Recensionen även publicerad i det senaste numret av Flamman.
______________________________
Bok
Möter dig i Larnaca
Azar Mahloujian
Atlas, 2011
Politiskt och aktuellt om historiskt mord
Attentat med politiska motiv är ett tacksamt ämne för att skapa spänning. Att Hamid, en framstående oppositionell kraft boende i Sverige, mördas av förmodade iranska agenter på Cypern 1989 är en på många sätt självklar utgångspunkt för en historia som färskar upp gamla minnen. Rosa, Hamids dotter, reser decennier senare i sökandet efter upprättelse och uträtade frågetecken.
Mahloujian rör sig självsäkert mellan karaktärer, miljöer och kulturer. Med rätta, för *Möter dig i Larnaca* är researchad in i minsta detalj. Men den stora styrkan ligger i den problematiserade ansvarsfrågan. Rosa bär på en smärta, nyfikenhet och ett behov av upprättelse som Sverige inte har känt. Hon reser till Larnaca där mordet har skett, men även till Iran. Hon möter ögonvittnen, pappans kusin och mor. Att ingen annan har gjort det är att behandla aktuella frågor och öppna sår. Möter dig i Larnaca är historien om mordet på Gholam Keshavarz, som mycket riktigt dödades i augusti 1989.
Förutom att *Möter dig i Larnaca* är en redogörelse av en historisk händelse är det också en skildring av ett liv i exil. Azar Mahloujians eget patos och engagemang för politiska flyktingar och det fria ordet lyser igenom. Exilpsykologin beskrev hon redan i Tillbaka till Iran (Atlas, 2004). Även för den som kan historien om Keshavarz är Möter dig i Larnaca en upplysande brygga mellan exil och hemland – och den är ännu en viktig pusselbit i Mahloujians författarskap som ofta bär detta tema.
Möter dig i Larnaca är en politisk roman som berättar om en historia som inte bara skildrar Irans jakt på oliktänkande utanför landets gränser. Det är även en bok som placerar ansvaret i knät på fria och demokratiska länder som gör anspråk på att vara de beskyddande. Då, 1989, var ekonomiska intressen viktigare än att ta ställning för sina medborgare. Sverige tycks ha gjort mycket begränsade insatser för att ställa förtryckarna (mördarna i detta fall) till svars, trots utlovade uppföljningar. Det är en fråga som är lika aktuell då som nu, i en tid med Carl Bildt som utrikesminister och då Sergels torg regelbundet fylls av demonstrerande utvisningshotade oppositionella som inte får stanna i Sverige, utan att Tobias Billström sover svårare om nätterna.
Problemet är uppenbart, och Mahloujians val av nedslag gör saken än mer intrikat – samma lättvindiga behandling av politiska flyktingar som finns nu fanns även då. Det här är inte en fråga som självrannsakan som enbart moderatledda regeringen bör idka. Och det lämnar ett huvud med tusen tankar, yek sar o hezar, samt ett samvete som Mahloujian gör rätt i att inte dämpa.
Ekim Caglar
(ekim.caglar@flamman.se)