solidaritet

Nationalism tunnar ut solidariteten

/ EC / Lämna en kommentar

Krönika i det senaste numret av Flamman.

För övrigt är allas lika värde allmänt accepterat, inte minst inom vänstern. Det innebär att Obamas planerade Irak-återtåg inte imponerar om soldaterna tar en omväg hem för att kriga vidare mot afghaner. Det medför även att vi ser igenom den turkiska premiärministern Recep Tayyip Erdogans ”solidaritet” med minoritetsfolk. Vi vet att omtanken för det turkiska folket uigurer i Kina har en nationalistisk dimension. Erdogan fördömer Kina för etniskt förtryck och folkmord, men minoriteter i det egna landet lever under fortsatt repression.
Även i vänsterns hjärtefrågor tas ibland ställning för det ena förtryckta folkets blod före andras.

Något är fel när man på Sergels torg ser hundratals personer från högergrupper hålla en tyst minut för fyra av Iran avrättade kurdiska aktivister den 9 maj, medan den femte person som avrättades vid samma tillfälle inte nämns. Avrättningarna på Kamangar, Haydarian, Hooli och Vakili är alla värda att belysa, så även den etniska dimensionen av förtrycket mot kurder. Men att baluchiern Mehdi Eslamian inte ärades tyder på att en del blod inte står lika högt i kurs som andras. De flesta manifestationer syftade till solidaritet med alla avrättade. Andra valde att enbart solidarisera sig med kurderna. Som om baluchier inte förtrycks i Iran. I pressmeddelanden och petitioner hamnade dock vänsterrörelser i samma fälla, från både svenskt och kurdiskt håll. Resultatet: fiasko i solidaritet, ovärdigt de många ickenationalistiska och progressiva kurder som kämpar.

Den enes död blev den andres bröd. Avrättningar mot alla folkgrupper fortsätter. I kampen för demokrati och respekten för minoriteter i Iran står vi alla på samma barrikad, men ibland är alla inte jämlikar. Det borde en ickenationalistisk vänster fundera på medan solidariteten givetvis fortgår. För med nationalism blir solidariteten ytterst fattig.

Om solidaritetsmanifestationen för TEKEL-arbetarna den 20 februari

/ EC / Lämna en kommentar

Det har gått närmare en vecka, men det är inte förrän nu jag själv sett lite bilder och en rapport på turkiska om vår solidaritetsmanifestation (i 15 minusgrader!) för TEKEL-arbetarna i Turkiet. Här finns den.

Pressmeddelandet som skickades ut: 

Solidarisera med de turkiska arbetarna
Sedan i december pågår en av de mest omfattande fackliga konflikterna i Turkiet. Sedan det förra sprit- och tobaksmonopolbolaget TEKEL lagt ner en betydande del av sin verksamhet har 12 000 arbetare slängs ut från fabrikerna till att välja mellan arbetslöshet och tillfälliga, osäkra anställningar under den så kallade 4 c-lagen. Anledningen till detta är privatiseringen av TEKEL och de mest kritiska fackförbunden är Turk-Is, DISK och KESK.  

Protesterna har varit många och landets sex största fackliga konfederationer har sedan starten av konflikten arbetat hårt för arbetarnas rättigheter. Manifestationer utanför det största fackförbundet Turk-Is’ lokaler har ägt rum sedan december och aktiviteterna nådde sin kulmen när tiotusentals arbetare gick ut vad som i det närmaste var en generalstrejk de 4 februari, där arbetsvägran och demonstrationer ägde rum på 81 platser i landet. Under tiden har även hungerstrejker, där hundratals arbetare deltar, ägt rum i sådan omfattning att flera har hamnat på sjukhus på grund av dåligt hälsotillstånd.

Konflikten tycks vara olöslig trots fackförbundens uppmaningar om en dialog med regeringen. Det styrande AKP, med Recep Tayyip Erdogan i spetsen, har med all tydlighet visat att inga eftergifter kommer att äga rum. Vid en presskonferens i Ankara kallade Erdogan fackens protester för ”orättfärdiga” och ”ideologiska”. Strejkens och konfliktens betydelse har successivt ökat i och med att AKP:s marknadsliberala ekonomi, de kränkta fackliga rättigheterna och tidigare våldsamma ingripanden mot arbetare under exempelvis förstamajdemonstrationer och IMF-protester har gjort regimen alltmer impopulär.

Att konflikten utmanar regeringen gör att drastiska åtgärder från regeringens sida kan väntas. Regeringen har lovat att ”ingripa” mot arbetarna i slutet av februari. Detta betyder med stor sannolikhet att protesterande arbetare med våld kommer att tas bort från gatorna, samtidigt som deras krav inte beaktas. Med bakgrund av detta ber vi alla demokratiska krafter att solidarisera sig med TEKEL-arbetarna. Solidaritetsarbetet har innefattat exempelvis en rad vänsterpartier i Europa, samt Europeiska vänsterpartiet, venezolanska arbetare och stora fackliga organisationer som ETUC och IUF.
Vår förhoppning är att dessa viktiga insatser även ska innefatta facken och de politiska rörelserna i Sverige. Den 20 februari har proklamerats som den stora solidaritetsdagen för TEKEL-arbetarna och stora demonstrationer väntas i huvudstaden Ankara under parollen ”Vinner TEKEL-arbetarna, vinner folket”. Den dagen ska arbetarna veta att även vi brinner för deras kamp. Därför ska vi också demonstrera för att stödja Tekel-arbetarnas kamp 

Svensk-turkiska kultur- & konstföreningen
Kulturcentrum för Aleviterna i Sverige

Svensk-Turkisk Solidaritets- och Kulturförening

Tusen erfarenheter och ett hem rikare

/ EC / 2 kommentarer

Ja, nu är jag tillbaka från Italien och Livorno. Det finns ingen större anledning att dra en reserapport över vad mina vänner sagt och gjort som är väldigt kul. Istället är det den sammanfattade bilden av staden Livorno i Toscana som är viktig. De kortare vistelserna i Milano och Florens gav mig ingenting, medan Livorno är något jag aldrig kommer att glömma och framförallt ett ställe jag regelbundet kommer att besöka i framtiden.

Vad är det speciella med Livorno? Att staden på i princip alla plan tycks vara progressiv. Låt mig illustrera med ett exempel från de miljöer jag och min grupp Partigiani Livornesi Scandinavia hade förmånen att vista oss i. Många vänsteraktivister i Livorno är bra mycket radikalare än det största vänsterpartiet i Italien, Rifondazione Comunista. Partiet har tappat mark de senaste åren och djupdykningen är anledningen till att det italienska parlamentet för första gången på flera decennier inte har någon kommunistisk representation. Då man själv lever i ett land där det största vänsterpartiet inte är någon direkt maktfaktor att lita på är det lätt att försöka dra paralleller mellan Italien och Sverige. Här skulle många falla in i det klassiska vänstergnället. Bara tala om modernisering, döma ut ideologin eller kort och gott förklara tankarna som döda.

I Livorno finns inget av det. Det går att tala om sin besvikelse inför parlamentarismen, kanske skapa ett nytt parti och sedan försöka påverka. Eller så går man den andra vägen. Om det parlamentariska systemet är för snävt så får man gå direkt till folket. Genomför man ett gott basarbete och samlar på sig erfarenheter om den aktuella situationen i det samhälle man befinner sig i finns alla möjligheter att skapa politik utan att gå omvägar via ett så korrupt system som Italiens. Har du stöd så kan du agera utan att någon kan hindra dig. Därför är de hus som i många år varit ockuperade i Livorno fascinerande att se. Flera av byggnaderna har i uppemot 7-8 år varit i aktivisternas ägo. Vi fick se hur utrymmet i platserna användes till att skapa opinionsbildning i form av affischer och tröjor, vi fick lyssna på konserter som vanliga scener aldrig skulle erbjuda och vi fick uppleva hur solidariteten alltid var levande. Ett exempel på det var när två yngre killar mötte oss med badhanddukar och shorts i en ockuperad lokal. De var överlevande från jordbävningen i april. I Livorno erbjöds de mat och husrum av sina bröder. Världens mest självklara sak för vänsteraktivisterna i all sin enkelhet.

Anledningen till att det autonoma och utomparlamentariska arbete som förs i Livorno är mer inspirerande än det i till exempel Sverige är att uppslutningen och stödet till aktioner som till exempel husockupationer är totalt i en stad som Livorno. Det är resultatet av en mer uttänkt strategi där aktivisterna utvärderar samhällsituationen och det stöd man har från folket. Därför kan den repressiva staten och den fascistoida poliskåren i Italien knappast stoppa vänstern ute på gatorna, för bakom varje handling finns massor av basarbete och folkligt stöd. Visst kan man storma de sociala rörelsernas lokaler, men det skulle bara få motsatt effekt, vänstern skulle växa ännu snabbare. Därför var det samtidigt lärorikt att höra våra italienska bröders erfarenheter från den mjuka makt staten använder mot vänsterfästet Livorno. Det får jag anledning att ta upp någon annan gång.

Detta är de första intrycken jag vill förmedla. Inom kort kommer det uppföljningar med bilder och andra redogörelser för vad resan innehöll mer konkret. Mer om resan kommer snart i Expressens nya fotbollsbilaga, för övrigt. Den gamle Offside-medarbetaren Olof Peronius skrev ett reportage om oss under resan. Länk till det kommer när texten är publicerad.