Skräddaren som byggde socialismen

Socialism fungerar inte i praktiken, sägs det. Frågan är då varför Fikri Sönmez, som dog i en fängelsehåla den 4 maj 1985, lyckades sätta skräck i en konservativ regering under ledning av Süleyman Demirel och Kenan Evrens fascistjunta. Svaret är enkelt: skräddaren Fikri Sönmez praktiserade socialismen i kommunen Fatsa i

Fikri Sönmez

Fikri Sönmez

Ordu vid Svarta havets kust – något som har gått till historien som Turkiets svar på Paris-kommunen.

Sönmez ställde upp som oberoende vänsterkandidat med stöd från den revolutionära organisationen Devrimci Yol i ett lokalval 1979. Han vann och inledde med att dela upp orten i elva mindre administrativa områden för att minska avståndet mellan makten och folket. De döptes om till folkkommittéer och samlades varannan månad för att utvärdera och vägleda Sönmez i hans arbete som borgmästare. En form av deltagande demokrati som andra kommuner bara kunnat drömma om tidigare, med andra ord.

Ortens stora hasselnötsnäring inrättades i kooperativ. Den svarta marknaden som plågade invånarna i kommunen raderades snart ut. De beslagtagna varorna ur hajarnas lager delades ut till befolkningen. Stora kulturfestivaler gjorde att Fatsa snart blev symbolen för ett genuint demokratiskt styre med revolutionära förtecken. Reaktionerna var naturligtvis inte odelat positiva. Premiärminister Süleyman Demirel förstod allvaret när även medierna varnade för att exemplet Fatsa riskerade att sprida sig i landet. Som journalisten och CHP-politikern Oktay Ekşi vid

Süleyman Demirel, mångårig premiärminister och president

Süleyman Demirel, mångårig premiärminister och president

tidningen Hürriyet skrev, ”om ni låter det här gå så blir hela Turkiet Fatsa!”, med en illa dold vilja till att riva det socialistiska bygget.

I god tid före 12 september-juntans entré gick regeringstrupper in i Fatsa. Närmare bestämt den 11 juli 1980. Då hade den antikommunistiska häxjakten pågått under lång tid. Intressant nog skrev de lokala oppositionella krafterna (Demirels AP, CHP och MSP) i kommunen ett gemensamt uttalande där man bekräftade det alla redan visste; man undrade varför regeringen ville skapa oordning i en kommun som Fatsa där det trots alla spekulationer varken rådde någon ockupation eller fanns några militanta tendenser. ”Punktoperationen” som den kom att kallas basunerades ut relativt tidigt och målet stod utom allt tvivel, Fatsa skulle åter bli en dysfunktionell kommun i regeringens smak. Fikri Sönmez valde att stanna i kommunen. Han blev sedermera gripen och satt i fängelse medan kvarvarande revolutionärer beväpnade sig och drog ut på landsbygden för att där kämpa mot ett oundvikligt nederlag.

Som Dev-Yol-ledaren Oğuzhan Müftüoğlu berättar i sin nyutkomna intervjubok; på den tiden kunde kvinnor gå ute på kvällarna i Fatsa. Projektet sammanfattade han med att de ville bygga ett styre med hjälp av folkets deltagande. Skulle man lyckas skulle det också vara med hjälp av folkets deltagande. Och om man skulle misslyckas skulle även det vara med hjälp av folkets deltagande.Problemet var helt enkelt att man gjorde det hela lite för bra, där rättvisa, jämställdhet och demokrati verkligen implementerades. Därför är det heller inte konstigt att Fatsa har blivit ett populärt studieobjekt för akademiker och journalister långt efter Sönmez’ borgmästarsejour.

Därför stannar vi alltid till när någon säger att socialismen inte fungerar i praktiken i Turkiet. För många minns och uppskattar fortfarande skräddaren Fikri Sönmez, som dog i en hjärtattack i fängelse efter år av tortyr.

Blodiga söndagen och ett torg fullt av döda att minnas

När han fick för sig att berätta om området Talimhane visste han att det bara var några hundra meter kvar till Taksim-torget där jag skulle av. Därför passade han på att peka rakt upp mot det berömda taket på hotellet Marmara. ”Det var därifrån de sköt ner mot folkmassorna. Många dog”.

Jag visste naturligtvis om historien och taxichauffören själv hade med all sannolikhet åkt förbi just denna plats ett tiotal gånger per dag i många år utan att behöva tänka på det, men vissa minnen suddas inte ut. Han berättar inte om den berömda statyn, till minne av befrielsekriget, på platsen. Inget om turistattraktioner. Än mindre om rekommenderade restauranger. Han berättar om slakten på över 30 socialister på första maj 1977, vilken brukar kallas ”den andra blodiga söndagen” i den turkiska historien.

Nyss hemkommen från en vistelse i Istanbul är jag än mer övertygad om att det alltid kommer att kännas på det här sättet. För varje plats som bär på storslagna historier vrids hjärtat om för att det även finns minnen och öppna sår som värker. Kanske är det därför man älskar Istanbul. Man behöver inte vara romantisk för att åtminstone förstå att detta är en definitiv källa till fascination.

Det blev lätt patetiskt vid ett av mitt favoritstråk för att köpa böcker, på väg mot Istanbuls universitet från marknads- och butiksområdet som börjar vid Eminönü och slutar där jag befinner mig. Att Turkiet inte går med i EU är inga problem säger innehavaren av bokhandeln. ”Vi behöver dem inte! Vi har tusentals kryddsorter i vårt land. I Europa har dem bara runt hundra”. Det är inte ens någon logisk och träffsäker metafor och färden fortsätter med Beyazıt-torget. Platsen är betydelsefull och synen magnifik.

Beyazıt är blott en liten del av Istanbul, men den har kommit att bli speciell för sin historia i modern tid. Kanske är det ett sammanträffande att den marxistiska världspoeten och legenden Nazım Hikmet redan 1960 skrev en dikt om den dödade aktivisten Turan Emeksiz här på Beyazıts torg. Mer skulle komma.

Ibland är det som att få en kniv i hjärtat vid blotta tanken på denna, en av mina favoritplatser. Idag är det nämligen årsdagen av den så kallade blodiga söndagen (Kanlı Pazar) som inträffade 1969 vid Taksim, men som startade vid Beyazıt-torget. Det var en vändpunkt eftersom morden på vänsteraktivisterna Turgut Aytaç och Duran Erdoğan blev ytterligare ett bevis för att stat och reaktionära krafter kunde samarbeta i kampen mot en växande vänster som denna dag hade samlats till en antiimperialistisk demonstration. Bakgrunden till denna skamfläck i historien går att läsa här.

Som om detta inte var nog är Beyazıt också den plats där Turkiets ’68-vänster fick en av sina första stupade kamrater, när Taylan Özgür sköts i huvudet på platsen, något jag nämnde i Gaudemaus nyligen.

Och det här är bara några av många exempel på när historien känns i hela kroppen när man går genom det alltigenom mäktiga Istanbul – städernas stad där varje liten detalj kan ge ändlös glädje, men också förtvivlad sorg.

Sorarlar bir gün sorarlar…” – Ruhi Su

Att tänka på inför framtiden

Krönika publicerad i senaste Flamman
__________________________________

För övrigt är nästa rond i postvalstraumat inledd. Vi lever under en seglivad borgerlig regering och Sverigedemokraterna har tågat in i riksdagen. En besvikelse av historiska mått har börjat bli vardag. Eftervalsanalyserna är många och ofta kloka. Ibland är de mer lika Ilija Batljans mantra; att Vänsterpartiet är den stora syndabocken i det rödgröna debaclet.

Interna debatter är viktiga och är redan igång. Ofta är det dock lättast att beklaga sig över bristen på dialog och framtidshopp. Även jag har kritiska åsikter om det rödgröna samarbetet, valrörelsen och nu senast även om Vänsterpartiets framtidskommission, men i nuläget är den enskilt viktigaste vad alla kan bidra med för att underlätta en rörelse i en önskad ideologisk riktning. I valrörelsen var de borgerliga och dess trogna mainstreammedier i oväntad utsträckning inriktade på Vänsterpartiet, slagträet för att sänka de rödgröna. Det ökända kommunistkortet spelades ut och nådde inte sällan ahlmarkska nivåer. Lågvattenmärket satte standarden tidigt när Johnny Munkhammar (Aftonbladet 8 februari) menade att Vänsterpartiet vill ha det som i Nordkorea. När det rödgröna samarbetet är lagt på is är en hetsjakt mot vänstern inte lika attraktiv. Nästa steg har dock blivit ett sverigedemokratiskt fokus på vänstern där man själva siktar på att bli rumsrena genom att svartmåla V. Där det behövs hejas ohederliga paralleller på av borgerliga debattörer.

Det är i den kontext vänstern söker en kurs inför framtiden. I en tid då ”förnyelse” ofta flyttar vänstern högerut är det viktigare än någonsin med en rak och tydlig politik med självförtroende. Det är lätt att förstå att en borgerlig hegemoni i medier ser gillande på utflykter till höger. En mer moderat politik skulle visserligen belönas av borgerliga medier, men gjorde det på intet sätt av väljarna. Låt oss inte glömma bort det.

Min eftervalsanalys i turkiska BirGün

Ett inlägg som bara lär intressera de läsare som kan turkiska. Häromdagen publicerades min eftervalsanalys med fokus på Vänsterpartiet och Socialdemokraterna, med en diskussion om framtiden i den turkiska vänstertidningen BirGün. Om jag orkar drar jag en sammanfattning senare, artikeln finns på länken via PDF eftersom BirGüns hemsida lägger upp i helgen. Nu återstår bara att packa inför en påfrestande helg…

Sarsilan Isveç solunun arayifllari (Ekim Caglar) – BirGün 11 Ekim 2010

Google Translate kullanmaya gerek kalmadı, türkçe bilen okurlarım. Seçim sonrası İsveç solu üzerine BirGün’de yayınlanan makalemi okumak için linke basın. Bir kerelik de olsa bir kıyak çekelim dedik…

Knä i skrevet av Evo Morales

Hur kul som helst egentligen. Sverige ska spela landskamp mot Holland.  Landslagstränaren Bert van Marwijk plockar bort de värsta busarna och Sverige andas ut. Fotboll är en kampsport, men alltför våldsamma spelare som Nigel de Jong ska man vara utan.

Ungefär samtidigt spelas en sorts uppvisningsmatch i Bolivia, där bland annat borgmästaren i La Paz, Luis Revilla, formerade ett motståndarlag för att kämpa mot president Evo Morales. Matchen var tänkt som ett möte mellan Morales’ vänster i Movimiento al Socialismo och Movimiento Sin Miedo–oppositionen, där den kontroversielle Revilla ingår. Extra infekterat eftersom oppositionen anser att Revilla är måltavla för en politisk hetsjakt, klagad för grund av otillåten användning av ekonomiska medel.

Då kommer smällen. Rätt i de känsliga regionerna.

Presidenten kör en klassisk pungspark. Motståndaren ska ha spelat hårt mot Evo – och det var just motståndaren och inte Morales som blev utvisad. Det sägs dessutom att motståndaren ska ha varit på väg att arresteras, något borgmästaren förhindrade.

Matchen? Fyra utvisningar och slutresultat 4-4.

Vägskäl inför ökade nationalistiska stämningar i Turkiet

Mörka krafter tjänar på detta, att potentiella bröder blir svurna fiender i Turkiet. I områden i Hatay har situationen spårat ur så kraftigt att man talar om lynchningsförsök på civila kurder. Anledningen är relativt enkel att förstå; för högerextremisterna finns det inget annat än turkar mot PKK-are. Så alla ska välja sida. De som inte är högerextrema våldsverkare är således PKK-are. Så funkar den nationalistiska mentaliteten – ett sätt som belönas av folk på högre ort. Och när det som i Dörtyol har dödats poliser är nivån av aggressivitet utom alla gränser.

Hur annars kan man inte ingripa starkare mot lynchningsförsöken och kurders utsatta situation i hela landet? Hur annars kan banden mellan våldsverkande fascister och högerextrema MHP vara så uppenbart utan att repressalier var ett faktum? Hur annars kan det visa sig att till och med militärer varit med och provocerat fram upplopp?

En sak är säker. Om MHP inte hade varit ett turknationalistiskt parti, utan istället ett kurdiskt… då hade vi kunnat glömma att de fått ställa upp i nästa val.

Om något positivt ska kunna hämtas från detta är det att viktiga steg tas. Turkiets arbetarrörelse är en av de krafter som trots allt arbetar för en fredlig och rättvis lösning på de demokratiska problem (det är dags att sluta kalla detta för ett kurdproblem som man ofta gör i Turkiet) som finns i landet.

Som DISK-ordföranden Süleyman Çelebi säger är de senaste händelserna en samling provokatörers sätt att röra upp nationalistiska känslor för att skapa konflikter mellan folkgrupper. Problemet är att detta kommer att lyckas om man inte sätter rätt etikett på det hela; vågen av hatbrott är rasistiska. Så när AKP-regeringen gör allt för att försöka koppla våldsvågen till fotbollsgrupper i Inegöl (enligt inrikesminister Beşir Atalay) och allt annat utom att kalla det vid dess rätta namn är det ett sätt att sopa problem under mattan. Det kommer att stå landet dyrt på många sätt, och de som lider mest kommer att bli de människor som vill ha fred i Turkiet.

Min vän Çelebi har även bra idéer om konfliktens kärna. Han menar att AKP mist sin trovärdighet genom att å ena sidan tala om vapenstillestånd, men å andra sidan stänga partier och gripa representanter bland kurderna. Samtidigt lägger han även ansvaret på alla grupper som är verksamma i kurdfrågan. Alla ska krävas på fredliga intentioner. Tack och lov så står DISK som vanligt på rätt sida. Som vanligt.

Och detta är viktigt att se. Artister, konstnärer, vänsteraktivister, fackliga representanter och människorättskämpar står sida vid sida och formulerar fredsbudskap utan att fråga varandra om de är kurder eller turkar. Förhoppningsvis påverkar detta landets makthavare, något som kanske främst tycks ske inom CHP, det parti som under Deniz Baykals decennier långa styre utvecklade sig till ett minst sagt nationalistiskt och militaristiskt parti, men som nu under Kemal Kılıçdaroğlu tycks gå åt rätt håll. Detta genom att man nu lovar att man ska gå tillbaka till partiets rötter från 1989, när man hette SHP och släppte en ”kurdrapport” som krävde kulturella och politiska rättigheter för landets kurdiska befolkning. Löftet nu är att man ska gå ännu längre i sin öppenhet i kurdfrågan. Dessutom tolkades den nye partiledarens tal vid ordförandeinstallationen som en flört med landets kurdiska befolkning när han kritiserade parlamentsspärren på tio procent, en regel som utan tvivel försvårat den kurdiska etableringen i det politiska livet.

Än är partiet inte ett fullgott alternativ för ickenationalister, men skönt är att ett parti som tidigare gått i bräschen för att piska upp nationalistiska stämningar nu ändå ser ut att vara en konstruktiv kraft. Mer sånt behövs, samtidigt som de mer pålitliga demokratiska krafterna reder ut det kaos som för landet närmare en allt större konflikt.

Vägskälet står klart: antingen mer nationalism och närmare ett inbördeskrig av större mått. Eller en rättvis fred som gör landets bröder och systrar med olika bakgrund till jämlikar.

Vi minns dig, Kazim


Samma text som förra året – ett sätt att minnas.

Det var just den 25 juni 2005 som en av Turkiets mest lysande folkmusiksstjärnor gick bort i lungcancer, endast 33 år gammal.

Minnet av honom som en musiker som arbetat så hårt för att vårda illa tilltyglade kulturskatter från nordöstra Turkiet skulle göra Kazim till en modern hjälte. På en mängd nästintill bortglömda språk och dialekter från den lazeriska kulturen blev han minoritetens språkrör och en mycket uppskattad folk- och rockmusiker i hela Turkiet.

Förutom sitt brinnande intresse för olika minoriteter i Turkiet var han också högst fotbollsintresserad. Lika rebellisk som han var politiskt, som övertygad socialist, var han även som anhängare. De nordöstra regionernas stolthet, Trabzonspor, låg honom varmt om hjärtat. Förklaringen; Trabzonspor är det enda laget från Anatolien, det vill säga utanför Istanbul, som lyckats erövra det turkiska mästerskapet i fotboll. Att skaka om etablissemanget går inte obemärkt förbi. Av politiska orsaker stödde han även kultklubben på vänsterkanten, tyska St. Pauli.

För exakt fem år sedan gick Kazim bort i lungcancer. Sorgen spred sig kring Svarta havets östra kust i Turkiet och svepte in över landet. Än idag känns förlusten svår och orättvis. Vila vidare, Kazim. Grattis till Trabzonspors cupguld, canim yoldasim.

Antiterrorstyrkor mot fackförbund

Varför arresteras 30 fackliga aktivister från KESK, däribland flera ur ledarskapet, tror ni? Att delta vid ett arrangemang för att hedra den gamla revolutionären Mahir Çayan (högertolkning av hans rörelse THKP-C här) och Güler Zere räcker tydligen som brott, trots dessa personers kamp för demokrati, jämlikhet och socialism – värden som Turkiet än idag är i behov av. Till råga på allt är det antiterrorstyrkor som arresterar. Aktivisterna tycks ännu inte vara släppta och KESK har under flera dagar ordnat aktiviteter, med bland annat sittstrejker, för att protestera mot behandlingen.

I det dagliga nyhetsflödet glöms fackförbunden i Turkiet bort. Talar man om bristen på demokrati i landet är det en bra ände att börja i, inte minst efter de senaste dagarnas händelser. För förtrycket mot fackförbunden är systematiskt och de senaste åren har tusentals aktivister och ledare fått smaka på statens repression. Det finns en enklare förklaring – under DISK:s fackliga ledarskap har arbetarrörelsen fått nytt självförtroende och på allvar börjat utmana regeringen. 1 maj-turerna var den senaste stora segern. Så när människor tröttnat på AKP:s nyliberala ekonomiska politik och fler får sympatier för facken, inte minst efter TEKEL-arbetarnas strid, är regeringen illa tvungna att använda sina trubbiga, antidemokratiska verktyg för att trycka ner arbetarrörelsen.

När folkhemmet var blåvitt

Ser att Tvärdrag lagt upp mitt IFK Göteborg-reportage på nätet. Många tänkvärda idéer från legender som Håkan Mild, Roger Gustafsson, Ruben Svensson, Bebben och Torbjörn Nilsson. Läs, läs.

Bollen är död – i alla fall som folkrörelse, tänker nog de flesta. Finns det någon
själ kvar i en sport så dränkt i pengar? På 1990-talet var Blåvitt ett undantag i
Europa. Tvärdrag sände Ekim Çaglar för att tala med folk kring IFK Göteborg för
att se om det fortfarande finns någon idealism kvar i fotbollen.

Ladda hem reportaget i sin helhet via länken.