Ett manifest för den otrygga klassen

03/10/201403/10/2014 / EC / Lämna en kommentar

_____________________

Ett manifest för den otrygga klassen

En nyliberal kollaps öppnar för progressiva alternativ. När den traditionella vänstern inte är subversiv finns det en till stora delar utomparlamentarisk kraft redo att ställa aktuella – och systemkritiska – krav, menar Guy Standing som har blivit en megafon för prekariatet.

Du har inget fast, om ens något, jobb. Därför har du heller inga sociala förmåner. Du har ingen kontroll över din tid. Ett förstahandskontrakt på lägenheten är ren lyx. Framtid kan du knappt stava till. Din vardag och ditt liv är i någon annans händer. Då har du en prekär livssituation.
Tankarna var inte nya när Guy Standings Prekariatet – den nya farliga klassen kom ut på svenska år 2013, men han blev snart en kultfigur.
Medelåldern är lägre än vanligt och Z-salen i ABF-huset i Stockholm är sällsynt full. Guy Standing, professor i utvecklingsstudier vid University of London, knyter näven i luften, talar om basinkomst och en ny farlig klass. I sin nya bok A Precariat Charter ställer han alltmer konkreta krav i hopp om att flytta fram prekariatets positioner.
– Prekariatet vill inte återvända till ett liv med stabila jobb, fördelning av inkomster eller industrikapitalistiska idéer. Den kräver mer frihet, ett liv där man kan nå sin fulla potential. Säkerhetsaspekten är viktig, att man har kontroll över sin tid, att ha trygghet nog att utveckla sina färdigheter, kontakter och sin kapacitet.

Prekariatet har enligt Guy Standing varit drivande i varierande grad i protester i Tunisien, Egypten, Turkiet, Italien, Brasilien och Spanien, för att nämna några exempel.
– Processen med uppror och protester i världen de senaste åren innebär att man säger ”dra åt helvete” till det politiska etablissemanget. Många säger helt enkelt att de inte ser någon framtid i politikers dagordningar. De säger ”vi vet att ni vill locka folk till era grupper och intressen, men vi tänker inte delta”. Det är det första steget i att förkasta gamla politiska modeller.
Den globala ekonomiska krisen och de ökade klyftorna i samhällen runtom i världen har gynnat dessa teorier. Guy Standing talar med entusiasm om att världen upplever fler massprotester än någonsin internationellt sett. Han talar om en klass som snart bär karaktären av att vara ”för sig” i stället för ”i sig”.
– Efter ett tag förstår prekariatet att om de abdikerar helt från politiken kommer de andra att vinna. Därför är vi nu inne i en intressant fas med nya mobiliseringar. Det viktiga är att de politiska visionerna har börjat komma tillbaka i politiken. Därför är prekariatet en farlig klass – den förkastar inte bara det politiska landskapet, den utformar även en vision om ett bättre samhälle, förklarar Guy Standing engagerat.

Kraven i A Precariat Charter är konsekventa. Marknadiseringen av samhällets alla sfärer bör upphöra. Den nyliberala drömmen om den fria, flexibla kunden (förr medborgaren) ska en gång för alla kastas till historiens skräphög när livet som arbetande fattiga (working poor) blivit en etablerad tillvaro för många. De primitiva rebellerna, prekariatet, formas och utvecklas.
A Precariat Charter framstår som ett manifestutkast för missnöjda runtom i världen, ofta unga, med otrygg tillvaro. Här finns en osäkerhet, en okontrollerbar vardag, medvetenhet, men också ett diskret förakt för traditionella politiska institutioner.
– Medier tolkar ofta röstskolkning som politiskt ointresse. Det är fel! Människor är inte apatiska, de säger att de inte känner igen sig i partierna. Vi måste förstå att de gamla vänstermodellerna har blivit avvisade på samma sätt som nyliberalismen. Det är infantilt att tro på en socialistisk revolution utifrån det som sades för 100 år sedan, säger han och tillägger att han menar att 1900-talets vänster- och arbetarrörelser ofta led av hierarkiska organisationer, paternalism och tröghet.

Vänsterns värden är fortfarande relevanta, insisterar Guy Standing. De marxistiska verktygen likaså. Men han talar även om en ny klasstruktur och klassbaserade krav. Det kräver en ny typ av rörelse. Progressiva måste förstå värdet av kontroll över sitt liv och sin vardag för att vara relevanta. Därför är exempelvis basinkomst symboliskt i kampen mot de för prekariatet ogynnsamma arbetslinjerna, enligt Guy Standing.
Vänstern måste drömma och vara visionär. Det är återkommande i prekariatets kritik mot den traditionella vänstern, menar Guy Standing. De drömmande har länge avfärdats, även internt på vänsterkanten. Deltagande i regeringar och pragmatism har gått före visioner. Men nu finns det ett historiskt tillfälle att ändra dagordningen anser Guy Standing.
– Jämfört med för 20 år sedan har nyliberalismens hegemoni kollapsat. Allt det där pratet om individens framgång, konkurrenskraft och anställningsbarhet skrattar vi åt nu. Det handlar om en förändring av medvetandet. Det är kraftfullt och subversivt, säger Guy Standing medan han bläddrar i sin nya bok och citerar graffitimålningar från los indignados i Spanien för att sammanfatta varför prekariatets visioner är 2010-talets systemkritiska kraft:
– Det värsta vore att gå tillbaka till det gamla.

Ekim Caglar

Turkey: A New Progressive Movement in the Making

18/06/2013 / EC / Lämna en kommentar

Article also published in Transform Network.

________________________

Turkey: A New Progressive Movement in the Making

A historical uprising has resulted in new practices, potentially very fruitful for closer investigation for progressives in both Europe and the Middle East.

Finally the progressives had the power to shake the hegemony and be in the center of Turkish politics for a while. It all started with the trees in Gezi Parki and construction plans of a shopping mall, which quickly spread and grew to be a people’s uprising against Prime Minister Recep Tayyip Erdogan’s arrogance, neoliberal policies, aggressive urban regeneration projects, lack of freedom of speech, gender inequality, homophobia etc.

The country wide protests are more than just an uprising. It’s a proof that the progressives can gather individuals and movements from the whole political spectra. That’s why you can see the flags and hear the slogans of LGBT people, Feminists, Communists, Ultranationalists, Kemalists, Islamists, but also people that label themselves “apolitical” and have never been active in politics before. This movement and uprising is indeed inclusive.

This is an uprising against self-reinforcing prejudices also. Many Turks have lived with the idea that the youth is apolitical, the women submissive and politically inactive and that the civil society is enthusiastic but ineffective. The barricades speak for themselves, with the participation of many young people, among them are a large number of girls and women.

What is perhaps more important is the exchange of experiences between different groupings. There is a critical dialogue going on between historical enemies that have gathered in Taksim. But the progressives and the Left (of all positions and traditions) are clearly determining the future of this uprising. The progressives created the platform for the protests and have been a crucial factor in creating the Commune-like organization of the Taksim Gezi Parki.

In fact, the protesters have controlled a large part of central Istanbul during these protests. Many of the banned tables in the open air can now be seen again in the backstreets of Istiklal Caddesi, while the Taksim Square, of great historic importance for the Left (remember the Taksim Square Massacre 1977) was open for demonstrations on a daily basis. This is a giant democratic leap for the Workers’ movement that fought hard and lost the battle of Taksim Square the 1^st of May 2013, when thousands of leftists were brutally attacked with tear gas, water cannons and police brutality while trying to reach the square to make use of their very basic right to protest on May Day.

But after all, the single most important step towards a new progressive movement is the idea behind “the Commune”. Food, water and medical services are free and shared among all protesters. The democratic platform is responsible for the security and cleaning, which functions as good as the welfare service presented by the municipality. You could even find a library there. All this happens thanks to the inclusive and far-reaching understanding of solidarity that pushes the protesters to contribute to all work voluntarily. All decisions are taken after open discussion, where all the protesters are welcome. This is undeniably a participatory democracy project well worth investigating closer, not least since millions of protesters have been included in this partly Socialist experiment during the first weeks of the protests. This will be remembered in history as a short-lived (?) model community, which future political initiatives will refer to and get inspired from, hopefully also beyond the borders of the country.

An important topic remains to be discussed. We don’t know what will happen with this platform when the uprising needs to transform itself into different organizational channels. But what is already confirmed is that the progressives have left the process of waiting for political alternatives and started to build them themselves, to the joy and inspiration of many otherwise unorganized young citizens of Turkey.

Taksim-plattformens krav

06/06/2013 / EC / Lämna en kommentar

Statement of Occupy Gezi Park:

TO THE ATTENTION OF THE GOVERNMENT AND THE PARLIAMENT

1- Gezi Park must be kept and conserved as is. It must not be left to any construction under the name of a barracks, shopping center, residence, museum, etc.

2- Citizens, who assemble peacefully and unarmed using their constitutional rights, should never be subject to police violence. Those citizens who got arrested during the protests should be released. All political, bureaucratic and administrative people who order and direct attacks on protesters exercising their right to gather should be prosecuted under existing laws.

3- The main objective is that the privatization and environmental policies enacted by the government serve public interest. The transfer of public spaces, lands, beaches, forests, rivers, and urban symbols to private companies, corporations, holdings, and owners of capital from the hand of the people through sales and rentals must end.

4- Democracy is not just about going to the ballot box to vote. Democracy comes from the assurance provided by the state itself that each group in the populace can express freely their desires and dissatisfactions without fear, arrest, or torture. This protest is a struggle for freedom of expression and thought. The people who want to protect Gezi Park today and the people who defended the right to veil yesterday have gone under the same oppressive treatments. The Gezi Park resistance objects to all forms of oppression.

5- For days, we saw how TV channels, newspapers and news sites, entrusted to watch for the public good and give correct information, ignored the citizens of this country, youth and elderly, peacefully using their constitutional rights at the Taksim Gezi Park. That the public was not informed by mainstream media about the situation in the country until the fourth day of our protests shows the willful ignorance of professional ethics. We call on the media- especially those media bosses who have become wealthy because of the public- to pursue their professions ethically.

TO THE ATTENTION OF FELLOW PROTESTORS

The protest must continue until the awaited response emerges.

Vandalism, swearing, alcohol use, and environmental damage must be avoided in order to maintain the good character of the protest.

No political group, organization or ideology should be enabled to take hold of the protest. The protest must continue shoulder-to-shoulder with no discrimination of ethnicity, belief, political party or gender identity.

In order to avoid speculation, no information, tweet or rumor should be spread without vetting. No read or heard information should be taken for granted before being questioned.

The media channels, newspapers and news sites that make up false stories to justify the government’s actions, should be confronted by the protestors themselves. This media, of which we are the readers, spectators, and consumers, should be made alert to the problem by telephone and by e-mail and should be encouraged to take a neutral position.

Translation from Turkish by Gül Bilge Han and Wendy Meryem Kural Shaw.