbart, och Mahloujians val av nedslag gör saken än mer intrikat – samma lättvindiga behandling av politiska flyktingar som finns nu fanns även då. Det här är inte en fråga som självrannsakan som enbart moderatledda regeringen bör idka. Och det lämnar ett huvud med tusen tankar, yek sar o hezar, samt ett samvete som Mahloujian gör rätt i att inte dämpa.

Ekim Caglar
(ekim.caglar@flamman.se)

Aziz Nesin – en avliden intellektuell i tiden

Idag, på dagen 16 år sedan, gick en av Turkiets mest folkkära författare ur tiden. Aziz Nesin är en verklig portalfigur även utanför Aziz Nesin (foto: Nesin Vakfi / Semih Poroy)litteraturen. Han är också en av landets genom tiderna mest populära vänsterdebattörer. Mot slutet av sitt liv var Nesin en självklar symbol för den civila sekularismen. Bland annat stod han i centrum vid Sivas-massakern 1993 när
islamiska fundamentalisters brandattack mot aleviter och andra progressiva, som lämnade över 30 döda, ursäktades med Nesins försvar av publiceringen av Salman Rushdies Satansverserna. Även den djupa staten tros ha varit inblandad i attentatet. Nesin hann med nöd och näppe ut från Otel Madımak och undgick att brännas ihjäl. Därefter fortsatte skrivandet fram till hans död 1995.

Nesins litteratur var alltid underfundig, satirisk och progressiv. Genom åren samlade han en läsarskara som sträckte sig över hela världen. Utgivningen av Nesins böcker i Sverige är dock begränsad. Satiriska sagor (Lindelöws bokförlag) är fortfarande standardverket på svenska, en inkörsport som tyvärr inte kan kompletteras med mer läsning annat än på övriga språk. I förordet skriver vännen Günter Wallraff att Nesin är ”det turkiska samhällets skrivande och handlande samvete”. Just däri ligger också Nesins storhet. Ingen författare har nämligen ur så många perspektiv berättat om den lilla mannen (eller kvinnans) bekymmer med så mycket värme, utan att göra avkall på samhällskritiken. När Nesin skriver om romer, barn, kvinnor eller arbetare har han lånat ut sin penna och låtit de utsatta komma till tals.

Kritiken mot sociala orättvisor, korruption, kemalistisk personkult och islamism är än idag relevant – precis som hans varningar om de ödesdigra följderna av en apolitisk befolkning som bara följer strömmen. När min mamma menande påpekade att ”Aziz Nesin skrev om Turkiet idag redan för flera decennier sedan” med en hans böcker i handen var det ingen slump. Samma uppslukande upplevelse genomgick jag själv när jag sängliggande på grund av en allvarlig skada 2008 hungrigt avverkade bok efter bok med Turkiets störste satiriker genom tiderna. Än idag är jag tacksam för skadan som gav mig tid att snöa in mig på Nesin och mina föräldrars bibliotek som ständigt matade mig med vidare litteratur.

Hos Nesin var de utsatta de som såg nyktrast på saken. Hans skrivande andades en otvivelaktig människokärlek. Helt utan att tycka synd. Helt utan att använda omedvetna härskartekniker. Istället genomsyras all Nesin-litteratur av en genuin rättvisekänsla, vilken han mästerligt kanaliserar till sina karaktärer som ofta spelar rollen som vardagshjältar. Han fick oss att skratta, gråta och framförallt tänka. Det gör han ännu, 16 år efter sin död.

Seni özlüyoruz, güzel insan.

Till minne av Mehmed Uzun

Det känns inte ett dugg lättare att handskas med förlusten idag än när vår vän gick bort för exakt tre år sedan. Det blir en repris, även om jag ser nu att jag inte tillräckligt påpekade Mehmed amcas kamp mot alla former av chauvinism. Vi förlorade en person som visade var de intellektuella ska stå; fria trots tryck, modiga i en miljö där avvikande röster bestraffas på flera fronter och i opposition mot orättvisor. Vila i frid.
__________________

Den turkietkurdiske författaren Mehmed Uzun, bosatt i Sverige sedan 1977, uppges ha avlidit efter en tids sjukdom i Diyarbakir, Turkiet. Uzun var en av kurdernas främsta bidrag till litteraturen och har förutom sitt författande även blivit känd som en kämpe för kurdernas rättigheter. Han blev 54 år.

Trots sin utsatta roll som politisk flykting deltog Uzun i samhällsdebatter och hade därför omfattande problem med det turkiska rättsväsendet. Redan som 18-åring skulle han för första gången hamna i ett militärfängelse och med en medveten kulturpolitisk kamp för att bekräfta och utveckla det kurdiska språket skulle det komma fler åtal. Från 2000 och framåt eskalerade antalet åtal mot Uzun och hans medarbetare.

Som symbol för en intellektuell kamp för upprättelse var Uzuns bidrag ovärderliga. Trots att han förlorade kampen mot sin sjukdom är han för evigt odödlig som ett av de viktigaste namnen inom kurdisk kultur. Hans böcker finns tillgängliga hos de vanligaste återförsäljarna och rekommenderas varmt.

Som bekant och vän till familjen Uzun, litteraturälskare och sympatisör av rättvisa och solidaritet är det med stor sorg nyheterna har nått oss.

Bok- och filmrecension: Kvinnor utan män

ROMAN
Kvinnor utan män
Shahrnush Parsipur.
Översättning: Johanna Jellback
och Said Moghadam.
Baran förlag, 2010.

FILM
Kvinnor utan män
Regi: Shirin Neshat.
Distribution: Folkets Bio.

Några normativa pekpinnar behövs inte för att lida med kvinnorna i berättelsen. Och då karaktärerna söker sin tillflykt till en ”kvinnornas trädgård” erbjuds paralleller till den medeltida författaren Christine de Pisans vision om Kvinnostaden (La Cité des Dames) där samhället utan männen skulle vara annorlunda, bättre. Tanken är nästan lika gammal som kvinnofrågan. Idén är minst sagt intressant, men den utvecklas inte av Neshat. Här är Parsipur skarpare när hon problematiserar bilden av hur detta miniatyrsamhälle för utsatta kvinnor kan fungera. Genomgående är dock oviljan att ta ställning för visioner karaktäristisk för Kvinnor utan män.

Sammantaget skapar kvinnornas öde i Parsipurs bok och Neshats film en bild av en skur av personlig radikalism i ett Iran som även nu lider av starkt patriarkala strukturer under mullornas styre. Men Neshat når något längre i sin beskrivning av de samhälleliga förutsättningar som fanns för en progressiv politik. Det ger filmen ett övertag.

Resten går att läsa här.

Paket från Malaysia

Alla personer med självaktning har ju lite anthraxparanoia. Så även jag. Trots detta öppnade jag paketet som kom från Malaysia och visste ganska snart att sändningen var från en av mina bästa vänner, Johan D. För en stund hade jag glömt bort att han faktiskt var i sydöstra Asien, men blev duktigt påmind om hans utflykt idag. Innehållet:
Johans paket

Mycket bättre än så blir det ju inte, va? Statsvetenskaplig litteratur, en fin teckning och en tight vänskap som manifesteras med presentutskick. Stort tack, min vän!

Johan och Joannas resa kan man läsa mer om här. När ni kommer hem ska jag ordna en välkomstpicknick för er i Uppsala.