Artikeln publicerad i det senaste numret av Internationella studier.

_________

Turkiska reformer lugnar inte gatorna

När den turkiske premiärministern Recep Tayyip Erdogan presenterade det så kallade demokratiseringspaketet den 30 september var det planerat som ett svar till de kritiker som påpekat att regeringspartiet AKP:s reformtakt har avstannat. Efter sommarens landsomfattande Gezi-uppror och besvikna noteringar om att fredssamtalen med den kurdiska PKK-gerillan än så länge har varit resultatlösa skulle reformerna ge regeringen en välbehövlig nystart. Så gick tankarna i Ankara.

Reformerna innebär bland annat att bokstäverna Q, W och X, som används i kurdiskan men inte i turkiskan, nu kan brukas offentligt. Vägen öppnas även för omdöpandet av kurdiska byar som hittills har haft turkiska namn. Undervisning på kurdiska kommer att tillåtas privatskolor, något som dock innebär att kurder får vänta på att använda sitt modersmål vid statliga undervisningsinstitutioner. Samtidigt utlovas krafttag mot hatbrott och förbudet mot att använda slöja vid statliga institutioner slopas.

Särskilt intressant ur ett demokratiseringsperspektiv är också att Erdogan öppnade för en eventuell sänkning av den hårt kritiserade och exceptionellt höga tioprocentsspärren till parlamentet, dock utan att utlova någon färdplan eller tydligt utarbetad alternativ modell. En kraftig sänkning av spärren har varit ett stående krav under lång tid från demokratiska krafter för att kunna säkerställa parlamentarisk representation för mindre partier.

Tomt paket enligt kritiker

Reformpaketet fick ett svalt mottagande av de målgrupper som skulle blidkas. Bland annat pekade PKK-gerillan på att de kulturella rättigheterna för kurderna är fortsatt begränsade. Utöver detta blev initiativet till diskussioner om parlamentsspärren en smärtsam påminnelse om att konkreta steg för en helt ny och välbehövlig demokratisk konstitution lyser med sin frånvaro. Den nuvarande konstitutionen, som är en reviderad kvarleva från general Kenan Evrens junta på 1980-talet, är enligt alla seriösa bedömare en författning som sedan länge borde ha bytts ut mot en mer demokratisk motsvarighet. Detta kan dock försvåras av små reforminslag som gör den innevarande konstitutionen mer uthärdlig, något som således skjuter upp den nya författningen, menar ivriga kritiker. Förutom parlamentsspärren är exempelvis frånvaron av skydd och erkännande av etniska minoriteter ett nyckelområde för Turkiets demokratisering.

AKP-vänliga debattörer underströk Erdogans ord om att detta bara är en reformvåg. Men kritiker menar att reformerna är otillräckliga alldeles oavsett. Dessutom lämnade reformerna en bitter eftersmak när tidningen Hürriyet avslöjade AKP-planer på att utöka polisens befogenheter att arrestera demonstranter, bland annat i preventivt syfte och utan handfasta bevis, vilket fick akademiker och debattörer att reagera starkt, varpå regeringen backade. De förändringar som trots allt har presenterats i paketet tolkas annars som resultatet av att Turkiet för första gången upplever ett massivt tryck från medborgare på landets gator som genom sina krav och aktioner ställer makten mot väggen. Denna kraft, ”Gezi-effekten” som är unik i Turkiets historia, är medborgarna medvetna om.

När studentprotesterna mot ett planerat vägbygge genom Middle Eastern Technical University (ODTÜ) i Ankara har urartat i kravaller under hösten har Erdogan fått en ny Gezi-situation att hantera. Lika hårdnackat som vid parkprotesterna och upproret i somras har polisen gått fram mot studenterna. Men de demonstrerande återmobiliserar i snabb takt efter ordningsmaktens våldsamma ingripanden. Sommarens scener med polisiärt övervåld utspelar sig fortfarande regelbundet vid protester mot regeringen. Detta syntes bland annat i samband med rättegången i oktober mot den polis som står anklagad för mordet på en Gezi-demonstrant. Trots demokratiseringspaketet uppfattas Erdogan som en paternalistisk ledare som inte tvekar att använda våld mot oppositionella, är kritikernas samlade omdöme.

Gezi-upprorets mest synliga kvarleva, de runt 100 parkforum där frivilliga samlas i möten och tar direktdemokratiska beslut rörande aktiviteter och uttalanden, har gett ett helhjärtat stöd till ODTÜ-studenterna. Således finns det reella kopplingar mellan sommarens missnöjesyttringar och de nu högst levande protesterna. I juni riktades ilskan mot stadsförnyelseprojekten som innebar en rivning av Gezi-parken i Istanbul, medan motståndet idag vänder sig mot samma politik, som vill riva träd för att bygga vägar i Ankara.

Fler prövningar väntar AKP

I mars går Turkiet till lokalval. I städer som Ankara och Istanbul ser den sekulära oppositionen i CHP ut att presentera populistiska kandidater i hopp om att fånga missnöjesröster från breda väljarskikt. Hur AKP väljer att profilera sig – genom att marknadsföra reformer eller uppvisa en konfrontativ linje – återstår ännu att se, men bakslag i landets nyckelstäder kommer att försvåra AKP:s storslagna planer på att skapa ett nytt Turkiet när republiken firar hundraårsjubileum 2023. Valet i vår blir således en indikator på hur väljarna anser att AKP har hanterat den sociala explosion som har skett i Turkiet.

Situationen är historisk då det för första gången är miljoner människor på gatorna som har tvingat sig in i partistrategernas beräkningar. Aktiva medborgare är idag en politisk aktör att ta hänsyn till. De har en styrka som kan bromsa och skaka om en regering som inte lyssnar. Det såg omvärlden i somras. Denna utveckling har även inneburit att ”AKP-modellen” – mild islamism som genom parlamentarisk väg tar makten – inte längre lär vara lika attraktiv som alternativ för länder som genomgår en demokratisk transition i efterdyningarna av den arabiska våren.

Den ökade pressen och den manifesterade kraften på gatorna har varit AKP:s största prövning sedan makttillträdet 2002. Att tala om ett troligt maktskifte är för tidigt, men interna meningsskiljaktigheter mellan en konfrontativ premiärminister och president Abdullah Gül samt ett antal ministrar har visat att somliga grupper inom partiet känner missnöje med Erdogans allt mer auktoritära tendenser. Eventuella sprickor inom AKP-lägret är en fråga om effektiv maktutövning. Vill AKP regera under lång tid anser somliga AKP:are att partitopparna måste gå lugnare fram mot kritiker. Detta inte minst för att säkra ett internationellt stöd, men även marknadens tillit, som är viktig för ett AKP som har investerat i att få detta stöd och på många områden bedrivit en nyliberal politik. Den mer eller mindre kännbara kylan mellan AKP och den tidigare allierade och mycket mäktiga religiösa Fethullah Gülen-rörelsen innebär ytterligare huvudvärk för ett parti med ambitioner att styra ett Turkiet som kokar under ytan.

När AKP och Erdogan å ena sidan presenterar reformpaket och å andra sidan visar samma nedlåtande inställning gentemot meningsmotståndare, något som bidrog till upproret i somras, råder det tvivel om regeringsmakten är så stabil som den tidigare har framstått som. Prestigeförlusten efter sommarens uppror behöver räddas. Så länge den nonchalanta och ofta aggressiva attityden mot oliktänkande är intakt kommer begränsade reformer inte kunna rädda regeringens tidigare väl marknadsförda profil som ett reformparti.

Ekim Caglar, statsvetare, frilansskribent och Turkiet-kännare