taksim gezi parki

Tillbakablick: När ett folk satte sig själv på agendan

/ EC / Lämna en kommentar

Artikeln tidigare publicerad i Svartvitt.

____________

När ett folk satte sig själv på agendan

Resningen den 31 maj i Turkiet var resultatet av en lång period av oro bland befolkningen.Svartvitt ger bakgrunden till landets hittills största uppror och ger en bild av ett Turkiet i förändring.

Taksim-torget i Istanbul som en månad tidigare med våld stängdes för förstamajfirare var plötsligt överfullt. Miljoner människor ockuperade torget och Gezi-parken i början av juni. Turkiet upplevde en historisk resning när folket till slut tog bladet från munnen och sa ”vi finns också här” till premiärminister Recep Tayyip Erdogan och regeringen.

Miljonerna på gatorna var inte inbördes överens om vilket samhälle de ville skapa. Så långt nådde aldrig protestformuleringen. Faktum är att skälen till mobiliseringen också skilde människor åt. En av Gezi-upprorets största landvinningar är att regeringspartiet Adalet ve Kalkinma Partisis (Rättvise- och utvecklingspartiet) angrepp mot människors friheter kunde sättas i ett sammanhang där individer och grupper med olika klassbakgrund, ideologisk hemvist och bekymmer förde en dialog och agerade tillsammans. Det gemensamma motståndet kunde exempelvis sammanföra grupper av islamister med sekulära och till och med ärkefiender som prokurdiska rörelser och turkiska nationalister.

Somliga upprorsmakare kände vrede över en alltmer konservativ AKP-attityd rörande jämställdhet, efter Erdogans uppmaningar om att skaffa 3-5 barn och återkommande utspel mot preventivmedel och kejsarsnitt. En aktiv politik i människors sängkammare oroade feminister. Andra såg konservatismen ligga till grund för strängare alkohollagar. Idag får alkohol exempelvis inte säljas efter klockan 22.00 i affärerna. ”Generösare lagar än i Sverige ändå” menade observatörer, samtidigt som den inhemska befolkningen snarare kände ilska över att regeringsföreträdare öppet utpekade alkoholanvändare som alkoholister.

Listan över källan till demonstranternas oro kan göras lång. Press- och yttrandefrihet, fackliga rättigheter och korruption är bara några områden där AKP har haft svårt att uppvisa positiva resultat de senaste åren. Ändock grundar sig indignationen inte alltid på de tekniska detaljerna i AKP:s politik. Det handlar om en syn på medborgarna som i alla lägen förväntas vara tacksamma mot regeringen. En nedlåtande attityd – eller i värsta fall direkta angrepp – mot oliktänkande har skapat bilden av ett AKP som syftar till att forma människor efter en egen mall. Till slut fick ”de andra” nog.

En ny Turkiet-bild

Turkiet är under förändring. Bilden av landet likaså. Unga kvinnor har visat att de är en aktiv politisk kraft och den tidigare underskattade 80- och 90-talistgenerationen har klivit fram på den politiska scenen. Genom statskuppen och juntans maktövertagande 1980, när civilsamhället i allmänhet och vänstern i synnerhet jämnades med marken, skapades förutsättningar för en apolitisk ungdom. Den självförstärkande bilden har gjort att politiska bedömare aldrig har tillskrivit Turkiets ungdomar rollen som strategiska förändringsaktörer i samhället. När folket satte sig själv på agendan var ungdomarna ändå en av de absolut viktigaste krafterna på barrikaderna.

Den sociala explosionen som fyllde gatorna är en indikation på att de befintliga politiska institutionerna inte är tillräckliga för att skapa entusiasm hos kritiska medborgare. Majoriteten i den unga upprorsgenerationen var tidigare inte politiskt aktiv i traditionell mening. De flesta varken var eller är partimedlemmar. Men de är beredda att ta till gatorna och ställa krav. När udden är riktad mot AKP och en osynlig spets når de etablerade politiska partierna och rörelserna i opposition är det således relevant tala om en antipolitisk snarare än en apolitisk generation. Det våras för de sociala rörelserna när partipolitiken inte är lockande för människor som vill försvara sina medborgerliga fri- och rättigheter.

Framtvingade reformer

Regeringens hantering av missnöjet – med polisvåld och hånfulla utspel mot oliktänkande – har inneburit en ytterligare förändring. AKP är inte otvetydigt populärt och inkluderande som bedömare har gjort gällande för. ”AKP-modellen” som marknadsförs i Nordafrika och Mellanöstern i efterdyningarna av den arabiska våren är inte längre lika attraktiv för att skapa en demokratisk ordning.

En nyliberal ekonomisk politik som prioriterar profit framför människors behov – i det här fallet stadsförnyelseprojekten i Gezi som syftar till att riva parker för att bygga köpcenter – och en konservativ social politik som försvaras med våld är inte längre ett givet framgångsrecept med andra ord.

Upproret pågår än, om än i mindre omfattning än tidigare. Detta i bland annat i Ankara där stora grönområden vid universitetet ODTÜ riskerar att förloras till förmån för ett vägbygge, något upprörda studenter vägrar acceptera. September månad blev åter blodigt, när en demonstrant bland annat dödades i Antakya i södra Turkiet.

För tillfället praktiserar proteströrelsen ett alternativ. Idag diskuteras Turkiets framtid i drygt 100 olika parker i så kallade folkforum runtom i landet. Med deltagardemokratiska principer tas beslut om nya aktioner och strategier i sann Gezi-anda. Folkforumen är relativt ineffektiva, men står för ett alternativ och har redan agerat som en påtryckargrupp trots att denna protest har begränsade möjligheter att ställa krav på nationell nivå.

I slutet av september presenterade AKP ett reformpaket bland annat innehållandes lättnader i användandet av det kurdiska språket i offentliga sammanhang. Krafttag utlovas mot hatbrott, samtidigt som regeringen även öppnar för en förändring av den impopulära tioprocentsspärren till parlamentet. Trots utspelen uppfattas AKP inte längre som ett progressivt reformparti, framförallt då förändringarna ses som framtvingade av faktorer som fredssamtalen med den kurdiska rörelsen och Gezi-protesterna.

Missnöjesyttringarna lär fortsätta, åtminstone så länge regeringen håller fast vid en minimalistisk demokratisyn där 50 procent av rösterna innebär att landets andra halva förbises. Men den politiska polariseringen som är regel snarare än undantag mellan regeringsparti och opposition har fått en ny aktör att ta hänsyn till – vanliga medborgare som har insett sin styrka och är beredda att försvara sina rättigheter på gatorna.

Ekim Caglar, frilansskribent och statsvetare bosatt i Istanbul

Samtal om Occupy Gezi i Stockholm

/ EC / Lämna en kommentar

Occupy Gezi – vad hände?
Om sommaren protester i Istanbul och Turkiet

Tårgasen låg tung över Istanbul under några intensiva veckor i juni. Miljontals demonstranter protesterade mot premiärminister Recep Tayyip Erdogans beslut att ersätta Geziparkens grönska med ett köpcentrum. 

Vad hände egentligen i parken? Vad fick så många människor att ta till gatorna och handlade det bara om träden? Varför blev mötet mellan polis och demonstranter så våldsamt? Och hur fortgår den brokiga proteströrelsens arbete när omvärldens medier vänt blickarna åt annat håll? 

Paneldiskussion med Ekim Caglar, statsvetare och frilansjournalist, bosatt i Istanbul och Helin Sahin, Palmecentrets handläggare i Istanbul, som båda sett protesterna på nära håll. 

Samtalsledare: Maria Georgieva, journalist och webbstrateg på Dagens Arena.

ARRANGÖR

ABF Stockholm och Palmecentret

Information Datum: måndag 26 augusti Tid: 18:00 Plats: ABF-huset, Sveavägen 41

Taksim-plattformens krav

/ EC / Lämna en kommentar

Statement of Occupy Gezi Park:

TO THE ATTENTION OF THE GOVERNMENT AND THE PARLIAMENT

1- Gezi Park must be kept and conserved as is. It must not be left to any construction under the name of a barracks, shopping center, residence, museum, etc.

2- Citizens, who assemble peacefully and unarmed using their constitutional rights, should never be subject to police violence. Those citizens who got arrested during the protests should be released. All political, bureaucratic and administrative people who order and direct attacks on protesters exercising their right to gather should be prosecuted under existing laws.

3- The main objective is that the privatization and environmental policies enacted by the government serve public interest. The transfer of public spaces, lands, beaches, forests, rivers, and urban symbols to private companies, corporations, holdings, and owners of capital from the hand of the people through sales and rentals must end.

4- Democracy is not just about going to the ballot box to vote. Democracy comes from the assurance provided by the state itself that each group in the populace can express freely their desires and dissatisfactions without fear, arrest, or torture. This protest is a struggle for freedom of expression and thought. The people who want to protect Gezi Park today and the people who defended the right to veil yesterday have gone under the same oppressive treatments. The Gezi Park resistance objects to all forms of oppression.

5- For days, we saw how TV channels, newspapers and news sites, entrusted to watch for the public good and give correct information, ignored the citizens of this country, youth and elderly, peacefully using their constitutional rights at the Taksim Gezi Park. That the public was not informed by mainstream media about the situation in the country until the fourth day of our protests shows the willful ignorance of professional ethics. We call on the media- especially those media bosses who have become wealthy because of the public- to pursue their professions ethically.

TO THE ATTENTION OF FELLOW PROTESTORS

The protest must continue until the awaited response emerges.

Vandalism, swearing, alcohol use, and environmental damage must be avoided in order to maintain the good character of the protest.

No political group, organization or ideology should be enabled to take hold of the protest. The protest must continue shoulder-to-shoulder with no discrimination of ethnicity, belief, political party or gender identity.

In order to avoid speculation, no information, tweet or rumor should be spread without vetting. No read or heard information should be taken for granted before being questioned.

The media channels, newspapers and news sites that make up false stories to justify the government’s actions, should be confronted by the protestors themselves. This media, of which we are the readers, spectators, and consumers, should be made alert to the problem by telephone and by e-mail and should be encouraged to take a neutral position.

Translation from Turkish by Gül Bilge Han and Wendy Meryem Kural Shaw.

Deras våld skapade en rörelse

/ EC / Lämna en kommentar

Det finns en bakgrund till att Istanbuls mest centrala park stängs av för medborgarna. Det finns krav. Det finns en rörelse. Trots allt våld finns det även hopp.

Alla som någon gång har varit i Istanbul känner till Taksim Gezi Parki. Några meter från stadens centrala torg och hjärta finns där ett lugnt grönområde. Där läser många sin morgontidning på en bänk. Där möter många barn sin första gröna lekplats.

Privata intressen gör att runt hundra år gamla träd krossas under grävskopor. Med hjälp av kommunen och med regeringens goda minne ska parken bland annat innehålla ett stort köpcentrum inom kort.

Sedan flera månader pågår det en debatt om parkens framtid. Olika organisationer och enskilda påpekar att ett av stadens få grönområden måste bevaras. När grävskoporna så dök upp för fyra dagar sedan var reaktionen oundviklig. I fredliga protester har motståndarna till stadsomvandlingsprojektet ockuperat sin park.

Det började med ett fåtal och blev snabbt fler. ”Marginella grupper” (premiärministerns favoritbeteckning), fnös en del. Inget kunde vara mer fel.

Ja, här är vänstern i majoritet. Men du ser inga partiflaggor. Bland de mycket få grupper med egna banderoller återfinns bland andra Besiktas’ ultrasgrupp Carsi. Det här är en inkluderande rörelse. Där bryter vi varandras fördomar.

Det sjungs gamla revolutionära sånger. Ropas slagord. Visas dokumentärfilmer. Människor är glada och hoppfulla. I flera dagar i rad har man lyckats försena rivningen med nöd och näppe, med god hjälp från parlamentarikern Sirri Sureyya Önder som bokstavligen har ställt sig framför grävskoporna varje gång de har närmat sig träden.

Människor diskuterar. Hälsar. Kramas. Ler. Frågar du ”hur känner ni varandra?” får du ofta svaret att de just har träffats. Socialiseringen och det aktiva ställningstagandet. Det är det som skapar den sociala rörelsen.

”Brorsan, kan jag ta en cigg?”
”Varsågod”
”De där jävlarna… de där jävlarna… vet du att jag har bott här i fyra år? Nu ska det rivas”
Han är 17 år.
Parken är även hem för de hemlösa, det okända antal människor som är lämpligast att identifiera som parkens rättmätiga ägare. De tänker inte heller ge sig.

Säkerheten säkras av frivilliga som anmäler sig till en ordningskommitté. Renhållningen hålls på fötter genom ytterligare frivilliga, bland annat den där HBT-killen som frågar om du har skräp och som i övrigt tålmodigt plockar upp fimpar från marken.

Under de här dagarna kom människor för att andas frisk luft. Sån där frisk luft som är mer än att bara vara i ett grönområde. Här andas folk genom att vara sig själva, umgås och göra allt som står i deras makt för att förhindra rivningen. Det började med ett tiotal för några dagar sedan och var igår en enda stor festival med tusentals människor. Här fanns alla typer av människor. Bland annat den mycket charmige indiske matematikprofessorn som undervisar på ett av Istanbuls universitet.

En av nätterna har jag en öl i handen och pratar fotboll med en kille. Han är troende och avstår från alkohol. Vi pratar om livet, om att det här egentligen inte handlar om en park. Vi pratar om den där rullstolsburne mannen, som placerar sig på den politiska högerkanten, som vägrar att lämna parken och som tycks vara helt orädd de gånger polisen rycker fram.

Gryningspyromanerna

Gryningspyromanerna

Vi sitter något avsides och dricker kaffe när polisen inleder sin gryningsräd kl 05 på morgonen. De sprutar mängder av tårgas, slår på allt de kommer i sin väg och rycker bort tält som de sedan samlar i mitten av parken. De tänder eld på tälten medan människor försöker hämta sig efter attacken. Allt är över på några minuter och kvar finns en tät tårgasdimma.

I bakgrunden hör man grävskoporna. Framför poliskedjan står vi kanske 20 personer denna varma gryning. Mest iögonfallande är killen som applåderar polisen drygt en decimeter från deras ansikten. Han går förbi varenda en. Stannar sedan upp och fokuserar på en polis, men slutar inte klappa. Han står så i en timme och pratar lugnt med jämna mellanrum.
”Är ni nöjda? Är ni stolta?”
”Du där. Polisen! Du, ja. Du är en fantastisk människa. Vet du det? Fantastisk. Du hatar människor och naturen, du är verkligen underbar”
”Hur ska ni kunna berätta det här för era barn?”

Det finns ingenting att göra denna andra natt och gryning. Man kan bara stå och febrilt väcka sina vänner och hoppas att så många som möjligt dyker upp. Det gör det. Vid kl 07 är vi åter ett par hundra som klarar av att återta parken. Det är nu Sirri Sureyya Önder ännu en gång går och stoppar grävskoporna.

Den kommande kvällen är den bästa. När människor rapporterar om våldet via sociala medier blir effekten enorm. Nu går det inte att gå på grund av den massiva folksamlingen. Den perfekta kombinationen av fest och demonstration. Sedan har vi den där tårgasen. Det där vidriga påfundet som får dina tårar att rinna, din hals att brännas av allt hostande och din andnöd att först chocka dig och sedan eskalera i ytterligare en halvminut. Ännu en gryningsräd. Denna gång med mer poliser och med kompaktare poliskedjor.

När allt har lugnat ner sig och flera människor har fått uppsöka sjukhus tar några poliser av sig gasmaskerna och tar minnesbilder på sina mobiler. I kravallutrustning ler de framför kamerorna. Detta samtidigt som Amnesty International fördömer polisbrutaliteten.

Nu samlas vi åter, i väntan på att skingras. Det här handlar inte längre om att stoppa framtida köpcenter. Det handlar om en rörelse och längtan efter ett annat samhälle. Visst kommer parken troligtvis gå förlorad, men den här rörelsen har vunnit genom att skapas. När poliskedjan står där blir det tydligt. Vi älskar den här staden. Och vi är beredda att betala ett högt pris för att ge människor ett bättre liv.

Det var så det gick till när polisen hindrade medborgarna från att gå till sin park. Någon kallar det just ”det där bråket om den där parken”. För andra är det en social rörelse som även imorgon kommer att kämpa för att skapa ett annat, bättre samhälle.