Jagad radikal på besök

Det anordnas många intressanta seminarier i olika, ofta mycket viktiga ämnen, överallt i landet. Få av dessa är dock bra nog att de ger varaktiga intryck och verkligt nya perspektiv som ger långsiktiga lärdomar. När ett arrangemang överträffar alla förväntningar är det därför värt att skriva om det. Problemet med att försöka beskriva Pınar Selek är dock att man inte vet var man ska inleda. Ska man börja med att påpeka att hon har en gedigen akademisk bakgrund, att hon har skrivit en handfull uppmärksammade böcker eller ska man nämna att hon har blivit en nyckelfigur inom turkisk feminism?

Vad Selek (tyvärr) är mest känd för är kanske den rättsliga process som har inneburit flera år i fängelse, tortyr och över ett

Pinar Selek (foto: Ortak Calisma)

decennium av ovisshet. Allt detta på grund av anklagelser om brott, vilka är absurda men lätta att förstå med bakgrund av Pınar Seleks långa ställningstagande för förtryckta i Turkiet. Hon är frikänd för tredje gången, men hennes framtid i frihet är fortfarande oviss, vilket har bidragit till att hennes akademiska bana nu fortsätter i Frankrike och Tyskland. Processen är i sig ett skämt, men också en berättelse om en kamp som gjort Selek till något av en legend. Som advokat har hon sin far Alp och syster Seyda, vars framgångsrika karriär som ekonom avbröts för att hon ville sadla om till advokatyrket för att kunna försvara systern Pınar. Bara det kan man skriva en bok om.

Det var alltså en ständigt kämpande aktivist som talade på det Latinamerikanska bokcaféet i Stockholm i onsdags. Lokalen var fullpackad när Selek berättade om sina erfarenheter som aktivist och om feministrörelser i olika delar av landet, vars organisering har fått allt större betydelse i Turkiets civilsamhälle. Istället för återberätta orden är det viktiga att kunna reflektera över innehållet. På två och en halv timme fanns det mycket att fundera kring.

Organisationer och aktivister blir alltmer professionella i Turkiet, inte minst i kvinnorörelsen. Viktigast är annars att medvetenheten om behovet av samarbete mellan olika grupper tycks öka. I detta led har kurdiska och turkiska kvinnogrupper kunnat föra en dialog om likheter och olikheter i de specifika utmaningar och problem som jämställdheten i Turkiet möter.

Den eviga debatten om huruvida man ska organisera sig i grupper som mobiliserar i specifika politiska frågor eller i organisationer med mer kollektiva lösningar är inte nödvändigtvis ett slutgiltigt vägskäl. Så bör Seleks och feministernas arbete förstås. Den stora mängden organisationer skapar mångfald, men även en styrka när olika grupper möter varandra. Två sådana som Selek själv har varit drivande för att förstå och därmed kunna sammanlänka är Istanbuls HBT-rörelse och feministerna. Hennes bidrag till att skapa en dialog mellan turkar och kurder har varit ett annat viktigt inslag i hennes aktivism, där hennes antimilitaristiska hållning har inneburit ett hot mot alla former av nationalism.

Den relativt autonoma organiseringen skapar utrymme för utbyte, men även kritik. Vänsterns roll i ett samhälle med stort demokratiskt deltagande blir att kunna sammanföra sin kamp med andras, vars gemensamma mål och grundsyn blir tillräcklig för en fruktbar och pluralistisk organisering. Olika vänsterprojekt har syftat till detta, mer eller mindre explicit, men organisationsgraden är fortsatt för dålig för att kunna omsättas till ett demokratiskt, vänstermissnöje i partipolitisk form. Det är en av vänsterns stora utmaningar idag.

Viktigt att påpeka i sammanhanget är att detta står i kontrast till en förenklad bild av Turkiet som ibland tycks vara förhärskande. Vetskapen om att progressiva grupper ständigt utvecklas i en livlig process måste även innebära att det europeiska förhållningssättet till Turkiet revideras. Demokratifrämjande i Turkiet kan inte handla om att hjälpa ett stukat samhälle där inga egna krafter finns. Snarare ska en solidaritet med de grupper man står nära genomsyra arbetet – och dessutom ses som ett utbyte snarare än ett bistånd. Kurdfrågan, kvinnors situation, arbetares rättigheter och en rad andra ämnen som engagerar krafter i Europa är under ständig process i Turkiet – tvärtemot vad många tycks tro när en bild av Turkiets målas upp. Det är inte en process där förtryckande turkar trycker ner alla progressiva inslag i samhället – det är en pågående kamp i ett land med en rik historia och kultur av radikala rörelser som inte har fått tillräckligt inflytande, men som fortsätter att kämpa. Mer eller mindre stora segrar i vardagen skapar luftfickor av frihet. En lyckad del i Seleks egen aktivism är exempelvis det teoretiska feministmagasinet Amargis upplagor på 3 000 exemplar per nummer, vilket är mer än vad motsvarande publikationer kan sälja i de flesta europeiska länder, påpekar hon stolt.

Den allmänna hållningen är tydlig; förtryck kan inte ersättas med ett annat förtryck, nationalism kan inte ersättas med en annan nationalism och chauvinism kan inte ersättas med en annan chauvinism. Alternativen kan och måste skapas. När den formas är det viktiga att den är självständig, aktiv och har styrka att bryta igenom hegemonin. Den eftersträvade modellen för aktivitet är en bläckfisks (hennes egen liknelse) – där alla tentakler utgör verktyg mot hegemonin, men där det fortfarande finns en samlad kropp. Det handlar om febril aktivitet och en så stor räckvidd som möjligt. Det handlar om en levande opposition som suger åt sig idéer och aktiviteter.

Vad många redan vet är att Selek själv är en av de viktigaste rösterna och krafterna i en sådan strid. Trots en efterhängsen rättsprocess och flera justitiemord har Pınar styrkan, modet och energin att fortsätta att ifrågasätta och kämpa. Således är Seleks speciella, för att inte säga legendariska, ställning i den progressiva rörelsen inte särskilt svår att förstå.

Varför vi aldrig får glömma Hrant

På dagen fyra år efter mordet. Hrant Dink blir ibland hånad, han väcker fortfarande känslor och det blir allt tydligare vilka som bär skuld för saknaden. Visst står många upp för Hrant idag. Men ännu fler borde göra det, för få journalister och aktivister arbetade så hårt för att göra sitt land till en bättre plats att leva i som honom.

Hrants styrka låg i kampen för försoning, utan några omvägar runt nationalismen. Den konfronterades, oavsett vem det var som försvårade en rättvis försoningsprocess där både historia och framtid skulle diskuteras. Utan krav på samförstånd. Utan någon anpassning till chauvinismen. Utan några skygglappar. Därför är det inte konstigt att Hrant fick flest fiender bland turkiska nationalister, men även bland nationalistiska armenier. Hrant älskade inte turkar eller armenier. Han älskade människor och kämpade för broderskap mellan folken. Att påstå något annat är att främja den nationalism Hrant motarbetade. I bästa fall är det att förringa hans insatser.

Artikel 301 om kränkningar av turkiskheten, som användes för att stoppa Hrant tre gånger, pekades visserligen ut som en paragraf som sonderade terräng för förföljelser av människor av vår sort, men mer än denna skamfläck ligger bakom hatet och följer dess trångsynta mentalitet. I kläm hamnade demokraten, den envise rättvisekämpen, den vänstervridne aktivisten, men framförallt människan Hrant Dink, likt många andra.

Jag tänker inte ljuga fram några minnen om att jag har läst Hrant sedan 1990-talet eller att jag har prenumererat på den armeniskturkiska tidningen Agos där han var chefredaktör. Hrants enorma insats var väldigt många progressiva medvetna om redan innan mordet. Men ännu fler lärde sig att uppskatta honom efter den där dagen för fyra år sedan. Personligen kan jag utan vidare skriva att Hrant är en stor förebild, som jag gärna hänvisar till i mina egna texter. Jag är dessutom stolt över att jag arbetar för den tidning, BirGün, där Hrant själv var krönikör.

För att inte låta mordet på en medmänniska gå obemärkt förbi är den juridiska processen essentiell, naturligtvis. Hittills har den varit farsartad och direkt stötande. Där pågår kampen fortfarande. Men betydelsefullt är även att ikoner och förebilder som Hrant lever vidare genom andras fortsatta arbete, genom den inspiration de så frikostigt gett. Hrant har med stor säkerhet fått fler att göra sitt bästa för en progressiv utveckling i Turkiet och andra delar av världen. Därför är jag evigt tacksam för din insats, kardeşim Hrant.

Hepimiz hâlâ Hrant’iz

Reportage från massrättegångar i Turkiet

Mycket mer hade kunnat sägas om resan till Diyarbakir – om alla personliga historier som människor delade med sig av, om den misstänksamhet som ibland riktas mot utomstående, om den besvikelse jag kände över att Diyarbakirspor inte hade någon hemmamatch medan jag var där, om vad Jörg Haiders gamla högerextrema FPÖ gör på plats i staden eller helt enkelt ännu mer om rättegången eller förtrycket. Allt det där kommer i andra sammanhang, antar jag.

______________________

Publicerad i Flamman 4 nov

I skuggan av massrättegångarna i Turkiet

Aktivister och politiker från Människorättsorganisationen (IHD) och det prokurdiska Freds- och demokratipartiet (BDP) står inför rätta, samtidigt som trycket mot vänstern i övriga Turkiet också ökar. Flamman var på plats när de historiska rättegångarna startade.

I folkmun kallat ”Turkiska Kurdistan” av många kurder, men officiellt bara ”Sydöstra Anatolien”. Huvudorten Diyarbakir är i blickfånget. 152 personer står anklagade för samröre med den kurdiska gerillaorganisationen PKK i de så kallade KCK-rättegångarna, döpt efter organisationen där den av EU, USA och Turkiet terroriststämplade PKK-gerillan ingår.

Rättegången en show

– Det är en politisk rättegång. IHD-ordföranden Muharrem Erbey ska ha gjort terrorpropaganda när han talar ut om tortyr och fängslade barn vid Sverige-besök. Rättegången görs till en show, det handlar inte ens om brott. Det handlar om vilka signaler som ska sändas från regeringens sida. Släpps de här personerna visar man en vilja att lösa kurdfrågan, säger Emin Aktar, ordförande i Diyarbakirs advokatsamfund och en av Erbeys advokater.
Kritik riktas också mot att de som åtalas har suttit häktade i drygt ett och halvt år redan; en bestraffning redan före en fastställd dom.
– Ser man till anklagelserna är det runt 30 som skulle kunna bevisas ha band till PKK. Det finns några som har varit medMuharrem Erbeys tomma stol. Lägg märke till souveniren från Stockholm nere till vänster. och arrangerat deras demonstrationer exempelvis. Om man nu ser det som ett brott, fortsätter han.
Aktar menar att rättsprocessen är brottslig i sig och pekar på de illegala avlyssningar som finns i bevisningen.
– Det är historiska mål då de som dömer är de som döms, avslutar han.
Nu återstår bara att invänta domarna som beräknas tillkännages i mitten av november. Detta samtidigt som BDP, partiet som är fortsättningen på det ifjol av författningsdomstolen stängda DTP, och IHD verkar i ett fortsatt hårt politiskt klimat.

Närvarande solidaritet

Solidariteten är närvarande.Samtal på tyska och italienska är exotiska inslag vid demonstrationen utanför rättegångens första dag. Rödgröna från Sverige och tyska Die Linke är representerade, likt Advokater utan gränser och en rad fredsgrupper. Mer uppseendeväckande är att även den högerextrema österrikaren Jörg Haiders gamla parti FPÖ är här.
Annars syns den inhemska solidariteten tydligast. Från Turkiets alla delar har vänsterpartier som SDP, ÖDP och EMEP samt fackförbunden DISK och KESK kommit i solidaritetens namn. Särskilt SDP:s (Socialistiska demokratipartiet) medverkan är en bedrift då operationer riktade mot dem och vänsterorganisationen Sociala frihetsplattformen (TÖP) innebär att ett tiotal medlemmar ur grupperna, däribland SDP-ledaren Ridvan Turan, väntar rättegångar med anklagelser om terrorkopplingar, något grupperna nekar till bestämt.
– Vi är här för att visa vår solidaritet för att ingen kan förstå läget så bra som oss. Det är horribla anklagelser utan någon grund i våra rörelsers fall, säger Sultan Secik Kubilay från SDP. Vi är här och när vi behöver kommer kurderna att vara hos oss, förklarar hon.
– Det man märker är att solidariteten mellan olika grupper ökar i den här kontexten, tillägger Halit Elci, talesperson för TÖP som också är på plats.
– AKP-regeringen pratar om att de utvecklar demokrati och vill skapa frihet för olika grupper, men det sker helt på deras villkor, menar Sultan.
Hon själv har släppts, medan hennes man fortfarande är häktad.

Juntamän kan åtalas

Den 12 september gick Turkiets befolkning till valurnorna och röstade igenom en rad konstitutionella ändringar.
Regeringen stödde ja-linjen för ett 20-tal lagändringar som bland annat innebär ett ökad inflytande för AKP-styret i författningsdomstolen. Dessutom öppnades för möjligheten att åtala gamla juntamän från 1980. Kritiker menar att ändringarna var ren kosmetika. BDP manade till bojkott, vilken bör betecknas som lyckosam då kurdiska områden i Turkiet hade ett extremt lågt valdeltagande.
– Vi vill ha en demokratisk autonomi i Turkiet. Om detta inte accepteras säger man ”kurder, kriga!” Vi har också gjort misstag, men vi vill gå fredens väg.
Orden tillhör kommunen Surs borgmästare Abdullah Demirbas, en av BDP:s frontfigurer. I de rättegångar som nu äger rum är Demirbas också åtalad, men för tre månader sedan släpptes han på grund av hälsoproblem. Fem månaders tid i häkte tycks inte ha lämnat någon bitterhet. Han sammanfattar mitt intryck av Diyarbakir med sin mildhet varvade med bestämda krav.
– Det behövs en författning där alla känner igen sig. Man måste acceptera att människor har ett annat modersmål och att tioprocentsspärren till parlamentet måste sänkas, menar han och påpekar likt vänstern att det behövs en helt ny demokratisk konstitution.

Nyligen krävde Turkiets premiärminister Recep Tayyip Erdogan den tyska staten på just dessa rättigheter för turkar i Tyskland. Hemma kämpar BDP och rörelser för mänskliga rättigheter för samma krav för sitt folk.
Den mänskliga värmen är lika påtaglig som klimatets i Diyarbakir. Diskussionerna är många. Politiska samtal på gatan följs ofta av en klunga. I samtliga möten förklaras försoningsviljan mellan Turkiets folk. Bland debattörerna på gatorna finns aktiva BDP-are som nyligen har hungerstrejkat för de åtalade, lärare, arbetslösa och killen som nyss försökte sälja mig en burk honung.
De pekar på att mycket av det öppna förtrycket har försvunnit i form av att polisens och militärens trakasserier har minskat, att kurdiska kan användas mer öppet nu, men att ett strukturellt och aggressivt förtryck fortfarande finns och är outhärdligt. Förtrycket finns alltid där. I princip alla jag talar med har själva eller anhöriga som råkat ut för gripanden eller i värre fall även tortyr och mord.

Ett uttryck säger att kurdernas enda vänner är kurder. Motsvarande sägs också i det turknationalistiska lägret. De senare har dock en statsapparat att praktisera denna mentalitet genom. Där finns några av de viktigaste hindren för att skapa förutsättningar för en rättvis fred i ett land där demokratifrågan länge tagits gisslan av ett trauma skapat av ett långvarigt förtryck. Det är just detta även denna massrättegång påminner oss om.

Vägskäl inför ökade nationalistiska stämningar i Turkiet

Mörka krafter tjänar på detta, att potentiella bröder blir svurna fiender i Turkiet. I områden i Hatay har situationen spårat ur så kraftigt att man talar om lynchningsförsök på civila kurder. Anledningen är relativt enkel att förstå; för högerextremisterna finns det inget annat än turkar mot PKK-are. Så alla ska välja sida. De som inte är högerextrema våldsverkare är således PKK-are. Så funkar den nationalistiska mentaliteten – ett sätt som belönas av folk på högre ort. Och när det som i Dörtyol har dödats poliser är nivån av aggressivitet utom alla gränser.

Hur annars kan man inte ingripa starkare mot lynchningsförsöken och kurders utsatta situation i hela landet? Hur annars kan banden mellan våldsverkande fascister och högerextrema MHP vara så uppenbart utan att repressalier var ett faktum? Hur annars kan det visa sig att till och med militärer varit med och provocerat fram upplopp?

En sak är säker. Om MHP inte hade varit ett turknationalistiskt parti, utan istället ett kurdiskt… då hade vi kunnat glömma att de fått ställa upp i nästa val.

Om något positivt ska kunna hämtas från detta är det att viktiga steg tas. Turkiets arbetarrörelse är en av de krafter som trots allt arbetar för en fredlig och rättvis lösning på de demokratiska problem (det är dags att sluta kalla detta för ett kurdproblem som man ofta gör i Turkiet) som finns i landet.

Som DISK-ordföranden Süleyman Çelebi säger är de senaste händelserna en samling provokatörers sätt att röra upp nationalistiska känslor för att skapa konflikter mellan folkgrupper. Problemet är att detta kommer att lyckas om man inte sätter rätt etikett på det hela; vågen av hatbrott är rasistiska. Så när AKP-regeringen gör allt för att försöka koppla våldsvågen till fotbollsgrupper i Inegöl (enligt inrikesminister Beşir Atalay) och allt annat utom att kalla det vid dess rätta namn är det ett sätt att sopa problem under mattan. Det kommer att stå landet dyrt på många sätt, och de som lider mest kommer att bli de människor som vill ha fred i Turkiet.

Min vän Çelebi har även bra idéer om konfliktens kärna. Han menar att AKP mist sin trovärdighet genom att å ena sidan tala om vapenstillestånd, men å andra sidan stänga partier och gripa representanter bland kurderna. Samtidigt lägger han även ansvaret på alla grupper som är verksamma i kurdfrågan. Alla ska krävas på fredliga intentioner. Tack och lov så står DISK som vanligt på rätt sida. Som vanligt.

Och detta är viktigt att se. Artister, konstnärer, vänsteraktivister, fackliga representanter och människorättskämpar står sida vid sida och formulerar fredsbudskap utan att fråga varandra om de är kurder eller turkar. Förhoppningsvis påverkar detta landets makthavare, något som kanske främst tycks ske inom CHP, det parti som under Deniz Baykals decennier långa styre utvecklade sig till ett minst sagt nationalistiskt och militaristiskt parti, men som nu under Kemal Kılıçdaroğlu tycks gå åt rätt håll. Detta genom att man nu lovar att man ska gå tillbaka till partiets rötter från 1989, när man hette SHP och släppte en ”kurdrapport” som krävde kulturella och politiska rättigheter för landets kurdiska befolkning. Löftet nu är att man ska gå ännu längre i sin öppenhet i kurdfrågan. Dessutom tolkades den nye partiledarens tal vid ordförandeinstallationen som en flört med landets kurdiska befolkning när han kritiserade parlamentsspärren på tio procent, en regel som utan tvivel försvårat den kurdiska etableringen i det politiska livet.

Än är partiet inte ett fullgott alternativ för ickenationalister, men skönt är att ett parti som tidigare gått i bräschen för att piska upp nationalistiska stämningar nu ändå ser ut att vara en konstruktiv kraft. Mer sånt behövs, samtidigt som de mer pålitliga demokratiska krafterna reder ut det kaos som för landet närmare en allt större konflikt.

Vägskälet står klart: antingen mer nationalism och närmare ett inbördeskrig av större mått. Eller en rättvis fred som gör landets bröder och systrar med olika bakgrund till jämlikar.

Det gamla vanliga för vänsterstudenter i Turkiet

Du går på universitetet och upptäcker att en skum person filmar och fotograferar studenterna. Du går fram och frågar vem han är och upptäcker att han är nervös och har något att dölja. Allt tyder på att personen olagligen vistas på universitetet i syfte att samla in information till polis eller militär om vänsteraktiviteter. Du överlämnar honom till rättväsendet. Som inte gör någonting åt saken.

Några månader senare omhändertas ett tiotal elever på grund av misstankar om att de ingår i en socialistisk studentförening. Fem skickas till så kallade F-typsfängelser, högsäkerhetsanläggningar som skulle göra alla auktoritära ledare i världen gröna av avund. Och bland bevismaterialet och anklagelserna om illegal politisk verksamhet finns följande punkter:

– Medlemskap i den fullt lagliga fackliga organisationen Genc-Sen.
– Deltagande vid förstamajfiranden.
– Att ha skrivit ”revolution” (Devrim) på en idrottsläktare på universitetet.
– Deltagande vid fackliga demonstrationer.
– Att ha skanderat ”det är kris” (Kriz var kriz) vid en manifestation, om finanskrisen.
– Innehav av en rad böcker, ex. Det kommunistiska manifestet, en Marx-biografi och Mahir, Deniz, Ibo (en av mina favoritböcker, köpt helt lagligt i centrala Istanbul!)

Den rättsliga processen fortsätter och 16 studenter riskerar hårda straff, med fängelsedomar i upp till 13 år.

Att detta är helt sjukt behöver väl knappast påpekas. Och att detta inte nämns i större medier, varken i Turkiet eller omvärlden är heller inget nytt. Att det inte uppmärksammas i Turkiet är normalt. Det är snudd på vardagsmat. Men progressiva i Sverige och övriga Europa har ett ansvar. För bristen på demokrati drabbar inte bara landets sydöstra del. Men av någon anledning lyfter få vänsterpolitiker övergrepp som drabbar vänstern i Ankara, Istanbul eller andra områden i centrala eller västra Turkiet.

Min besvikelse är dubbel och rör inte bara studenterna, men även TEKEL-arbetarna som kämpar för sina fackliga och mänskliga rättigheter med hungerstrejker och arbetsvägran. Mer om det kommer i morgondagens Flamman! Jag sätter en hundring på att ingen vänsterpolitiker lyfter ett finger för arbetarna före artikelns publicering, trots att konflikten har pågått sedan i december och att många försökt lyfta problemet. Sätter någon emot?

källa: Turnusol

Läs även Det kommunistiska manifetet – ett bevis för brott i Turkiet

Turkiska siffror om mänskliga rättigheter – inga spår av den demokratiska öppningen

Två människorättsgrupper i Turkiet, İnsan Hakları Derneği (İHD) och Türkiye İnsan Hakları Vakfı (TİHV) släppte nyligen en rapport över läget för de mänskliga rättigheterna i landet. Årets rapport har väckt intresse mycket tack vare den turkiska regeringens utspel om nolltolerans inför tortyr, men också efter den så kallade ”demokratiska öppningen”.

Rapporten ger en bild av misslyckade reformer och uteblivna attitydförändringar i den turkiska staten. 436 fall av dålig behandling vid omhändertaganden har rapporterats, varav 252 fall innebär tortyranklagelser mot staten. Vidare har fem demonstranter dödats och 269 skadats. Den kanske mest oroande siffran är annars att fem personer uppges ha dött i häkte och att ytterligare 33 gått bort i fängelse – något som för tankarna tillbaka till olika juntastyren nuder 1960-, 70- och 80-talen då många vänsteraktivister förvann spårlöst i bästa latinamerikanska stil. 46 personer har också dödats ute på fältet när polisens ”stopp”-signaler inte respekterats. Siffrorna innebär att någon förbättring i de angivna områdena inte har skett i år, uppger Bianet. Behöver jag ens påpeka att mörkertalet antas vara stora?

Även pressfriheten tycks vara lidande. Under de elva första månaderna 2009 har 29 publikationer stoppats och 65 böcker har varit föremål för rättegångar.

… Så visst finns det behov en verkligt demokratisk öppning. Vi hoppas få se en med önskade resultat snart.