Militarism, nationalism och turkisk fotboll

För den norska fotbollstidskriften Josimar har jag nyligen skrivit en längre artikel som undersöker banden mellan nationalism, militarism och fotboll i Turkiet. Den handlar bland annat om hur kopplingarna mellan en aggressiv utrikespolitik och landslagsspelares militärhälsningar vid målfiranden ser ut, hur landslaget har använts för att bygga en sorts nationell myt och varför politiker under alla tider har försökt att utnyttja fotbollen för olika syften. Artikeln finns med i Josimars färska EM-bibel.

Lös en prenumeration nu, mest för att Josimar är en tidskrift som verkligen tar journalistiken på allvar med sina ambitiösa granskningar och reportage om maktspelet inom internationella förbund och Qatars kommande VM.

UR Samtiden: Fotboll och politik

Det är alltid spännande och utmanande att försöka sammanfatta drygt 350 boksidor och sortera ut det viktigaste. Under 25 minuter samtalade jag med Martina Stenström, operativ chef på Fri Tanke förlag, om några av de teman som behandlas i Fotboll i krig och fred. Titta här eller håll utkik på Kunskapskanalen!

I Aftonbladet kultur om fotboll och nationalism

Det finns mycket att säga om den nationella yra 32 länder kommer att uppleva under världens största idrottsarrangemang. VM är politiskt även utan diskussioner om korruption, propaganda och inhumana förhållanden vid arenabyggen. Ett givet ämne rör den roll fotboll spelar i frågor om nationsskapande och politiska konflikter.

När nationella värden läggs i landskamperna uppstår risken för chauvinistiska uppsving. Fotbollen är inte den grundläggande orsaken till krig och konflikter. Det vågar inte ens fotbollens belackare påstå. Ett inkast påverkar inte klasskillnader. Ett skruvat inlägg är ingen militär upprustning. Ett pressat skott i krysset går inte att tolka som en krigsförklaring.

Men med en tillräcklig dos krigspropaganda, sociala skillnader och etniska motsättningar som pyr i ett samhälle kan fotbollen bli den utlösande faktorn till väpnade konflikter.

Inte ens ett helt tidningsuppslag räcker för att göra ämnet fullständig rättvisa, men temat är något jag kommer att återkomma till i andra former i framtiden. Men tills vidare, läs gärna artikeln här.

CHP:s kurdiska öppning

Rosornas krig pratar folk om. Det pågår något liknande i Turkiet, även om rosornas parti där under en lång period har varit allt annat än socialt eller demokratiskt. För ganska exakt femton månader sedan skrev jag en artikel i Tvärdrag inför de turkiska lokalvalen. Där diskuterades CHP:s framtid under den då stabilt sittande Deniz Baykal.

Men viktigare än så är att CHP-ledningen kan vakna upp och se verkligheten; en visionslös nationalistpolitik med ett centralstyrt parti är inte ett vinnarkoncept. Om den socialdemokratiska flygeln visar sig vara framgångsrika kommer detta sända tydliga signaler till Baykal och hans närmaste krets.

Chauvinisten och militärvännen Deniz Baykal fick sedan gå efter en otrohetsskandal och en del av min analys förverkligades när efterträdaren blev Kemal Kılıçdaroğlu. För ett halvår sedan skisserade jag fyra scenarier om det gamla kemalistpartiet CHP:s framtid, där de två sista löd enligt följande:
 

3) Kılıçdaroğlu väljs till ledare för CHP och gör inga andra förändringar än att han öppnar upp för en interndemokrati som inte har funnits under Baykal. Resultatet blir att CHP ändrar politik och profil under en längre process.
4) Kılıçdaroğlu väljs och vågar spela ut sina vänsterkort och skapar både mer interndemokrati och progressiva tendenser inom CHP. Resultatet blir att CHP ändrar politik och profil på både kort och lång sikt.

Med facit i hand kan man säga att trean och fyran till viss del har blivit det trendbrott som CHP väntat på, även om vägen är lång till ett fullföljande av dessa framtidsbilder. Interndemokratin har stärkts genom att partiledarhandplockandet av kandidater tycks reformeras bort för att ersättas av interna nomineringar, där lokalorganisationerna får mer makt. Dessutom har en viktig kemalistkonservativ bromskloss i form av Önder Sav manövrerats bort från den partielit han tillsammans med Deniz Baykal har tillhört sedan urminnes tider.

Tidigare har Kılıçdaroğlu dessutom stått för progressiva uttalanden rörande en framtida fred mellan Turkiet och den kurdiska PKK-gerillan, där han menat att ”det inte går att göra rent blod med blod” och att lösningen ”inte är någons recept ni ska ta efter – det är folkets recept som ska följas”. Uttalandet var vagt men sade en del om Kılıçdaroğlus utveckling. I övrigt har en allmänt ickenationalistisk hållning varit ett glädjeämne. I den praktiska politiken har Kılıçdaroğlus CHP velat återknyta till SHP:s prokurdiska rötter genom att skriva en ny så kallad ”kurdrapport” där krav på kurders sociala, politiska och kulturella rättigheter ska erkännas. Dessutom har Kılıçdaroğlu öppnat för att en amnesti för fångar kan äga rum; ett stort steg för ett land som sedan decennier burat in tusentals människor som ens vågat tala kurdiska eller bedrivit en prokurdisk politik.

De senaste dagarnas händelser har ytterligare ökat optimismen om en ytterligare minskad nationalism i CHP. I Paris har Kılıçdaroğlu lämnat blommor vid två revolutionära kurdiska ikoners gravar vid Père-Lachaise-kyrkogården. Yılmaz Güney och Ahmet Kaya tycks nu äntligen kunna bli betraktade som de stora kulturpersonligheter de var, även om erkännandet är postumt.

Nästa steg har varit Kılıçdaroğlus charmoffensiv vid Socialistinternationalens möte i Paris, där särskilda möten hölls med Ségolène Royal, ledare för det franska socialistpartiet, och Georgios Papandreou, socialdemokratiska PASOKs premiärminister i Grekland. En kursändring i partiet är även att CHP nu vill att Turkiet ska gå med i EU. Motivet till att Paris-besöket medvetet förstoras upp i CHP-läger och medier är naturligtvis att partiet försöker att knyta an till den socialdemokrati som partiet bekänner sig till, men som har lyst med sin frånvaro så länge. Åter börjar CHP närma sig vänsterns fackförbund och Kılıçdaroğlu talar om sociala orättvisor, frånvaron av sociala skyddsnät och en ökande fattigdom i Turkiet – och behovet av sociala rättigheter framför en konservativ allmosepolitik.

Med rätta har CHP:s placering till vänster på den politiska skalan ifrågasatts. Därför kommer de nya möjligheterna till samarbete med det prokurdiska partiet BDP som en ytterligare bekräftelse på att något har hänt i CHP. Partierna har nämligen initierat en formell kontakt med bayrambesök och BDP-ledaren Selahattin Demirtaş har dessutom föreslagit ett valsamarbete inför nästa års parlamentsval. BDP-profilerna och parlamentsledamöterna Osman Özçelik och Sırrı Sakık är försiktigt positiva, medan Kılıçdaroğlu menar att CHP ska sikta på att försöka komma till makten av egen kraft. En del av CHP:s ledarskap har dock uttryckt intresse för att tillsammans gå till val.

Samarbetet är inte troligt inför nästa års val. Anledningen är bland annat att CHP fortfarande inte är en klart ickenationalistisk kraft och har en bit kvar på vägen till att bli ett trovärdigt socialdemokratiskt alternativ i det politiska landskapet. Ett annat skäl är att ett BDP-samarbete lär kosta mer än det smakar om det innebär att man skrämmer iväg väljare till högerextrema MHP, som många hoppas ska åka ur parlamentet. Frågan många ställer sig är om BDP överhuvudtaget tror på en valallians med CHP. Kanske är det inte det stora i den senaste tidens utveckling. Det viktiga är istället de sannolika motiven bakom BDP:s utsträckta hand.

Att BDP inte är ett vänsterradikalt alternativ vet många. En ljum socialdemokrati som kräver demokratiska ändringar är ändå radikalare än den politik CHP uppvisat de senaste decennierna. BDP:s initiativ kan därför tolkas som en uppskattande gest i riktning mot CHP som under Kılıçdaroğlu gör försök att reformera partiet. Med andra ord kan CHP uppfattas som ett parti som idag står närmare BDP, något som kan leda till att det kurdiska partiet inte vill ha en konkurrent om rösterna i sydöstra Turkiet. Samtidigt är det vida känt att BDP har svårt att attrahera turkiska väljare. Således skulle en valallians bli CHP:s väg till att fylla ut parlamentet med politiker som kommit in på partiets listor i sydöst, medan BDP har hittat en väg att kunna ta del av västra Turkiets valmannakår på ett mer fördelaktigt sätt och samtidigt ytterligare tagit ett steg bort från PKK, vars fängslade ledare Abdullah Öcalan nyligen varit i ett ordkrig med Osman Baydemir, BDP-borgmästare i Diyarbakır.

Denna eventuella konkurrenssituation, för trots Kılıçdaroğlu förändringsvindar var hans parti svagt i kurdiska områden (med undantaget Tunceli / Dersim) i konstitutionsfolkomröstningen i september, kan annars vara ett sätt att locka fram CHP:s nationalister att visa sitt missnöje med ett eventuellt samarbete med BDP – och så se till att kurder blir mindre benägna att falla för Kılıçdaroğlu. De första reaktionerna inom CHP visar att man ännu inte är moget att gå in i ett samarbete med ett parti som utmanar den turkiska nationalismen. De radikala alternativen finns fortfarande i de små vänsterrörelserna utanför parlamentet. Ännu har CHP många kemalistiska kvarlevor att göra upp med. Men de startar en diskussion och visar att Turkiets politiska landskap kommer att bli mycket intressant att följa inför nästa års parlamentsval med tanke på CHP:s försiktiga vandring vänsterut under Kılıçdaroğlu.

Istanbulpogromen 55 år

6-7 September 1955. Cypern-frågan är ett hett diskussionsämne. Relationerna med Grekland minst sagt frostiga. Istanbul är dock vad den har varit i hundratals år, en smältdegel för kulturer. En samlingsplats för miljontals öden, för enskilda som hela folk.

Tidningar rapporterar om attacker mot turkiska cyprioter och eldar på nationalismen. Turkars stora hatobjekt är nu EOKA, enosisivrarna på Cypern. Det regerande Demokratiska partiets utrikesminister förhandlar i Storbritannien. En bomb smäller i Thessaloniki. Statliga medier rapporterar att en bomb smällt vid Atatürks födelsehus. Senare skulle det komma fram att den som placerat bomben i själva verket arbetat för den turkiska staten. Mobiliseringen måste ha varit lika effektiv som obehaglig. Nationalister samlas snabbt i Istanbul. De som inte samlas är quislingar.

Så förbereds pogromen som tilläts spåra ur innan någon ingrep. Ickemuslimers tillhörigheter förstörs. Greker som vill ha hjälp av poliser får svaret att de inte är tjänst ”för idag är jag turk”. Senare uppdagas det att poliser för dagen fått direktiv att inte lämna sina stationer.

Meritlistan:
Mellan 13-17 dödade ickemuslimer.
Hundratals skadade.
Mer än 5000 skadade byggnader.
En drös uppeldade ägodelar mot väl utvalda mål.
Ett kaos som spred sig till andra städer i landet.
En militär som senare skulle erkänna sin inblandning i pogromen.
En stat som inte kunnat rentvå sig från inblandningen i detta elände.

Det var alltså hela 55 år sedan detta hände. Längesedan kan tyckas. Men fruktansvärt aktuellt och smärtsamt. Pogromen visade nämligen att Turkiet då gjorde en markering att landet skulle förbli en nation för de med turkisk identitet. Således fanns i princip bara alternativet att fly kvar för den minoritet av drygt 100 000 greker som bodde i Istanbul. En handfull finns kvar än idag. Vi har fått uppleva det både före och efter Istanbul 1955.

Idag är dåvarande premiärminister (mellan 1950-1960) Adnan Menderes en populär ikon i Turkiets moderna historia. Själv blev han avrättad, bland annat på grund av pogromen, men mest för att 1960-juntan visade att ett militärstyre aldrig kan vara en genuint progressiv kraft, oavsett vilket rykte det fått. Menderes’ själv är fortfarande respekterad och hans Demokratiska parti likaså. Faktiskt så mycket att i princip alla så kallade mitten-höger-partier i Turkiet gör anspråk på att vara hans arvtagare. Inte minst regeringspartiet AKP och premiärminister Recep Tayyip Erdogan.

Kanske framstår han som sympatisk i sin patetiska antikommunism, något han visade i pogromkaoset också. Menderes talade om att fosterlandskärleken blev ett svar på grekcyprioters provokationer på Cypern. Ett tag valde han den enkla vägen att lasta vänstern för pogromen också.

Det är inte lätt. Så lätt kommer man inte undan. För det finns fortfarande de som vet att människor inte föds i motsatsställning till varandra. Sådant som märks när Zülfü Livaneli och Mikis Theodorakis skapar en gemensam kultur eller tillsammans sätter musik på marxisten och internationalisten Nazim Hikmets odödliga poesi. Tro mig, det finns ideologiska skiljelinjen. En mellan nationalister och oss. Men aldrig någon etnisk. Kanske är det Sezen Aksu som förklarat detta bäst – genom att sakna ett folk, en känsla av tillhörighet med de vi idag kallar grannar, men som i grund och botten är våra bröder och systrar.

Detaljskildringarna hämtade från Nazlı Doguoglu Esmers artikel i Bianet.

Mät min skalle om det är så viktigt

"Säg den lycka att få säga att man är turk" - en av många paroller vi friska internationalister alltid håller oss borta ifrån

"Säg den lycka att få säga att man är turk" - en av många paroller vi friska internationalister alltid håller oss borta ifrån

Det har hänt här på bloggen och ute i landet. Folk som gång på gång vill hitta en etnisk tillhörighet hos motparten. Något att förhålla sig till. För att känna samhörighet. Eller för att hata.

Som Ece Temelkuran beskriver i sin bok ”Ağrı’nın Derinliği” (köp den, turkisktalande läsare!) är det ofta först när man möter nationalister som man tvingas att reflektera över sitt eget ursprung. Är man i grunden själv inte nationalist är det utifrån som etiketter som ”turk”, ”kurd” eller ”svensk” blir reella. Ece Temelkuran, en vän av armenier och en kämpe i arbetet för en kritisk historiegranskning, blev inte ”turk” förrän i Jerevan, enligt egen utsago.

Det motsatta vet vi redan. Den tidiga turkiska staten turkifierade allt – plus lite till. På grund av ljushuvuden som Ziya Gökalp, kurden och arkitekten bakom den turkiska nationalismen, bär framförallt icketurkar efternamn som innehåller ordet ”türk”. Den assimilationsprocessen vet vi en hel del om och otaliga människor har mördats för att de med rätta vågat visa sin egentliga etniska och kulturella tillhörighet.

Problemet är när människor sakta men säkert skalar och skrapar på ytan med en törst efter att sätta andra i olika fack. Vi som mer än gärna säger att vi är ”från Turkiet” och inte ”turkar” råkar i sådana fall ut för följdfrågor. En alltför påstridig kurdisk man var en av dem som inte gav sig.
”Varifrån kommer du?” (på engelska)
”Från Turkiet” (på turkiska)
”Jaså? Är du turk?”
”Jag är från Turkiet”
”Från vilken stad?”
Gaziantep” (ett icke-svar för den som letar efter en etnisk tillhörighet tack vare Gazianteps mångfald)
”Men.. vad är du?”

Kattens lek med råttan. Jag bryr mig inte. Men det är obehagligt, och patetiskt,  när andra är besatta av ens etniska sammansättning. Bakgrunden var att han på ryktesvägar hört om mitt vänsterengagemang, något som innefattar en prokurdisk hållning i politiken naturligtvis. Störande är att vissa nationalister inte nöjer sig med att acceptera att ”motståndarsidan” faktiskt också kan utgöras av progressiva krafter. Kort sagt finns det turkiska nationalister som tror att det inte finns kurder som accepterar turkar och tvärtom som i det ovan nämnda fallet. Det är detta som gör det viktigt att inte svara ”rätt” slentrianmässigt för att vinna nationalisters acceptans, utan snarare vara en nagel i ögat och visa att ”den andra sidan” visst kan innehålla bra människor. Det är därför sådana som Hrant Dink, Ahmet Kaya och Ece Temelkuran är farliga för andra folks nationalister.

Mitt ointresse inför människors etnicitet (men inte kultur) gör att jag blir smått apatisk när konstiga frågor dyker upp. Ibland svarar jag ”svensk”, andra gånger ”turk” (när ”från Turkiet” inte räcker till). Jag är nämligen turk och svensk. Säkrast är alltid att vara svensk. Svenskar, var glada för att det inte är kontroversiellt att svara vilken nationalitet ni har. För då slipper ni få höra att det till exempel är överraskande att jag själv kan vara turkisk och vänster, samt kurdvän. Ja, det händer alltför ofta att jag möter människor som blir överraskade att mitt blod inte har resulterat i att jag är fascist.

En checklista med bra svar för att avsluta diskussioner kan behövas. Till och med inställningen ”tid är pengar” är bättre än att utveckla en diskussion med halvrasistiska nationalister från Turkiet (från Turkiet – alltså oavsett sida). Två förslag på diskussionsknäckare har erbjudits av Kemal Kılıçdaroğlu, ledare i ett parti som länge lidit av nationalism och chauvinism, CHP. Den neutrala varianten lyder enligt följande.

Vissa säger att jag har kurdisk eller turkmenisk börd, eller att min mamma har armeniska rötter. Jag älskar människor och har inga problem med någon.”

Den andra varianten attraherar mig betydligt mer. Anledningen är att den så tydligt demaskerar frågeställaren. Kılıçdaroğlu riktar denna till premiärminister Recep Tayyip Erdoğan som i min hemstad Gaziantep sagt ”längd är inte viktigt, men ditt påbrå är det”  i ett uttalande riktat till CHP-ledaren.

Om du är väldigt nyfiken; är du så intresserad av människors påbrå, ta en passare och linjal. Kom och mät min skalle. Jag kommer inte att klaga.

Svarsarsenalen består nu alltså av ännu ett potentiellt svar. Nåde dig som både frågar och inte tagit med dig dina verktyg.

(Ett av de värre slagorden i Turkiet är ”säg den lycka att säga att man är turk” (Ne mutlu Türküm diyene). Har du lika svårt som jag när det gäller sådan chauvinism kan du gå med i denna facebookgrupp, ”Säg den lycka att få säga att man är människa)

Vägskäl inför ökade nationalistiska stämningar i Turkiet

Mörka krafter tjänar på detta, att potentiella bröder blir svurna fiender i Turkiet. I områden i Hatay har situationen spårat ur så kraftigt att man talar om lynchningsförsök på civila kurder. Anledningen är relativt enkel att förstå; för högerextremisterna finns det inget annat än turkar mot PKK-are. Så alla ska välja sida. De som inte är högerextrema våldsverkare är således PKK-are. Så funkar den nationalistiska mentaliteten – ett sätt som belönas av folk på högre ort. Och när det som i Dörtyol har dödats poliser är nivån av aggressivitet utom alla gränser.

Hur annars kan man inte ingripa starkare mot lynchningsförsöken och kurders utsatta situation i hela landet? Hur annars kan banden mellan våldsverkande fascister och högerextrema MHP vara så uppenbart utan att repressalier var ett faktum? Hur annars kan det visa sig att till och med militärer varit med och provocerat fram upplopp?

En sak är säker. Om MHP inte hade varit ett turknationalistiskt parti, utan istället ett kurdiskt… då hade vi kunnat glömma att de fått ställa upp i nästa val.

Om något positivt ska kunna hämtas från detta är det att viktiga steg tas. Turkiets arbetarrörelse är en av de krafter som trots allt arbetar för en fredlig och rättvis lösning på de demokratiska problem (det är dags att sluta kalla detta för ett kurdproblem som man ofta gör i Turkiet) som finns i landet.

Som DISK-ordföranden Süleyman Çelebi säger är de senaste händelserna en samling provokatörers sätt att röra upp nationalistiska känslor för att skapa konflikter mellan folkgrupper. Problemet är att detta kommer att lyckas om man inte sätter rätt etikett på det hela; vågen av hatbrott är rasistiska. Så när AKP-regeringen gör allt för att försöka koppla våldsvågen till fotbollsgrupper i Inegöl (enligt inrikesminister Beşir Atalay) och allt annat utom att kalla det vid dess rätta namn är det ett sätt att sopa problem under mattan. Det kommer att stå landet dyrt på många sätt, och de som lider mest kommer att bli de människor som vill ha fred i Turkiet.

Min vän Çelebi har även bra idéer om konfliktens kärna. Han menar att AKP mist sin trovärdighet genom att å ena sidan tala om vapenstillestånd, men å andra sidan stänga partier och gripa representanter bland kurderna. Samtidigt lägger han även ansvaret på alla grupper som är verksamma i kurdfrågan. Alla ska krävas på fredliga intentioner. Tack och lov så står DISK som vanligt på rätt sida. Som vanligt.

Och detta är viktigt att se. Artister, konstnärer, vänsteraktivister, fackliga representanter och människorättskämpar står sida vid sida och formulerar fredsbudskap utan att fråga varandra om de är kurder eller turkar. Förhoppningsvis påverkar detta landets makthavare, något som kanske främst tycks ske inom CHP, det parti som under Deniz Baykals decennier långa styre utvecklade sig till ett minst sagt nationalistiskt och militaristiskt parti, men som nu under Kemal Kılıçdaroğlu tycks gå åt rätt håll. Detta genom att man nu lovar att man ska gå tillbaka till partiets rötter från 1989, när man hette SHP och släppte en ”kurdrapport” som krävde kulturella och politiska rättigheter för landets kurdiska befolkning. Löftet nu är att man ska gå ännu längre i sin öppenhet i kurdfrågan. Dessutom tolkades den nye partiledarens tal vid ordförandeinstallationen som en flört med landets kurdiska befolkning när han kritiserade parlamentsspärren på tio procent, en regel som utan tvivel försvårat den kurdiska etableringen i det politiska livet.

Än är partiet inte ett fullgott alternativ för ickenationalister, men skönt är att ett parti som tidigare gått i bräschen för att piska upp nationalistiska stämningar nu ändå ser ut att vara en konstruktiv kraft. Mer sånt behövs, samtidigt som de mer pålitliga demokratiska krafterna reder ut det kaos som för landet närmare en allt större konflikt.

Vägskälet står klart: antingen mer nationalism och närmare ett inbördeskrig av större mått. Eller en rättvis fred som gör landets bröder och systrar med olika bakgrund till jämlikar.

Nationalism tunnar ut solidariteten

Krönika i det senaste numret av Flamman.

För övrigt är allas lika värde allmänt accepterat, inte minst inom vänstern. Det innebär att Obamas planerade Irak-återtåg inte imponerar om soldaterna tar en omväg hem för att kriga vidare mot afghaner. Det medför även att vi ser igenom den turkiska premiärministern Recep Tayyip Erdogans ”solidaritet” med minoritetsfolk. Vi vet att omtanken för det turkiska folket uigurer i Kina har en nationalistisk dimension. Erdogan fördömer Kina för etniskt förtryck och folkmord, men minoriteter i det egna landet lever under fortsatt repression.
Även i vänsterns hjärtefrågor tas ibland ställning för det ena förtryckta folkets blod före andras.

Något är fel när man på Sergels torg ser hundratals personer från högergrupper hålla en tyst minut för fyra av Iran avrättade kurdiska aktivister den 9 maj, medan den femte person som avrättades vid samma tillfälle inte nämns. Avrättningarna på Kamangar, Haydarian, Hooli och Vakili är alla värda att belysa, så även den etniska dimensionen av förtrycket mot kurder. Men att baluchiern Mehdi Eslamian inte ärades tyder på att en del blod inte står lika högt i kurs som andras. De flesta manifestationer syftade till solidaritet med alla avrättade. Andra valde att enbart solidarisera sig med kurderna. Som om baluchier inte förtrycks i Iran. I pressmeddelanden och petitioner hamnade dock vänsterrörelser i samma fälla, från både svenskt och kurdiskt håll. Resultatet: fiasko i solidaritet, ovärdigt de många ickenationalistiska och progressiva kurder som kämpar.

Den enes död blev den andres bröd. Avrättningar mot alla folkgrupper fortsätter. I kampen för demokrati och respekten för minoriteter i Iran står vi alla på samma barrikad, men ibland är alla inte jämlikar. Det borde en ickenationalistisk vänster fundera på medan solidariteten givetvis fortgår. För med nationalism blir solidariteten ytterst fattig.

Fatih Terim snart i politiken?

Tja, en kort kommentar i en lång intervju tyder på det. Han säger följande om en eventuell politiskt karriär: ”Jag har långsiktiga planer på att göra nytta för mitt land. När tiden är mogen ska jag dela med mig av detta till allmänheten.”

Att Terim har hyfsade meriter som fotbollstränare är det inget snack om, även om Hiddink lär göra ett bättre jobb på posten som landslagsboss. Hur skulle då Terim vara i politiken? Puh, killen är gammal vän till Mehmet Ağar, en man med litervis med blod på sina händer och ett fruktansvärt mörkt förflutet i den högerextrema djupa staten. Terim kan inte lastas för detta, men som alla turkar åtminstone vet är han en övertygad nationalist. På denna bild gör han exempelvis det gamla fascistpartiet MHP:s hälsning – något som jag själv känner avsmak inför.

Så om det blir partipolitik lär valet blir MHP för Terim. Av tradition är de turkiska partierna uppbyggd kring starka ledare. Den legendariska militanta fascisten Alparslan Türkeş är fortfarande en viktig symbol för MHP och Devlet Bahceli går i dennes fotspår med ett parti som kretsar kring sin basbug. Inget unikt i turkisk politik, detta gäller även CHP, gamla ANAP, AKP och massvis av andra partier också. Men med tanke på Terims vana vid att stå i centrum, där begäret ibland tar över, kan en framtida karriär i MHP bli väldigt intressant. Vem skulle inte vilja se en maktkamp mellan Bahceli och Terim? Titta på videon nedan och börja fantisera…