Öppnar Gezi-arkivet

Jag kollar ofta på de där bilderna. Ja, Gezi-upproret är det största som har hänt mig både politiskt och journalistiskt. Det är också en given milstolpe i Turkiets historia. Därför finns det heller ingen anledning att låta bilder från upproret samla damm i kameran. Somliga bilder är redan publicerade, andra har legat där och plockats fram med jämna mellanrum för föreläsningar eller som ett botemedel mot rastlöshet.

När Gezi-upproret firar ett år är det dags att öppna arkivet. Hela albumet är fritt att använda och går att hitta här.

Tillbakablick: När ett folk satte sig själv på agendan

Artikeln tidigare publicerad i Svartvitt.

____________

När ett folk satte sig själv på agendan

Resningen den 31 maj i Turkiet var resultatet av en lång period av oro bland befolkningen.Svartvitt ger bakgrunden till landets hittills största uppror och ger en bild av ett Turkiet i förändring.

Taksim-torget i Istanbul som en månad tidigare med våld stängdes för förstamajfirare var plötsligt överfullt. Miljoner människor ockuperade torget och Gezi-parken i början av juni. Turkiet upplevde en historisk resning när folket till slut tog bladet från munnen och sa ”vi finns också här” till premiärminister Recep Tayyip Erdogan och regeringen.

Miljonerna på gatorna var inte inbördes överens om vilket samhälle de ville skapa. Så långt nådde aldrig protestformuleringen. Faktum är att skälen till mobiliseringen också skilde människor åt. En av Gezi-upprorets största landvinningar är att regeringspartiet Adalet ve Kalkinma Partisis (Rättvise- och utvecklingspartiet) angrepp mot människors friheter kunde sättas i ett sammanhang där individer och grupper med olika klassbakgrund, ideologisk hemvist och bekymmer förde en dialog och agerade tillsammans. Det gemensamma motståndet kunde exempelvis sammanföra grupper av islamister med sekulära och till och med ärkefiender som prokurdiska rörelser och turkiska nationalister.

Somliga upprorsmakare kände vrede över en alltmer konservativ AKP-attityd rörande jämställdhet, efter Erdogans uppmaningar om att skaffa 3-5 barn och återkommande utspel mot preventivmedel och kejsarsnitt. En aktiv politik i människors sängkammare oroade feminister. Andra såg konservatismen ligga till grund för strängare alkohollagar. Idag får alkohol exempelvis inte säljas efter klockan 22.00 i affärerna. ”Generösare lagar än i Sverige ändå” menade observatörer, samtidigt som den inhemska befolkningen snarare kände ilska över att regeringsföreträdare öppet utpekade alkoholanvändare som alkoholister.

Listan över källan till demonstranternas oro kan göras lång. Press- och yttrandefrihet, fackliga rättigheter och korruption är bara några områden där AKP har haft svårt att uppvisa positiva resultat de senaste åren. Ändock grundar sig indignationen inte alltid på de tekniska detaljerna i AKP:s politik. Det handlar om en syn på medborgarna som i alla lägen förväntas vara tacksamma mot regeringen. En nedlåtande attityd – eller i värsta fall direkta angrepp – mot oliktänkande har skapat bilden av ett AKP som syftar till att forma människor efter en egen mall. Till slut fick ”de andra” nog.

En ny Turkiet-bild

Turkiet är under förändring. Bilden av landet likaså. Unga kvinnor har visat att de är en aktiv politisk kraft och den tidigare underskattade 80- och 90-talistgenerationen har klivit fram på den politiska scenen. Genom statskuppen och juntans maktövertagande 1980, när civilsamhället i allmänhet och vänstern i synnerhet jämnades med marken, skapades förutsättningar för en apolitisk ungdom. Den självförstärkande bilden har gjort att politiska bedömare aldrig har tillskrivit Turkiets ungdomar rollen som strategiska förändringsaktörer i samhället. När folket satte sig själv på agendan var ungdomarna ändå en av de absolut viktigaste krafterna på barrikaderna.

Den sociala explosionen som fyllde gatorna är en indikation på att de befintliga politiska institutionerna inte är tillräckliga för att skapa entusiasm hos kritiska medborgare. Majoriteten i den unga upprorsgenerationen var tidigare inte politiskt aktiv i traditionell mening. De flesta varken var eller är partimedlemmar. Men de är beredda att ta till gatorna och ställa krav. När udden är riktad mot AKP och en osynlig spets når de etablerade politiska partierna och rörelserna i opposition är det således relevant tala om en antipolitisk snarare än en apolitisk generation. Det våras för de sociala rörelserna när partipolitiken inte är lockande för människor som vill försvara sina medborgerliga fri- och rättigheter.

Framtvingade reformer

Regeringens hantering av missnöjet – med polisvåld och hånfulla utspel mot oliktänkande – har inneburit en ytterligare förändring. AKP är inte otvetydigt populärt och inkluderande som bedömare har gjort gällande för. ”AKP-modellen” som marknadsförs i Nordafrika och Mellanöstern i efterdyningarna av den arabiska våren är inte längre lika attraktiv för att skapa en demokratisk ordning.

En nyliberal ekonomisk politik som prioriterar profit framför människors behov – i det här fallet stadsförnyelseprojekten i Gezi som syftar till att riva parker för att bygga köpcenter – och en konservativ social politik som försvaras med våld är inte längre ett givet framgångsrecept med andra ord.

Upproret pågår än, om än i mindre omfattning än tidigare. Detta i bland annat i Ankara där stora grönområden vid universitetet ODTÜ riskerar att förloras till förmån för ett vägbygge, något upprörda studenter vägrar acceptera. September månad blev åter blodigt, när en demonstrant bland annat dödades i Antakya i södra Turkiet.

För tillfället praktiserar proteströrelsen ett alternativ. Idag diskuteras Turkiets framtid i drygt 100 olika parker i så kallade folkforum runtom i landet. Med deltagardemokratiska principer tas beslut om nya aktioner och strategier i sann Gezi-anda. Folkforumen är relativt ineffektiva, men står för ett alternativ och har redan agerat som en påtryckargrupp trots att denna protest har begränsade möjligheter att ställa krav på nationell nivå.

I slutet av september presenterade AKP ett reformpaket bland annat innehållandes lättnader i användandet av det kurdiska språket i offentliga sammanhang. Krafttag utlovas mot hatbrott, samtidigt som regeringen även öppnar för en förändring av den impopulära tioprocentsspärren till parlamentet. Trots utspelen uppfattas AKP inte längre som ett progressivt reformparti, framförallt då förändringarna ses som framtvingade av faktorer som fredssamtalen med den kurdiska rörelsen och Gezi-protesterna.

Missnöjesyttringarna lär fortsätta, åtminstone så länge regeringen håller fast vid en minimalistisk demokratisyn där 50 procent av rösterna innebär att landets andra halva förbises. Men den politiska polariseringen som är regel snarare än undantag mellan regeringsparti och opposition har fått en ny aktör att ta hänsyn till – vanliga medborgare som har insett sin styrka och är beredda att försvara sina rättigheter på gatorna.

Ekim Caglar, frilansskribent och statsvetare bosatt i Istanbul

Kompletterar bilden av upprorsrörelsen i Magasinet Arena

”Den unga medelklassens revolt mot inskränkningar av friheter”. Inte sällan beskrevs den drivande faktorn bakom sommarens uppror i Turkiet så. Det är en tacksam utgångspunkt eftersom varje uppror behöver sina symboler. I Gezi hade vi många sådana. Men samtidigt ger det en ofullständig bild av en mångfacetterad upprorsrörelse som spänner över nästan hela det ideologiska fältet från höger till vänster. Dessutom missar många bedömare att den klassmässiga sammansättningen är komplex än att kunna sammanfattas som ett ”medelklassuppror”.

Om detta skriver jag i det senaste numret av Magasinet Arena, som även går att läsa på nätet.

I P3 nyheter om Amnestys Gezi-rapport

P3 Nyheter med Kazmierska valde att uppmärksamma Amnesty Internationals nya rapport som bekräftar de övergrepp som vi mötte i Gezi-parken i somras. Fick själv kommentera läget och underströk bland annat att rapporten tyvärr kommer att få begränsad effekt med tanke på premiärminister Recep Tayyip Erdogans nya ”demokratipaket” som är landets stora snackis för tillfället.

Inslaget går att lyssna på här. Amnesty Internationals rapport Gezi Park protests: Brutal denial of the right to peaceful assembly in Turkey går att läsa här.

Från Gezi-seminariet på ABF Play

Det råder ett stort missförstånd kring Gezi-upprorets framtid. Flera bedömare har lättvindigt dödförklarat den rörelse som satte AKP-regeringen i gungning under sommaren. Faktum är dock att vissa händelser redan nu kan betraktas som positiva milstolpar i Turkiets historia, även om protestplattformen på kort sikt inte kan utmana regeringen.

Detta och den så kallade ”Gezi-kommunen” var två av ämnena som togs upp under ABF- och Palmecenter-seminariet Occupy Gezi – vad hände? som nu går att se via ABF Play.

Ett politiskt slagfält på de turkiska läktarna

Artikeln publicerad i veckans Flamman.

______________________

Upproret flyttar in på de turkiska läktarna

Under vårens protester i Turkiet ekade fotbollsramsor på barrikaderna. Ultras, de mest passionerade supportrarna, var en del av motståndet och bittra fotbollsrivaler enades mot regeringen. När turkiska fotbollsligan nu drar igång tvivlar därför ingen på att en ny upprorsfas inleds.

ISTANBUL

Årskortet som ger tillträde till alla matcher brukar bokas med stora sportsliga förväntningar. Sedan sommarens landsomfattande resning – eller ”Gezi-upproret” som det kallas efter den park som hotades med rivning i Taksim i centrala Istanbul – är även det politiska trycket närvarande när vi köar för biljetter. Motvilligt skriver tusentals människor under avtalet för årskortet till Istanbul-klubben Beşiktaş matcher. Varken jag eller kamrater från ultrasgruppen Çarşı vill förbinda oss att inte ropa politiska slagord på läktarna, något klubben tvingar oss till. Vi handskriver vårt undantag längst ner på pappret: ”vi går med på allt, utom stycket som begränsar åsikts- och yttrandefriheten.” Det kan i värsta fall innebära ett indraget årskort, något som de flesta av oss räknar med eftersom de politiska slagorden kommer att eka på många läktare under säsongen.

Att klubben vidtar åtgärder för att hindra politiska uttryck är inte förvånande. Çarşı blev med sin kamp på barrikaderna och sina demonstrationer med tiotusentals deltagare under Gezi-upproret en av de klarast lysande stjärnorna på upprorshimlen. Karaktäristisk humor, progressiva ställningstaganden och förmågan att alltid stå på benen i fronten under såväl första maj som Gezi har gjort Çarşı till landets mest omdiskuterade sociala rörelse på läktarna. Çarşıs roll innebär inte att Istanbuls två andra storklubbars supportrar, tillhörande Galatasaray och Fenerbahçe, inte deltog i upproret. Det är de tre lagen som ingår i den fiktiva klubben Istanbul United, ett begrepp som började användas när bittra rivaler bokstavligen knöt ihop laghalsdukar och kämpade sida vid sida mot polisen under sommaren, bara några veckor efter att huliganismen hade krävt ett liv när Galatasaray-supportrar knivhuggit en Fenerbahçe-anhängare till döds.

Motståndet mot premiärminister Recep Tayyip Erdoğan blev den enande faktorn för supportrarna, något som skrämde regeringspartiet AKP. Situationen liknar Egypten under den arabiska våren när landets ultras, främst från klubbarna Al-Ahly och Zamalek, blev fanbärare på Tahrir-torget i protesterna mot Hosni Mubarak. Även i Turkiet följer tidigare fotbollsfrånvända upprorssympatisörer i dag utvecklingen på läktarna. Få blev förvånade över att inrikesminister Muammer Gülers annonserade att ett förbud mot politiska slagord på läktarna var på väg. När ungdoms- och idrottsminister Suat Kılıç dessutom sa att han ”inte vill skrämma er [supportrarna] med polis och gendarmeri, ni får se till att sköta er”, fick kommentaren en direkt oroande effekt bland fotbollsanhängarna. Dagarna före säsongspremiären gjorde Kılıç ytterligare ett utspel med budskapet att ”de som gör läktarna till en politisk arena får betala ett rättsligt pris”. ”Vi är en stat som har kämpat mot terror i 30 år. Det kan ske protester en eller två gånger, men den tredje gången får vi kontroll över situationen”, förklarade Kılıç och meddelade att staten bara behöver 24 timmar för att identifiera demonstrerande fotbollssupportrar på och i anslutning till arenorna. Till sin hjälp har regeringen bland annat ett elektroniskt biljettsystem som tvingar supportrar att registrera sig för att köpa biljetter, samt en nyligen aviserad satsning på ökad kamerabevakning på landets arenor.

När läktarna nu kokar väntar supportrarna på nästa våg av repression. Det lär ske med polisvåld och nya lagar eller i värsta fall med attacker från beväpnade regeringsanhängare, exempelvis från Istanbul-klubben Kasimpasa (premiärminister Erdoğans hemkvarter) vars supportrar jagade demonstranter med knivar och andra tillhyggen under Gezi-upproret. Nu är ligan igång. Beşiktaş första mål följdes av Gezi-ramsan Bu daha başlangıç mücadeleye devam, ”Det här är bara början, kampen fortsätter”. Slagorden ekade under hela matchen. Liknande protester rapporterades från Galatasarays premiärmatch. Tusentals människor trotsar återigen regeringen, denna gång på läktarna. Och ett alltmer auktoritärt AKP hoppas att säsongen snart är över.

Ekim Caglar

Samtal om Occupy Gezi i Stockholm

Occupy Gezi – vad hände?
Om sommaren protester i Istanbul och Turkiet

Tårgasen låg tung över Istanbul under några intensiva veckor i juni. Miljontals demonstranter protesterade mot premiärminister Recep Tayyip Erdogans beslut att ersätta Geziparkens grönska med ett köpcentrum. 

Vad hände egentligen i parken? Vad fick så många människor att ta till gatorna och handlade det bara om träden? Varför blev mötet mellan polis och demonstranter så våldsamt? Och hur fortgår den brokiga proteströrelsens arbete när omvärldens medier vänt blickarna åt annat håll? 

Paneldiskussion med Ekim Caglar, statsvetare och frilansjournalist, bosatt i Istanbul och Helin Sahin, Palmecentrets handläggare i Istanbul, som båda sett protesterna på nära håll. 

Samtalsledare: Maria Georgieva, journalist och webbstrateg på Dagens Arena.

ARRANGÖR

ABF Stockholm och Palmecentret

Information Datum: måndag 26 augusti Tid: 18:00 Plats: ABF-huset, Sveavägen 41

Om ultras’ roll i Gezi-upproret i Josimar

Läser man norska och vill snöa in sig på ämnet subversiva fotbollsläktare kan min artikel i det senaste numret av det norska fotbollsmagasinet Josimar rekommenderas. Presentation av artikeln:

Tyrkia: Den 31. mai eksploderte en folkelig oppstand i Tyrkia. Det var samtidig startskuddet for en historisk enighet mellom bitre Carsi-demonstration (och GS-folk)fotballrivaler. For i spissen av demonstrantene gikk ultras fra Galatasaray, Fenerbache og Besiktas. Bare noen uker tidligere hadde hooliganismen vært gjenstand for store debatter etter at den 20 år gamle Fenerbache-supporteren Burak Yildirim ble stukket ihjel av en gruppe Galatasaray-tilhengere. Men i opprøret mot statsminister Recep Tayyip Erdogan var det supporterne fra de tre erkerivalene som ledet demonstrantene – og det vakte nesten mer oppsikt enn selve opprøret. Snart var avisene fulle av «Istanbul United» – der supporterne fra Istanbuls tre største klubber viste en historisk solidaritet.

Ekim Caglar er statsviter og skribent – og deltok i opprøret. Les hans innside-rapport fra de voldsomme demonstrasjonene i Istanbul.

Artikeln finns ej på nätet, men enskilda ex kan beställas via tidningens hemsida.