Jag hade kunnat gifta mig med Zeynep

Lokalpatriotismen är stark i Turkiet. Även jag har en speciell relation till min hemstad Gaziantep, trots att jag är född i Sverige. Det är naturligt att hålla på vårt fotbollslag i ligan, intressera sig för stadens historia, känna en längtan efter släkt och vänner, påstå att den bästa baklavan kommer från oss (det gör den) eller bli glad när internationella medier uppmärksammar det positiva som händer i Gaziantep.

Memleket? Antep. Men mammas sida av släkten är sedan några decennier sedan bosatta i Mersin vid Medelhavskusten. Således har flera barndomssomrar spenderats i denna pärla till stad. Där köpte jag min första kostym, av märket Gürkan till mina vänners stora förtjusning väl i Sverige. Där såg jag hela fotbolls-EM och OS 1996. Där har jag varit på bröllop, hjälpt hemlösa, sett brutala misshandelsfall mitt på ljusa dagen och faktiskt kastat gurka på den fruktade turkiska polisen. Det var även i Mersin som jag för en av de första gångerna i mitt liv blev kär.

Zeynep bodde på gatan bakom mina morföräldrars. Jag kan inte riktigt minnas hur hon såg ut. Hon var dock ljus för att vara från Turkiet. Nedanför vår lägenhet spelade vi fotboll i gäng. Otaliga plastbollar köptes in för mina 10 000 lira (då drygt 10 kronor) jag hade i veckopeng. Taggtråd överallt. Bollar sköts ibland av misstag ut till grönområden alldeles i närheten, bland buskar jag var illa tvungen att modigt springa in i trots alla rykten om råttor stora som kattungar boendes där. Rykten som jag dessutom fått bekräftade. Jag sprang, svettades och slängde mig efter alla bollar för Zeyneps skull.

Även om jag inte förstod innebörden av det då så visste jag redan som åttaåring att Zeynep var kurd och bodde vid ”kurdgatan” där borta.

Det har kommenterats på olika håll och var häromdagen en större nyhet i Turkiet. En forskning vid Mersins universitet visar att den sociala klyftan mellan turkar och kurder växer  i staden.  I undersökningar mellan 1998 och 2010 har enkäter till 2 000 personer gett följande resultat;

13 procent av kurderna svarade 1998 att de kunde tänka sig att gifta sig med en turk. I år var siffran nere på noll. Motsvarande svar på den turkiska sidan har gått från 27 procent positiva till att hamna på strax över en procent av turkarna som nu sade sig vara beredda att gifta sig med en kurd. Ljusglimtarna är dock att båda grupperna jämfört med 1998 i större utsträckning gärna bor i blandade områden. Även om antalet turkar som vill utvisa kurder från deras (deras gemensamma!) land uppgår till närmare tio procent (samma siffra är 4.2 bland de kurdiska svarande) så ökade också andelen som vill arbeta och leva tillsammans i samma land på båda sidor.

Att det överhuvudtaget finns klyftor är tragiskt, även om vissa tendenser enligt undersökningen går åt rätt håll. Mersin är ett ställe som likt Gaziantep och en rad andra mer eller mindre välmående städer dagligen lockar lycksökare i jakt på ett bättre liv. Många av dessa är fattiga kurder, precis som i Anteps nya kåkstäder. Att sociala klyftor existerar beror naturligtvis delvis på den misstänksamhet som decennier av förtryck och krig har skapat. Men det finns även en ekonomisk aspekt. För sociala klyftor innebär inte bara att tilliten minskar. Det betyder också att det finns behov av social(istisk) politik. Sociala klyftor överbryggs med både demokrati och rättvisa. Politisk och ekonomisk rättvisa. Kulturella rättigheter för kurder och sociala rättigheter i hela landet. Där finns nyckeln för att leva i fred.

Kanske finns det några turkar som vill säga att detta bara är ett bevis på kurderna är separatister, trots att kravet på ett eget land har getts upp för längesedan. Kanske finns det kurder som med den här typen av undersökningar försöker påvisa att man nu verkligen måste ha ett eget land för att det inte går att leva tillsammans i Turkiet. Frågan är vad som händer med de drygt 400 000 kurder som är Mersins största minoritetsgrupp. Eller vad händer med de miljontals kurder som bor i västra Turkiet. Det kostar att ge upp också, vänner.

Jag har skrivit exakt samma sak förut. Ett uttryck säger att kurdernas enda vänner är kurder. Motsvarande sägs också i det turknationalistiska lägret. De senare har dock en statsapparat att praktisera denna mentalitet genom. Där finns några av de viktigaste hindren för att skapa förutsättningar för en rättvis fred i ett land där demokratifrågan länge tagits gisslan av ett trauma skapat av ett långvarigt förtryck.

Det gäller alltså att kämpa för rättvisan. Inte bara för kurderna, utan för att hela landet ska kunna andas ut. Den som hoppas och kämpar vinner. Rättvisa lösningar vinner. Turkar eller kurder vinner egentligen inte – människor vinner. Turkar har vänner bland kurder, och kurder har vänner bland turkar. Att bortse från det är att mata nationalismen som sliter landet och sociala band i stycken.

Det kan gå. Det ska gå. När jag brukade vara i Mersin på 90-talet var kaoset och klyftorna betydligt större än idag, även om det även nu sker idiotiska våldsbrott med (åtminstone påstådda) nationalistiska förtecken, som när musikern Sarp Öztürk nyligen mördades. Då var vi mitt i ett brinnande PKK-krig där minsta lilla offentliga ord på kurdiska provocerade polis och turkisk allmänhet. En del reformer har gått i rätt riktning. En hel del finns kvar att göra i det politiska systemet. Det finns också broar att bygga överallt, och de byggs varje dag. I Mersin. I Izmir. I Istanbul. I Diyarbakir. I Gaziantep, vars stora hjälte från självständighetskriget där det moderna Turkiet bildades är den legendariske Karayilan, en man som sägs vara kurd. Progressiva ger aldrig upp.

Vill man så kan ge upp och låta nationalismen ta över helt. Eller så tar man vara på allt man kan skapa tillsammans. Jag tror fortfarande att jag hade kunnat gifta mig med Zeynep. Jag åkte faktiskt därifrån för att sedan glömmas bort. Sedan var vi trots allt barn. Men jag vet att just det där hade kunnat hända idag igen, 2010. Oavsett vad en undersökning i staden Mersin säger. Jag hoppas och tror eftersom jag inte tål fördomar och chauvinism. För att jag hatar nationalism och för att jag vet att det finns gott om människor som kämpar för att bygga ett bättre samhälle i Turkiet.

Eller som vänstersångaren Edip Akbayram sjunger med optimism; visst är det längsta loppet revolutionen, även i Turkiet ... Men det gäller att inte misströsta. Orden är från en av Can Yücels dikter en dikt som är mer aktuell än någon enkätundersökning om sociala klyftor.