rasism

”Rasism = SD” räcker inte

/ EC / 3 kommentarer

Artikeln tidigare publicerad av Sverige mot rasism.

_______________________

”Rasism = SD” räcker inte

Visst är den fantastisk, den antirasistiska vågen. Men mitt i hyllningskörerna finns det även behov av att definiera och bredda det vi kallar antirasism.

Att främlingsfientlighet enbart skulle finnas i ett parti, Sverigedemokraterna (SD), är lika troligt som att feminism bara återfinns i Feministiskt initiativ och att miljöengagemang enbart kan tillskrivas Miljöpartiet. Å ena sidan talar många antirasister gärna om att rasism handlar om strukturer, samtidigt som de i praktiken smidigt inskränker det antirasistiska arbetet till att agitera mot Sverigedemokraterna. Gör det, men stanna inte där. För att enbart fokusera på SD är i bästa fall naivt och i värsta fall kontraproduktivt.

Detta betyder inte att SD inte ska bekämpas. Jag vill bidra till att de åker ur riksdagen så fort som möjligt. Sverigedemokraterna bygger upp ett parti som tyvärr tycks etablera sig stadigt i svensk politik med både statligt ekonomiskt stöd och medlemmar, och de har en strategiskt oerhört viktig roll för högerextremismen i landet. De banar vägen för ännu radikalare krafter på den högerextrema scenen och bidrar exempelvis till att hetsen mot muslimer eller romer intensifieras och normaliseras.

Men hetsen har funnits i en annan form redan tidigare. När Säpo i dryga decenniet har prioriterat ner hotet från nazistiska grupper, till förmån för radikala muslimer och antifascister, har det både skapat förutsättningar för mer livaktiga högerextrema rörelser (se till exempel Svenskarnas partis 1 maj-firanden eller Svenska motståndsrörelsens attacker efter några års tystnad), men även en stigmatisering av ”de andra”, muslimer som alltid tycks utgöra ett hot.

Exemplen på hur främlingsfientligheten går att urskönja även från tiden före SD:s inmarsch i riksdagen kan göras många. Finns det inte ett nuvarande regeringsparti som tidigare har gått till val på att införa språktest? Har romer varit accepterade i det svenska samhället tidigare? Var migrationspolitiken perfekt innan 2010? Har Sverige konsekvent och aktivt motarbetat de europeiska murar som idag tvingar ut hela familjer ut på haven, i händerna på människosmugglare? Ta bara med er frågan som en klok kompis ställde: ”tror folk att det inte fanns någon rasism alls innan Sverigedemokraterna kom in i riksdagen?”

Tro mig, jag vill verkligen luta mig tillbaka och tycka att den här antirasistiska vågen är fantastisk på alla sätt. Tusentals människor vänder SD ryggen och visar att den rasistiska propagandan inte är välkommen på skolor, sjukhus och brandstationer. Det är välbehövligt och viktigt, men det räcker inte. Jag vill tro att varje delad länk på Facebook om hur hemska Sverigedemokraterna är skulle innebära att rasismen minskade. Ledsen, men ofta får jag en känsla av att det bara görs för att fronta den egna toleransen och dämpa det egna samvetet när de där länkarna läggs upp. Informationsspridningen är naturligtvis bra, SD är inte som de övriga partierna i sitt öppna förakt mot grupper av människor och det ska vi visa, men det är inte där konflikten avgörs.

Ibland står vi bara och stampar. Det finns till exempel en problematik i att nationalismen blir utgångspunkt för antirasismen. Det är därför det är livsfarligt att ”ta tillbaka” symboler istället för att en gång för alla göra upp med nationalistiska hjärnspöken. Flaggan kan de väl få behålla, den ger mig inget. Nationaldagen och nationalsången likaså. Vi som inte bryr oss om andras etnicitet eller nationstillhörighet har dessutom ett ljummet intresse av att omdefiniera svenskheten. Jag vill inte vara svensk (eller turk för den delen) oavsett om det går att vara svartskalle (med mörkbrunt hår) eller inte samtidigt som man är svensk.

Låt oss inte bara kämpa mot Sverigedemokraterna. Få med alla rasistiska strukturer och åsikter som reproduceras i olika utsträckning bland alla riksdagspartiernas politiker och väljare om du menar allvar. Se till vilken politik och vilket samhälle som har skapat en våg av öppet människoförakt i nästan hela Europa. Gör något åt tunnelseendet och bestäm om du verkligen vill ha ett nytt samhälle utan rasism. För visst är det enklare att inskränka antirasismen till att enbart motarbeta SD. Men det hjälper tyvärr föga om roten till rasismen inte rycks upp vid dess rötter.

Ekim Caglar är statsvetare och frilansskribent. Sitter även i styrelsen för den feministiska och antirasistiska organisationen Varken hora eller kuvad.

Krönika: Från svarthårig till svartskalle

/ EC / Lämna en kommentar

Antirasistisk debatt tenderar att fokusera på hur motståndarsidan ska motarbetas och bemötas. Alldeles för många gånger glöms de egna föreställningarna och värderingarna bort. Kanske är det även därför som många antirasister indirekt bidrar till att förfrämliga människor med rötterna i andra delar av världen. Detta skriver jag om på Centrum mot rasisms nya samlingsplats Sverige mot rasism.

_________

Från svarthårig till svartskalle

Det är den där föreställningen som stör mig. Nej, du menade inte illa, men jag har faktiskt varken dans, känsla för kryddning eller aggression i blodet. Människor går livet igenom laborerandes med olika identiteter. Vi samlar på oss erfarenheter som formar och berikar oss. Någonstans är jag fortfarande punkare. Eller fanatisk fotbollssupporter (forza Livorno och Besiktas!). Eller skribent. Eller statsvetare. Allt det där jag har valt att lägga ner min tid på. Utveckla och bejaka.

Sedan finns de där delarna som lämnar mig relativt oberörd. Sådant som man har fått gratis. Nej, jag ogillar inte mina rötter. Tvärtom. Jag är bara fruktansvärt onationell. Du behöver inte höja ögonbrynen eller be mig åka tillbaka till långbortistan, för jag är onationell även i långtbortistan. Min etnicitet och nationalitet är ingen bedrift, det är inget som definierar mig. Det är nog därför den där överdrivna nyfikenheten stör mig. När punkaren, supportern, skribenten, statsvetaren – och medborgaren – försvinner. Kvar blir bara ”svartskallen”, ”blatten” – eller i bästa fall ”turken”.

Ni vet att de där välvilliga och nyfikna frågorna även fyller en negativ funktion, va? Att försöka ”förstå invandrarna” eller ”främmande kulturer” genom att prata med mig. Mitt svarta hår ger mig visserligen särskilda erfarenheter av främlingsfientlighet, men det gör studier och arbetslivserfarenheter också.

Ni vet det inte, men när ni inte hör så suckar vi åt det där. Över hur osäkra människor blir när de råkar utgå från att man är från ett annat land. Eller till och med när ni var överdrivet intresserade av turkiska recept trots att vi alla vet att ni aldrig kommer att laga den maten. Vad får dig att tro att du inte kan laga bättre baklava än mig? Var heller inte nervös när du bjuder på middag. Förlåt, vad sa du? Nej, jag äter griskött. Den här gången också. Jag säger till om jag får för mig att bli religiös efter 26 år.

Alldeles för många gånger blir man någons någonting. Den där uppdragsgivarens mångkulturella kvot. (Ja, jag har hört utländska namn buntas ihop och räknas samman av redaktörer) Den där tjejens första invandrarkille. (Nej, jag vill inte få din bakgrund att låta mer exotisk) Den där kompisens fönster mot världen. (Min mammas mat är mest bara annorlunda kryddad, annars är köfte ganska likt köttbullar) Den där rasistens alibi. (”Jag har faktiskt en kompis från…”-snacket, ni vet. Trots att man inte ens är vänner)

Jämlikhet handlar inte enbart om att skyddas från verbalt och fysiskt våld. Förvånansvårt många människor, däribland många progressiva, tycks begränsa antirasismen till det. Det är därför en tolerant person kan imponeras över att min pappa åkte från byn och studerade på universitet. Och det är precis därför aktiva antirasister kan tycka att ens felfria svenska är en betydande prestation trots att man är född och uppvuxen i Sverige.

Det handlar om att sorteras och tillskrivas egenskaper utifrån fördomar och strukturer. Jämlikhet är något annat. Det är den där självklara rättigheten att kunna bedömas utifrån sin personlighet och sina bedrifter, på gott och ont. Att kunna ha samma typ av brister och kompetenser oavsett kön, klass eller etnicitet. Nej, ha inte överseende med bristerna. Och bli inte mer imponerad över att jag vet vad Östergötland har för landskapsdjur.

Så nej. De där nyfikna frågorna eller komplimangerna är inte alltid uppmuntrande. De där positiva orden är ibland precis det som gör svarthåriga till svartskallar. Det är så. Du kan ibland bidra till att mina ögon blir mörkare och min hudfärg brunare, min antirasistiske vän.

Ekim Caglar

Mät min skalle om det är så viktigt

/ EC / 9 kommentarer
"Säg den lycka att få säga att man är turk" - en av många paroller vi friska internationalister alltid håller oss borta ifrån

"Säg den lycka att få säga att man är turk" - en av många paroller vi friska internationalister alltid håller oss borta ifrån

Det har hänt här på bloggen och ute i landet. Folk som gång på gång vill hitta en etnisk tillhörighet hos motparten. Något att förhålla sig till. För att känna samhörighet. Eller för att hata.

Som Ece Temelkuran beskriver i sin bok ”Ağrı’nın Derinliği” (köp den, turkisktalande läsare!) är det ofta först när man möter nationalister som man tvingas att reflektera över sitt eget ursprung. Är man i grunden själv inte nationalist är det utifrån som etiketter som ”turk”, ”kurd” eller ”svensk” blir reella. Ece Temelkuran, en vän av armenier och en kämpe i arbetet för en kritisk historiegranskning, blev inte ”turk” förrän i Jerevan, enligt egen utsago.

Det motsatta vet vi redan. Den tidiga turkiska staten turkifierade allt – plus lite till. På grund av ljushuvuden som Ziya Gökalp, kurden och arkitekten bakom den turkiska nationalismen, bär framförallt icketurkar efternamn som innehåller ordet ”türk”. Den assimilationsprocessen vet vi en hel del om och otaliga människor har mördats för att de med rätta vågat visa sin egentliga etniska och kulturella tillhörighet.

Problemet är när människor sakta men säkert skalar och skrapar på ytan med en törst efter att sätta andra i olika fack. Vi som mer än gärna säger att vi är ”från Turkiet” och inte ”turkar” råkar i sådana fall ut för följdfrågor. En alltför påstridig kurdisk man var en av dem som inte gav sig.
”Varifrån kommer du?” (på engelska)
”Från Turkiet” (på turkiska)
”Jaså? Är du turk?”
”Jag är från Turkiet”
”Från vilken stad?”
”Gaziantep” (ett icke-svar för den som letar efter en etnisk tillhörighet tack vare Gazianteps mångfald)
”Men.. vad är du?”

Kattens lek med råttan. Jag bryr mig inte. Men det är obehagligt, och patetiskt,  när andra är besatta av ens etniska sammansättning. Bakgrunden var att han på ryktesvägar hört om mitt vänsterengagemang, något som innefattar en prokurdisk hållning i politiken naturligtvis. Störande är att vissa nationalister inte nöjer sig med att acceptera att ”motståndarsidan” faktiskt också kan utgöras av progressiva krafter. Kort sagt finns det turkiska nationalister som tror att det inte finns kurder som accepterar turkar och tvärtom som i det ovan nämnda fallet. Det är detta som gör det viktigt att inte svara ”rätt” slentrianmässigt för att vinna nationalisters acceptans, utan snarare vara en nagel i ögat och visa att ”den andra sidan” visst kan innehålla bra människor. Det är därför sådana som Hrant Dink, Ahmet Kaya och Ece Temelkuran är farliga för andra folks nationalister.

Mitt ointresse inför människors etnicitet (men inte kultur) gör att jag blir smått apatisk när konstiga frågor dyker upp. Ibland svarar jag ”svensk”, andra gånger ”turk” (när ”från Turkiet” inte räcker till). Jag är nämligen turk och svensk. Säkrast är alltid att vara svensk. Svenskar, var glada för att det inte är kontroversiellt att svara vilken nationalitet ni har. För då slipper ni få höra att det till exempel är överraskande att jag själv kan vara turkisk och vänster, samt kurdvän. Ja, det händer alltför ofta att jag möter människor som blir överraskade att mitt blod inte har resulterat i att jag är fascist.

En checklista med bra svar för att avsluta diskussioner kan behövas. Till och med inställningen ”tid är pengar” är bättre än att utveckla en diskussion med halvrasistiska nationalister från Turkiet (från Turkiet – alltså oavsett sida). Två förslag på diskussionsknäckare har erbjudits av Kemal Kılıçdaroğlu, ledare i ett parti som länge lidit av nationalism och chauvinism, CHP. Den neutrala varianten lyder enligt följande.

”Vissa säger att jag har kurdisk eller turkmenisk börd, eller att min mamma har armeniska rötter. Jag älskar människor och har inga problem med någon.”

Den andra varianten attraherar mig betydligt mer. Anledningen är att den så tydligt demaskerar frågeställaren. Kılıçdaroğlu riktar denna till premiärminister Recep Tayyip Erdoğan som i min hemstad Gaziantep sagt ”längd är inte viktigt, men ditt påbrå är det”  i ett uttalande riktat till CHP-ledaren.

Om du är väldigt nyfiken; är du så intresserad av människors påbrå, ta en passare och linjal. Kom och mät min skalle. Jag kommer inte att klaga.

Svarsarsenalen består nu alltså av ännu ett potentiellt svar. Nåde dig som både frågar och inte tagit med dig dina verktyg.

(Ett av de värre slagorden i Turkiet är ”säg den lycka att säga att man är turk” (Ne mutlu Türküm diyene). Har du lika svårt som jag när det gäller sådan chauvinism kan du gå med i denna facebookgrupp, ”Säg den lycka att få säga att man är människa)

Start för högerextremt fotbollslag i Turkiet (… och kampsport på köpet)

/ EC / Lämna en kommentar

Den turkiska fasciströrelsen har som bekant alltid varit ytterst våldsam, med eller utan provokationer från vänster. För att lugna ner delar av huligannationalisterna har det högerextrema partiet MHP tagit initiativ till att starta en idrottsklubb som ska göra fotbollsspelare av potentiella attentatsmän. Resultatet är Türkgücü Ülküspor. För att inte låta traditionen av kampsport och våld inom fasciströrelsen gå till spillo har klubben även en taekwondosektion.

Att initiativet har kommit från MHP betyder knappast att våldet som präglar de högerextrema kommer att tvättas bort. Den nya satsningen bör istället ses som ett svar på en kraftig vänstersvängning på landets fotbollsläktare, där supportergrupper med Carsi i spetsen har lyft in vänsterrörelserna på arenorna och även bidragit till att göra det motsatta.