Propagandafotboll på Stockholms litteraturmässa

Under Stockholms litteraturmässa kommer följande författarsamtal arrangeras, där boken Fotbollens heraldik av Leonard Jägerskiöld Nilsson möter Propagandafotboll.

_______

Fotbollens språk – om globalisering, industrialisering och politik

Fotbollen engagerar miljoner på en marknad som aldrig tycks mattas av. Därför är fotbollen världens kanske mest populära kulturyttring. Genom fotbollsklubbar bärs historia, tradition och kultur vidare, något som bidrar till att ge idrotten en betydande samhällelig funktion. Via klubbarnas kultur kan vi också se trender och ett språk som förändras i takt med att fotbollen har industrialiserats och globaliserats. Var har fotbollens industrialisering och globalisering tagit sporten idag?

Vad kännetecknar fotbollens språk? Vad säger exempelvis klubbarnas emblem oss och hur har de förändrats över tid? Hur bär klubbarna vidare sin kultur? Och hur används fotbollen som ett politiskt redskap?

Medverkande: Ekim Caglar, statsvetare och frilansskribent, Leonard Jägerskiöld Nilsson, sportjournalist och producent

DATUM/TID: 6/5 kl 16.15
PLATS: Kulturhuset, Biblioteksscenen, plan 2
ARR: Leopard förlag

Ett manifest för den otrygga klassen

Artikeln publicerad i veckans Flamman.

_____________________

Ett manifest för den otrygga klassen

En nyliberal kollaps öppnar för progressiva alternativ. När den traditionella vänstern inte är subversiv finns det en till stora delar utomparlamentarisk kraft redo att ställa aktuella – och systemkritiska – krav, menar Guy Standing som har blivit en megafon för prekariatet.

Du har inget fast, om ens något, jobb. Därför har du heller inga sociala förmåner. Du har ingen kontroll över din tid. Ett förstahandskontrakt på lägenheten är ren lyx. Framtid kan du knappt stava till. Din vardag och ditt liv är i någon annans händer. Då har du en prekär livssituation.
Tankarna var inte nya när Guy Standings Prekariatet – den nya farliga klassen kom ut på svenska år 2013, men han blev snart en kultfigur.
Medelåldern är lägre än vanligt och Z-salen i ABF-huset i Stockholm är sällsynt full. Guy Standing, professor i utvecklingsstudier vid University of London, knyter näven i luften, talar om basinkomst och en ny farlig klass. I sin nya bok A Precariat Charter ställer han alltmer konkreta krav i hopp om att flytta fram prekariatets positioner.
–  Prekariatet vill inte återvända till ett liv med stabila jobb, fördelning av inkomster eller industrikapitalistiska idéer. Den kräver mer frihet, ett liv där man kan nå sin fulla potential. Säkerhetsaspekten är viktig, att man har kontroll över sin tid, att ha trygghet nog att utveckla sina färdigheter, kontakter och sin kapacitet.

Prekariatet har enligt Guy Standing varit drivande i varierande grad i protester i Tunisien, Egypten, Turkiet, Italien, Brasilien och Spanien, för att nämna några exempel.
– Processen med uppror och protester i världen de senaste åren innebär att man säger ”dra åt helvete” till det politiska etablissemanget. Många säger helt enkelt att de inte ser någon framtid i politikers dagordningar. De säger ”vi vet att ni vill locka folk till era grupper och intressen, men vi tänker inte delta”. Det är det första steget i att förkasta gamla politiska modeller.
Den globala ekonomiska krisen och de ökade klyftorna i samhällen runtom i världen har gynnat dessa teorier. Guy Standing talar med entusiasm om att världen upplever fler massprotester än någonsin internationellt sett. Han talar om en klass som snart bär karaktären av att vara ”för sig” i stället för ”i sig”.
– Efter ett tag förstår prekariatet att om de abdikerar helt från politiken kommer de andra att vinna. Därför är vi nu inne i en intressant fas med nya mobiliseringar. Det viktiga är att de politiska visionerna har börjat komma tillbaka i politiken. Därför är prekariatet en farlig klass – den förkastar inte bara det politiska landskapet, den utformar även en vision om ett bättre samhälle, förklarar Guy Standing engagerat.

Kraven i A Precariat Charter är konsekventa. Marknadiseringen av samhällets alla sfärer bör upphöra. Den nyliberala drömmen om den fria, flexibla kunden (förr medborgaren) ska en gång för alla kastas till historiens skräphög när livet som arbetande fattiga (working poor) blivit en etablerad tillvaro för många. De primitiva rebellerna, prekariatet, formas och utvecklas.
A Precariat Charter framstår som ett manifestutkast för missnöjda runtom i världen, ofta unga, med otrygg tillvaro. Här finns en osäkerhet, en okontrollerbar vardag, medvetenhet, men också ett diskret förakt för traditionella politiska institutioner.
– Medier tolkar ofta röstskolkning som politiskt ointresse. Det är fel! Människor är inte apatiska, de säger att de inte känner igen sig i partierna. Vi måste förstå att de gamla vänstermodellerna har blivit avvisade på samma sätt som nyliberalismen. Det är infantilt att tro på en socialistisk revolution utifrån det som sades för 100 år sedan, säger han och tillägger att han menar att 1900-talets vänster- och arbetarrörelser ofta led av hierarkiska organisationer, paternalism och tröghet.

Vänsterns värden är fortfarande relevanta, insisterar Guy Standing. De marxistiska verktygen likaså. Men han talar även om en ny klasstruktur och klassbaserade krav. Det kräver en ny typ av rörelse. Progressiva måste förstå värdet av kontroll över sitt liv och sin vardag för att vara relevanta. Därför är exempelvis basinkomst symboliskt i kampen mot de för prekariatet ogynnsamma arbetslinjerna, enligt Guy Standing.
Vänstern måste drömma och vara visionär. Det är återkommande i prekariatets kritik mot den traditionella vänstern, menar Guy Standing. De drömmande har länge avfärdats, även internt på vänsterkanten. Deltagande i regeringar och pragmatism har gått före visioner. Men nu finns det ett historiskt tillfälle att ändra dagordningen anser Guy Standing.
– Jämfört med för 20 år sedan har nyliberalismens hegemoni kollapsat. Allt det där pratet om individens framgång, konkurrenskraft och anställningsbarhet skrattar vi åt nu. Det handlar om en förändring av medvetandet. Det är kraftfullt och subversivt, säger Guy Standing medan han bläddrar i sin nya bok och citerar graffitimålningar från los indignados i Spanien för att sammanfatta varför prekariatets visioner är 2010-talets systemkritiska kraft:
– Det värsta vore att gå tillbaka till det gamla.

Ekim Caglar

Kultur och kapital i konflikt om Istanbul-biograf

Skriver om konflikten rörande den klassiska Emek-biografen i Istanbul idag. Artikeln finns inte på nätet, men publiceras idag i pappersversionen av Flamman.

__________

Kultur och kapital i konflikt om klassisk biograf

”Polisingripande mot protesterna vid Emek-biografen. Attackera filmintresserade med tårgas mitt under en filmfestival … det här landet är verkligen en actionfilm!” twittrade filmkritikern Alper Turgut när de första bilderna kablades ut den 7 april.Foto Beyza Kural, Bianet

Striden rör den klassiska biografen och scenen Emek i centrala Istanbul. Den ska nu rivas. Sedan flera år har Emek, som även är det turkiska ordet för ”arbete”, varit föremål för en seg dragkamp. På ena sidan har kulturarbetare och vänstergrupper understrukit Emeks historiska och kulturella värde, medan den marknadsvänliga sidan har sett byggnaden som ett potentiellt köpcentrum.

– Att förinta Emek är att förinta en bit av Istanbuls historia. Det är ett slag mot Istanbuls kulturliv, förklarade skådespelaren Tuncel Kurtiz i ett uttalande i samband med demonstrationen med tusentals deltagare som eskalerade i polisingripanden med tårgas, vattenkanoner och arresteringar. Vid demonstrationen deltog även den grekisk-franske regissören Costa-Gavras.

Rivningen har redan börjat. Inget tyder på att Emek överlever, även om en form av flytt planeras och diskuteras. Samtidigt som fler protester är på gång har de första minnesrunorna över Emek redan publicerats. Filmkritikern Atilla Dorsay vid tidningen Sabah gick så långt att han avgick dagen efter demonstrationerna genom att hänvisa till sin artikel från 2011 med rubriken ”Finns inte Emek så finns inte jag”.

Plattformen för protesterna, ”Emek är vårt, Istanbul är vårt”, menar att stängningen av Emek är en del av en medveten politik. De så kallade stadsförnyelseprojekten innebär enligt kritiker att handel och kommers går före kultur och människor, samtidigt som invånarnas demokratiska invändningar förbises.

Tidigare har områden som Sulukule och Tarlabaşı i Istanbul tömts på resurssvaga invånare för att ge plats åt förnyelseprojekt. Nu ser marknaden återigen ut att gå som segrare ur striden, denna gång om Emek.

Ekim Çağlar

Brasiliansk fotbollsrebell ur tiden

Publicerad i det senaste numret av Flamman.

____________________________________________

Brasiliansk fotbollsrebell ur tiden

Doktorn är död. ”Dr. Sócrates” kallades han, den legendariske mittfältaren och läkaren, som avled den 4 december, 57 år gammal. Blicken för spelet, de blytunga skotten och de förstummande passningarna har redan gjort Sócrates odödlig, men lika stor som han var på planen var han också utanför den.

Sócrates var en rebell på många sätt. Det långa håret och skägget gav honom ett utseende som tillsammans med det klassiska vita hårbandet blev en distinkt stil, ett signum. I det brasilianska landslaget var han jätten, artisten som blandade fysisk kraft med magi. Brasilien under VM 1982 är troligen ett av de finaste lag som inte har vunnit turneringarnas turnering. Laget utgjordes av stjärnor som Zico, Éder och Falcão – och naturligtvis Sócrates. Lekfullheten trollband en hel värld. Men den stora kampen utkämpades utanför planen för doktorn.

I klubblaget Corinthians var Sócrates något mer än en viktig pusselbit i lagbygget. Tillsammans med Wladimir och klubbpresidenten Waldemar Pires var han också hjärnan bakom den så kallade ”Corinthians-demokratin”, *Democracia Corinthiana*, vars udd var direkt riktad mot den militärledning som styrde Brasilien. I Corinthians togs viktiga beslut kollektivt och demokratiskt. Spelarna hade ett stort inflytande över hur klubben sköttes. I takt med att titlarna tillskansades underminerades militärens legitimitet, samtidigt som läktarna blev ett tillhåll för oppositionella på jakt efter politiskt andrum. Militärstyret föll 1985 och ingen har på allvar vågat underskatta Corinthians’ och Sócrates’ betydelse för att återställa demokratin.

Det var med andra ord ingen slump att Sócrates alltid sågs som en atypisk fotbollsspelare. Läkardiplomet, den rebelliska intellektualismen och aktivismen gjorde honom till en sorts fotbollens motsvarighet till en av hans egna idoler, Che Guevara.

Den officiella dödsorsaken är en matförgiftning som utvecklades till en septisk chock. Men det råder få tvivel om att det var det hårda bohemlivet med alkohol och rökning som till slut satte punkt för en av fotbollsvärldens mest fascinerande historier.

Satirikern Aziz Nesin myntade uttrycket ”jag är varken höger eller vänster, jag är fotbollsspelare”. Sócrates förblev ett av få undantag från den förhärskande (och ofta korrekta) bilden av fotbollsspelare som apolitiska varelser. När Sócrates nu lämnar efter sig fru och sex barn tar han också med en viktig del av den politiska fotbollen i graven.

Ekim Caglar

Prags pärla Bohemians (och tjeckisk fotbollspolitik)

Jag kliver av vid Floras tunnelbanestation med massor av förväntan. Promenaden går mot Prag 10-distriktet. När Bohemians ska ta emot Baník Ostrava är det ett livligt möte, inte minst enligt förhandsprognoserna.

Given that any game in Prague involving Ostrava is usually a security risk, you should probably take extra care if you’re attending that match.

Med lite rutin vet man att sådana varningar kan tas med en nypa salt. Dessutom hade det krävts ett regelrätt kärnvapenkrig för att hålla mig borta från Synot Tip Arena (före detta Stadion Eden) denna söndag. Anledningen är Bohemians’ speciella rykte och en diger historia klubben innehar. Idag avbryter man dessutom en supporterbojkott av matcherna på Synot Tip Arena, vilken man gästar i frånvaron av tillgång till originalarenan Ďolíček.

Klassikerklubben Bohemians är kanske mest känd genom strafflegenden som till slut gav Tjeckoslovakien EM-guldet 1976, Antonín Panenka. Dessutom är historien om kängurulogotypen vida berömd, då klubbens symbol har blivit den gåva man fått från Australien efter en turné på 1920-talet, två kängurur, som sedan skänkts borts till Prags ryktbara djurpark. Trots ett troget hemmafölje har Bohemians gått igenom flera tragedier på sistone. Efter en ekonomisk och sportslig djupdykning tidigare under 2000-talet flyttades klubben ner till tredjedivisionen.

Det var i detta skede förortsklubben FC Střížkov Praha 9 såg sin chans att profitera på Bohemians’ goda rykte. Genom att köpa namn- och symbolrättigheter försökte man kopiera originalet och ansträngde sig för att vara kultklubbens formella representanter i Gambrinus liga i klassikerns frånvaro. I samma veva mobiliserade det riktiga Bohemians sina supportrar och påbörjade vandringen uppåt. Idag är ordningen återställd. Originalet, nu med namnet Bohemians 1905 är tillbaka i landets högsta division medan Bohemians Praha, före detta Střížkov, med stora bötesbelopp och poängavdrag (på grund av att ha bojkottat att spela mot original-Bohemians) nu lever i periferin i lägre divisoner. Låt oss kalla det för en slags poetisk rättvisa.

40 spänn för inträdet. En hunka var för en tisha och halsduk. Dryga tio pix för en Gambrinus. Bohemians är en klubb vars livsstil går att kombinera med en bohemisk livsstil.

Tifo. På andra sidan utvecklade sig bengalhavet. Snart kastas Ostravas bengaler på andra sektioner och mot planen. Med ett polisingripande var kaoset ett faktum och tre klackar (Bohemians, Baník och Slavia [sic!]) sjöng unisont ACAB (all cops are bastards). Rivaler är man – men man har också en gemensam fiende i ordningsmakten. När en polishelikopter surrar ovanför arenan är känslan av total repression närvarande. Matchen avbryts för några minuter och öl flyger över läktarna. Röken som då och då cirkulerar luktar sött och i halvtid bojkottar vi de första fem minuterna av den andra halvleken i en ytterligare manifestation för Desítka pro domácí (”Prag 10 för hemmalaget”).

Efter paus gör Baník ett ledningsmål som omgående besvaras genom Kaufmans kvittering som också blir slutresultat.

”Det är bara bra, vi får en massa biljettpengar”, förklarar Martin, min läktarkamrat. Vi diskuterar att Slavias supportrar står på den andra änden av arenan i en match där deras lag inte är delaktiga. Där har dem chansen att häckla Baník Ostravas supportrar på nära håll och samtidigt manifestera för Desítka pro domácí.
So they basically say ‘get the fuck out of here’ to you with their flag?”. “Mhmm”. Inga konstigheter. Bohemians vill hem till Ďolíček och Slavia drar sig knappast för att visa att gästerna är ovälkomna.

Men vad är då detta Desítka pro domácí? Man kan kort säga att det är en rörelse som skapats inför oktober månads lokalval och vars huvudfråga är att rusta upp och ge tillbaka Bohemians rätten till sin hemmaarena Ďolíček, några stenkast väster om Synot Tip Arena i Prag 10. Med detta enande krav står alltså två klackar som i stort sett hatar varandra och manifesterar för samma ändamål. Att Prags gigant Sparta håller till i stadens nordligare delar gör att relationen mellan grannarna Slavia och Bohemians är särskilt irriterad. Således är Desítka pro domácí en bro mellan supportrar som talar samma språk, har samma intresse, är grannar, men också bittra rivaler.

Varje fredag hålls öppna möten i rörelsen. Där går man igenom hur man ska driva på för att få igenom sina ”tio budord”, en sorts valplattform rörelsen har. Bland kraven återfinns att etablera en tydligare ekonomisk hjälp från kommunen för att Slavias och Bohemians’ verksamheter ska kunna fortgå, att stadens ekonomi ska vara mer transparent, att stoppa utvecklingen med att kommunens verksamheter läggs ut på entreprenad, att det görs miljösatsningar och att privatiseringen (framförallt av grönområden och i bostadssektorn) stoppas.

Rörelsen är på många sätt unik. Genom fotbollsintresset har man organiserat en platt styrelseform där medborgarnas krav styr agendan. Lokalt, demokratiskt och byggt på aktivism. Kanske hjälper det även alienerade fotbollssupportrar att engagera sig i andra samhällsfrågor. Politiken styr åt vänster, precis som Bohemians’ läktare, men den bygger på folklighet snarare än på doktriner. En ny form av fotbollspolitisk rörelse som visar på konstruktiva lösningar på verkliga problem, för supportrar som visar att de är en del av samhället, vilkas kollektiva problem bör ses ur en politisk utmaning värd att diskutera.

Som de själva säger: ”vi är Slavia- och Bohemians-anhängare, främst boende i Prag 10. Vi är inte likgiltiga för vad som händer i vår stad. Vi är inte professionella politiker som jobbar för egen vinning. Vi arbetar för att förändra vår verklighet eftersom vi bor här.” Att rörelsen på vissa ställen kallar sig själv för konservativ är knappast ett ideologiskt ställningstagande utan ett sätt att beskriva den traditionella lokalpatriotism som de starka lagsympatierna innebär.

På läktarna finns punkare, rastafaris, skinheads, affärsmän, gothare, gubbar, tjejer, barn. Jag förstår varför många bär St. Pauli-attiraljer. I en relativt synlig valkampanj har man fått Antonín Panenka att ställa upp, medan skådespelaren Ivan Trojan spelat huvudrollen i en fin liten minifilm till stöd för Bohemians’ eget exodus.

Matchen är slut och jag rör mig bort från mina vänner. Poliserna är överallt. Grupper av supportrar kör rusningar mot vad man tror är civilpoliser eller motståndarfans. Jag är trött och vet inte riktigt vad jag ska göra av alla tjeckiska direktiv som kommer från folk jag inte har hängt med. Plötsligt finner jag mig själv i stadsdelen Vršovice och går förbi Ďolíček.

Jag står en stund med ett leende på läpparna. Det regnar, men det stör föga. För i denna stund är mitt hjärta varmt och drunkar inte i regn, utan i grönvitt. Några minuter senare plankar jag på närmaste spårvagn för att röra mig in mot stadskärnan igen. Och jag vet att Bohemka är mitt lag.

Jag diskuterar fotboll och fascism på Sveriges Radio

Lazio kommer på besök i Sverige, så vi i PLS har opinionsbildat flitigt mot att ingen tycks bry sig om att ett lag med fascistisk prägel hälsar på i Borås den 27:e.

Idag klockan 16 kan man lyssna på när jag diskuterar frågan i Sveriges Radio. Sedan tidigare har vi skrivit en debattartikel i Borås Tidning, som ännu inte ligger uppe på nätet. Och ryktet säger att det i nästa Flamman också blir lite om Lazio. Håll till godo, no pasaran.

Uppdatering: Här kan man lyssna på ett kort sammandrag från intervjun i SR. Och här kan man läsa en kort sammanfattning av intervjun, som lagts in i en annan artikel.