Slå tillbaka högerextremismen med progressiv populism

Artikeln tidigare publicerad av Sverige mot rasism.
_______________________

Inför valrörelsens slutspurt ser Sverigedemokraterna (SD) ut att fortsätta på den inslagna vägen. Känsloargument och högerpopulism har trots allt gjort SD till ett stabilt parti runt 10 procent i opinionsmätningarna.

Nyligen presenterade SD en ny presentationsfilm, samtidigt som Sverigedemokratisk ungdom lanserade en video för att locka unga tjejer till ungdomsförbundet. I valfilmen återfinns illvilliga politiker som är i maskopi med landets medier för att mörka sanningar. Budskapet är att SD, det rena inslaget i politiken, slåss mot eliten. Partiet tror nämligen inte på ”etablissemangets oskrivna regler”, får vi veta. Det är SD mot resten av Sverige, där detta resten tycker i princip lika i alla frågor. Vi är i en extrem kris i ”det förfallna Sverige”. Denna bild framgår även tydligt i SDU-filmen.De populistiska dragen är övertydliga. Den akademiska forskningen kring populism är enig i att populismens kärnvärden utgörs av framförallt av ett karaktärsdrag; populisterna anser sig vara ”folkets röst” mot den korrupta ”eliten”. Därutöver finns det variationer i definitionerna, med populistiska kännetecken som en populistisk rörelses vilja att ge sken av en extrem samhällskris som bara de egna kan rädda folket från eller ständiga referenser till en förlorad guldålder (heartland), dit populisterna vill ta ”sitt folk” och leva i harmoni som på den gamla goda tiden.

Ovanstående inslag från SD:s valrörelse, och partiets politik i övrigt, visar att man bär starka populistiska drag i sin krisretorik (”Sverige är på väg att förloras”), sin misstänksamhet mot de traditionella politiska institutionerna (”sjuklöver”-maskopin) och sin förkärlek för ett illa definierat folk, som försvaras mot en lika illa definierad elit.

Populism är gångbart just eftersom trianguleringen är en numera etablerad form av politikföring bland landets två största partier. Utrymmet för variationer är litet och alternativen till synes få då de mindre partierna i egenskap av potentiella regeringspartners inte kan ta ut riktigt radikala svängar. När SD spelar på en form av systemkritik (som snarare är systembevarande ifråga om ekonomisk politik och rasistiska strukturer) är det en form av populism som hittills har varit framgångsrik just för att andra stora visioner knappt existerar.

Visserligen tar övriga sju riksdagspartier kategoriskt avstånd från SD. Men känslan av att ett annat än det nuvarande samhället kan skapas och ett mer inkluderande politiskt landskap är möjligt levereras inte av partierna. Det lämnar ett tomrum som populister – progressiva eller reaktionära – enkelt kan fylla. I detta läge har de progressiva en skyldighet att skapa drömmar och visioner i en tid då politiska partier i allt större utsträckning förlorar sin legitimitet i form av medlemmar och engagemang.

Att partier som Feministiskt Initiativ (F!) växer är ingen slump. F! flörtar skickligt med populismen. Den misstänksamma udden mot det politiska etablissemanget kan utrönas redan i namnet. F! gör anspråk på att vara en rörelse och en plattform för ”de andra”, snarare än att vilja vara ännu ett parti bland andra. Möten blir homepartyn och kampanjerna en fest i större utsträckning än traditionell opinionsbildning. Enkla budskap som ”Ut med rasisterna, in med feministerna” går hem. Därför uppfattas F! som fräscht, samtidigt som den vanliga kritiken om frånvaro av erfarenhet och orealistiska mål inte biter. Det är just det som är poängen – progressiva partier med populistiska förtecken tilltalar politiskt medvetna antipolitiker.

F!:s framgångar har visat att det inte alltid är rätt att prioritera redovisningar över hur varje reform ska finansieras. Att göra det är inget negativt, men det är samtidigt inte alltid viktigast. Vid sidan av tröga och pragmatiska partier behövs det även nytänkare (helst radikaler) och medborgare med visioner som ibland är större än vad som får plats i valurnorna. Det är denna grupp som har visat att progressiva populister (även utanför F!) faktiskt har en viktig funktion att fylla, ty de utgör den enda riktiga motbild som presenteras mot SD:s falska systemkritik.

Den tysk-brittiske sociologen Ralf Dahrendorf sa en gång att den enes populist är den andres demokrat. Att populism är ett bespottat begrepp gör den inte värdelös som ett verktyg för att fördjupa demokratin. Att kategorisera olika rörelser som populistiska är ibland missvisande, men citatet vittnar om något som ofta glöms bort – populism och fördjupad demokrati, skillnaden är inte alltid glasklar.

Det finns en livsviktig utomparlamentarisk antifascistisk kamp mot högerextrema rörelser i Sverige. Parlamentariskt kompletteras den bäst med en förståelse för att populism är ett kraftfullt politiskt verktyg som dagens politik redan genomsyras av. Att inte använda sådana knep är att ge upp.

Om några veckor går vi till val i ett parlamentariskt landskap där visionära partier lyser med sin frånvaro. Vi som ser strukturer som ett problem och ett systemskifte som eftersträvansvärt är ofta partilösa. Därför är en utmanande progressiv populism och enskilda kandidater någorlunda attraktiva alternativ i hopp om att skapa ett mänskligare samhälle.

Ekim Caglar

”Rasism = SD” räcker inte

Artikeln tidigare publicerad av Sverige mot rasism.

_______________________

”Rasism = SD” räcker inte

Visst är den fantastisk, den antirasistiska vågen. Men mitt i hyllningskörerna finns det även behov av att definiera och bredda det vi kallar antirasism.

Att främlingsfientlighet enbart skulle finnas i ett parti, Sverigedemokraterna (SD), är lika troligt som att feminism bara återfinns i Feministiskt initiativ och att miljöengagemang enbart kan tillskrivas Miljöpartiet. Å ena sidan talar många antirasister gärna om att rasism handlar om strukturer, samtidigt som de i praktiken smidigt inskränker det antirasistiska arbetet till att agitera mot Sverigedemokraterna. Gör det, men stanna inte där. För att enbart fokusera på SD är i bästa fall naivt och i värsta fall kontraproduktivt.

Detta betyder inte att SD inte ska bekämpas. Jag vill bidra till att de åker ur riksdagen så fort som möjligt. Sverigedemokraterna bygger upp ett parti som tyvärr tycks etablera sig stadigt i svensk politik med både statligt ekonomiskt stöd och medlemmar, och de har en strategiskt oerhört viktig roll för högerextremismen i landet. De banar vägen för ännu radikalare krafter på den högerextrema scenen och bidrar exempelvis till att hetsen mot muslimer eller romer intensifieras och normaliseras.

Men hetsen har funnits i en annan form redan tidigare. När Säpo i dryga decenniet har prioriterat ner hotet från nazistiska grupper, till förmån för radikala muslimer och antifascister, har det både skapat förutsättningar för mer livaktiga högerextrema rörelser (se till exempel Svenskarnas partis 1 maj-firanden eller Svenska motståndsrörelsens attacker efter några års tystnad), men även en stigmatisering av ”de andra”, muslimer som alltid tycks utgöra ett hot.

Exemplen på hur främlingsfientligheten går att urskönja även från tiden före SD:s inmarsch i riksdagen kan göras många. Finns det inte ett nuvarande regeringsparti som tidigare har gått till val på att införa språktest? Har romer varit accepterade i det svenska samhället tidigare? Var migrationspolitiken perfekt innan 2010? Har Sverige konsekvent och aktivt motarbetat de europeiska murar som idag tvingar ut hela familjer ut på haven, i händerna på människosmugglare? Ta bara med er frågan som en klok kompis ställde: ”tror folk att det inte fanns någon rasism alls innan Sverigedemokraterna kom in i riksdagen?”

Tro mig, jag vill verkligen luta mig tillbaka och tycka att den här antirasistiska vågen är fantastisk på alla sätt. Tusentals människor vänder SD ryggen och visar att den rasistiska propagandan inte är välkommen på skolor, sjukhus och brandstationer. Det är välbehövligt och viktigt, men det räcker inte. Jag vill tro att varje delad länk på Facebook om hur hemska Sverigedemokraterna är skulle innebära att rasismen minskade. Ledsen, men ofta får jag en känsla av att det bara görs för att fronta den egna toleransen och dämpa det egna samvetet när de där länkarna läggs upp. Informationsspridningen är naturligtvis bra, SD är inte som de övriga partierna i sitt öppna förakt mot grupper av människor och det ska vi visa, men det är inte där konflikten avgörs.

Ibland står vi bara och stampar. Det finns till exempel en problematik i att nationalismen blir utgångspunkt för antirasismen. Det är därför det är livsfarligt att ”ta tillbaka” symboler istället för att en gång för alla göra upp med nationalistiska hjärnspöken. Flaggan kan de väl få behålla, den ger mig inget. Nationaldagen och nationalsången likaså. Vi som inte bryr oss om andras etnicitet eller nationstillhörighet har dessutom ett ljummet intresse av att omdefiniera svenskheten. Jag vill inte vara svensk (eller turk för den delen) oavsett om det går att vara svartskalle (med mörkbrunt hår) eller inte samtidigt som man är svensk.

Låt oss inte bara kämpa mot Sverigedemokraterna. Få med alla rasistiska strukturer och åsikter som reproduceras i olika utsträckning bland alla riksdagspartiernas politiker och väljare om du menar allvar. Se till vilken politik och vilket samhälle som har skapat en våg av öppet människoförakt i nästan hela Europa. Gör något åt tunnelseendet och bestäm om du verkligen vill ha ett nytt samhälle utan rasism. För visst är det enklare att inskränka antirasismen till att enbart motarbeta SD. Men det hjälper tyvärr föga om roten till rasismen inte rycks upp vid dess rötter.

Ekim Caglar är statsvetare och frilansskribent. Sitter även i styrelsen för den feministiska och antirasistiska organisationen Varken hora eller kuvad.

Studiecirkel om turkisk politik i vår

Det är glädjande att intresset för turkisk politik, och inte minst engagemanget sedan Gezi-upproret, fortfarande är kännbart. Vad passar då bättre en studiecirkel om turkisk politik med betoning på historia, relevanta politiska idéströmningar, AKP-styret de senaste elva åren och de sociala rörelserna som sedan Gezi-upproret har visat framfötterna?

Klicka här för vidare information om ABF Stockholms studiecirkel Ett Turkiet i förändring som jag själv har den stora glädjen att få leda i vår.

Debattartikel i SVT Debatt om händelserna i förorterna

En debattartikel om lika medborgerliga rättigheter för alla oavsett kön, klass och etnicitet räcker tydligen för att få fart på hundratals kommentarsfältsriddare. Synd att poängen missas i jakten på syndabockar eftersom grundperspektivet, att vi är medborgare och inte kunder, i slutändan gynnar majoriteten. Vår huvudfiende är nedskärningarna och den inhumana ekonomiska politiken, inte andra folkgrupper, helt enkelt.

________________________

Att leta syndabockar löser inte grundproblemet

Efter upploppen 2005 i Paris besökte några av oss i organisationen Varken hora eller kuvad staden och dess förorter där vi diskuterade integration, jämställdhet och antirasism. Det rådande samhällsklimatet oroade oss. Vi såg tydliga paralleller till vad som höll på att ske i svenska storstäders förorter. Vi påpekade redan då den tickande bomb som fanns i våra förorter. Tyvärr fick vi och många andra rätt.

Gällande lagar och regler för ett rättssamhälle bör de följas när det gäller de senaste dagarnas händelser. Det har höjts röster som kräver krafttag mot vad som skett i Husby. Men vilken sorts krafttag? Att tillämpa och följa rättstatens principer, det vill säga gripa och utkräva ansvar av de personer som gjort sig skyldiga till vandalisering, löser dock inte de problem i området som är upphovet till upploppen.

Att enbart leta efter förövarna under upploppen innebär man prioriterar att peka ut syndabockar. Det innebär att man förtränger eller struntar i hur verkligheten ser ut i våra storstäders förorter, att man bortser från den höga arbetslösheten, den allt snabbare sociala nedrustningen, den försämrade sjukvården och en bostadspolitik som leder till fördjupad segregation och förslumning. Vårdcentralerna är få i förorten men desto fler i Stockholms innerstad. Utförsäljningen av de allmännyttiga bostadsföretagen har medfört spekulation rörande boenden när det rör sig om något som borde vara en social rättighet. Utförsäljningen av sjukhus och skolor har inneburit svindelaffärer och för skolornas del till lärarbrist och utarmning när det gäller pedagogiska resurser.

Om man verkligen vill komma åt roten till det onda handlar det om gamla synder som inleddes för decennier sedan.

Sociala utmaningar möttes med nedskärningar inom skola vård och omsorg. Detta inleddes redan under socialdemokratiska regeringar men de har förvärrats och fördjupats under det borgerliga styret som kompletterat den med privatiseringar och utförsäljningar för att kunna sänka skatter.

Det som hänt nu är varningssignal om att det finns starka sociala spänningar i det svenska samhället som inte kan avhjälpas med polisingripanden utan kräver en helt annan politik än den som förts gentemot storstädernas förorter. Det går inte längre att förtränga vidgade klassklyftor, könsdiskriminering och rasism. Det går inte att lita på att (den sällan ifrågasatta) marknaden klarar av dem. För det gör den inte. Tvärtom.

Integrationspolitiken måste syfta till att ge alla ett fullständigt medborgarskap i den meningen att alla behandlas lika oavsett kön, klasser och etnicitet. Vi är medborgare, inte kunder vars plånbok, kön eller hårfärg ska styra våra förutsättningar i samhället!

Det finns en rad olika hinder som gör att de medborgerliga fri- och rättigheter som erkänns genom konventioner och lagstiftningar i minskande grad praktiseras i verkligheten. Klassklyftorna vidgas. Löneskillnaden mellan könen ökar. Främlingsfientliga krafter är på frammarsch.

Utmaningen nu består i att man unga människor i förorten idag måste ges möjlighet att klara av skolan så att man kan skapa sig en försörjning, förmå föräldrarna att ta del av barnens problem och upphäva diskriminering på arbetsmarknaden, bekämpa patriarkala strukturer som förtrycker unga kvinnor och få dem alla att delta i formandet av det svenska samhället. Och då räcker det inte enstaka projektbaserade satsningar eller olika ”krafttag” mot våld. Det handlar om att åter ge unga förtroende för det samhälle som har svikit dem.

Amineh Kakabaveh, ordförande Varken hora eller kuvad
Ekim Caglar, styrelsemedlem Varken hora eller kuvad

Krönika: ”Är du lönsam lille student?”

Publicerad i det senaste numret av Flamman.
_____________________________

Det föraktfulla är lätt att genomskåda i Svenskt Näringslivs färska rapport Konsten att strula till ett liv. De fortsätter i samma arbete-ger-frihet-anda som tidigare. Nu föreslår man att universitetsstuderande som går utbildningar som har mindre chans att leda till jobb ska bestraffas med lägre studiemedel. Istället ska man skuldsätta sig i större utsträckning. Vinsten som genereras av många kurser är för litet, helt enkelt. Det gäller att producera. Göra vinst. Skapa mervärde.

Teater och konst
bidrar tydligen inte tillräckligt mycket till samhällsnyttan. ”Slöstudier” som Svenskt Näringsliv talar om är ett frontalangrepp mot humanistiska och konstinriktade ämnen. Det här är sprängstoff. Jag blir provocerad. Inte för att jag är osäker på om mina år av statsvetenskapliga studier på universitetet räknas som lönsamma nog eller ej. Inte heller för att människor med kulturförakt utan att skämmas ohämmat visar sin antipati.
Det är de tydligt blottade mekanismerna att straffa människor för deras livsval som är svårast att smälta. Att tydligt ställa vinstkrav på varje enskild student likaså. Inte bara de arbetslösa, även de som kan bli utan jobb i framtiden bör straffas! Det är inte bara kulturvärlden som bör rasa över sådana förslag.

Mer behöver
det inte ältas. Det finns ändå något positivt i det hela. Vill Svenskt Näringsliv lobba för att ta ett stort steg för att hindra människors förutsättningar till självförverkligande, samtidigt som man underskattar flera ämnens vikt för samhället får de väl göra det. Eller vänta. Vi kanske kan tacka, till och med. Tacka för varningen om att det finns starka krafter som är beredda att stå över ens axel på universitetsbiblioteken för att fråga ”är du lönsam, lille student?”. Och framförallt, tack för att ni påminner oss om att frihet kommer från vänster.

Ekim Caglar

Att tänka på inför framtiden

Krönika publicerad i senaste Flamman
__________________________________

För övrigt är nästa rond i postvalstraumat inledd. Vi lever under en seglivad borgerlig regering och Sverigedemokraterna har tågat in i riksdagen. En besvikelse av historiska mått har börjat bli vardag. Eftervalsanalyserna är många och ofta kloka. Ibland är de mer lika Ilija Batljans mantra; att Vänsterpartiet är den stora syndabocken i det rödgröna debaclet.

Interna debatter är viktiga och är redan igång. Ofta är det dock lättast att beklaga sig över bristen på dialog och framtidshopp. Även jag har kritiska åsikter om det rödgröna samarbetet, valrörelsen och nu senast även om Vänsterpartiets framtidskommission, men i nuläget är den enskilt viktigaste vad alla kan bidra med för att underlätta en rörelse i en önskad ideologisk riktning. I valrörelsen var de borgerliga och dess trogna mainstreammedier i oväntad utsträckning inriktade på Vänsterpartiet, slagträet för att sänka de rödgröna. Det ökända kommunistkortet spelades ut och nådde inte sällan ahlmarkska nivåer. Lågvattenmärket satte standarden tidigt när Johnny Munkhammar (Aftonbladet 8 februari) menade att Vänsterpartiet vill ha det som i Nordkorea. När det rödgröna samarbetet är lagt på is är en hetsjakt mot vänstern inte lika attraktiv. Nästa steg har dock blivit ett sverigedemokratiskt fokus på vänstern där man själva siktar på att bli rumsrena genom att svartmåla V. Där det behövs hejas ohederliga paralleller på av borgerliga debattörer.

Det är i den kontext vänstern söker en kurs inför framtiden. I en tid då ”förnyelse” ofta flyttar vänstern högerut är det viktigare än någonsin med en rak och tydlig politik med självförtroende. Det är lätt att förstå att en borgerlig hegemoni i medier ser gillande på utflykter till höger. En mer moderat politik skulle visserligen belönas av borgerliga medier, men gjorde det på intet sätt av väljarna. Låt oss inte glömma bort det.

Min eftervalsanalys i turkiska BirGün

Ett inlägg som bara lär intressera de läsare som kan turkiska. Häromdagen publicerades min eftervalsanalys med fokus på Vänsterpartiet och Socialdemokraterna, med en diskussion om framtiden i den turkiska vänstertidningen BirGün. Om jag orkar drar jag en sammanfattning senare, artikeln finns på länken via PDF eftersom BirGüns hemsida lägger upp i helgen. Nu återstår bara att packa inför en påfrestande helg…

Sarsilan Isveç solunun arayifllari (Ekim Caglar) – BirGün 11 Ekim 2010

Google Translate kullanmaya gerek kalmadı, türkçe bilen okurlarım. Seçim sonrası İsveç solu üzerine BirGün’de yayınlanan makalemi okumak için linke basın. Bir kerelik de olsa bir kıyak çekelim dedik…

Ny bekantskap levererar

Konstigt nog finns det inte så mycket att berätta om Almedalen, förutom lite Littorin-skvaller igår. Lite fotboll med Tvärdrag ikväll och en massa bjudluncher, samt VHEK:s kommande aktiviteter är helt klart höjdpunkterna. Inget mer om det just nu.

Däremot blev jag häromdagen i Stockholm intervjuad av en fil. dr-student från Turkiet, Bahar, bland annat verksam vid Uppsala universitet som jag själv just har lämnat. Hon forskar i ämnet kurdisk och turkisk nationalism i diasporan, ett fruktansvärt intressant och viktigt forskningsobjekt. Diskussionen handlade mycket om hur turkar och kurder uppfattar varandra i utlandet och hur det politiska engagemanget i forna hemländer (med citationstecken i mitt eget fall) formas i Sverige. Två timmar, många skratt och massor av nya lärdomar senare var det över. Ska bli intressant att se resultatet med tanke på hur omgivningen i de politiska miljöerna bland turkar och kurder i Sverige funkar i dessa frågor. Antingen lär jag bli en av få som står för demokratiska och klart vänsterradikala värderingar utan nationalistiska inslag, eller framstå som en obotlig optimist rörande vänsterns roll, samtidigt som besvikna undertoner riktas mot den turkiska regeringen.

Eftersom en del av er läsare faktiskt förstår turkiska är det på sin plats att rekommendera två av Bahars artiklar i den akademiska tidskriften Ataum. Den första handlar om Sverigedemokraterna, medan den andra behandlar ett beslut om homosexuellas rättigheter i Portugal. Intressant läsning som visar att folk har bra koll på Sverigedemokraterna utomlands.

För icke turkisktalande kan det sägas att rubriken är väldigt talande. ”Till och med i Sverige”, det vill säga att även ett tolerant land som Sverige numera har intoleranta partier på frammarsch. Bra jobbat av en av sommarens trevligare bekantskaper, Bahar.

När folkhemmet var blåvitt

Ser att Tvärdrag lagt upp mitt IFK Göteborg-reportage på nätet. Många tänkvärda idéer från legender som Håkan Mild, Roger Gustafsson, Ruben Svensson, Bebben och Torbjörn Nilsson. Läs, läs.

Bollen är död – i alla fall som folkrörelse, tänker nog de flesta. Finns det någon
själ kvar i en sport så dränkt i pengar? På 1990-talet var Blåvitt ett undantag i
Europa. Tvärdrag sände Ekim Çaglar för att tala med folk kring IFK Göteborg för
att se om det fortfarande finns någon idealism kvar i fotbollen.

Ladda hem reportaget i sin helhet via länken.