Ambitiöst samarbete med en vänsterprofil vid rodret

Ertugrul Kurkcu (foto: Murat Kuseyri)I veckans Flamman publicerades mitt Ertugrul Kurkcu-porträtt, som även går in på djupet rörande ett nytt partibygge där turkiska vänsterrörelser och kurddominerade BDP samarbetar. Det återstår att se huruvida detta etablerar BDP:s vänsterprofil eller om det snarare ska ses som en historisk allians för att en gång för alla frågan om kurdernas situation i Turkiet.

Angrepp från premiärminister Recep Tayyip Erdoğan och hans konservativa AKP-regering (Adalet ve Kalkınma Partisi) varvas med slag från Turkiets radikala vänster. Positiva röster höjs för att HDP och HDK cementerar den kurdiska rörelsens vänsterprofil och dess samröre med turkiska krafter. Men kritik riktas mot att partiprojektet främst är ett sätt att ge BDP större politiskt utrymme. Detta är känsligt då kritiker från vänster ser BDP som insnöat på kurdfrågan och måttligt intresserat av socialism och genomgripande förändringar av det ekonomiska systemet, samtidigt som behovet av solidaritet med en förtryckt folkgrupp och rörelse likväl understryks.

Artikeln går att finna i sin helhet här.

Recension: Hängd vänsterikon i levande skildring

Recensionen tidigare publicerad i Flamman.

____________________

Dokumentär
Regi Yunus Nihat Özcan
Delikanlim – Iyi bak yildizlara (2012)
Kalan

Hängd vänsterikon i levande skildring

När Bosporens vatten stänker upp i ansiktet närmar sig Kadiköys torg på Istanbuls asiatiska sida. Av alla sinnen är hörseln den mest närvarande. När färjan fortfarande har en bit kvar till land hörs en nykomponerad sång till minne av 68-revolutionären Deniz Gezmis. Det är den 6 maj, på dagen 40 år sedan den legendariske vänsteraktivisten Gezmis hängdes. Vi är ett antal tusen människor som har kommit hit för att hedra honom och hans kamrater.

Vad kan vara svårare än att berätta en historia som många redan känner till här? Hur gör man en dokumentär om den turkiska vänsterns mest kända profil utan att det blir en torr upprepning av allt som redan har sagts och skrivits? Förutsättningarna för dokumentärfilmaren och journalisten Can Dündars och regissören Yunus Nihat Özcans Delikanlim, om Deniz Gezmis och Turkiets 68-vänster, var knappast lätthanterade.

Det är inte bara det unika bildmaterialet som gör det. Flera av 68-vänsterns stora aktioner levandegörs och aktualiseras i Delikanlim. Kampanjerna mot den amerikanska sjätte flottans besök i Turkiet, kampen tillsammans med den palestinska motståndsrörelsen och den ökande militansen i vänsterrörelsen behandlas utan restriktioner. I centrum, i både filmen och 68-vänstern, fanns Deniz Gezmis, som 25 år gammal kom att hängas tillsammans med sina kamrater Yusuf Aslan och Hüseyin Inan den 6 maj 1972.

Högerns historieskrivning har utpekat Gezmis’ generation som en samling äventyrslystna terrorister. Den extensiva litteraturen från vänstern är visserligen en motpol till denna, men kanske är Delikanlim ett av de viktigaste bidragen i kampen om historien. Detta mest tack vare dokumentärens närvaro och värme som tillåter revolutionärerna att fortsätta att kommunicera och föra en dialog med det folk de ville befria, allt genom Dündars och Özcans film.

Att just Dündar, som 2008 skapade stor debatt med sin film om Atatürk (Mustafa, 2008), står bakom produktionen är en garanti för storpublik och offentligt genomslag. Likt Mustafa är också klippningen, varvandet mellan vittnesmål och dikter, ackompanjerat av musik genomförd med precision, denna films behållning.

I ett samtal med Dündar reflekterade jag över filmens betydelse. Vad jag betonade var att historieskrivningen är en högst politisk aktivitet och att vänstern, särskilt i Turkiet, utsätts för förtal där tortyr och mord indirekt accepteras med vaga hänvisningar till landets dåvarande situation, i kalla kriget. Dessutom är rena faktafel om personer och rörelser inom vänstern på 1960- och 1970-talet ett populärt debattknep. Delikanlim är således både en stor kulturgärning och värdig dokumentation av en generation vars krav på självstyre och en genuin demokrati fortfarande ekar på Turkiets universitet, gator och torg.

Nytt försök – samtal om valet i Nederländerna

Lunchseminarium och färsk rapport om S-framgången i Holland:

Exemplet Holland mitt i eurokrisen

Välkommen till lunchseminarium på Arbetarrörelsens tankesmedja om politik och ekonomi i Europa utifrån exemplet Holland, ett land som präglats av stark eurokritik och såväl höger- som vänsterpopulism. Valet blev dock inte den framgång holländska Vänsterpartiet räknat med. Även främlingsfientlige Geert Wilders misslyckades.
Frilansjournalist Torsten Nilsson, kännare av nederländsk politik, presenterar en analys den politiska situationen i Nederländerna efter valet den 12 september. Ekim Caglar, Palmecentret, som skrivit magisteruppsats om populism och A-smedjans utredningschef Monika Arvidsson kommenterar situationen i Europa mot bakgrund av eurokrisen och det holländska exemplet.

Samtalsledare: Tommy Svensson.

Plats: Arbetarrörelsens Tankesmedja, Barnhusgatan 16, 3 tr, vid Norra Latins skolgård i Sthlm.
Tid: Tisdag 25 september, kl 11.30-13.00.
Vi bjuder på lätt lunch.

Anmälan: info@ts.lo.se

Ett liv på vänsterkanten (farväl Metin Kurt)

”Jag är varken höger eller vänster, jag är fotbollsspelare” var ett uttryck som satirikern Aziz Nesin ofta tillskrev apolitiska personer. I den turkiska kontexten finns det dock ett lysande undantag, Galatasarays legendariske vänsterytter Metin Kurt. Efter en tids sjukdom gick Kurt bort igår, 64 år gammal. Därmed är vänsterfotbollen också en profil fattigare.

Metin Kurt

Metin Kurt

Metin Kurt var sin generations rebell. Som en offensiv kraft i landslaget (26 landskamper mellan 1968-1975) och Galatasaray var hans plats däremot aldrig ohotad. Kurts politiska aktivitet renderade i en rad disciplinära åtgärder, och i en del fall i rena häxjakter. Metin var socialisten som spenderade ett helt liv på vänsterkanten. Otymplig både för sina ideal och sin snabbhet. Han strejkade för fotbollsarbetarnas rättigheter i syfte att stärka amatörspelarnas status, bekämpade användningen av dopning med hänvisning till klubbledningarnas girighet på bekostnad av spelarnas hälsa, bildade fackföreningar för idrottsutövare och var vid en period aktiv som politisk sportjournalist. Men framförallt var han symbolen för en annan (fotbolls)värld.

Mot slutet av sitt liv var Metin aktiv i Turkiska kommunistpartiet (TKP) och kandiderade i parlamentsvalet ifjol på partiets listor. Han deltog även regelbundet vid arrangemang mot den moderna fotbollen. Idag blir vänstergrupper allt synligare på Galatasarays läktare, inte minst genom ultrasgruppen TekYumruk. Dessa supportrar har mist en aktiv kamrat och en gammal idol. Därför är det med stor sorg som stafettpinnen nu har överlämnats.

Kommentarer kring repressionen mot fackligt aktiva i Turkiet

71 personer arresterades i veckan, i något som får medeltida häxjakter och inkvisitionen att framstå som en tebjudning. Arbetaren uppmärksammade detta och gjorde en intervju med mig för att reda ut begreppen.

Varför vill regeringen tysta fackföreningen Kesk?

– Enligt Kesks generalsekreterare Ismail Hakki Tombul beror arresteringarna på två saker. Dels menar han att det är en hämnd för en strejk Kesk genomförde den 21 december. Strejken var en protest mot en ny konservativ utbildningsreform som bland annat tillåter yngre elever att välja religiösa kurser. Och dels är Kesk en obekväm röst i frågor som rör olika minoriteters rättigheter. De förespråkar bland annat en fredlig lösning på kurdfrågan.

Resten av intervjun går att läsa här.

Vi minns dig, Erdal

Erdal Eren (25 september 1964 – 13 december 1980)

Vänsteraktivisten Eren, 16 år, hängdes av Kenan Evrens militärjunta.

”Inte hänga dem? Är det bättre att mata dem?” frågade Evren. Människoföraktet fick ett ansikte.

31 år senare går mördarna fortfarande fria. Kvar finns ett sår som aldrig vill läka.

Brasiliansk fotbollsrebell ur tiden

Publicerad i det senaste numret av Flamman.

____________________________________________

Brasiliansk fotbollsrebell ur tiden

Doktorn är död. ”Dr. Sócrates” kallades han, den legendariske mittfältaren och läkaren, som avled den 4 december, 57 år gammal. Blicken för spelet, de blytunga skotten och de förstummande passningarna har redan gjort Sócrates odödlig, men lika stor som han var på planen var han också utanför den.

Sócrates var en rebell på många sätt. Det långa håret och skägget gav honom ett utseende som tillsammans med det klassiska vita hårbandet blev en distinkt stil, ett signum. I det brasilianska landslaget var han jätten, artisten som blandade fysisk kraft med magi. Brasilien under VM 1982 är troligen ett av de finaste lag som inte har vunnit turneringarnas turnering. Laget utgjordes av stjärnor som Zico, Éder och Falcão – och naturligtvis Sócrates. Lekfullheten trollband en hel värld. Men den stora kampen utkämpades utanför planen för doktorn.

I klubblaget Corinthians var Sócrates något mer än en viktig pusselbit i lagbygget. Tillsammans med Wladimir och klubbpresidenten Waldemar Pires var han också hjärnan bakom den så kallade ”Corinthians-demokratin”, *Democracia Corinthiana*, vars udd var direkt riktad mot den militärledning som styrde Brasilien. I Corinthians togs viktiga beslut kollektivt och demokratiskt. Spelarna hade ett stort inflytande över hur klubben sköttes. I takt med att titlarna tillskansades underminerades militärens legitimitet, samtidigt som läktarna blev ett tillhåll för oppositionella på jakt efter politiskt andrum. Militärstyret föll 1985 och ingen har på allvar vågat underskatta Corinthians’ och Sócrates’ betydelse för att återställa demokratin.

Det var med andra ord ingen slump att Sócrates alltid sågs som en atypisk fotbollsspelare. Läkardiplomet, den rebelliska intellektualismen och aktivismen gjorde honom till en sorts fotbollens motsvarighet till en av hans egna idoler, Che Guevara.

Den officiella dödsorsaken är en matförgiftning som utvecklades till en septisk chock. Men det råder få tvivel om att det var det hårda bohemlivet med alkohol och rökning som till slut satte punkt för en av fotbollsvärldens mest fascinerande historier.

Satirikern Aziz Nesin myntade uttrycket ”jag är varken höger eller vänster, jag är fotbollsspelare”. Sócrates förblev ett av få undantag från den förhärskande (och ofta korrekta) bilden av fotbollsspelare som apolitiska varelser. När Sócrates nu lämnar efter sig fru och sex barn tar han också med en viktig del av den politiska fotbollen i graven.

Ekim Caglar

Varför det smärtar den 6 maj

Deniz Gezmiş (f. 1947 – d. 6 maj 1972)
Yusuf Aslan (f. 1947 – d. 6 maj 1972)
Hüseyin İnan (f. 1949 – d. 6 maj 1972)

Därför. Särskilt känslosamt är det i år på grund av Halit Çelenks bortgång häromdagen. Çelenk var de tre revolutionärernas advokat och en mycket omtyckt figur i vänsterkretsar i egenskap av försvarare av de aktivister som kom att hängas den där dagen för exakt 39 år sedan.

Läs gärna EMEP:s artikel från 2009 som beskriver historien om de tre avrättade.