Artikel i Arena om den turkiska socialdemokratins kollaps

I det senaste numret av magasinet Arena skrev jag en artikel om varför den turkiska socialdemokratin i det största oppositionspartiet CHP har misslyckats med att omsätta engagemanget från Gezi-upproret till ett progressivt alternativ till regeringspartiet AKP.

I artikeln varnade jag för att försöka triangulera högerut och ideologiskt vara nere för räkning genom att i bästa fall kunna formulera sig som ”icke-AKP” snarare än att stå för idéer om ett annat samhälle. När kandidaterna till höstens presidentval nu har presenterats kan vi konstatera att Recep Tayyip Erdogan kommer att vinna och att högermannen Ekmeleddin Ihsanoglu blir CHP:s och högerextrema MHP:s gemensamma presidentkandidat.

Med bakgrund av detta, när CHP missar en historisk chans att formulera systemkritiska åsikter, kan socialdemokratin i Turkiet i det närmaste dödförklaras. Återigen.

_______

Turkisk socialdemokrati utan kompass

Trots Gezi-upproret, korruptionsskandaler, ljudläckor som avslöjar krigsplaner mot Syrien och en mindre splittrad opposition gick det inte den här gången heller. Premiärminister Recep Tayyip Erdoğan och regeringspartiet AKP (Adalet ve Kalkınma Partisi) klaradCumhuriyet Halk Partisie testet och gick stärkta ur lokalvalen i Turkiet 30 mars.

Idag finns det åtminstone två CHP (Cumhuriyet Halk Partisi), det största oppositionspartiet. Det ena lägret står stadigt bakom de sex principer som stipulerades av Mustafa Kemal Atatürk; republikanism, populism, sekularism, reformism, nationalism och etatism. Det är här de klassiska kemalisterna tar plats, de som än idag motsätter sig avetnifieringen av den turkiska konstitutionen och erkännandet av kulturella rättigheter för landets minoriteter. Detta medan de så kallade progressiva förnyarna är beredda att ifrågasätta varje princip i syfte att demokratisera Turkiet. Därför företräds CHP idag av allt ifrån fascister med kurdskräck till revolutionära socialister.

Inkonsekvens är oförlåtligt. När Kemal Kılıçdaroğlu blev partiledare 2010 var han tydlig. Han tog ställning för partivänstern och ville göra upp med nationalistiska och militaristiska åsikter som föregångaren Deniz Baykal företrädde. Fyra år senare ser vi en håglös Kılıçdaroğlu, en byråkrat med dålig fingertoppskänsla som febrilt försöker balansera mellan partiets flyglar. Ena dagen citerar han Atatürk för att i nästa tala sig varm om kurdiska rättigheter.

Frånvaron av en sammanhållen ideologisk linje gör att CHP nästan enbart får röster från sina kärnväljare; landets sekulära medelklass vid kustområden i västra och södra Turkiet. Det är även anledningen till att lokalvalets två viktigaste kandidater, i Istanbul och Ankara, båda hämtades från andra partier strax före valet i hopp om att fälla AKP. Mustafa Sarıgül, progressiv populist, och ex-fascisten Mansur Yavaş i Ankara blev sinnebilden för CHP:s taktik som Kılıçdaroğlu beskrev med ”har vi en kandidat utanför partiet som kan få en enda röst mer än våra egna så nomineras denne”. Någon ideologisk kompass fanns inte i partihögkvarteret. Den populistiska taktiken räckte inte då AKP vann och ökade till 43.2 procent i valet. När CHP visserligen växte från 23.1 till 25.6 procent var det bara i områden där partiet redan var starkt där rösterna ökade. Kvar finns ett CHP som varken har någon ideologi eller borgmästarposter i landets två största städer.

Fjolårets landsomfattande uppror med utgångspunkt i Gezi-parken har resulterat i att medborgare i Turkiet litar till sin egen förmåga att sätta dagordningen, när den är samlad. Miljoner såg att det går att skaka om en till synes orubblig regering, bara organiseringen sker på egna villkor. Därför har de traditionella politiska organisationerna svårt att dra nytta av Gezi-upproret. När Gezi-sympatisörer säger ”det går inte att rösta bort något som inte har röstats fram” betyder det att upprorets arkitekter inte villkorslöst kommer att stödja en oppositon för att till varje pris bli av med Erdoğan. Denna antipolitiska nerv kan bara mötas med interna demokratiska strukturer och en politik som står för ett alternativ.

CHP missbedömde upproret. Gezi innebar att människor och rörelser med olika åsikter mobiliserade för ett gemensamt mål – att försvaga AKP. Att islamister och sekulära, att turkiska och kurdiska nationalister stod sida vid sida betyder inte att samma mångfald är att eftersträva i landets största oppositionsparti. I CHP:s fall har inklusion blandats ihop med populism, i brist på en tydlig ideologi som partiet kan mobilisera kring. Därför haltar CHP exempelvis i frågor rörande ekonomi och har ingen utarbetad progressiv profil, trots att AKP:s nyliberala rovdrift skördar liv. Det enda allmänheten med säkerhet kan veta är att CHP inte är AKP.

Inför höstens presidentval blir AKP:s kandidat med all sannolikhet Recep Tayyip Erdoğan. Det står redan nu klart att Turkiets nästa president är konservativ. CHP:s motdrag är ännu inte klart, men det finns en risk att partiet med populism försöker triangulera sig till höger genom att finna gemensamma kandidater med andra läger. Det lär knappast öka partiets legitimitet bland en ung upprorsgeneration som har visat att den vågar ställa krav trots förtryck och uppvisa en politisk kräsenhet även mot oppositionella. Och det ger AKP ett bekvämt utrymme att fortsätta dominera Turkiets politik.

Ekim Caglar

CHP:s kurdiska öppning

Rosornas krig pratar folk om. Det pågår något liknande i Turkiet, även om rosornas parti där under en lång period har varit allt annat än socialt eller demokratiskt. För ganska exakt femton månader sedan skrev jag en artikel i Tvärdrag inför de turkiska lokalvalen. Där diskuterades CHP:s framtid under den då stabilt sittande Deniz Baykal.

Men viktigare än så är att CHP-ledningen kan vakna upp och se verkligheten; en visionslös nationalistpolitik med ett centralstyrt parti är inte ett vinnarkoncept. Om den socialdemokratiska flygeln visar sig vara framgångsrika kommer detta sända tydliga signaler till Baykal och hans närmaste krets.

Chauvinisten och militärvännen Deniz Baykal fick sedan gå efter en otrohetsskandal och en del av min analys förverkligades när efterträdaren blev Kemal Kılıçdaroğlu. För ett halvår sedan skisserade jag fyra scenarier om det gamla kemalistpartiet CHP:s framtid, där de två sista löd enligt följande:
 

3) Kılıçdaroğlu väljs till ledare för CHP och gör inga andra förändringar än att han öppnar upp för en interndemokrati som inte har funnits under Baykal. Resultatet blir att CHP ändrar politik och profil under en längre process.
4) Kılıçdaroğlu väljs och vågar spela ut sina vänsterkort och skapar både mer interndemokrati och progressiva tendenser inom CHP. Resultatet blir att CHP ändrar politik och profil på både kort och lång sikt.

Med facit i hand kan man säga att trean och fyran till viss del har blivit det trendbrott som CHP väntat på, även om vägen är lång till ett fullföljande av dessa framtidsbilder. Interndemokratin har stärkts genom att partiledarhandplockandet av kandidater tycks reformeras bort för att ersättas av interna nomineringar, där lokalorganisationerna får mer makt. Dessutom har en viktig kemalistkonservativ bromskloss i form av Önder Sav manövrerats bort från den partielit han tillsammans med Deniz Baykal har tillhört sedan urminnes tider.

Tidigare har Kılıçdaroğlu dessutom stått för progressiva uttalanden rörande en framtida fred mellan Turkiet och den kurdiska PKK-gerillan, där han menat att ”det inte går att göra rent blod med blod” och att lösningen ”inte är någons recept ni ska ta efter – det är folkets recept som ska följas”. Uttalandet var vagt men sade en del om Kılıçdaroğlus utveckling. I övrigt har en allmänt ickenationalistisk hållning varit ett glädjeämne. I den praktiska politiken har Kılıçdaroğlus CHP velat återknyta till SHP:s prokurdiska rötter genom att skriva en ny så kallad ”kurdrapport” där krav på kurders sociala, politiska och kulturella rättigheter ska erkännas. Dessutom har Kılıçdaroğlu öppnat för att en amnesti för fångar kan äga rum; ett stort steg för ett land som sedan decennier burat in tusentals människor som ens vågat tala kurdiska eller bedrivit en prokurdisk politik.

De senaste dagarnas händelser har ytterligare ökat optimismen om en ytterligare minskad nationalism i CHP. I Paris har Kılıçdaroğlu lämnat blommor vid två revolutionära kurdiska ikoners gravar vid Père-Lachaise-kyrkogården. Yılmaz Güney och Ahmet Kaya tycks nu äntligen kunna bli betraktade som de stora kulturpersonligheter de var, även om erkännandet är postumt.

Nästa steg har varit Kılıçdaroğlus charmoffensiv vid Socialistinternationalens möte i Paris, där särskilda möten hölls med Ségolène Royal, ledare för det franska socialistpartiet, och Georgios Papandreou, socialdemokratiska PASOKs premiärminister i Grekland. En kursändring i partiet är även att CHP nu vill att Turkiet ska gå med i EU. Motivet till att Paris-besöket medvetet förstoras upp i CHP-läger och medier är naturligtvis att partiet försöker att knyta an till den socialdemokrati som partiet bekänner sig till, men som har lyst med sin frånvaro så länge. Åter börjar CHP närma sig vänsterns fackförbund och Kılıçdaroğlu talar om sociala orättvisor, frånvaron av sociala skyddsnät och en ökande fattigdom i Turkiet – och behovet av sociala rättigheter framför en konservativ allmosepolitik.

Med rätta har CHP:s placering till vänster på den politiska skalan ifrågasatts. Därför kommer de nya möjligheterna till samarbete med det prokurdiska partiet BDP som en ytterligare bekräftelse på att något har hänt i CHP. Partierna har nämligen initierat en formell kontakt med bayrambesök och BDP-ledaren Selahattin Demirtaş har dessutom föreslagit ett valsamarbete inför nästa års parlamentsval. BDP-profilerna och parlamentsledamöterna Osman Özçelik och Sırrı Sakık är försiktigt positiva, medan Kılıçdaroğlu menar att CHP ska sikta på att försöka komma till makten av egen kraft. En del av CHP:s ledarskap har dock uttryckt intresse för att tillsammans gå till val.

Samarbetet är inte troligt inför nästa års val. Anledningen är bland annat att CHP fortfarande inte är en klart ickenationalistisk kraft och har en bit kvar på vägen till att bli ett trovärdigt socialdemokratiskt alternativ i det politiska landskapet. Ett annat skäl är att ett BDP-samarbete lär kosta mer än det smakar om det innebär att man skrämmer iväg väljare till högerextrema MHP, som många hoppas ska åka ur parlamentet. Frågan många ställer sig är om BDP överhuvudtaget tror på en valallians med CHP. Kanske är det inte det stora i den senaste tidens utveckling. Det viktiga är istället de sannolika motiven bakom BDP:s utsträckta hand.

Att BDP inte är ett vänsterradikalt alternativ vet många. En ljum socialdemokrati som kräver demokratiska ändringar är ändå radikalare än den politik CHP uppvisat de senaste decennierna. BDP:s initiativ kan därför tolkas som en uppskattande gest i riktning mot CHP som under Kılıçdaroğlu gör försök att reformera partiet. Med andra ord kan CHP uppfattas som ett parti som idag står närmare BDP, något som kan leda till att det kurdiska partiet inte vill ha en konkurrent om rösterna i sydöstra Turkiet. Samtidigt är det vida känt att BDP har svårt att attrahera turkiska väljare. Således skulle en valallians bli CHP:s väg till att fylla ut parlamentet med politiker som kommit in på partiets listor i sydöst, medan BDP har hittat en väg att kunna ta del av västra Turkiets valmannakår på ett mer fördelaktigt sätt och samtidigt ytterligare tagit ett steg bort från PKK, vars fängslade ledare Abdullah Öcalan nyligen varit i ett ordkrig med Osman Baydemir, BDP-borgmästare i Diyarbakır.

Denna eventuella konkurrenssituation, för trots Kılıçdaroğlu förändringsvindar var hans parti svagt i kurdiska områden (med undantaget Tunceli / Dersim) i konstitutionsfolkomröstningen i september, kan annars vara ett sätt att locka fram CHP:s nationalister att visa sitt missnöje med ett eventuellt samarbete med BDP – och så se till att kurder blir mindre benägna att falla för Kılıçdaroğlu. De första reaktionerna inom CHP visar att man ännu inte är moget att gå in i ett samarbete med ett parti som utmanar den turkiska nationalismen. De radikala alternativen finns fortfarande i de små vänsterrörelserna utanför parlamentet. Ännu har CHP många kemalistiska kvarlevor att göra upp med. Men de startar en diskussion och visar att Turkiets politiska landskap kommer att bli mycket intressant att följa inför nästa års parlamentsval med tanke på CHP:s försiktiga vandring vänsterut under Kılıçdaroğlu.

När folkhemmet var blåvitt

Ser att Tvärdrag lagt upp mitt IFK Göteborg-reportage på nätet. Många tänkvärda idéer från legender som Håkan Mild, Roger Gustafsson, Ruben Svensson, Bebben och Torbjörn Nilsson. Läs, läs.

Bollen är död – i alla fall som folkrörelse, tänker nog de flesta. Finns det någon
själ kvar i en sport så dränkt i pengar? På 1990-talet var Blåvitt ett undantag i
Europa. Tvärdrag sände Ekim Çaglar för att tala med folk kring IFK Göteborg för
att se om det fortfarande finns någon idealism kvar i fotbollen.

Ladda hem reportaget i sin helhet via länken.

Om Palme och socialdemokratin i Tvärdrag

Den som läser den socialdemokratiska tidningen Tvärdrag kan ta del av en kritisk essä om socialdemokratin under och efter Olof Palme. Underlaget för texten har varit en bok där Olof Palme, Bruno Kreisky och Willy Brandt diskuterar den demokratiska socialismen.

Tidningen rekommenderas även för folk som står vänster om socialdemokratin. Mitt eget bidrag i det här numret vittnar om den ideologiska bredd, inte minst åt vänster, Tvärdrag erbjuder.

Reklam för det nya numret här.

I Tvärdrag om lokalvalen i Turkiet

Jag har nyligen börjat skriva för SSU-tidningen Tvärdrag.

Min första artikel där handlar om de kommande lokalvalen i Turkiet.

Med hopp om långsiktiga strategier och en etablering av vänsteralternativ kan så även ett AKP-dominerat val bli intressant och framförallt viktigt att följa. Det återstår att se om den socialdemokratiska offensiven i CHP-leden lönar sig. Om så inte blir fallet är risken att den efterlängtade vänsterrevanschen i partiet aldrig äger rum och då skulle en radikalare vänster mitt i en eningsprocess framstå som ett betydligt mer attraktivt alternativ för de som tror på demokrati och en socialt inriktad politik.

Läs hela på Tvärdrags hemsida.