Det stora samtalsämnet i den turkiska politiken är också en av de mest komplexa situationer som har uppstått på senare tid. Journalister har regelbundet gått ut på gatorna för att visa sitt missnöje efter en våg av repression. Andra har lämnat sina kolumner helt tomma i protest. Tidningen BirGün har fått dryga böter vid ett par tillfällen och en medarbetare har fått tio månaders fängelse inom loppet av några dagar. Anledningen där har varit att den kurdiska gerillaorganisationen PKK har behandlats på ett sätt som är ovanligt i turkiska medier då tidningen inte enbart har utgått från arméns officiella nyheter.

BirGüns öde hamnar dock i periferin då uppmärksamheten främst har riktats mot att en handfull journalister har blivit arresterade på senare tid. Bland dessa finns två framstående yrkesmän som har skapat ett stort frågetecken kring hur jakten på det ultranationalistiska kuppnätverket Ergenekon har skötts. Att Ahmet Şık och Nedim Şener, båda journalister med stor integritet och vars politiska kompass pekar åt motsatt håll från Ergenekon, arresterades har öppnat upp för viktiga debatter, även för oss som vill göra upp med den djupa staten och ha en rättvis prövning utan godtyckliga ingripanden för att tysta debattörer. När några konkreta bevis inte offentliggörs ligger bevisbördan på jägarna och inte på offren, menar alltfler. Då antalet journalister i förvar nu är uppe i över 60 stycken är frågorna många. Trenden är tydlig och därför har även Reportrar utan gränser, European Federation of Journalists och en rad andra internationella aktörer framfört sitt missnöje över hur kollegorna i Turkiet behandlas.

President Abdullah Gül är bekymrad. Med rätta. Det råder inga som helst tvivel om att en rad personer med ljusskygga åsikter äntligen kan ställas inför rätta, men alltfler ögonbryn har höjts när dunkla motiv har misstänkts ligga bakom en del av arresteringarna, däribland de riktade mot Ahmet Şık och Nedim Şener. I princip alla journalister som har arresterats har varit kritiska mot premiärminister Recep Tayyip Erdoğans AKP-regering.

I Ahmet Şıks fall har frågan om godtycklighet blivit än mer uppenbar. Journalisten hade nämligen nyligen avslutat sin kommande bok Imamens armé, vars innehåll är kontroversiellt på grund av det enkla faktum att den avhandlar den regeringsvänliga religiösa ledaren Fethullah Gülens islamiströrelses makt och infiltration i den turkiska staten, och där särskilt i poliskåren. Manuskriptet är hett eftertraktat och har lett till att razzior har genomförts mot tidningen Radikal och företaget İthaki som skulle trycka boken, vilket även har fått advokatsamfundets att reagera med kritik mot tillslagen.

Till och med den årliga Yeşilçam-filmfestivalen präglades av arresteringarna av journalisterna, där i stort sett hela salen applåderade en pristagares uttalande till stöd för Şık och Şener, trots två AKP-ministrars närvaro. Med stor sannolikhet är de starka reaktionerna, både inrikes och utrikes, också anledningen till att åklagaren med särskilda befogenheter i Ergenekon-jakten, Zekeriya Öz, har omplacerats och hamnat i bakgrunden sedan några dagar tillbaka. Det kan tolkas som att Ergenekon-jägarna backar ett steg och bekräftar att man har gått för hårt fram, men få är genuint övertygade om att oppositionella utan några band till kuppmakare eller nationalism därför kan andas ut.

President Gül beklagade sig nyligen över hur jakten har skötts, men han kommenterade också nonchalant att ”journalisterna nu har fått bra PR för sina böcker, som kommer att säljas i 100 000 istället för 10 000 exemplar”. Delar av innehållet i Imamens armé läckte nyligen ut, vilket efterföljdes av att ett komplett utkast av boken nu finns tillgänglig på Internet. Redan nu har dokumentet laddats ner hundratusentals gånger och flera solidaritetsgrupper planerar att samla in pengar för att kompensera Şık som genom spridningen går miste om intäkter. Vad som redan nu är klart är att Imamens armé är Turkiets mest eftertraktade och kontroversiella bok.

Ergenekon-jakten har redan tidigare misstänkts för att användas för att tysta oppositionella röster. Många har suttit tysta i hopp eller i tron att de arresterade verkligen förtjänar att bli föremål för undersökningar och framtida åtal. Men den senaste tidens händelser är för många slutgiltiga bevis över att det nu vid sidan av en seriös vilja att avslöja Ergenekon också bedrivs en medveten repression mot resten av oppositionen som av olika skäl riktar missnöje mot AKP.

Begreppet ”skräckregim” används allt oftare för att beskriva situationen i Turkiet. I rädsla för att förknippas med fascistiska och antidemokratiska grupper finns risken att kritiska röster tystas. Där självcensuren inte räcker griper polisen in. Bokstavligen. Hade det inte varit på grund av en ohederligt framställd dikotomi hade vanliga människor inte ifrågasatt arbetet med att avslöja Ergenekon. Som det ser ut nu är alla invändningar mot regeringen potentiella bevis för att stämpla människor som Ergenekon-kramare. Om det förblir omöjligt att diskutera hur undersökningen sköts gör sig jägarna skyldiga till lika fatala övertramp som den amerikanska motsvarigheten i kriget mot terrorn.

De grupper som tjänar på detta är inte de skaror av progressiva demokratiivrare som nu är upprörda över Ahmet Şıks, Nedim Şeners och en rad andra intellektuellas öde, utan bara regeringssidan och den delen av oppositionen som förordar statskupper. Och de däremellan som vill ha demokrati, svar och rättvisa processer har fortsatt svåra tider att vänta. Därför är alla solidaritetsaktioner för press- och yttrandefrihet, med en tydlig udd mot både Ergenekon och repressionen, välkomna och eftersträvansvärda.