Recension: Hängd vänsterikon i levande skildring

Recensionen tidigare publicerad i Flamman.

____________________

Dokumentär
Regi Yunus Nihat Özcan
Delikanlim – Iyi bak yildizlara (2012)
Kalan

Hängd vänsterikon i levande skildring

När Bosporens vatten stänker upp i ansiktet närmar sig Kadiköys torg på Istanbuls asiatiska sida. Av alla sinnen är hörseln den mest närvarande. När färjan fortfarande har en bit kvar till land hörs en nykomponerad sång till minne av 68-revolutionären Deniz Gezmis. Det är den 6 maj, på dagen 40 år sedan den legendariske vänsteraktivisten Gezmis hängdes. Vi är ett antal tusen människor som har kommit hit för att hedra honom och hans kamrater.

Vad kan vara svårare än att berätta en historia som många redan känner till här? Hur gör man en dokumentär om den turkiska vänsterns mest kända profil utan att det blir en torr upprepning av allt som redan har sagts och skrivits? Förutsättningarna för dokumentärfilmaren och journalisten Can Dündars och regissören Yunus Nihat Özcans Delikanlim, om Deniz Gezmis och Turkiets 68-vänster, var knappast lätthanterade.

Det är inte bara det unika bildmaterialet som gör det. Flera av 68-vänsterns stora aktioner levandegörs och aktualiseras i Delikanlim. Kampanjerna mot den amerikanska sjätte flottans besök i Turkiet, kampen tillsammans med den palestinska motståndsrörelsen och den ökande militansen i vänsterrörelsen behandlas utan restriktioner. I centrum, i både filmen och 68-vänstern, fanns Deniz Gezmis, som 25 år gammal kom att hängas tillsammans med sina kamrater Yusuf Aslan och Hüseyin Inan den 6 maj 1972.

Högerns historieskrivning har utpekat Gezmis’ generation som en samling äventyrslystna terrorister. Den extensiva litteraturen från vänstern är visserligen en motpol till denna, men kanske är Delikanlim ett av de viktigaste bidragen i kampen om historien. Detta mest tack vare dokumentärens närvaro och värme som tillåter revolutionärerna att fortsätta att kommunicera och föra en dialog med det folk de ville befria, allt genom Dündars och Özcans film.

Att just Dündar, som 2008 skapade stor debatt med sin film om Atatürk (Mustafa, 2008), står bakom produktionen är en garanti för storpublik och offentligt genomslag. Likt Mustafa är också klippningen, varvandet mellan vittnesmål och dikter, ackompanjerat av musik genomförd med precision, denna films behållning.

I ett samtal med Dündar reflekterade jag över filmens betydelse. Vad jag betonade var att historieskrivningen är en högst politisk aktivitet och att vänstern, särskilt i Turkiet, utsätts för förtal där tortyr och mord indirekt accepteras med vaga hänvisningar till landets dåvarande situation, i kalla kriget. Dessutom är rena faktafel om personer och rörelser inom vänstern på 1960- och 1970-talet ett populärt debattknep. Delikanlim är således både en stor kulturgärning och värdig dokumentation av en generation vars krav på självstyre och en genuin demokrati fortfarande ekar på Turkiets universitet, gator och torg.

I Flamman om de avslutade hungerstrejkerna

Texten publicerad i veckans nummer av Flamman.

______________________

Försiktig öppning till förhandlingar

65. 66. 67. Dagarna räknades och de totalt tusentals hungerstrejkande kurdiska aktivisterna berörde många, inte minst internationellt. Inför dag 68 andades samtliga parter ut när den fängslade PKK-ledaren Abdullah Öcalan, genom sin bror Mehmet Öcalan, låtit meddela att de kurdiska fångarnas hungerstrejk måste blåsas av. Uppmaningen ledde till att samtliga hundratals hungerstrejkare i fängelse, som utgjorde gruppen som deltagit i kampanjen från dag ett, beslutade att avbryta sin aktion.

Öcalan hänvisar till att handlingen har uppnått sitt syfte. Något annat budskap var heller inte att vänta. Vilka eventuella löften och garantier som har legat bakom utspelet vet bara förhandlarna. Men Öcalans isolering har delvis lättats genom dialogen och regeringspartiet AKP har tagit initiativ till att tillåta användandet av kurdiska i landets domstolar, vilket var två av kurdernas huvudkrav. Och framför allt, hungerstrejken tvingade fram (försiktiga) regeringsuttalanden om behovet av förhandlingar mellan PKK och staten.

Utanför Turkiet påpekade intellektuella, aktivister och politiker att de kurdiska hungerstrejkarnas krav måste tas på allvar. Tusentals hungerstrejkade i sympati både i och utanför Turkiet. Vad inhemska aktörer redan visste var att aktionen handlade om något större än så. Konflikten sågs som en indikator över AKP-regeringens och premiärminister Recep Tayyip Erdogans vilja att lösa den kurdiska frågan med dialog och fredliga medel, menade kurdiska oppositionella. Det gjorde aktionen än mer avgörande för framtiden.

Strejkkampanjen gav regeringen utrymme att manifestera en till synes kylig förhandlingsteknik som får kritik för att vara alltför likgiltig inför det lidande hungerstrejken har inneburit, samt för att man inte fullt ut erkänner den kurdiska oppositionens roll som förhandlingspart i en konflikt som sedan 1984 har krävt drygt 40 000 människoliv. När justitieministern Sadullah Ergin under hungerstrejken talade om 683 deltagande fångar i fängelserna svarade Erdogan att det inte existerar någon sådan aktion. Det fanns helt enkelt inga hungrande i landets fängelser. Det var ”bara en show”, förklarade Erdogan trots att hungerstrejken då hade nått ett kritiskt skede ifråga om fångarnas hälsotillstånd.

Att hungerstrejken är till ända innebär inte att aktionen inte har inneburit mänskligt lidande. Hundratals kurder, vars hungerstrejk nådde nästan 70 dagar, kommer med all sannolikhet att i olika utsträckning lida av sviterna av sin kampanj. När hälsofrågan behandlas och utvärderas kan en rättvis bedömning göras kring huruvida hungerstrejken som metod är ett effektivt sätt att främja reformer. Vad som är klart är att denna episod blir ett svårläkt sår som bekräftar bilden av Erdogan som en hårdnackad förhandlare.

Fortfarande sitter tusentals kurdiska politiker och aktivister i fängelse. Och trots vissa lättnader i användandet av kurdiskan i offentliga sammanhang återstår BDP:s och PKK:s krav om fullständiga kulturella rättigheter och självstyre för landets kurdiska befolkning. Vad hungerstrejken har visat är att vägen till fred blir en mödosam process. Redan samma dag som strejken avslutades rapporterades det om stridigheter i sydöstra Turkiet där flera soldater uppgavs ha dödats.

När hungerstrejken nu är över och en fruktbar fredsdialog eventuellt kan initieras väcker det således visst hopp. Samtidigt återfinns en oro över att varje reform måste föregås av en stundande mänsklig katastrof, likt den som i sista stund avvärjdes.

Ekim Caglar

Kommentarer kring repressionen mot fackligt aktiva i Turkiet

71 personer arresterades i veckan, i något som får medeltida häxjakter och inkvisitionen att framstå som en tebjudning. Arbetaren uppmärksammade detta och gjorde en intervju med mig för att reda ut begreppen.

Varför vill regeringen tysta fackföreningen Kesk?

– Enligt Kesks generalsekreterare Ismail Hakki Tombul beror arresteringarna på två saker. Dels menar han att det är en hämnd för en strejk Kesk genomförde den 21 december. Strejken var en protest mot en ny konservativ utbildningsreform som bland annat tillåter yngre elever att välja religiösa kurser. Och dels är Kesk en obekväm röst i frågor som rör olika minoriteters rättigheter. De förespråkar bland annat en fredlig lösning på kurdfrågan.

Resten av intervjun går att läsa här.

Efter Uludere – vi ska vara människor även nästa år

Ett år av protester och förändringar. Ett år som tydligt visade att folkliga resningar är ett alternativ. 2011 visade att folket kan göra motstånd, både mot kapitalismens kris (ockupera!) och arabiska diktaturer. Det blev ett annorlunda år där till synes orubbliga system sattes i gungning. Trots det är det med ett tungt hjärta som jag lämnar 2011.

Ett trettiotal kurder slaktas ”av misstag” i Uludere. De var inte PKK-medlemmar. De var civila. Många var unga. Flera av de döda var barn. Påpekanden av det här slaget borde inte ens behövas, men det mänskliga värdet har devalverats under lång tid.

empati´, inlevelseförmåga, förmåga att kunna leva sig in i en annan människas känsloläge och behov.

Så starkt och mäktigt, utan att det är någon ursäkt för att skapa mer våld. Det handlar om att vara människa, att känna och inte minst att tänka utanför de ramar av militarism, chauvinism och nationalism som har hamrats in i människors medvetanden. Det handlar om att stå upp för den fria pressen som förmedlar nyheter från konflikten. Det handlar om att dehumanisera de avhumaniserade. Det handlar om empati och rättvisa. För varje person som gör motstånd väcks nytt hopp. Det skrämmer. Demonstranter, vapenvägrare,Var onationell studenter och intellektuella är måltavlor för det system som AKP och Recep Tayyip Erdogan försvarar. Då kan till och med livecensur normaliseras.

Detta är inget konstigt. Det ingår i en långsiktig strategi som sattes i verket långt före Uludere-massakern. Bunkermentaliteten, blodtörsten och avhumaniseringen kommer att fortsätta. Därför behövs det fler som vägrar vapen, fler som ifrågasätter chauvinismen och fler som påpekar det redan självklara – varje turk föds inte som soldat (ett vanligt nationalistuttryck), varje turk föds som människa. Däri ligger den stora konflikten mellan bakåtsträvande militarister (som AKP-regeringen inte sviker) och de progressiva som kräver en rättvis fred som ger kurderna upprättelse. Med empati skapas förutsättningar för en seriös dialog och lösningar. Vägen dit är lång om AKP-regeringen bibehåller 2011 års politik.

En del lär tycka att jag är orättvis. Krokodiltårar är också tårar, säger någon. Det vore att underskatta vad fredsrörelsen har tvingat fram. När det kommer en bortförklaring eller ursäkt för händelserna i Uludere så beror det på en enda sak – kamp lönar sig. 2012 kommer inte att bli fredens år i Turkiet. The Guardian påpekar insiktsfullt att arresteringsvågen mot intellektuella och folkvalda politiker banar vägen för ytterligare år av konflikter. Men 2012 kan bli ett år då den tragiska våldsspiralen åtminstone bromsas. Det är min enda önskan, att fler väljer att vara radikala, tänkande och fria människor i en tid av vansinne.

”Restiamo umani! Stay human!” – Vittorio Arrigoni (4 februari 1975 – 15 april 2011) (tipstack till K.K.)

Kommenterar farliga tendenser i Egypten

Publicerad i det senaste numret av Flamman.

______________________________________

Den arabiska våren räckte för att fälla Hosni Mubarak. Den snåriga demokratiseringsprocessens viktigaste milstolpe blir utan tvekan en ny demokratisk konstitution. Så långt är progressiva, övriga demokrater, islamister och militären överens.

700 poliser sparkades nyligen till följd av inblandningen i dödandet av demonstranter under upproret. Ett viktigt steg för att snabbt hela vidöppna sår i det egyptiska samhället, men också ett drag som ökar militärens legitimitet som garanten för att folkliga landvinningar inte ska gå förlorade. I den utvecklingen är den till synes mäktigaste kraften det styrande militära rådet.

De första signalerna inför demokratibygget är allt annat än hoppingivande. Att Tahrir-torget återigen fylls, denna gång för att protestera mot militärens politiska inblandning, är naturlig. Det är det militära rådet som bestämmer ramarna för konstitutionen. Nyligen släppte de en “deklaration om de grundläggande principerna” inför det formella konstitutionsskapandet. Experter, däribland juridikprofessorn Mohamed Nour Farahat vid Zagazig-universitetet som talat till New York Times, pekar med rätta på att militären kommer att vara en maktfaktor som utmanar ett framtida civilt styre och att den väntade frånvaron av insyn i ekonomin ger institutionen politisk autonomi. Tidigare har militära ledare antytt, i exempelvis tidningen al-Masry al-Youm, att intentionen är att bli den centrala politiska aktören.

Som en garant för en kringskuren demokrati och sekularism kan den egyptiska militären få en roll som motsvarande institution haft i Turkiet under många decennier. Denna modell förespråkas explicit av exempelvis generalmajor Mamdouh Shaheen, medlem av det styrande rådet. Militären får slå vakt om staten – eller bli den verkligen staten i staten – bara islamisterna hålls borta, lyder resonemanget. Att detta lätt kan utvecklas till en mardröm vet Turkiets medborgare, inte minst sedan den renodlade militärkonstitutionen från 1982 infördes, som trots ett antal revideringar är ett stort hinder för vidare demokratisk utveckling i landet.

Militärens makt i Egypten är likt Turkiet ett normaltillstånd sedan de båda ländernas självständighet. Turkiet har inte förrän nyligen på allvar lyckats skaka av sig militärens tunga hand över regering och parlament. Kupper, avrättningar, tortyr. Höga pris har betalats på vägen till ett större civilt inflytande.

I Egyptens fall, där etablerade politiska partier inte har något folkligt fotfäste, står allt hopp till att civila kunna utgöra kraften som ska ingripa mot ett allt större auktoritärt inflytande. Klockan klämtar – och den gör det knappast till demokraternas fördel när den militära viljan att styra blir alltmer uppenbar.
Progressiva i Turkiet har länge ropat ”varken sharia eller statskupper”. Det bör vara en varning även för det egyptiska folket.

Ekim Caglar

Saker jag inte förstår och personer jag verkligen gillar

Vad anledningen till misshandeln av en av de största turkiska författarna i modern tid är? Ett uttalande som konfronterar en mörk historia, naturligtvis.

En miljon armenier och 30 000 kurder har dödats i det här landet”, sa Orhan Pamuk i en intervju 2005.

Det räcker för att få dryga böter. Hade jag inte redan haft alla böcker av Orhan Pamuk hade jag köpt dessa i ren protest nu.

Och på tal om kända offer under paragraf 301; en ny animerad film om den mördade journalisten Hrant Dink, där berättarrösten är hans frus, har premiär under Istanbuls filmfestival i april.

Två personer som förtjänar all respekt. Två personer som i breda progressiva kretsar är väldigt uppskattade i Turkiet. Men de är också två personer som ständigt motarbetas av en skara nationalister, trots att den ena till och med är död.

BirGün’de iki Filistin röportaji

Arada sirada bir de turkce yazalim dedik, sonuc iki Filistin röportaji oldu. BirGün’de yayinlanan Dogu Kudus’den”Yerlesim politikasinin nunutulan kurbanlari” ve Ramallah’dan ”Isgal altinda sol ve demokrasi hayalleri”  yazilarini bu linke basarak okuyabilirsiniz.

På turkiska eftersom ni ändå inte lär förstå innehållet i de två Palestina-artiklarna som publicerades i BirGün, alltså. Ett om offren för den aggressiva bosättarpolitiken i Östra Jerusalem och den andra om vänsterns och demokratins ställning i Palestina. Mycket nöje, om ni kan turkiska eller nöjer er med dåliga versioner i översättningsprogram.

CHP:s kurdiska öppning

Rosornas krig pratar folk om. Det pågår något liknande i Turkiet, även om rosornas parti där under en lång period har varit allt annat än socialt eller demokratiskt. För ganska exakt femton månader sedan skrev jag en artikel i Tvärdrag inför de turkiska lokalvalen. Där diskuterades CHP:s framtid under den då stabilt sittande Deniz Baykal.

Men viktigare än så är att CHP-ledningen kan vakna upp och se verkligheten; en visionslös nationalistpolitik med ett centralstyrt parti är inte ett vinnarkoncept. Om den socialdemokratiska flygeln visar sig vara framgångsrika kommer detta sända tydliga signaler till Baykal och hans närmaste krets.

Chauvinisten och militärvännen Deniz Baykal fick sedan gå efter en otrohetsskandal och en del av min analys förverkligades när efterträdaren blev Kemal Kılıçdaroğlu. För ett halvår sedan skisserade jag fyra scenarier om det gamla kemalistpartiet CHP:s framtid, där de två sista löd enligt följande:
 

3) Kılıçdaroğlu väljs till ledare för CHP och gör inga andra förändringar än att han öppnar upp för en interndemokrati som inte har funnits under Baykal. Resultatet blir att CHP ändrar politik och profil under en längre process.
4) Kılıçdaroğlu väljs och vågar spela ut sina vänsterkort och skapar både mer interndemokrati och progressiva tendenser inom CHP. Resultatet blir att CHP ändrar politik och profil på både kort och lång sikt.

Med facit i hand kan man säga att trean och fyran till viss del har blivit det trendbrott som CHP väntat på, även om vägen är lång till ett fullföljande av dessa framtidsbilder. Interndemokratin har stärkts genom att partiledarhandplockandet av kandidater tycks reformeras bort för att ersättas av interna nomineringar, där lokalorganisationerna får mer makt. Dessutom har en viktig kemalistkonservativ bromskloss i form av Önder Sav manövrerats bort från den partielit han tillsammans med Deniz Baykal har tillhört sedan urminnes tider.

Tidigare har Kılıçdaroğlu dessutom stått för progressiva uttalanden rörande en framtida fred mellan Turkiet och den kurdiska PKK-gerillan, där han menat att ”det inte går att göra rent blod med blod” och att lösningen ”inte är någons recept ni ska ta efter – det är folkets recept som ska följas”. Uttalandet var vagt men sade en del om Kılıçdaroğlus utveckling. I övrigt har en allmänt ickenationalistisk hållning varit ett glädjeämne. I den praktiska politiken har Kılıçdaroğlus CHP velat återknyta till SHP:s prokurdiska rötter genom att skriva en ny så kallad ”kurdrapport” där krav på kurders sociala, politiska och kulturella rättigheter ska erkännas. Dessutom har Kılıçdaroğlu öppnat för att en amnesti för fångar kan äga rum; ett stort steg för ett land som sedan decennier burat in tusentals människor som ens vågat tala kurdiska eller bedrivit en prokurdisk politik.

De senaste dagarnas händelser har ytterligare ökat optimismen om en ytterligare minskad nationalism i CHP. I Paris har Kılıçdaroğlu lämnat blommor vid två revolutionära kurdiska ikoners gravar vid Père-Lachaise-kyrkogården. Yılmaz Güney och Ahmet Kaya tycks nu äntligen kunna bli betraktade som de stora kulturpersonligheter de var, även om erkännandet är postumt.

Nästa steg har varit Kılıçdaroğlus charmoffensiv vid Socialistinternationalens möte i Paris, där särskilda möten hölls med Ségolène Royal, ledare för det franska socialistpartiet, och Georgios Papandreou, socialdemokratiska PASOKs premiärminister i Grekland. En kursändring i partiet är även att CHP nu vill att Turkiet ska gå med i EU. Motivet till att Paris-besöket medvetet förstoras upp i CHP-läger och medier är naturligtvis att partiet försöker att knyta an till den socialdemokrati som partiet bekänner sig till, men som har lyst med sin frånvaro så länge. Åter börjar CHP närma sig vänsterns fackförbund och Kılıçdaroğlu talar om sociala orättvisor, frånvaron av sociala skyddsnät och en ökande fattigdom i Turkiet – och behovet av sociala rättigheter framför en konservativ allmosepolitik.

Med rätta har CHP:s placering till vänster på den politiska skalan ifrågasatts. Därför kommer de nya möjligheterna till samarbete med det prokurdiska partiet BDP som en ytterligare bekräftelse på att något har hänt i CHP. Partierna har nämligen initierat en formell kontakt med bayrambesök och BDP-ledaren Selahattin Demirtaş har dessutom föreslagit ett valsamarbete inför nästa års parlamentsval. BDP-profilerna och parlamentsledamöterna Osman Özçelik och Sırrı Sakık är försiktigt positiva, medan Kılıçdaroğlu menar att CHP ska sikta på att försöka komma till makten av egen kraft. En del av CHP:s ledarskap har dock uttryckt intresse för att tillsammans gå till val.

Samarbetet är inte troligt inför nästa års val. Anledningen är bland annat att CHP fortfarande inte är en klart ickenationalistisk kraft och har en bit kvar på vägen till att bli ett trovärdigt socialdemokratiskt alternativ i det politiska landskapet. Ett annat skäl är att ett BDP-samarbete lär kosta mer än det smakar om det innebär att man skrämmer iväg väljare till högerextrema MHP, som många hoppas ska åka ur parlamentet. Frågan många ställer sig är om BDP överhuvudtaget tror på en valallians med CHP. Kanske är det inte det stora i den senaste tidens utveckling. Det viktiga är istället de sannolika motiven bakom BDP:s utsträckta hand.

Att BDP inte är ett vänsterradikalt alternativ vet många. En ljum socialdemokrati som kräver demokratiska ändringar är ändå radikalare än den politik CHP uppvisat de senaste decennierna. BDP:s initiativ kan därför tolkas som en uppskattande gest i riktning mot CHP som under Kılıçdaroğlu gör försök att reformera partiet. Med andra ord kan CHP uppfattas som ett parti som idag står närmare BDP, något som kan leda till att det kurdiska partiet inte vill ha en konkurrent om rösterna i sydöstra Turkiet. Samtidigt är det vida känt att BDP har svårt att attrahera turkiska väljare. Således skulle en valallians bli CHP:s väg till att fylla ut parlamentet med politiker som kommit in på partiets listor i sydöst, medan BDP har hittat en väg att kunna ta del av västra Turkiets valmannakår på ett mer fördelaktigt sätt och samtidigt ytterligare tagit ett steg bort från PKK, vars fängslade ledare Abdullah Öcalan nyligen varit i ett ordkrig med Osman Baydemir, BDP-borgmästare i Diyarbakır.

Denna eventuella konkurrenssituation, för trots Kılıçdaroğlu förändringsvindar var hans parti svagt i kurdiska områden (med undantaget Tunceli / Dersim) i konstitutionsfolkomröstningen i september, kan annars vara ett sätt att locka fram CHP:s nationalister att visa sitt missnöje med ett eventuellt samarbete med BDP – och så se till att kurder blir mindre benägna att falla för Kılıçdaroğlu. De första reaktionerna inom CHP visar att man ännu inte är moget att gå in i ett samarbete med ett parti som utmanar den turkiska nationalismen. De radikala alternativen finns fortfarande i de små vänsterrörelserna utanför parlamentet. Ännu har CHP många kemalistiska kvarlevor att göra upp med. Men de startar en diskussion och visar att Turkiets politiska landskap kommer att bli mycket intressant att följa inför nästa års parlamentsval med tanke på CHP:s försiktiga vandring vänsterut under Kılıçdaroğlu.